måndag 20 februari 2012

Att leva och dö tillsammans med Marcus Birro

Egentligen är frågan om det inte redan har skrivits allt för många böcker om folk som reser tillbaka till sin barndomsstad trots att de egentligen inte vill, där ångest över det som varit och är förbi blandas med nostalgi. Där gamla vänner och gamla minnen kommer upp till ytan tillsammans med de gamla drömmarna som det aldrig blev någonting utav.

Även Marcus Birro ger sig på detta ämne då han låter sin numera 40-årige hjälte resa tillbaka till Göteborg i Att leva och dö som Joe Strummer. En begravning tvingar honom att åka tillbaka. Det är en begravning av en före detta bandmedlem i det garageband de spelat i, en begravning som slutar med att de drar ihop hela det gamla bandet för att spela. Sorgen kring den svunna tiden gör sig hela tiden bemärkt, liksom Birro själv hela tiden gör sig påmind i huvudkaraktären. Att hålla isär huvudkaraktären från Birro blir inte heller enklare av att romanen är skriven i jag-form, och fiktion och verklighet flyter ihop.

Men han kommer ur nostalgin med värdighet. Med vetskap om att flydd tid är flydd tid. Att allt inte är sig likt bara för att man själv har varit borta. Men hans kärlek till hemstaden Göteborg består. Och även om man som jag inte är någon Göteborg-människa så kan man förstå den nostalgiska kärleken. Den där nostalgiska kärleken som många med mig har till sin hemstad. Och alla dessa tvetydiga känslor som kommer över en om man reser dit igen. Känslor som är svåra att avgöra om de är av godo eller ondo. Ibland kanske det förgångna ska få vara förpassat dit och kanske inte väckas.

2 kommentarer:

  1. Instämmer vad gäller det mesta i din recension.
    Dock var jag och såg honom på konserthuset i Göteborg förra året då han körde "föreställningen" kopplad till denna bok och med samma namn. Han haded bla. sin gamla husgud Wayne Hussey med sig som framförde ett par låtar. Jag måste i ärlighetens namn säga att det var precis så han skulel ses/upplevas! Det var bland det bättre och roligaste jag sett. Kan säga att när han är i sitt rätta forum och på sitt rätta humör (vilket han DEFINITIVT var) så slår han alla officiellt uttalade komiker i landet med sin bitterljuva sarkasm! Läste boken efter detta vilket gjorde den mycket bättre då mycket i föreställningen var kopplat till och taget ur den. Men jag såg mycket kvaliteter i Birro den kvällen och fick skymtar av större saker. Läs gärna mitt egna gamla blogg-inlägg om detta här:

    http://ragdoll-dreams.tumblr.com

    Det får dock scrollas till sidan 9 och inlägget med rubriken "Beat the nikname".

    SvaraRadera
  2. Jag måste erkänna att min förtjusning i Birro kom med "Svarta vykort", han har ett så speciellt och underbart sätt att vara personlig utan att det blir jobbigt eller patetiskt. Att se honom live måste vara underbart, ska se till att få den möjligheten nästa gång han ger sig ut. Han har så många olika kvaliteter och vändningar som jag verkligen älskar.

    *Ger mig vips över till din blogg*

    SvaraRadera