torsdag 21 juli 2016

Zacks tredje stordåd

Ett gäng överklassungdomars festande ute på en ö i Stockholms skärgård går överstyr. Det som återstår av festen påminner mest om en sekts kollektiva självmord. Ögon har stuckits sönder med plastskedar.
En tjej har på något mirakulöst sätt faktiskt överlevt, även om hon ligger i koma. Och en tjej saknas. Död eller levande? Mördare eller mördad?

Tre tjejer dränker sig själva i en utomhuspol i södra Stockholm.

Mons Kallentoft och Markus Lutteman vet verkligen hur man bygger upp en bra mordgåta. Det är inte långt ifrån att man kan bli lite orolig för hur det står till i deras fantasi. Men så länge fantasin enbart får utlopp i spänning och bladvändning så finns inget att oroa sig för. Bambi är den tredje delen i Herkulesserien och återigen ställs Zack och hans kollegor i Speciella enheten inför nya uppgifter och frågetecken. Den halvt surrealistiska men ack så blodiga och hemska scenen påverkar dem alla. Varför begår ungdomar från den privilegierade delen av samhället kollektivt självmord? Vad har föranlett detta?

Spåren leder dem snart in i narkotikaindustrin. En ny drog, rosa tabletter med Bambis huvud på, verkar vara roten till det onda. För första gången krockar Zacks privatliv med arbetslivet. Zack är äntligen ren, och nu när allt är på rätt köl och han ser en ljusnande och underbar framtid, slår det hemska till. För honom blir drogerna den slutliga utvägen, oförmögen att tänka, känna eller jobba. Detta samtidigt som fler ungdomar riskerar att falla offer för den nya drogen.

Precis som de två tidigare romanerna, Zack och Leon, präglas romanen av fartfylldhet, råhet och ett språkgrepp som jag blir mer och mer förtjust i. Efter Zack drog de, till min stora glädje, ned på våldet. Här har de nästan dragit ned lite för mycket på råheten, Bambi griper inte tag om mitt hjärta och får mig att vägra andas normalt förrän jag sträckläst ut romanen. Nog för att det är en äkta bladvändare, men inte lika mycket som de tidigare. Kanske beror det på den sänkta nivån av råhet eller så handlar det enbart om att jag inte har lika lätt att relatera till offren i denna roman som jag gjort i de tidigare. Drogmissbrukande ungdomar från övre medelklassen berör mig inte lika mycket unga pojkar som kidnappas och torteras. Och kanske är det tur det, frågan är om mitt hjärta och min själ hade klarat ytterligare ett mordfall av samma kaliber.

Kallentoft och Lutteman följer i övrigt ett vinnande koncept. De visar på den hemska råheten som människan är kapabel till. Liksom Jens Lapidus lyfter de fram en mörkare och mer distanserad och troligtvis även mer verklig syn på den svenska kriminaliteten än många andra av våra svenska deckarförfattare gör. Ingen nämnd - ingen glömd. (Ni vet, de där som tror att barnmorskor och författare bara kan kliva in på en mordplats hur som helst och löser brott åt polisen - nej, inte med - åt...)

För den som anser att deckare är ett måste för sommaren och hängmattan har jag bara en sak att säga: läs Bambi. Från första sidan till den sista, den går inte att lägga ifrån sig. Även om den inte griper an om hjärtat, så är spänningen fortfarande där.

Slutligen. Herkulesserien. Jag har tidigare inte helt varit med på noterna varför författarna valt denna titen på romansviten. Men nu börjar den grekiska tragedin visa sitt sanna ansikte i romanserien. För den som kan sin Hercules och bakgrunden som ledde till att han blev dömd att utföra tio, vilka slutligen blev tolv, stordåd, förvånas inte i någon större utsträckning då Zack börjar rota i sitt förgångna. Det är med yttersta spänning som jag ser fram emot att få ta del av hur Kallentoft och Lutteman vidare tänkt väva in det grekiska dramat och vartåt de tänker ta vägen. Möjligheterna är många, fallgroparna... kanske också är många, jag vet inte. Men så länge de upprätthåller spänningen med kriminalromanen i fokus finns inget att oroa sig för. Inga ögon att sticka ut, inga mödrar att gifta oss med.