tisdag 19 januari 2021

Anfall som försvar

 Min jul- och nyårsledighet har skilt sig på många sätt från tidigare. Och förvånande nog så handlar detta inte i någon större utsträckning om Covid-19, utan i stort sett enbart om det faktum att jag precis innan jul fick någon form av virus på balansnerven. Så två nätter på sjukhus, problem med att gå rakt och att fokusera, så försvinner väldigt mycket av julförberedelserna. Vilket faktiskt gjorde att det var skönt att vi har drabbats av denna pandemi. Redan innan jag åkte på viruset så hade vi dragit ned ordentligt på planerna och att vi därför inte ens hann julstäda inte spelade någon större roll.

Man skulle ju här kunna tro att det innebär en massa lugn tid i soffan eller i en fåtölj tillsammans med en bok, men icke. I stället fick jag lära mig den jobbiga vägen hur mycket hjärnan arbetar vid de mest enkla sysslor. Och att fokusera på en text var att begära för mycket.

Vilket i sin tur innebar att jag gick in i julhelgen med en nästan utläst Tom Clancy-roman, och gick ut ur julhelgen med at behöva backa några flera sidor för att komma ihåg vad som hade hänt. Och sedan läsa i små doser. För inte endast krävs det stora insatser av hjärnan för att läsa, det krävs även många hjärnceller för att förstå och hänga med i handlingen.

Normalt är detta något som jag gärna söker efter i en roman. Att även hjärnan får vara aktiverad, att jag behöver tänka och fundera helt själv. Jag vill ha någon form av intellektuellt utbyte med texten. Och ja, det får man verkligen med Tom Clancy-romanerna. Och vad gäller just Anfall som försvar, skriven av Marc Cameron som fortsättning på romansviten om Jack Ryan, måste man ändå säga att det nog behövs en mer vaken hjärna än normalt. Många vändningar och många olika parallella historier som alla ska kunna vävas ihop och avslutas i ett värdigt romanslut. 

Det är väldigt spännande, i vanlig ordning dras man med i händelserna. Dock stör jag mig lite väl mycket på tillfälligheterna. Att en ren övning leder till skarpt läge som sedan leder till ett stort äventyr som inte upptar hela romanen. För någonstans på vägen kopplas hälften bort och det kommer en ny tillfällighet som leder i en tredje riktning. Lite för många tillfälligheter och historier för min smak. Och visst, viruset gjorde inte någonting alls enklare. Men det går inte att skylla enbart på det. Jag är inte förtjust i tillfälligheter som leder till en stor consensus på slutet. Det finns en orsak till att jag inte tittar på kriminaldraman på TV i någon utsträckning. Ni vet, de där serierna som börjar med två mordfall som i slutändan visar sig höra ihop. Och det är tyvärr någonstans där som min hjärna inte riktigt lyckas hålla ordning på saker och ting. Kina är fienden. Inget nytt däri. Den kinesiska tekniken är det stora hotet mot USA. Inget nytt där heller. Och så långt är det riktigt bra. Oerhört riktigt bra, tankeväckande och underhållande. Nya tekniska hot är alltid intressanta. Och tyvärr så vet vi att fiktionen alldeles för ofta inte ligger så långt borta. Och fiktionens tekniska hot är skrämmande och man hejar bara mer och mer på Jack Ryan jr och hans kollegor. För inte vill vi ha en värld där Kina styr alldeles för mycket. Inte USA heller för den delen, om jag ska vara riktigt ärlig.

För mig medför den här typen av tillfälligheter och sammanträffanden att trovärdigheten försvinner och därmed även verklighetsanknytningen. Och just i denna Clancy-roman blev det för mycket. För att inte tala om att det blev lite för mycket USA-raljerande över Kina. Men visst, det är ju helt klart ett tacksamt grepp i USA; det är väl här i Sverige sådant inte är lika uppskattat.

Men återigen: spännande. Väldigt spännande. Och låter man sig bara dras in i det som är spännande, så kan man nog ha överseende av tillfälligheter, sammanträffanden och irritation över att både Jack Ryan sr och Jack Ryan jr är med alldeles för lite.

I ärlighetens namn så vet jag knappt vad som hände med den senare. Han skrevs ut vid något sammanträffande och ny grenhistoria påbörjades. Tyvärr.