Sexuellt våld och Twilight

För ett tag sedam satt jag med i en paneldebatt om sexuellt våld inom litteraturen, och föga förvånande så valde vi alla att börja diskussionen med att prata om YA-litteraturen. För alla var vi överens om att det är inom denna form av litteratur som sexuellt våld är som mest problematiskt.

Och självklart så hamnade vi i Twilight ganska så omgående. Och lyckades fastna där. Någonting som faktiskt är väldigt förvånande, med tanke på att denna romansvit innehåller väldigt lite sexuellt våld (och än mindre sex). Visst, två väldigt svartsjuka pojkar, svartsjuka över den sunda gränsen. Men sexuellt våld? För mig är det inte samma sak.

Twilight sågas av en paneldebatt, på grund av dessa två obehagligt svartsjuka pojkar.

I ärlighetens namn, om man skulle såga all form av litteratur där minst en av huvudkaraktärerna är obehagliga eller har andra karaktärsdrag som gör dem svåra att tycka om eller sympatisera med, då kommer inte ens Shakespeare att överleva. (Alltså, Oberon är inte en speciellt trevlig prick, för att inte tala om Hamlets farbror eller pare Macbeth)

Inom ämnet sexuellt våld hos YA går det nog att säga väldigt mycket, både bra och dåligt. Jag är inte emot sexuellt våld inom litteraturen, den kan ha många poänger, allt från att visa på samhälleliga strukturer till att föra historien framåt. Det jag däremot är emot är sexuellt våld som endast är där för att "underhålla", som inte har någon poäng utan mer blir som författarens sexuella fantasier och utsvävningar. Och då framför allt inom YA. Sexuellt våld inom YA bör i mina ögon problematiseras. Inte som i exempelvis Avalons dimmor, där en kvinna blir brutalt våldtagen, blir räddad av en annan man som hon då blir blixtförälskad i (okej, on kanske var förälskad i honom sen tidigare, men det är först nu då han får vara hjälte som hon vågar erkänna det) och har sex med honom. Omgående. Direkt efter den brutala våldtäkten. För att inte tala om det väldigt problematiska faktumet att Marion Zimmer Bradley, författarinnan av bokserien, har blivit anklagad för att ha utsatt sina barn för sexuella övergrepp.

Jag tycker dock det är väldigt tråkigt att diskussioner kring sexuellt våld och YA fastnar i Twilight. Det är trots allt en romanserie som innehåller väldigt lite sexuellt våld. Visst, den har väldigt gammalmodig syn på sex och sxuallitet: det återfinns inte en en enda perosn som inte är heterosexuell i den serien. Någonting som måste ses utifrån kontexten att böckerna är skrivna av en mormon. Och även deras syn på sex och sexualitet måste få ha sitt utrymme inom YA.

Dock är jag inte förvånad över att vi fastnar där. Det är populärt att tycka illa om Twilight, oavsett om man har grund för sin åsikt eller inte. Det är en svartvit värld vi lever i när vi kommer till YA som riktar sig mot tjejer. Jag önskar så innerligt att folk kan lyfta lite på näsan och se om det finns någonting mer matnyttigt att ta itu med. Att dissekera Twilight på amatörnivå är jag skeptisk till att det ger någonting, det fiinns så många fackartiklar och uppsatser på det ämnet redan.

Deckare . på riktigt

Det är nåt speciellt med Agatha Christie. Det är nåt speciellt med den typen och generationen av deckare. Jag älskar dem, men jag är verkligen inte förtjust i dagens moderna deckare. Det tog mig en stund att komma på varför: Agatha Christie (och hennes gelikar) håller läsaren allert. Man måste vara pigg, man måste vara aktiv och tänka själv för att få ut någonting av hennes deckare. Det behöver man inte när man läser moderna deckare. Ska jag vara riktigt ärlig så är det alldeles för ofta så att man förlorar väldigt mycket på att tänka för mycket eller försöker vara aktiv när man läser moderna deckare.

Till min stora glädje fortsätter Bookmark med sina nyöversättningar av Agatha Christie, liksom de nyskrivna romanerna om Poirot, skrivna av Sophie Hannah. Senast i raden är Konstiga huset, en deckare vars slut var så för uppseendeväckande, att Christie bads skriva om den, någonting hon inte gjorde.
För mig var detta en helt okänd roman, och just detta med slutet gjorde det hela än mer spännande att läsa. Dock, nackdelen med att veta om att slutet var uppseendeväckande och inte helt uppskattat, gjorde tyvärr att jag, för första gången någonsin, lyckades räkna ut vem som var mördaren...
Men oavsett detta en väldigt uppskattad och härlig läsning, en klassisk pusseldeckare med troligtvis alla ingredienser som man förväntar sig av Christie. Förvisso med undantag av att vare sig miss Marple eller Poirot är med. I stället är det den nyförälskade mannen som ska lösa det mord som nyligen begåtts i fästmöns familj. De som bor i det konstiga huset med för många vinklar och vrår för att det ska vara helt sunt.

Den nyskriva Ett tudelat mysterium däremot, har den klassiske Poirot med hans mustascher i fokus. Detta är Hannahs tredje roman om Poirot, och precis som tidigare så handskas hon ytterst varsamt med Christies arv. Kärlek och ömsesidig respekt speglar denna nya pusseldeckare, som är helt perfekt för den som, til skillnad från jag, redan hunnit med att läsa alla Christies deckare, och vill ha nya utmaningar. För som sagt, utmaningar och aktivt läsande bjuds det på i stora doser!