Heder utan samvete

Bookmark förlag fortsätter ge ut Marc Camerons böcker som fortsätter där Tom Clancy tyvärr fick sätta punkt. Jag måste erkänna att jag hyser stor aktning och fascination över Camerons författarskap: att han hinner få ur sig så många tjocka böcker på så kort tid. Det känns nästan som om det går fortare för honom att skriva böckerna än vad det tar för mig att läsa dem. (Okej, det tog ett par veckor extra, eftersom bokens tjocklek gjorde att den inte fick följa med på julresan...) Och nu senast: Heder utan samvete.

I och för sig så tycker jag nog att Cameron tog sig lite väl mycket vatten över huvudet den här gången. Han har en grundhistoria som verkligen fungerar, men tyvärr får den inte verka själv. Känslan är att agenten eller bokförlaget sagt åt Cameron att romanen är för tunn, och att han måste lägga till några hundra sidor. Och för att lyckas med det har han lagt till en extra historia, som i slutändan går ihop med de övriga.
I min smak blir det alldeles för mycket tillfällen och tur för att falla mig i smaken. En snabbt påkommen resa till Iran och en exflickvän till Jack Ryan Jr slutar i delvis slakt och ödesdigra situationer, men detta sidospår visar sig sen passa ihop med kärnvapen som förflyttas och folk som mördas i USA och satelliter som är i vägen.
Det är mer tur än skicklighet som leder till lösningen på problemen. Och i ärlighetens namn, hur kom falska filmer med uttalanden från presidenten och beskydd av oppositionsledaren in i det hela? Och så svartsjuka på detta.

Ja, Cameron lyckas med en intressant story som har lite väl mycket verklighetsanknytning med hänsyn till situationen USA-Iran för tillfället. Anspelningen på fake news är alldeles för svag för att man ens ska komma ihåg det.

Det är spännande, det är intressant att se var både Jack Ryan Jr och Sr tar vägen. Men i detta fall hade jag önskat få läsa det första utkastet, innan de sista hundratalet sidor lades till. För i ärlighetens namn så blev storyn lite för invecklad för att jag ska kunna återge den. Så allt jag kan säga är att den rymmer mycket fart och fläkt, mord och våld och oerhört mycket spänning. För oavset story så håller man helt klart på Jack Ryan.

Viljan att ändra historien

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk när jag slog upp Robert Harris senaste spänningsroman Munchen. En roman som utspelar sig under högst verkliga och välkända händelser, men där historien skrivs om. Just det där sista: "historien skrivs om", är orsaken till min stora skepticism. Det går emot så mycket av det jag tror på.

Men min skepticism släppte efter ett tag, då jag äntligen insåg hur jag skulle tackla boken, hur jag skulle läsa den och uppfatta den.

Som en roman som pekar på de små sakerna, på hur enkelt historien hade kunnat förändras. Att andra världskrigets uppgång och fall låg kanske inte enbart i de stora krigsherrarnas händer. Det är en historisk återblick med många träffande detaljer och tänkvärda faktorer.

Harris tar oss tillbaka till Munchen september 1938; till då Munchenöverenskommelsen ingick. Två tidigare studiekamrater som nu står på varsin sida i kriget; en som sekreterare på den brittiska premiärministern, en som tolk på tyska sidan. Ingen av dem vill att Hitler ska få kriga eller skaffa sig mer makt. Men kan de hindra historiens gång?

Egentligen hade det kunnat vara så enkelt. En vanlig person, dock beväpnad, som råkar befinna sig ensam med Hitler. Ett skott och så mycket tragik som inte hade behövt inträffa. En brittisk premiärminister med skriftliga bevis för hur Hitler planerar att ta över Europa och därmed skulle kunna välja att inte ingå muchenöverenskommelsen.

Även om det kunde vara enkelt är också frågan vad man är beredd att riskera. Och vem man kan lita på. Och vad som faktiskt är det rätta att göra.

Visst, med facit i hand är det lätt att fantisera sig bort i vad man skulle göra om man helt plötsligt fick tillgång till en tidsmaskin. Men personerna i Harris roman har inte den vetskapen.

Det blir väldigt, väldigt spännande. Och man vet ju hur man vill att det ska gå. Hur man vill att det ska sluta. Man vill så väldigt, väldigt gärna. För så många oskyldiga offers skull, vet man precis hur man vill att Harris ska låta historien forma sig till.

Blodlokan

Blodlokan av Louise Boije af Gennäs är första delen i den nya romansviten Motståndsrörelsen. 
Den handlar om Sara, som i romanens början flyttar upp till Stockholm. Hon lämnar ett Örebro bakom sig som i stort sett enbart har dåliga minnen; mobbing, våldtäkt och framför allt: hennes far som nyligen brunnit inne i deras sommarstuga.
I Stockholm väntar ett nytt liv, fyllt med nya och många utmaningar och möjligheter. Hon startar, precis som så många andra, som inneboende med ockerhyra i en av Stockholms förorter. Trots utbildning har hon ännu inte fått ett jobb hon egentligen vill ha, utan hon börjar som servitris på ett litet café i Sundbyberg.
Det visar sig att för Sara är steget från denna sunkiga, ensamma tillvaro till en stor ljus lägenhet på Östermalm tillsammans med ett toppjobb och nya rika vänner inte speciellt långt.

Med varje framgång frågar sig Sara om hon verkligen är värd det, om hon verkligen förtjänar detta.

Blodlokan står som thriller. Och visst, det har en stor potential för att bli en thriller. Men istället för att bli spännande så blir det hela en uppvisning i hur rätt bland annat Freud hade i sina teorier om hur det kusliga ska byggas upp inom litteraturen. Hur viktigt varje del är, hur viktigt språk men framför allt miljö är för att skapa det kusliga.

Romanen fylls av det ljusa, det rika, det vackra där inget kusligt kan ske. Otrohet, falskhet och gud vet allt, javisst, men inget kusligt, ingenting spännande som får kårarna att ila över kroppen. Och alla är unga och snygga. 25 år med toppjobb, lönen utöver det rimliga och typ 20 års arbetslivserfarenhet. Eller nåt åt det hållet.

Sara frågar sig som sagt hela tiden om hon är värd det hela, och om hon kan lita på vissa utpekade personer. För varje gång en varningsklocka ringer (vilket det gör flera gånger i varje kapitel...) så förstår man som läsare att nej, hon är inte värd detta, att mattan kommer att dras undan, och självklart, de personer hon pekar ut som osäkra om man kan lita på, är just de man kan lita på. Författarens sätt att försöka vilseleda läsaren blir nästan lite patetiska.

Och det är synd. Romanen har full potential att gå vidare i spåren efter framför allt Stieg Larsson. Konspirationsteorier har börjat slå rot även i Sverige (och okej, konspirationsteorier är lite av en guilty pleasure för mig) men den kommer aldrig dit. Först och främst för att det aldrig blir spännande, utan bara förutsägbart. Man läser inte vidare för att få reda på vem Sara kan lita på, man läser vidare för att få reda på om man har rätt.

Men samtidigt är den välskriven. Den är intressant, även om de saknar lite för mycket verklighetsförankring. Till skillnad mot Stieg Larsson får man aldrig någon känsla av att "damn, detta kunde faktiskt vara på riktigt!" Men intressant. Hopvävningen är bra, historien är spännande, den är läsvärd, det är berättartekniken som inte är ordentligt slipad. Tyvärr. Jag hoppas på att nästa del är mer genomarbetad.

Från början, genom helvetet till slutet

Spoilervarning för Släktet-triologin av Guillermo del Toro och Chuck Hogan, tillika TV-serien "The Strain"

Jag har tidigare skrivit om min förtjusning över nya vampyrromaner som inte handlar om de snälla och romantiskt lagda vampyrerna, utan har de onda i fokus. Att vi får dras med mer romantiska och framför allt sexiga vampyrer är ju Anne Rices fel, och i ärlighetens namn, här ska vi inte låta någon skugga falla över Vampire Chronicles, så låt oss släppa det ämnet omedelbart.

För jo då, nu har jag äntligen läst ut Gullermo del Toro och Chuck Hogans Släktet-triologi, vilket inte var en dag för sent, med hänsyn till att TV-serien som grundar sig på denna triologi nu går på TV på fredagarna. Och jo, jag tillhör ju de människorna som gärna vill hinna läsa böckerna innan jag ser adaptionerna. Fråga mig inte varför, det liksom bara är så...

Denna triologi är väldigt intressant ur fler perspektiv än just att den inte handlar om snygga och romantiska vampyrer, utan även att första delen är inledningen av själva katastrofen, den andra under själva katastrofen och den sista delen är post-apokalyptisk. I ärlighetens namn så kan jag inte komma på någon roman eller romanserie som på detta sätt sträcker sig över en apokalyps på detta vis. Vanligtvis så brukar man få läsa om en av delarna; hur hjältarna försöker förhindra katastrofen (exempelvis Dracula av Bram Stoker, om vi ska hålla oss kvar på vampyrtemat), under själva katastrofen (typ där alla mer romantiska vampyrromaner i princip håller sig, sen omd et är en katastrof eller inte när vampyrerna börjar ta plats... tja...) eller som rent post-apokalyptisk (I am Legend av Richard Matheson)

Okej, jag måste erkänna att jag aldrig tänkt på detta innan, att man aldrig får följa hela katastrofen. Läser man en postapokalyptisk roman så är den just postapokalyptisk. Vad som föranlett apokalypsen i fråga får man oftast veta i tillbakablickar.

Men just detta ger så mycket mer. Man får ta del av allt; hopp och förtvivlan då man går från det normala, in i kaoset och slutligen ut i det nya normala. Framför allt så år man mer förståelse för varför det nya normala ser ut som det gör. Här förekommer inget fuskande från författarens håll, inga svarta hål som föranlett vissa fenomen eller strukturer i det nya normala.

Jag gillar det. Jag gillar det verkligen, Jag hoppas få se mer av denna typ av grundliga författande i framtiden. Det fuskas alldeles för mycket och det återfinns alldeles för ofta glapp i historien i dagens romaner Detta däremot. Grundligt och bra.

Sen ska vi inte heller glömma författarnas egna filosoferande över hur dessa vampyrer har uppstått. Många teorier har förespråkats genom åren, men just denna teori är ny. Dock tycker jag den har en liten nackdel. Utan att säga alldeles för mycket på denna punkt, så precis som så många andra teorier så grundar den sig i kristendomen. Börjar bli lite uttjatat, ärligt talat.

Men ändå. Det är en väldigt bra och läsvärd trilogi. Och framför allt skrämmande. Inga romantiska vampyrer här inte. Människan mot vampyren. En kamp på liv och död även efter apokalypsen. 

Att chockstressläsa

Att kombinera livet som mammaledig med idogt läsande är verkligen inte så enkelt som man kan tro. Just i uttrycket "mammaledig" så betyder inte "ledig" att man är ledig och därmed har en massa tid över. Tvärtom. Jag tror nog aldrig jag har haft så lite tid över till mig själv som jag har haft under denna tid av mammaledighet.

Men nu har rutinerna äntligen börjat sätta sig, och det finns lite utrymme för nöje så som läsning för en stackars mamma. Men mer avancerat än så blir det inte, mer ork än så finns inte. Några sidor då och då helt enkelt. Det gäller att passa på och sno åt sig de minuter som finns, få ägna dem enbart åt sig själv. Och självklart åt litteraturens underbara värld!

Min läsning fick sig dock en ordentligt skjuts här för ett par veckor sen. TV-serien "The Strain" gjord utifrån Guillermo del Toro och Chuck Hogans triologi som börjar med Släktet började gå på TV för några veckor sen. Och för mig som har läst de två första delarna, och enbart har den sista, Evig natt kvar, så blir såna här faktum väldigt stressande. Trots allt så vill jag ju hinna läsa ut den sista delen innan de kommer dit i TV-serien. Nu lär det förvisso ta en stund innan de kommer till sista delen, men i alla fall. Här hemma sträckläses det numera.

Lite skumt att läsa slutet på en TV-serie man samtidigt följer.

Men, det är en bra bokserie, och som det känns i alla fall hittills, en väldigt bra TV-adaption.

Och framförallt: inte en sexig vampyr så långt ögat når!

Sjukdomarnas domina

Det händer ytterst sällan, det måste jag då ändå tillstå, alldeles för sällan till och med, att jag numera läser serier. Det är egentligen ingenting jag har tänkt så mycket på, mer än att jag med jämna mellanrum funderar lite på om jag ska ta och läsa serien Walking Dead. Zombiehistorier måste ju ändå göra sig bra mycket bättre, om det är illustrerat, eller hur?

Detta gäller i alla fall om man vill få fram lite mer krypande, mörk historia. Mater Morbi är historien om hur mardrömsdetektiven Dylan Dog får uppleva en av sina egna största mardörmmar: att ligga sjuk och bortglömd på sjukhuset och få möta Mater Morbi: alla sjukdomars moder. En sexig svarthårig kvinna, iklädd endast läderunderkläder, högklackade skor och en mantel.


Med en piska som enda accessoar.

Hela hennes uppenbarelse blir en symbol för sjukdomens lidanden, dess plågande och dess obarmhärtighet. Enligt extramaterialet som återfinns i slutet av magasinet skall hennes förförande sida symbolisera just sjukdomens förförande sida. Här känner jag att upphovsmännen helt har tappat mig. Har sjukdomen en förförande sida?

Hela serien är så underbart mörk. Skuggorna förföljer läsaren både genom bilderna som genom själva berättelsen. Allt från Dylans kamp med sjukhusets personal om vem han är och vem som är hans läkare, fram till den lille pojkens kamp med Mater Morbi. Även om bilderna är svartvita, så framgår det så tydligt att ingenting är svartvitt i världen. Den enes död kan helt klart vara den andres bröd. Livet mer som en gråskala på väg mot någon form av dystopi. Den inre kampen vars skuggor syns i bilderna.

Historien är Dylan Dogs kamp mot sjukdomen och Mater Morbi. Den blir ett intressant inlägg i debatten kring dödshjälp. En frisk fläkt i debatten om rätten till dödshjälp med fokus på det lidande själva sjukdomsförloppet fram mot det oåterkalleliga.

Jag har aldrig tidigare läst någonting om Dylan Dog, men känner efter detta första möte att jag mycket väl kan tänka mig fördjupa denna bekantskap. Bara faktumet att Dylan Dogs är en ren kopia av Groucho Marx, och till råga på allt heter Groucho - snacka om tillfällighet, va ;) - gör ju att man gärna vill läsa bra mycket mer. Oavsett om övriga album är så här seriösa eller inte. I övrigt var bekantskapen enkel att göra, med hänsyn till det extramaterial som återfinns i slutet av magasinet. Jag är lite av en sucker för extramaterial, så även i detta fall. Kul att få veta hur de tänkt i utformandet av exempelvis Mater Morbi, hur författaren Robert Recchioni tagit sig an berättelsen om Dylan Dog och Mater Morbi tillsammans med tecknaren Massimo Carnevale. För att inte tala om den enorma uppståndelse albumet gjorde då det gavs ut 2009 i Italien.

Tänk så mycket liv en liten serie kan skapa.

Det är sånt som får en att behålla tron på kulturen som ett viktigt uttrycksmedel.

Ett inlägg i skoldebatten?

Ingen har väl missat allt liv som varit på senare tid, och då framför allt inför valet, angående den svenska skolan. Björklund tjatade om betyg i uppförande i sin kunskapskola (sic!) och sen grälade sossarna och mp om vem som skulle bli utbildningsminister. Någonstans så här efter valet övergick intresset i irritation till totalt ointresse.

Så jag bestämde mig för att läsa en bok istället. Det är ju trots allt den bästa medicinen mot allt!

Den elaka vikarien är en bilderbok av Anders Fager och Daniel Thollin - illustrationer är gjorda av den sistnämnda. Boken i fråga ingår i Bonnier Carlsens bokserie Lätt och läskigt. Okej, nu är jag ju - för att vara snäll - några år äldre än Bonnier Carlsens målgrupp för denna bokserie, men trots detta måste jag säga att jag verkligen uppskattar denna bok. Den är, precis som namnet på bokserien antyder, både lättläst och lite småläskig, kanske snarast myspysläskig. Allt utspelande i en verklighet som den riktiga målgruppen väl känner till: i skolan.

Magistern skär sönder fingret på en konservburk på morgonen och måste därför sjukskriva sig. rektorn ringer in en vikarie, och läskigare sådan är nog svår att hitta. En efter en faller barnen offer för den elaka vikarien, värdigt en klassisk splatterfilm från 80-talet. Allt skrivet på rim.

En idé slår mig: Varför inte testa någonting nytt? Borde inte Anders Fager och Daniel Thollin ta över ansvaret för den svenska skolan? De vet absolut hur man som lärare får eleverna att sitta snällt i bänkarna. Hotet om den elaka vikarien och de färgglada och beskrivande bilderna lär ju få vilket barn som helst att göra sina läxor. Och äta upp spenaten. 

Delar av berättelsen i illustrationerna. Illustrationerna blir på intet sätt bärande för berättelsen, de ger däremot en extra nivå. Här särskiljs svart från vitt mycket distinkt, och ingen lär missa vem som är god och vem som är ond. Det är i illustrationerna vi får reda på att den elaka vikarien har självklart telefonnumret 666-66-6 (en personlig favorit) och Bellmans Fjäriln vingad syns på Haga blir tvärslaktad utmed fotlederna tillsammans med barnen. (okej, en annan favorit, trots min stora kärlek till den älskade Bellman).

Illustration: Daniel Thollin

Just vad gäller illustrationerna är helt klart den kärleksfulla blicken mellan rektorn och vikarien bäst. Om det är nån som vet exakt vad han skickar in till eleverna, så är det den rektorn.

Och nej, jag hittade inte heller några stavfel i boken, ett gottbetyg till Fager och Thollin som utbildningsministrar. Dock känner jag mig lite smått skeptisk till obligatorisk skolgång numera... Däremot så vet jag att jag kommer läsa denna bok för min son när han blir äldre! Här ska skolas in på skräckens underbara värld så fort det går!

Rött hot på guldfärgad bakgrund

Tom Clancy tillhör kategorin författare som tyvärr lämnat oss alldeles för tidigt då han gick bort förra året, endast 66 år gammal. Året innan gavs sista delen i romansviten om Jack Ryan ut, Rött hot, som  Clancy skrev tillsammas med Mark Greaney.

I och för sig så är jag inte helt säker på att Rött hot faktiskt skulle vara de sista delen i romansviten, men oavsett vilket så blev det ett värdigt slut för Jack Ryan, vars politiska och militära äventyr vi fick börja stifta bekantskap med i Jakten på Röd Oktober. Ryan har gått hela vägen från USA:s marinkår via Wall Street och CIA till att nu vara bosatt i Vita Huset och verka som USA:s president.

Rött Hot handlar dock inte i någon större utsträckning om president Jack Ryan, utan mer om hans son, Jack Ryan Jr. som jobbar för det topphemliga Kollegiet, en sammanslutning av agenter som lyder direkt under Vita Huset utan att någon egentligen vet att de existerar. Och därmed behöver Vita Huset i värsta fall inte heller ansvara för vad de gör.

Även hotet och den ständiga fiende har förändrats över åren. Inte ens för amerikanerna verkar ryssen vara speciellt farlig, i alla fall inte som organisation. Här är det Kina som står för ondskan, ett Kina på ekonomisk frammarsch, men som kört ekonomin i botten. För att rädda både hedern och landet beslutar Kinas president att det är dags att återta herraväldet över vattnet kring Kina. Denna önskan tas glatt emot av den kinesiska militären, som i sin tur bestämmer sig för att gå ytterligare ett steg längre. En modern agentroman kräver ett cyberkrig.

I vanlig ordning när Clancy är i farten så känns det genomarbetat och välskrivet. Ingenting är enkelt och han tar inga större bakvägar för att göra det enkelt för sig. Att bedriva cyberkrig mot ett annat land kräver oerhörda kunskaper och tillgångar. Här förenklas det inte till en enda hjärna som styr allt. Kinas kollektiva tänkande under en stark ledare blir hjärnan liksom den svaga länken i detta krig.

Det är spännande i 760 sidor. Även om fingrarna tröttnar på att hålla uppe den tjocka pocketboken så vill man inte lägga ifrån sig den. Det är lite som att läsa en film, var och varannan detalj finns återberättad så som man hade sett det i en actionfilm. Det onödiga dödandet som förekommer i alla krig återberättas här. Allt utan för stora och detaljrika beskrivningar som hade varit alldeles för svårt att ta in. Det behövs inte heller. Däremot behövs helt klart rollbetäckningen som finns i början av romanen. För i vanlig ordning när vi kommer till agentberättelser, oavsett om det är film eller bok, så är det alldeles för mycket folk för att man ska orka hålla ordning på dem alla. Även om Clancy gör ett bra jobb numera att ta hand om alla och ge dem karaktärsbeskrivningar, någonting han lärt sig på vägen genom sitt författarskap.

Dock är det en stor sak jag stör mig på med romanen: om den nu heter RÖTT hot, så borde väl boken vara röd, och inte guldfärgad? Tänk så mycket en sådan liten sak kan reta hjärnan...

Dags för årets Sthlm Fear Fest

Ja, jo, det är väl ingen större hemlighet att jag är väldigt förtjust i skräck, både vad gäller böcker och filmer. Så det är till min stora glädje som jag ser att det blir en Sthlm Fear Fest även i år. Och detta med idel bra skräckfilmer, om ni frågar mig: Carrie, Evil Dead, Texas Chainsaw 3D. Även om jag inte kan låta bli att skratta åt faktumet att den senare endast visas i 2D.

Och tur är nog det. Att se en splatterfilm i 3D kan nog bli alldeles för mycket av det goda...

"Olämplig litteratur"

När jag fick denna länk överskickad till mig i förmiddags så utgick jag i ärlighetens namn från att det var ett dåligt skämt. För den första april är det ju ändå inte, även om det känns som ett typiskt april-skämt:

Svenska banker stoppar olämplig litteratur

Har nu alltså även våra svenska banker gett oss in i diskussionen kring vad som är god litteratur eller inte? Räcker det inte med att biblioteken försöker ge sig på denna omöjliga uppgift med jämna mellanrum? (Läs: Tintin-censureringen och den efterföljande debatten)

Men tydligen, bankerna lägger sig i detta. De anser skräcklitteratur vara "omoraliskt" och "stötande".

Jag kan inte rå för det. Jag kan verkligen bara skratta åt eländet. Vem fasiken i bankvärlden kom överhuvudtaget på att göra en sån här benämning?

För att inte tala om att jag frågar mig om jag som skräckkultur fantast då också ska ses som omoralisk och stötande?

Halloween-boktips

Så här lagom till den amerikanska högtiden Halloween som vi på gott och ont tagit till våra hjärtan här i Sverige, så lämpar det sig ju helt klart med lite boktips i helgens anda. För trots allt: skräcklitteratur liksom skräckfilm är ju ändå helt underbart!

Som synes så har jag återigen fastnat bland klassikerna, jag är då alldeles för dålig med modern litteratur. Fast lite häftigt är det ju ändå med gammal litteratur som håller än idag.
Tips på mer modern litteratur mottages alltid med öppna armar!

1. Edgar Allan Poe
Nej, det går verkligen att välja en enda novell av Edgar Allan Poe, men för den som inte vill läsa alla hans samlade verk så är väl ändå "Ligeia", "Det skvallrande hjärtat" och "Den svarta katten" några att börja med.

2. Dracula av Bram Stoker
Vampyrer är vampyrer är underbara, och den största av dem alla måste vara med här!

3."The Call of Cthulhu" av H.P. Lovecraft
En klassiker som måste vara med på alla listor som rör skräckfiktion.

4. Dr Jekyll och mr Hyde av R.L. Stevenson
Ytterligare en odöd klassiker som är ett måste för alla skräckälskare!

5. Jurtjyrkogården av Stephen King
Som ung läste jag väldigt mycket utav Stephen King, och detta får nog ändå ses som en av mina favoriter bland alla hans verk. Den där stackars katten kommer alltid förfölja mig, liksom den tragiska begravningen av den lille.

6. Samlade svenska kulter av Anders Fager
Svenskar verkar så där i största allmänhet vara väldigt dåliga på att författa skräcklitteratur, vilket gör Fagers novellsamling till en frisk fläkt bland övrig svensk litteratur.

7. Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf
Okej, bara för att jag påpekade att svenskar är dåliga på detta med skräckfiktion, så kommer Selma Lagerlöf direkt efter. Hon är inte precis känd för sin skräcklitteratur, men herr Arne sätter sina spår på nerverna!

8. Frankenstein av Mary Shelley
Detta underbara monster som alltid ger en kalla kårar! Dock måste jag säga att romanen i sig inte är speciellt läskig, jag har en viss förmåga att mest tycka synd om det stackars monstret som aldrig bad om att bli skapad. Inte riktigt den reaktion Shelley var ute efter, kan jag tro.

9. Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu
Carmilla får nog ändå ses som en av mina favoritvampyrer av det gamla gardet. Mer påtaglig med sina relationer med människan, inte krypande i skuggorna som Dracula. Och med alla de erotiska inslag som vi är så vana med från dagens moderna vampyrromaner, även om dess tidiga årtal, 25 år innan Stoker gav ut Dracula, gör att det mer handlar om subtila omskrivningar och försiktigt hanterande med språket.

10. Gömstället av Dean R. Koontz
Omnämns King bör även Koontz omnämnas, enligt mig. Och i ärlighetens namn så tycker jag nog att Koontz känns mer skrämmande på nåt sätt, mer verklighetstroget och mer krypande inpå nerverna.

Äntligen utläst!

Okej, det där lät verkligen oerhört elakt. Men ändå, den är äntligen utläst, Anders Fagers Samlade svenska kulter. Egentligen är den nog inte det allra minsta lilla trögläst, men för mig har det tagit lång tid. Trots den höga spänningshalt den har, trots denna oerhörda vilja och lust att läsa vidare och få reda på hur saker och ting hör ihop.

Men det är bara att konstatera, jag är ingen novellsamlingsläsare. Jag läser ut en novell och sen vete gudarna när jag tar tag i nästa novell. Och då tar det ett tag att ta sig igenom Samlade svenska kulter. 

Det vill säga, tills man kommer till det där underbara läget då man börjar få ihop det hela. Då man börjar förstå att allting har ett sammanhang, det är inte bara en tjock bibba med fristående noveller. Alla passar de ihop i det stora mönster som Fager med sådan fingertoppskänsla skapar.

Det är små minsta gemensamma nämnare som han bygger på, gemensamma nämnare som blir större, som skapar den stora bilden som träder fram i mönstret.

Samtidigt som har lurar en.

Mellan novellerna dyker de små fragmenten upp. Fragmenten som är som tagna från verkligheten, som lurar in en i en bild av den svenska verkligheten, så som verkligheten är, långt ifrån sexuella blodbad och riter i södra Sverige till fiskmänniskor ute i Stockholms skärgård. Det är fragment från Verkligheten, med den gamle Fredman som söker upp gamla kontakter, som stretar vidare i Verkligheten.

Fragment från verkligheten som ytterst långsamt och med perfekt noggrannhet vävs in i kulternas noveller. Som ger en rysningar utmed ryggraden när man lägger ifrån sig dem. Rysningar som får en att se sig om på tunnelbanan, titta extra noggrant på sina medresenärer, som får en att fundera på om man känner lukten av fisk.

Gränsen mellan verklighet och fiktion suddas sakta bort. Man vävs in, man kan inte släppa historien. Den överbyggande historien som utmanar verkligheten, som får mig som läsare att tro att verkligheten inte är vad jag tror att den är.

STHLM Fear Fest 2012

Snacka om att denna vecka börjar med ohejdad glädje! Swedish Zombie uppmärksammar mig på att det kommer att anordnas en Fear Fest här i Stockholm, närmare bestämt i Årsta, i år. Okej att en skräckfilm i månaden kanske inte låter som så mycket, men om nu tanken är att det ska bli en årlig skräckfilmsfestival, så tycker jag det är en bra start, för att inte tala om ett utmärkt initiativ! Jag hoppas innerligt att det blir lyckat, och att man får möjlighet till en ordentlig dos med skräck en gång per år i framtiden! Och att få se Night of the Living Dead på bio, ja, det måste ju verkligen göras!

För program och mer info, klicka här.

Fredagen den 13:e

Inte för att jag är så där överdrivet skrockfull av mig, men... det är ändå någonting speciellt över just fredagen den 13:e. Och då kanske framför allt för att det är en dag som på något sätt per automatik ger den där känslan och möjligheten av att få sitta hemma i soffan och frossa i gamla skräckfilmer. Vilket absolut inte är fy skam, tvärtom!

Men andra kanske hellre föredrar en god bok en sån här dag. För trots allt så är det ju en dag då man inte nog inte, i alla fall inte om man är skrockfull, ska ge sig på några större projekt eller ta några större beslut. Och jo då, jag håller helt med, att krypa upp i soffan med en god bok och en stor kopp med varmt te låter ju helt underbart en sån här dag. Framför allt med tanke på hur vädret har varit på sistone. Det lockar ju inte precis till några klassiska sommaraktiviteter.

Så i år läses det inte speciellt mycket böcker liggandes i en solstol eller på en badstrand. Det verkar bli en sommar då man tröstar sig med en god bok inomhus i soffan i stället. Även om det nog blir skräckfilm för min del just i kväll.

Koncentrationssvårigheter

I måndags hade jag ett inplanerat sjukhusbesök som även inbegrep vissa ingrepp och sövning och hela den där svängen som man helst klarar sig utan. Men, men, vill man vara frisk får man lida pin, eller hur det nu heter.

I papprena jag fick hem inför besöket fanns det en varning för att det kan bli vissa väntetider. Vilket verkligen är sådana saker man vill läsa i förväg, att det blir väntetider så fort man kommer i kontakt med sjukvården är ju ingen nyhet, så frågan är ju hur lång väntetid det blir om de själva är medvetna om det och därmed även förvarnar om det?!

Men till min stora lycka så kom det goda beskedet redan i nästa mening: "så ta gärna med en bok". Som om de nu verkligen skulle behöva uppmana mig till någonting sådant! Så glad i hågen kom tre böcker med, varav en tunn bok på engelska som jag gärna vill hinna läsa innan lånetiden tar slut: The Legend of Sleepy Hollow av Washington Irving. Okej för att jag har sett filmen med Johnny Depp, men det ska ju gudarna veta attden bakomliggande sägnen långt ifrån alltid överensstämmer med filmatiseringen.
Utöver detta kom Vampyrernas historia av Katarina Harrison Lindbergh och Samlade svenska kulter av Anders Fager.

Slutsummeringen av sjukhusbesöket: Nja, väntetiden blev inte speciellt lång. Ungefär en timme från att jag intog min säng tills jag sövdes ned. Och under den tiden blev inte mycket läst. The Legend of Sleepy Hollow var bara att lägga ned, så mycket koncentration på texten kunde jag inte uppnå. Så slutligen så blev väl totalt en tio-femton sidor lästa i de båda sistnämnda böckerna. Inte mycket till lästid där, för mig.
Dock blev gårdagen mer givande. Att ligga i en solstol hemma på balkongen och ta igen sig efter ingreppet, ja, sådant ger verkligen bättre underlag för läsande.

"Östermalm, darling!"

Vad kul det är ibland med nutidslitteratur. När man hakar upp sig så ordentligt på vissa texter, så de hänger kvar i skallen i vissa situationer. Som just nu, till exempel. Jag håller på att ta mig igenom Anders Fagers mindre mastodontverk Samlade svenska kulter. Det är en spännande novellsamling med inslag från olika former av kulter och gamla sägner, av väldigt varierande slag.

Just nu är det en specifik novell som fastnat på min hjärna, nästan lite som en klassisk sommarplåga. "Lyckliga för evigt på Östermalm". Det unga paret som av en ren tillfällighet kommer över den perfekta jättelägenheten på Östermalm, samtidigt som maken får ett välbetalt jobb. Exakt vad han jobbar med vet vi inte, det är lite som med Barney i How I Met Your Mother: nåt jobbar han med, och han blir stormrik på det. Exportering och importering av varor, tror jag det är.

Vi får berättelsen ur kvinnans perspektiv. Hur hon flyttar till Östermalm, hur hon stormtrivs med att vara snuskigt rik. Hur hon älskar Östermalm och hur Östermalm förändrar henne. Det speciella Östermalmsmodet, Östermalmsinredningen och hur man uppför sig när man bor på Östermalm. Det är helt klart en novell som underbygger alla de fördomar jag har om dessa nyrika människor som bara måste bo på Östermalm. Som bara måste passa in där. Hur de stormtrivs med alla Östermalms-bögar som konstant ger henne komplimanger, beröm och råd om hur hon ska bli ännu mer Östermalm.

Själv går jag allt som ofta på tunnelbanan just vid Östermalm när jag ska hem. Och hela denna novell spelar upp sig i mitt inre när jag går till tunnelbanestationen. Hur jag hör just det återkommande uttrycket från novellen: "Östermalm, darling!", lite som Joeys "London, baby!" från Vänner. 


Själva terror-inslaget i novellen däremot, visst, den fick mig att sträckläsa novellen, och undertryckte fördomarna. Att göra i stort sett vad som helst för att bo kvar, för att behålla statusen: Östermalmsstatusen.

För mig finns det inget mål att hamna på Östermalm, så jag har lätt att hålla distans, småle och skratta åt hela fenomenet. Men när man går förbi Stureplan på kvällen, ja, då känns inte novellen med terror-inslagen speciellt främmande...

Subtila hintar och helgarderingar

Vissa genrer, som till exempel kriminallitteratur och mystik är ju fyllda av hintar och ledtrådar. Det hör ju liksom till, och är ett stilgrepp både för att bygga upp stämningen men också för att leda oss läsare in på rätt spår. Ge oss lite smakprov på vad som komma skall.

Det hör ju som sagt till, det är en del av diskursen.

Men i ärlighetens namn, ibland går verkligen författarna till stark överdrift. 

Så här bara i inledningen på en bok har jag fått alldeles för mycket information om att dö ung och bli ett vackert lik, om att hellre dö än att misslyckas med det man företagit sig, häxor och druider, bleka människor, kalla händer och mörka ögon. Och bra mycket mer än så. På mindre än 100 sidor har vi även hunnit med två besök på en kyrkogård, varit med om en grav som kanske eller kanske inte öppnat sig och förberedelser av en skräckupplevelse inför Halloween. Det kan inte ens klassificeras som dramatisk ironi. Det enda ironiska är den överdrivna förekomsten av ord som "lik", "död" och "druider" som förekommer i de mest absurda situationer.

I ärlighetens namn så blir det lätt alldeles för mycket. Det blir inte hintar eller ledtrådar längre. Det blir kastat i ansiktet. Läsaren får ABSOLUT INTE missa att detta är mystik, att det handlar om övernaturliga ting.

Som om man inte förstod det redan när man såg omslaget och ser att ordet "vampyr" ingår i titeln på romansviten.

Vi förstod poängen redan innan vi öppnade boken. Ge oss de kalla kårarna nu istället. 

God natt, min älskade

Ibland är det väldigt fascinerande vilken balansgång författare lyckas ta. Inger Frimansson är förvisso mest känd för sina psykologiska thrillers, men de blir aldrig så där läskiga eller krypande och konstiga, på gränsen till övernaturliga eller paranoida. I stället ligger hon hela tiden så nära verkligheten, så nära läsaren. Fullständig igenkänning.

Justine var ett mobbat barn i skolan. Som vuxen bor hon kvar i sina föräldrars hus utanför Hässelby. Hon vägrar sälja, trots mäklarens ivriga försök. Hon vill bo kvar i sin barndoms hem. Hon bor där själv, tillsammans med en fågel. En självpåtagen isolering, det var länge sen hon sa God natt, min älskade.
Så en dag träffar hon en av sina gamla klasskompisar från grundskolan. En av de tjejer som gjorde livet jobbigt för Justine. Det blir dags för uppgörelse med det förflutna.

Justine träffar så äntligen en ny pojkvän. Hon umgås med sin förra klasskompis. Hennes självpåtagna isolering bryts.
Men inte endast mobbningen och utanförskapet från grundskolan kommer upp till ytan. Det är även en uppgörelse med den kvinna som Justines far gifte om sig med efter att modern dog. Och vad hände egentligen med Justines förra pojkvän som så mystiskt försvann i Malaysias djungler för flera år sedan?

Man lider med Justines barndom, man gråter med henne. Men kan detta lidande rättfärdiga all typ av uppgörelse? Även som läsare genomgår man en viss uppgörelse med sig själv. En tragisk barndom med mobbning och en moder som dör i förtid kan inte enbart få forma en individ. Vi har våra egna liv i våra händer, vi har möjligheten att göra någonting bättre. Och alla gör vi det på våra sätt. Justine, precis som markis de Sades systrar Justine och Juliette, valde sina egna vägar. Den ena den moraliska vägen, den andra den omoraliska och syndfulla vägen. Men vem blev lycklig i slutändan? Vem valde den rätta vägen?
Ibland kanske det är motiverat med viss omoral för att få uppnå lycka i livet?

H.P. Lovecraftfestival

Okej, det är bara att erkänna, jag och Lovecraft har ett väldigt komplicerat förhållande. Inte tu tal om den saken.

Jag vill verkligen tycka om Lovecraft, jag kämpar verkligen med det, men han motverkar mig konstant. Jag vill så gärna älska honom, jag avgudar honom för det han har lyckats åstadkomma, jag är avundsjuk på det han har lyckats med.

För hans noveller har kommit så mycket längre än som tvådimensionella ord på ett platt papper. Kulter har skapats kring hans noveller, spel och världar som byggts upp utifrån hans texter. Och detta helt utan hans eget ingripande eller under hans makt. Hans noveller har trollbundit så många jorden runt så fantasin har skenat vidare utifrån hans ord, skapat så mycket mer, gjort så mycket mer med hans noveller. Och då helt klart först och främst novellen "The Call of Cthulhu" från 1928. Cthulhu, denna mänskliga kropp med fjäll, vingar och ett huvud som påminner om en bläckfisk, som förvisso finns med i flera av Lovecrafts noveller, men just "Tha Call of Cthulhu" är ändå den mest framträdande. En hel Cthulhu-mytologi har skapats kring detta fiktiva monster.

Så det går ju inte att göra annat än att älska Lovecraft för detta. Men ändå så lyckas jag inte riktigt. Troligtvis ett faktum som beror på att jag försökt läsa Lovecrafts noveller på engelska. Jag tragglar och jag tragglar, jag läser om och jag läser om, men det är som att hela hans engelska språk endast sätter krokben för mig.

Nu har novellerna kommit ut i nyöversättning på svenska. Återigen en stor bedrift av bokförlaget Vertigo, som jag ytterligare en gång vill skicka ett stort tack till. Jag ska helt klart göra ett försök till. Jag vill ju så gärna.

Och på detta är det även snart dags för en Lovecraft-festival i Stockholm. Ett besök där kanske underlättar och det finns mycket kul i kalendariumet.
För jag kan ju ändå förstå mystiken kring det hela. Jag förstår bara inte det jag läser ordentligt.

Böcker och skräckfilmer

Okej, jag tillhör de här människorna som inte alltid enbart tittar på tv när jag tittar på tv, utan jag sysslar gärna med tjugo andra saker samtidigt, där bland annat läsa böcker är en vanlig företeelse, som jag förvisso till viss del slutat med. Numera är det snarare sudoko eller stickning som gäller, något som min sambo efter mycket om och men vant sig vid.

Men nu har jag funnit ett perfekt sätt att kombinera filmtittande med böcker. För ett tag sedan hittade jag boken 101 Skräckfilmer du måste se innan du dör, vilket känns som en perfekt ägodel för ett par som älskar skräckfilmer.

Än så länge så har vi mest bläddrat i den och konstaterat att vi redan har sett många av filmerna den tar upp. För de flesta klassiker finns ju med; Psycho, The Shining, Poltergeist, Fredagen den 13:de... Men som tur är så återstår mycket för oss att se. Och förutom att ge renodlade tips om skräckfilmer så finns det även korta texter om dem alla som förgyller filmtittandet.