Subtila hintar och helgarderingar

Vissa genrer, som till exempel kriminallitteratur och mystik är ju fyllda av hintar och ledtrådar. Det hör ju liksom till, och är ett stilgrepp både för att bygga upp stämningen men också för att leda oss läsare in på rätt spår. Ge oss lite smakprov på vad som komma skall.

Det hör ju som sagt till, det är en del av diskursen.

Men i ärlighetens namn, ibland går verkligen författarna till stark överdrift. 

Så här bara i inledningen på en bok har jag fått alldeles för mycket information om att dö ung och bli ett vackert lik, om att hellre dö än att misslyckas med det man företagit sig, häxor och druider, bleka människor, kalla händer och mörka ögon. Och bra mycket mer än så. På mindre än 100 sidor har vi även hunnit med två besök på en kyrkogård, varit med om en grav som kanske eller kanske inte öppnat sig och förberedelser av en skräckupplevelse inför Halloween. Det kan inte ens klassificeras som dramatisk ironi. Det enda ironiska är den överdrivna förekomsten av ord som "lik", "död" och "druider" som förekommer i de mest absurda situationer.

I ärlighetens namn så blir det lätt alldeles för mycket. Det blir inte hintar eller ledtrådar längre. Det blir kastat i ansiktet. Läsaren får ABSOLUT INTE missa att detta är mystik, att det handlar om övernaturliga ting.

Som om man inte förstod det redan när man såg omslaget och ser att ordet "vampyr" ingår i titeln på romansviten.

Vi förstod poängen redan innan vi öppnade boken. Ge oss de kalla kårarna nu istället.