Sjukdomarnas domina

Det händer ytterst sällan, det måste jag då ändå tillstå, alldeles för sällan till och med, att jag numera läser serier. Det är egentligen ingenting jag har tänkt så mycket på, mer än att jag med jämna mellanrum funderar lite på om jag ska ta och läsa serien Walking Dead. Zombiehistorier måste ju ändå göra sig bra mycket bättre, om det är illustrerat, eller hur?

Detta gäller i alla fall om man vill få fram lite mer krypande, mörk historia. Mater Morbi är historien om hur mardrömsdetektiven Dylan Dog får uppleva en av sina egna största mardörmmar: att ligga sjuk och bortglömd på sjukhuset och få möta Mater Morbi: alla sjukdomars moder. En sexig svarthårig kvinna, iklädd endast läderunderkläder, högklackade skor och en mantel.


Med en piska som enda accessoar.

Hela hennes uppenbarelse blir en symbol för sjukdomens lidanden, dess plågande och dess obarmhärtighet. Enligt extramaterialet som återfinns i slutet av magasinet skall hennes förförande sida symbolisera just sjukdomens förförande sida. Här känner jag att upphovsmännen helt har tappat mig. Har sjukdomen en förförande sida?

Hela serien är så underbart mörk. Skuggorna förföljer läsaren både genom bilderna som genom själva berättelsen. Allt från Dylans kamp med sjukhusets personal om vem han är och vem som är hans läkare, fram till den lille pojkens kamp med Mater Morbi. Även om bilderna är svartvita, så framgår det så tydligt att ingenting är svartvitt i världen. Den enes död kan helt klart vara den andres bröd. Livet mer som en gråskala på väg mot någon form av dystopi. Den inre kampen vars skuggor syns i bilderna.

Historien är Dylan Dogs kamp mot sjukdomen och Mater Morbi. Den blir ett intressant inlägg i debatten kring dödshjälp. En frisk fläkt i debatten om rätten till dödshjälp med fokus på det lidande själva sjukdomsförloppet fram mot det oåterkalleliga.

Jag har aldrig tidigare läst någonting om Dylan Dog, men känner efter detta första möte att jag mycket väl kan tänka mig fördjupa denna bekantskap. Bara faktumet att Dylan Dogs är en ren kopia av Groucho Marx, och till råga på allt heter Groucho - snacka om tillfällighet, va ;) - gör ju att man gärna vill läsa bra mycket mer. Oavsett om övriga album är så här seriösa eller inte. I övrigt var bekantskapen enkel att göra, med hänsyn till det extramaterial som återfinns i slutet av magasinet. Jag är lite av en sucker för extramaterial, så även i detta fall. Kul att få veta hur de tänkt i utformandet av exempelvis Mater Morbi, hur författaren Robert Recchioni tagit sig an berättelsen om Dylan Dog och Mater Morbi tillsammans med tecknaren Massimo Carnevale. För att inte tala om den enorma uppståndelse albumet gjorde då det gavs ut 2009 i Italien.

Tänk så mycket liv en liten serie kan skapa.

Det är sånt som får en att behålla tron på kulturen som ett viktigt uttrycksmedel.