Rött hot på guldfärgad bakgrund

Tom Clancy tillhör kategorin författare som tyvärr lämnat oss alldeles för tidigt då han gick bort förra året, endast 66 år gammal. Året innan gavs sista delen i romansviten om Jack Ryan ut, Rött hot, som  Clancy skrev tillsammas med Mark Greaney.

I och för sig så är jag inte helt säker på att Rött hot faktiskt skulle vara de sista delen i romansviten, men oavsett vilket så blev det ett värdigt slut för Jack Ryan, vars politiska och militära äventyr vi fick börja stifta bekantskap med i Jakten på Röd Oktober. Ryan har gått hela vägen från USA:s marinkår via Wall Street och CIA till att nu vara bosatt i Vita Huset och verka som USA:s president.

Rött Hot handlar dock inte i någon större utsträckning om president Jack Ryan, utan mer om hans son, Jack Ryan Jr. som jobbar för det topphemliga Kollegiet, en sammanslutning av agenter som lyder direkt under Vita Huset utan att någon egentligen vet att de existerar. Och därmed behöver Vita Huset i värsta fall inte heller ansvara för vad de gör.

Även hotet och den ständiga fiende har förändrats över åren. Inte ens för amerikanerna verkar ryssen vara speciellt farlig, i alla fall inte som organisation. Här är det Kina som står för ondskan, ett Kina på ekonomisk frammarsch, men som kört ekonomin i botten. För att rädda både hedern och landet beslutar Kinas president att det är dags att återta herraväldet över vattnet kring Kina. Denna önskan tas glatt emot av den kinesiska militären, som i sin tur bestämmer sig för att gå ytterligare ett steg längre. En modern agentroman kräver ett cyberkrig.

I vanlig ordning när Clancy är i farten så känns det genomarbetat och välskrivet. Ingenting är enkelt och han tar inga större bakvägar för att göra det enkelt för sig. Att bedriva cyberkrig mot ett annat land kräver oerhörda kunskaper och tillgångar. Här förenklas det inte till en enda hjärna som styr allt. Kinas kollektiva tänkande under en stark ledare blir hjärnan liksom den svaga länken i detta krig.

Det är spännande i 760 sidor. Även om fingrarna tröttnar på att hålla uppe den tjocka pocketboken så vill man inte lägga ifrån sig den. Det är lite som att läsa en film, var och varannan detalj finns återberättad så som man hade sett det i en actionfilm. Det onödiga dödandet som förekommer i alla krig återberättas här. Allt utan för stora och detaljrika beskrivningar som hade varit alldeles för svårt att ta in. Det behövs inte heller. Däremot behövs helt klart rollbetäckningen som finns i början av romanen. För i vanlig ordning när vi kommer till agentberättelser, oavsett om det är film eller bok, så är det alldeles för mycket folk för att man ska orka hålla ordning på dem alla. Även om Clancy gör ett bra jobb numera att ta hand om alla och ge dem karaktärsbeskrivningar, någonting han lärt sig på vägen genom sitt författarskap.

Dock är det en stor sak jag stör mig på med romanen: om den nu heter RÖTT hot, så borde väl boken vara röd, och inte guldfärgad? Tänk så mycket en sådan liten sak kan reta hjärnan...