100 fantasy och SF-böcker

För ett bra tag sedan sprang jag på en lista med hundra böcker som man ska ha läst. Så där lagom deprimerande, och i ärlighetens namn, hur roliga verkar många av de böckerna vara?

Hos Bokfrossa fann jag idag på en bra mycket roligare lista över 100 böcker, denna specificerad på fantasy och SF-böcker. Och som fan av dessa genrer så kan jag ju verkligen inte låta bli (vilket man faktiskt får vara fast man är litteraturvetare, tack gode gud!) Och jag lär ju även få bättre statistik över lästa böcker på denna lista. Hoppas jag, i alla fall. Hela 27 stycken, kan jag skvallra om, nu när jag tagit mig genom hela listan. Detta mot 37 på listan över de hundra böckerna man ska ha läst. Hmm.... Nåja, den här listan kommer helt klart bli roligare att läsa sig igenom!

Understrykna är de som jag har läst och kursivt de som jag vill läsa, och en * framför innebär att jag aldrig har hört talas om den.

1. J R R Tolkien - Sagan om Ringen
2. David Eddings - Sagan om Belgarion
3. David Eddings - Sagan om Malloerea
4. Douglas Adams - Liftarens guide till galaxen
5. Robert Jordan - Sagan om Drakens återkomst
6. * Katharine Kerr - Sagan om det magiska landet Deverry
7. Philip Pullman - Den mörka materian
8. Neil Gaiman - American Gods
9. * Audrey Niffenegger - Tidsresenärens hustru
10. Stephanie Meyer - Twilight
11. Charlaine Harrise - Serien om Sookie Stackhouse
12. * China Mieville - Un Lun Dun
13. C. S. Lewis - Narnia-böckerna
14. * Ellen Kushner - The Privilegie of the Sword
15. Johanne HIldebrandt - Sagan om Valhalla
16. Jean M Auel - Grottbjörnens folk
17. H.G. Welles - The Invisible Man
18. J.K. Rowling - Harry Potter-serien
19. * Naomi Novik . Temeraire-serien
20. Robin Hobb - Fjärrskådar-serien
21. Margit Sandemo - Sagan om Isfolket
22. Terry Brooks - Shannaras ättlingar
23. * Tad Williams - Minne, sorg och törne
24. * Ursula LeGuin - Övärlden
25. * Neil Gaiman - Neverwhere
26. George R R Martin - A song of Ice and Fire
27. * Steven Erikson - The Malazan Book of the Fallen
28. * Diana Gabaladon - Främlingen
29. Bram Stoker - Dracula
30. * Richard Morgan - Altered Carbon
31. William Gibson - Neurmancer
32. * Scott Lynch - Gentlemannarövarna-serien
33. * Susanna Clarke - Jonathan Strange and mr Norell
34. John Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in
35. * Patricia A McKillip - Ombria in Shadow
36. Christoffer Paolini - Eragon
37. Raymond E Feist - Imperiets dotter
38. * Julie Bertagna - Exodus
39. Roger Zalazny - Enhörningens tecken
40. Mårten Sandén- Den femte systern
41. Terry Pratchett & Neil Gaiman - Goda omen
42. Michael Ende - Den oändliga historien
43. * Patricia Briggs - Moon called
44. Julia SAndström - På ödets vingar
45. * Cory Doctorov - Little Brother
46. Isaac Asimov - Stiftelsetriologin (Eller okej, har sista boken kvar, och ämnar läsa den inom kort)
47. * Joe Abercrobmie - The Blade Itself
48. * Poppy X Brite - Lost Souls
49. * Alan Campbell - Deepgate Codex
50. * Jasper Fforde - Thursday Next
51. * Jonathan Maberry - Patient Zero: A Joe Ledger Novel
52. * K.J. Parker - The Fencer Trilogy
53. * S M Peters - Whitechapel Gods
54. * Elizabeth Moon - Sagan om Paksennarion
55. Stephen King - Pestens tid
56. * Jim Butcher - The Dresden Files
57. * Niklas Krog - Trilogin om frihetskriget
58. * Dan Simmons - The Terror
59. * Ann VanderMeer och Jeff VanderMeer - Fast ships, black sails
60. * Michael Chabon - The Yiddish Policemen's Union
61. * Jonathan Barnes - Somnambulist
62. Laurell K Hamilton - Anitha Blake, vampire hunter-serien (Okej, har inte hunnit igenom hela serien än...)
63. * Saga Borg - Jarastavens vandring
64. * Mary Gentle - Grunts
65. * David Gemmel - Legender från drenai
66. Ray Bradbury - Farenheit 451
67. Anthony Burgess - A Clockwork orange
68. Lewis Carrol - Alice i Underlandet
69. Philip K Dick - Do Androids Dream of Electric Sheep?
70. William Golding - Flugornas herre
71. Frank L Herbert - Dune
72. PD James - Children of men
73. Stephen King - The Shining
74. richard Matheson - I am Legend
75. Cormac McCarthy - The Road
76. Terry Pratchett - Discworld-serien (okej, inte hela här heller, kommer nog inte bli det heller...)
77. Ann Radcliffe - The Mysteries of Udolpho
78. Jose Saramago - Blindhet
79. Mary Shelley - Frankenstein
80. Robert Louis Stevenson - The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde
81. HG Wells - Tidsmaskinen
82. TH White - The sword in the stone
83. John äWyndham - Day of the Triffids
84. * Cornelia Funke - Bläckhjärta
85. J.M. Barrie - Peter Pan
86. * Charles de Lint - Onion Girl
87. * Emma Bull - War of the oaks
88. * Paul Auster - I de sista tingens land
89. * JG Ballard - The Drowned World
90. Margaret Atwood - Den blinde mördaren
91. Arthur C Clarke - 2001: A Space Odyssey
92. * Douglas Coupland - Girlfriend in a coma
93. Franz Kafka - Processen
94. Stanislaw Lem - Solaris
95. Doris Lessing - The Memoirs of a survivor
96. * Walther M Miller Jr - Canticle for Leibowitz
97. Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
98. George Orwell - 1984
99. Christopher Priest - The Prestige
100. * Alastair Reynolds - Revelation Space

Dags för loppis

En av de stora nackdelarna med att bli sambo (För förtydligandets skull: det finns i stort sett bara fördelar med att flytta ihop med den man älskar, men... några nackdelar dyker faktiskt upp) är ju att man helt plötsligt har för mycket saker. Och till viss del även dubbletter. Trots att min sambo inte är, eller i alla fall inte var, någon storläsare, så lyckades vi faktiskt ha dubbletter av några böcker. Och jodå, vi var alla lika chockade...

Så, det har blivit besök på två loppisar på Täby galoppbana under förra sommaren. Och då inte för att skaffa oss fler prylar, utan helt sonika för att bli av med en massa, vilket vi har haft en hel del framgång med. För hur kul är det att kasta ett litet köksbord, när det kommer till bättre nytta hos någon annan? För att inte tala om att det är lite småtrevligt med lite extra fickpengar.

Nu till helgen är det dags igen. För av någon outgrundlig anledning så verkar det inte spela någon roll hur mycket man säljer, det verkar fortfarande finnas en massa prylar över som man bara vill bli av med. De här gången låg fokus för min del på garderob och bokhylla. För bakom de prydligt uppställda böckerna står och ligger det en massa böcker huller om buller som jag helst inte vill visa att jag äger. Så nu ryker många av dem. Vi får se hur det går. Min erfarenhet från förra sommaren är att exempelvis Liza Marklunds deckare inte är lätta att göra sig av med. Det går inte ens om man erbjuder dem gratis på köpet...

Men den här gången är det mer blandade författare, och jag hoppas innerligt att dessa böcker finner sina nya ägare och läsare i helgen. För böcker har ju den stora fördelen att de kan läsas om och om och om igen.

Dock gjordes en stor upptäckt när jag gick igenom dessa böcker. Inte nog med att jag har hela Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige i ett helt band, jag har även första delen i två olika utgåvor. En från trettiotalet (vilket kanske är lite coolt i sig och får ses som ett loppisfynd för någon i helgen) men även en upplaga från 1908 utgiven av Bonnier. Okej, den boken får INTE följa med på loppisen.

Inte för att jag riktigt vet vad jag ska göra med den boken. Men herregud, 1908, det kan man ju inte göra sig av med på en loppis heller... Inte för att jag vet om jag vill ha kvar den. Men som sagt, 1908...

Varför är det så mycket lättare att acceptera en dålig bok?

Helgen som gick bjöd på flera mindre uppskattade filmer på hemmaplan. Visst, vi valde dem själva med öppna ögon och utan fördomar. Trots detta så lyckades vi med två ordentliga bottennapp. (Nazis at the centre of the world och Frostbiten, för den som är nyfiken) Vi segade oss igenom filmerna och visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta. För den första filmen var skådespeleriet så dåligt så vi inte visste vad vi skulle tro, och vad gällde den andra så var det ett allt annat än genomarbetat manus, en kortfilm som någon försökt dra ut till en långfilm utan vare sig substans eller innehåll. Dock såg vi faktiskt klart båda filmerna, fråga oss inte varför...

Genom åren har man ju hunnit med att öppna en och annan genomdålig bok, men av någon anledning så har man ändå tagit sig igenom dem. Okej, ett undantag finns på den listan, Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, det gick verkligen inte - inte ens med våld och gaffatejp.

Att läsa en bok tar ju så sanslöst mycket längre tid än vad det tar att se en film. Man kan inte sysselsätta sig med någonting annat när man läser en bok, man kan inte spela datorspel, surfa på nätet eller sticka samtidigt. Men ändå så tar man sig igenom böckerna, även om man anser att de är genomusla.


Men varför ödslar man egentligen så mycket tid på att läsa en bok som man inte tycker är bra? Och framför allt, varför gnäller man inte lika mycket efter att man har kommit till sista punkten i en genomusel bok, som man gör när man äntligen nått eftertexterna i en genomusel film?

Okej, jag tar mig till slutet, både i filmer och böcker, för att få veta om de kanske artar sig med tiden, jag står för det. Och när vi kommer till böcker så vill jag ju på något sätt få veta att man inte huggit ned en massa träd för att trycka något så här genomuselt. Dock frågar jag mig ofta varför jag utsätter mig för sånt.

Guilty Pleasures

Ibland kommer man på sig med att inte riktigt vilja visa vad det är man läser, när man transporteras runt av kollektivtrafiken. Inte så mycket för att man skäms över vad man läser, utan vad omgivningen tror att man läser.

Lite den känslan hade jag när jag tog mig igenom Laurell K. Hamiltons första del i serien om Anita Blake, Guilty Pleasures. Och med hänsyn till titeln och omslaget, går det att klandra mig?

Till mitt, eller kanske mest till bokens, försvar, så vill jag börja med att påpeka att den inte på något sätt innehåller sex i den utsträckningen som man kan tro, så där vid första anblicken. I ärlighetens namn ingen sex eller romantik över huvudtaget. Nästan så man kan tänkas bli lite besviken ;)

Anita Blake är vampyrjägare, så där vid sidan av att hon arbetar som animator; hon återupplivar zombier, vill säga. För denna urban fantasy-roman innehåller flertalet olika typer av övernaturliga varelser, dock inga regelrätta varulvar, vilket känns väldigt befriande efter den senaste hysterin om vampyrer vs. varulvar.

Det är nästan lite deckarkänsla över hela romanen. Någon dödar högt uppsatta vampyrer, och Anita Blake, om allt annat är frivilligt, åker på att hitta mördaren. Om hon inte hittar honom riskerar hon att dö, men jakten på mördaren medför en minst lika stor risk för döden.

Mötet med shapeshifters (annan benämning används i boken, jag vet, jag håller mig till lite mer etablerade uttryck här...) i form av människostora råttor får dock mig att mer eller mindre vilja kasta ut boken genom tunnelbanefönstret. Bara känslan av att träffa sådana i en mörk källare ger mig minst lika mycket skräckkänslor och kalla kårar som det ger Anita Blake. De hypnotiserande och mordgalna vampyrerna känns helt plötsligt ganska så snälla och beskedliga, på något sätt.

Philip Marlowe möter Buffy i en urban fantasy där vampyrernas närvaro är känd av människan. Råhet och kvinnlig list i snyggt samarbete. Där de verkar i skuggorna, bjuder på det förbjudna, på det sensuellt sexiga. Där det är vampyrer som står för föreställningarna på strippklubben "Guilty Pleasures". Det är en romansvit som jag inte vet var den kommer bära mig, men en liten bit till på vägen tänker jag helt klart följa med.

När Sverige var himmelriket efter helvetet

Vill man vara ritkigt elak så kan man säga att Göran Rosenbergs roman Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är ett billigt sätt att rida ut den uppgörlsevåg med Sveriges förflutna Jonas Gardell startade med Torka aldrig tårar utan handskar. 
En viss sanning ligger det dock i detta uttalande, dock en sanning som inte gör Rosenbergs roman det minsta mindre läsvärd eller betydelsefull för vår litteratur och vår historia.

Rosenbergs roman är kanske inte först och främst en uppgörelse så mycket som ett utbrott av inneboende ilska och besvikelse över det sätt judarna behandlades i Sverige efter andra världskriget. Han vänder sig till sin far, han talar konstant till sin far, den far som tillsammans med den kvinna som ska bli Rosenbergs mor, överlever tiden i Auschwitz koncentrationsläger. De tog sig från den plats där järnvägen tog slut, hela vägen till Sverige och slutligen till Södertälje. Han beskriver ett Södertälje i förändring, en far i förändring, som vill gå vidare och skapa någonting nytt, får göra någonting nytt. Och framför allt få gottgörelse för det han blivit utsatt för av nazisterna.

Det senare är en klassisk byråkratisk djungel värdig dagens Försäkringskassan. Hur mycket nedsatt arbetsförmåga på grund av tvångsintagning på koncentrationsläger måste man lida av för att få någon ersättning av staten? Hur bevisar man att man har bestående skador som medför arbetsnedsättning på minst 25%, samtidigt som icke ytliga, synbara skador inte ersätts genom den tyska gottgörelsen? När psykiska skador inte räknas.

Och i Sverige förblev judar judar. Sverige visste inte vad de skulle göra, och intog klassisk svensk hållning: vi blundar och ler ett tag så löser det sig säkert.

Men minnena och bilderna från tiden i koncentrationslägrena sitter fast för resten av livet. Rosenbergs far har enbart funnit ett kort uppehåll i Södertälje på sin väg från Auschwitz. Det är en resa med ett oundvikligt slut, men samtidigt ett slut man inte vill höra. Man vill så mycket, man vill att allt ska ordna sig, liksom man vill att Gardells Benjamin och Rasmus ska få sitt lyckliga liv ihop.

Men så ser inte verkligheten ut. För även på denna punkt visste Sverige inte hur de skulle reagera, och när de väl gjorde det, så var det nog för sent, i alla fall för Rosenbergs pappa.

Södertälje förändrades, men för så många andra tog minnena över och världen står stilla.

Detta med storleksfixering

Okej, vi börjar med öppna kort här. Hur är det det brukar låta? Är du under 18, sluta läs omedelbart?
Okej, funkar kanske inte så bra.
Vi gör så här istället: Är ni inte intresserade av manlig anatomi och blir stötta av sådant, sluta läs nu!

Så, då har jag varnat er.

Och för er andra som vågade fortsätta läsa får jag väl kanske göra er lite besvikna. Så farligt blir det inte ;)

Egentligen en sån där fråga som dyker upp hos mig då och då. Detta med sexscener dyker ju upp med jämna mellanrum i litteraturen, med mer eller mindre ingående beskrivningar.

Just fraser i likhet med "Hans stora mandom trängde in i henne" eller "hans stora stånd fyllde henne" känns lite som en clichè numera. Det känns så där lagom... intressant?

Vad jag vill läsa är: "Hans normalt stora mandom trängde in i henne" eller "hans mediokert stora stånd fyllde henne" och att hon sedan får en orgasm.

Inte för att den är stor. Utan för att de har sex.

Men okej, jag får väl gå med på det: det låter inte lika bra.

Men kul vore det!

Det Anna Karenina saknar

En välbehövlig paus från allt vampyrläsande damp ned i brevlådan för ett par veckor sedan, i form av Sylvia Days nya roman Älska. I ärlighetens namn så har jag helt totalt missat Sylvia Day, men i vanlig ordning olästa böcker ger mer njutning i framtiden.

Min stora förkärlek för kostymdramer (föga förvånande, med tanke på mitt vampyrintresse...) så slukades jag fort av denna vackra bok. Tillbaka till överklassen i 1800-talets London, med alla dessa vackra klänningar, korsetter, snygga hattar och kostymer. En tid då gentlemän verkligen var gentlemän. Och enligt Day: både i och utanför sängen.

Jag kan inte låta bli att småfnissa mig genom stora delar av boken. Inte på grund av dess språk även om jag måste erkänna att jag är mer för de sublima omskrivningarna än de mer vardagliga uttrycken som rör allt inom den sexuella akten. Nej, jag fnissar konstant över att jag nu äntligen förstår varför jag inte tyckte om Leo Tolstoys  Anna Karenina (Herregud, varför läste jag egentligen den boken? Nåja, jag behöver aldrig göra om det...): Anna Karenina saknar bokstavligen allt som denna roman har.

De sexuella relationerna.

Här handlar det inte om vackra omskrivningar, subtila hintar och tvetydigheter. Day är tydlig med vad hon vill, vad hennes rollkaraktärer känner.

Men samtidigt så är det nästan lite av samma tema och motiv som i Anna Karenina, i alla fall om man hårddrar det till överklassens hjärtesorger, jakt på kärlek, skvaller och intriger. Med en stor skillnad: de som är förälskade i varann är redan gifta med varann. De är bara skeptiska till att de vill riskera sin äktenskapliga vänskap genom att ha sex med varann. Rädslan för sårandet som kommer med en eventuell otrohet är för stor. Kortare relationer med fokus enbart på sex sårar inte, då riskerar man inte att bli bedragen. Men inom äktenskapet är den risken alltid överhängande, osäkerheten inför den andra och faran med att öppna hela sitt hjärta för den andra är faktorer som gör människan liten och sårbar.

Men frågan är om man kan leva i ett äktenskap utan att någonsin dela säng, att älska varann både fysiskt och psykiskt, att dela allt. Och vad händer om man efter fyra års äktenskap bestämmer sig för att ha ett traditionellt äktenskap, edt äktenskap som alla andra förväntar sig att man har? När man riskerar att bli sårad både av varann och av de skvallrande tungor man tidigare inte brytt sig om?

Day gör en snygg balansgång mellan den sexuella kostymromanen och jämställdheten. Hon målar upp en bild av ett ojämställt samhälle där mannen bestämmer allt till det jämställda i sängen. Där två människor är närvarande, två människor bestämmer lika och båda ger och tar. Det blir en skön kontrast mellan vad samhället förväntar sig och vad som förväntas inom äktenskapets stängda dörrar, där de gifta makarna själva bestämmer, utan att någon annan har någonting att säga till om eller ens har en inblick i.

Det är en varm och njutningsfull roman, med lite av Oscar Wilde-inslag i form av korta, slagfärdiga repliker. Dock är det nog inte repliker som kommer överleva, det är inte de delarna som man minns romanen för, snarare för de sexuella inslagen.

Någon som sa att det var mycket sex i Sookie Stackhouse Novels/True Blood?