Drama i kostymdramats London

Det är någonting visst över kostymdramats epok. Och framför allt om de utspelar sig i London med omnjed. Fråga mig inte varför, det bara är så. Det finns någon form av romantiskt skimmer över det hela, oavsett om det är romantik á la Jane Austen eller raka motsatsen i form av Sweeney Todd. Det romantiska skimret ligger kvar över dåtidens London, oavsett hur skitigt och rökigt det kan tänkas vara.

I Drama för Sylvia Day en till detta London omgående och direkt. Men tyvärr hamnar jag inte riktigt i detta kostymdrameLondon som jag hade önskat. Beskrivningarna av staden och omgivningar lyser så mycket med sin frånvaro så det mer känns som om boken utspelar sig i en kuliss. Och tyvärr är det lite samma sak även med karaktärerna: de är alla alldeles för snygga för att någonsin bli trovärdiga, karaktärsutvecklingen lyser lika mycket med sin frånvaro som miljöbeskrivningarna och... den manlige hjälten, nej tyvärr, jag kan inte tycka om honom. Han är mer principfast än mr Darcy, så prinicpfast så han aldrig kan erkänna ett misstag eller någonting annat som skulle kunna svärta ned hans perfekta yttre.

Däremot är hjältinnan en kvinna som jag snabbt hyser sympati och värme för. Det är inte svårt att se varför hjälten är förälskad i henne. Dessa starka och trygga kvinnor som fanns redan på denna tid, redo att gå sin egen väg, stå för vad de tycker och gör som de vill. Kvinnor som inte trycks ned genom sin korsett, som förlorar sin värdighet eller människovärde med spetsar, stora klänningar och peruker. Kvinnor som kan stå för jämställdhet även om de är fåfänga.

Det är lite här romanen hamnar för mig. I en könskamp. Kvinna mot man, på det mest primitiva sättet. En kamp som förs hela vägen in i sängkammaren, där sängkammaren blir just slagfältet. En kamp som det snart står klart att mannen kommer förlora. När känslorna tar över och muskler och styrka inte längre spelar någon roll.

Egentligen så är Drama mer av en äventyrsberättelse, men själva äventyret, mysteriet, går förlorat på vägen. Sexscenerna blir från och till så många så de styckar upp äventyret som faller till glömska för könskampen. Vilket förvisso också är den största behållningen med denna roman. Det som gör romanen extra sexig: en kvinna som slåss för sin rätt som människa iklädd korsett. Som är så kvinnlig som man kan tänkas bli. Och som samtidigt njuter av det sexuella umgänget med en man.

T-0: Konventdags!

Äntligen dags! I dag startar Swecon i Dieselverkstaden här i Stockholm!

Och inte nog med det, jag ska även hålla i två punkter: en gruppdiskussion om Änglar, zombier och vampyrer. Vad kommer sen? och så ska jag vara moderator för en paneldiskussion om Nattens skepnader.

Gruppdiskussionen är redan i dag, och det redan klockan 18, det vill säga: enbart någon timme efter att själva konventet börjar. Så jo, nervös börjar jag nog bli redan nu...

Och självklart, det finns så mycket annat att njuta av på detta konvent. Vad sägs om författarfika med Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren? Eller diskussioner om både sex och politik inom scifi och fantasy? För att bara ta ett fåtal exempel från den tre dagar långa programmet.

Skarsgård och 50 shades...

Okej, jag får stå för det, jag har inte hunnit läsa EL James böcker 50 Shades... ännu. Lite pinsamt på nåt sätt, för hela serien står där, snyggt paketerad, i bokhyllan där hemma. Men som sagt, ännu inte lästa.

Men nu när jag fick syn på nyheten att Alexander Skarsgård är påtänkt för huvudrollen i filmatiseringen, så måste jag erkänna att mitt sug för att läsa dessa böcker automatiskt ökade. För av någon outgrundlig anledning så har jag med mig att man ska ha läst boken innan man ser filmen.

Fast förvisso, det är nog just att få se filmatiseringen med Alexander Skarsgård som är det egentliga suget, inte att få läsa romanerna.

Och jag måste ju också erkänna att detta kan ses som ett bra abstinensbotemedel, då det enbart kommer spelas in ytterligare en säsong (säsong 7) av True Blood och det inte heller kommer några fler böcker i Sookie Stackhouse Novels än de tio redan utgivna. Så i brist på mer Eric Northman kanske detta kan tänkas fungera?

För många böcker, för lite tid...

Som om det inte vore nog med att jag sitter med sluttampen av min master-uppsats i litteraturvetenskap, så närmar sig också helgens SF-konvent Fantastika där jag till råga på allt ska hålla i två programpunkter (mer om det i ett senaste inlägg), en drös med lånade böcker som står uppradade ovanpå bokhyllan och så självklart alla de där böckerna man så gärna vill läsa just NU, så... dimper det ned ett recensionsexemplar i brevlådan.

Okej, okej, dagens i-lnadsproblem, jag vet. Och det är ändå en hel del humor över det hela. Men just nu gäller det att hålla näsan ovanför vattenytan på litteraturdelen och se fram emot en halvårslång semester (även kallad mammaledighet och inte så mycket semester...) där jag säkert hinner med att läsa hur mycket som helst...

Stephen King leker litteraturkännare och domare

Nu hör jag ju förvisso inte till de människor som är några större fans av människor som dömer böcker till höger och vänster. Än mindre är jag ett fan av författare som dömer ut andra författare. Och ibland  blir det helt enkelt bara alldeles för mycket. Som Stephen King, vars ego nog växt sig lite för mycket för min smak.

Han har nu helt dömt ut både Twilight Saga och Hungerspelen. Jag vet inte riktigt vad jag vill svara honom, men i ärlighetens namn, det är böcker som vänder sig till NÅGOT yngre läsare än Stephen King.

Och sen att kalla Twilight Saga för porr för 10-14-åringar? Finns det verkligen porr riktad till denna åldersgrupp som ändå får klassificeras som barn fortfarande?

Nej, jag blir bara förvirrad och får en stark känsla av att King är rädd för att bli bortglömd. Eller så har han fått en släng av åldersnoja eftersom han ger sig på ungdomslitteratur och till råga på allt dömer ut den för allmänheten.

Tröttsamt och ytterst plågsamt, om ni frågar mig.

Vemodigt och hjärtskärande

Så länge som jag såg fram emot Jens Lapidus novellsamling Mamma försökte,  och så sanslöst lång tid som det tog för mig att faktiskt läsa den. Eller snarare, lyssna på den. Vilket kanske inte var ett val som var helt genomtänkt. När tårarna rinner nedför ens kinder när man sitter där på träningsmaskinen och hör Lapidus berättelse om mannen som står åtalad för misshandel av sin sambos dotter. Det träffar rakt i hjärtat, det gör ont. Det är en stenhård start, nästan lite av ett försvarstal för försvarsadvokaterna.

Men Lapidus fortsätter inte på det spåret genom novellsamlingen, vilket jag är glad för. Jag tror inte att jag hade orkat så mycket mer på samma tema. Det hade helt sonika inte fungerat, då hade man varit tvungen att stänga av, vägra låta känslorna och realiteten träffa en. För det gör så ont, insikten av att detta med största sannolikhet är sant. Att det är denna vardag Lapidus och många med honom lever. Att de får ta del av andra människors mörka vardag. Barn som inte kan försvara sig blir fysiskt misshandlade, för att de är "lite bråkiga". Man vill inte veta att det är så, inte här i vårt vackra Sverige.

Lapidus fortsätter sin novellsamling med spin-offs från Stockholm Noir-serien. Vi får möta Jorge igen, få lära känna honom bättre. Vi får ta del av kriminella berättelser som ligger längre från vardagen, som är svårare att ta till våra hjärtan, berättelser som blir noveller som stannar i sitt bokomslag. Det är bra noveller, de fångar en direkt, man vill veta hur det gå, precis som när man läste Lapidus romansvit.

Den sista novellen för oss tillbaka till verkligheten. Eller i alla fall till Lapidus verklighet, den som finns bortom väggarna, det som finns hos grannen eller i alla fall i grannkommunen. Fejkade vittnen som en del av vardagen. Hur man kommer undan rättvisan.

Bitterheten skiner igenom hos Lapidus, vetskapen att ha varit med och friat åtalade som nog egentligen är skyldiga. I verkligheten, men inte i lagens mening.

För mig behöver inte Lapidus hålla försvarstal för försvarsadvokaterna. Men jag kan förstå honom, jag kan förstå hans behov. Det är en grym verklighet därute, man vill hålla den på armlängds avstånd. Som ord i en bok.

Jag hoppas nu ännu mer på mer personliga skildringar från Lapidus sida. Jag älskade Stockholm Noir-serien, men när han blir personlig, då är Lapidus verkligen i sitt esse!

Skämskudde från första kapitlet

Jag brukar försöka läsa böcker efter devisen att även en dålig bok kan ge mig som läsare någonting. Men just nu börjar jag starkt känna att jag har helt fel i denna slutsats. För i ärlighetens namn så ger mig Carolina Gynnings roman Laura - flickan från havet mig inte ett enda dyft. Med undantag av insikten att jag aldrig någonsin mer i hela mitt liv kommer läsa ett ord skrivet av denna kvinna.

För Laura är en roman som lockar fram skämskudden redan i första kapitlet. Och därifrån barkar det bara ännu värre åt fel håll. Det blir aldrig bra. Det blir inte ens det minsta lilla spännande utifrån frågeställningen: "Hur ska det gå?" för man orkar inte ens bry sig om karaktärerna. Man orkar inte ens hoppas på att det ska gå bra för dem, utan man önskar mest att de alla skulle gå under och försvinna från jordens yta. För jorden skulle helt klart bli en bra mycket bättre plats utan denna typ av människor.

Att Gynning som författare och allvetande berättare inte själv tycker om sina karaktärer framgår väldigt tydligt. Hon dömer dem på förhand, hon dömer dem och deras handlingar, och jag som läsare får enbart insupa hennes åsikter om att "så här beter man sig faktiskt inte!" Hela romanen är skrivet på ett outvecklat språk, där uttryck som "petit" och "stuss" blandas med "fitta" och "slyna" lite hipp som happ, utan att det finns någon mening eller poäng med detta. Och nej, jag är inte det minsta pryd när vi kommer till detta språkbruk, men detta är ju enbart löjligt.
Rakt över är romanen skriven som av en gymnasieelev, högst, någon som inte lyckats utnyttja språket som en konstform att uttrycka känslor, åsikter eller någonting annat med.
Och kan man inte fylla ut sidorna med innehåll, så varför inte kasta in lite omotiverade sexscener som inte för romanen vare sig framåt eller bakåt, utan bara finns där. Med de perfekt formade och stora snopparna, så klart.

Den syn Gynning har på könstillhörigheter och kvinnans plats i samhället är i sig väldigt skrämmande. Visst, var författare har självklart sin rätt att uttrycka sina åsikter i genusfrågor, dock brukar jag uppskatta när det finns någonting genomtänkt med detta. Men som i Gynnings fall genomsyras romanen av en kvinnosyn som hör 1800-talet till, som finns i undertonerna liksom i det tydliga och raka. Kvinnan finner sin roll som hustru till den perfekta mannen. Det viktigaste är att vara vacker och rik, för då kan man få den perfekta mannen. Skönhetsoperationer är helt okej, för ingen kan ju trivas med sitt utseende som det är, och självklart - man döms ju enbart utifrån sitt utseende och sin kropp. Ingen kan ju åtrå någon som inte ser ut som en fotomodell.

Det vimlar av faktafel, inkonsekvens och motsägelser genom romanen. För att ta ett par stora irritationsmoment:

Vanessa och Laura är enäggstvillingar; Vanessa den vackra och populära medan Laura är den fula och bleka. Efter tsunami-katastrofen där Vanessa tros ha gått under, tar Laura Vanessas identitet.
Här kommer min första invändning: Vanessa har i vuxen ålder genomgått väldigt många plastikoperationer, men ändå kan Laura ta hennes identitet rakt av, efter en justering av bröststorleken.
Så, den fula och bleka Laura är alltså lika vacker som en skönhetsopererad Vanessa som var vacker redan i naturligt tillstånd?
Men visst, Gynning verkar inte själv veta om Laura är vacker eller ful, i ena stunden är hon genomful, i andra är hon den vackra delen av världens vackraste bröllopspar.

Här kommer jag då utsökt in på nästa stora invändning mot romanen. Alla är vackra. Alla är så sanslöst vackra och rika. De är vackrast på jorden, alla vänder sig om efter dem och omvärlden avundas deras skönhet. De har "petita backdelar", "perfekt formade snäckor under könshåret" (!!!), yppiga bröst, de är trådsmala och går endast omkring i märkeskläder. Och märkena räknas självklart upp hela tiden.

Så har vi detta med Sara. Hon har haft en modellkarriär i Paris. En bit in i sin karriär (oklart hur långt in i den, tidsmässigt sett) så börjar hon bli beroende av narkotika, i slutändan kokain. Detta resulterar med att Saras mor åker ned från Sverige och hämtar henne och sätter henne på behandlingshem, där hon bor i två år. Hon har en knarklangare i Stockholm som hon har haft ett av- och på-förhållande av det sexuella slaget under en längre tid, innan hon hamnade på behandlingshemmet.
Och hon är nu 22 år.
Hur gammal var hon när hon flyttade till Paris och blev modell egentligen?

Gynning hävdade själv att hon åkte på resor för att göra research för romanen, något som skatteverket inte gick på. Efter att ha läst romanen så kan man inte göra annat än att förstå skatteverkets beslut. Någon form av research har inte genomförts till denna bok, den saken är klar. Och i ärlighetens namn hade det nog varit bättre om Gynning gjort research kring det svenska högskolesystemet än att hon reste till Miami.
Gör nej, Gynning, det finns inga magistrar på de svenska universiteten. Det finns lektorer, professorer, prefekter och gud vet allt. Men inga magistrar. Och nej, det är inte heller examinatorerna (eller magistrarna...) som håller i tentorna, det finns det anställda tentavakter för... Det finns inte heller några elever på universiteten, däremot studenter...

Sen har vi den danska akutläkaren som precis genomfört en komplicerad hjärtoperation och går raka vägen till att sy ihop skärsår efter ett knivslagsmål. Jajamensan, är man ST-läkare så är man?

Mest fascinerande med alla dessa fel är att romanen gått i tryck med dessa. Orkade inte någon på bokförlaget Bladh by Bladh gå igenom romanen och påpeka felen? Tröttnade de läsa efter ett kapitel och konstaterade att det står "Carolina Gynning" på omslaget, så därför kom den sälja? Och visst, det funkade bevisligen, jag gick ju på det...

Det är ungefär lika stort slöseri att lägga pengar och tid på denna roman som att köpa rödvin till katten... Och det värsta är inte att jag inte förstår betydelsen av att berätta denna historia, det är att det har kommit en fristående fortsättning på den.

Slutligen. i ärlighetens namn: "dirty crime"? Det är ju inte ens en kriminalbok, denna roman ligger närmare Harlekin-serien, och skulle passa in där perfekt om man bara censurerade bort de vulgära uttrycken.
Varför inte bara skriva en porrbok direkt? Eller inte skriva alls?