En fjärde milleniumbok?!

Tydligen så är det nu bestämt att det ska bli en fjärde bok om Lisbet Salander och Mikael Blomkvist. Och det är då inte den av Stieg Larsson påbörjade fjärde bok som ska slutföras, utan det är en helt ny bok som ska skrivas, denna gång av David Lagercrantz.

Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson sammanfattar situationen på ett utomordentligt bra sätt: "Osmakligt att försöka göra mer pengar". Just ordet "osmakligt" är alldeles för talande i denna situation.

Jag hoppas det visar sig att Eva Gabrielsson har rätt, att Nordstedt inte har rätt till att göra så här. Någonting måste väl ändå få vara heligt, även i denna soppa?

Vad hände med Boris Pasternak?

Återigen så upphör jag tyvärr inte att förvånas över utbudet av böcker i Sverige av idag. Till kursen Rysk skönlitteratur på avancerad nivå som jag för tillfället läser vid Stockholms Universitet, återfinns Boris Pasternaks klassiska Doktor Zjivago på litteraturlistan. Att den romanen i sig finns med känns väldigt självklart. Trots allt så tilldelades ju Pasternak Nobelpriset i litteratur 1958, och just faktumet att han utifrån den rådande situationen och hans personliga ställning i dåvarande Sovjetunionen medförde att han var tvungen att tacka nej till priset, gör ju att hans författarskap blir än mer intressant. För att inte tala om just Doktor Zjivago som från början inte fick ges ut i Sovjetunionen, och gavs därför först ut på italienska.

Så döm av min stora förvåning när det visar sig att Doktor Zjivago inte längre ges ut på svenska. På bokus.com återfinns enbart tre titlar av Pasternak, där den mest kända titeln som sagt totalt lyser med sin frånvaro. Den trycks inte längre, och är därmed väldigt svår att få tag på.

Visst finns den på biblioteken, men i och med att en hel kurs ska läsa romanen samtidigt, så blir det fort ganska barskrapat på denna titel i Stockholm stad - tack gode gud så verkar det enbart vara jag som bor i Sollentuna på den här kursen. Så ett låneexemplar finns i trygg förvaring hos mig för tillfället.

Men irriterande är det fortfarande. På något sätt så tycker man ju att verken signerade Nobelpristagare i litteratur borde leva vidare, på något sätt. Inte bara dö den långsamma döden genom att översättningar inte längre ges ut.

Dock är det just specifikt på svenska som den inte längre ges ut. Är du duktig på språk så kan du köpa den på engelska, italienska, ryska...

Eller helt enkelt se TV-serien med Kiera Knightley. Vilket faktiskt låter som en mycket trevligare sysselsättning, för trots allt - efter ungefär 100 sidor - Boris Pasternak och hans Doktor Zjivago är inte vare sig rolig eller lättläst...

ABF om feminism, sci-fi och fantasy

ABF i Stockholm har precis avslutat en kortare föredragsserie som gått under titeln "Samtidsmonster och parallella världar." Sammanlagt så blev det tre föredrag, varav jag hade glädjen att kunna gå på de två sista: "Monstret som politisk varelse" och så igår kväll "Feminism, sci-fi och fantasy".

Inledningsvis måste jag få säga att jag tycker detta har varit ett underbart initiativ från ABF:s sida, väldigt intressanta frågeställningar och kul att man rör sig utanför litteraturens finrum, framför allt så här i de mansdominerade nobelprisdagarna.

Men gårdagens föredrag gav mig enbart en bittter eftersmak. En bitter eftersmak som framför allt kommer ifrån att ingen av de tre föredragarna hade någon som helst koll på feminism och vad det är för någonting. Efter mindre än fem minuter har de fastslagit att en roman enbart kan vara feministisk om den är skriven av en kvinnlig författare och har en kvinnlig huvudrollsinnehavare. På en gång rättar vi in oss i ledet efter Valerie Solanas och hennes SCUM-manifest, redo att skjuta ned första bästa homosexuell man (Alan Ball ligger nog verkligen i farozonen här).

Och min enda känsla är: Har vi inte kommit längre än så här? Har vi kvinnor nu sjunkit så lågt att vi drar alla män över en kam, komstaterar att alla män är djur, sivn och levande dildos, och allt de gör går emot feminismen och någon form av hopp om lika människovärde oavsett kön?

Tyvärr så visar det sig att det är precis så lågt vi har sjunkit, eller i alla fall de båda paneldeltagarna Karin Tidbeck och Nene Ormes. Exempel på exempel radas upp utifrån sci-fi och fantasy, där kvinnor förtrycks, utsätts för sexuella hot eller bara i största allmänhet blir sexualiserade och objektifierade. (Lesbiska kvinnor negligeras effektivt i denna del av debatten: det är obekvämt, en kvinna kan väl inte titta på en annan kvinnas bröst? Vad gör vi med feminismen nu då? Aj, det gör ont, vi stoppar huvudet i sanden och låtsas som ingenting.)

Mot detta står: den kvinnliga författaren som skriver om en kvinnlig huvudrollsinnehavare.

Twilight Saga blev precis förflyttad till att gå i bräschen för den moderna feminismen inom fantasyn. Det trodde ni väl aldrig?

Varenda nerv i min kropp vill bara skrika rakt ut: man är inte feminist bara för att man är kvinna! Man är inte emot feminism bara för att man inte är kvinna!

Om man nu ska se på litteraturen utifrån en sociokulturellt och feministiskt perspektiv så som paneldeltagarna valt att göra, så borde man väl snarare fråga sig vilken typ av hegemoni som återspeglar sig i romanerna. Vilket roll har de kvinnliga karaktärerna i hegemonin? Är de offer, är de självständiga, slåss de för sin rätt som människa? Ses de på som om de vore människor eller som objekt?

Men nej, vi fortsätter på samma spår: det namedroppas författare och romantitlar in i förgängligheternas förgänglihet. För det är enbart det som kvarstår som argument för paneldeltagarna.

Själv går jag därifrån, mer ledsen och urholkad, än förbannad. Att ta debatten så där i slutskedet? Jag börjar förstå Sheldon Coopers uppgivenhet för Penny. Men däremot förstår jag inte att han fortsätter försöka argumentera vetenskap med henne.

Den ryska litteraturen

Under någon form av infall av en tanke om att jag har alldeles för många timmar per dygn i våras, så sökte jag till en kvällskurs i rysk litteraturhistoria vid Stockholms universitet. Trots allt: den skulle ju enbart gå på kvartsfart, hur jobbigt kan nu det vara?!

Och jovisst, så här med facit (nästan) i hand (det är två veckor kvar på kursen och därefter en hemtenta) så får jag väl ändå konstatera att kursen i sig inte är speciellt jobbig.

Men de skönlitterära texterna, däremot. Herregud, det borde finnas någon lag om att alla ryska författare borde skriva ungefär 200 sidor färre. Minst! Verken påminner mer om vapen än om romaner. Och sträckläsning genom alla dessa galna namn gör ju inte det hela enklare, precis.

Men däremot en väldigt intressant kurs, det går inte att komma ifrån. Förutom att jag inte ens efter en andra genomläsning av Tolstojs Anna Karenina kan förstå vad det är som är så bra med den.

Men snart är det dags för den sista föreläsningen, då vi alla ska hålla en tio minuters sammanfattning om en modern rysk roman. Och bland de valbara romanerna fanns till min stora glädje Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij!

Krocken mellan urban fantasy och finrummet kan knappast bli mer påtagligt än så här. Självklart kommer jag hålla ett föredrag om Metro 2033, en enligt mig utomordentligt bra roman. Deltagarna på seminariet går dock inte att jämföra med de personer jag träffar i samband med olika sci-fi tillställningar. Vilket på något sätt gör det hela mycket bättre för att inte tala om roligare.

Den stora frågan är ju nu om jag blir ensam om den romanen eller inte. Jag misstänker att jag blir det. Som sagt, deltagarna på denna typ av kurser är pinsamt smala och enkelspåriga...

Alltså... med undantag av mig. Jag måste väl ändå vara undantaget som bekräftar regeln här? ;)

Drama i kostymdramats London

Det är någonting visst över kostymdramats epok. Och framför allt om de utspelar sig i London med omnjed. Fråga mig inte varför, det bara är så. Det finns någon form av romantiskt skimmer över det hela, oavsett om det är romantik á la Jane Austen eller raka motsatsen i form av Sweeney Todd. Det romantiska skimret ligger kvar över dåtidens London, oavsett hur skitigt och rökigt det kan tänkas vara.

I Drama för Sylvia Day en till detta London omgående och direkt. Men tyvärr hamnar jag inte riktigt i detta kostymdrameLondon som jag hade önskat. Beskrivningarna av staden och omgivningar lyser så mycket med sin frånvaro så det mer känns som om boken utspelar sig i en kuliss. Och tyvärr är det lite samma sak även med karaktärerna: de är alla alldeles för snygga för att någonsin bli trovärdiga, karaktärsutvecklingen lyser lika mycket med sin frånvaro som miljöbeskrivningarna och... den manlige hjälten, nej tyvärr, jag kan inte tycka om honom. Han är mer principfast än mr Darcy, så prinicpfast så han aldrig kan erkänna ett misstag eller någonting annat som skulle kunna svärta ned hans perfekta yttre.

Däremot är hjältinnan en kvinna som jag snabbt hyser sympati och värme för. Det är inte svårt att se varför hjälten är förälskad i henne. Dessa starka och trygga kvinnor som fanns redan på denna tid, redo att gå sin egen väg, stå för vad de tycker och gör som de vill. Kvinnor som inte trycks ned genom sin korsett, som förlorar sin värdighet eller människovärde med spetsar, stora klänningar och peruker. Kvinnor som kan stå för jämställdhet även om de är fåfänga.

Det är lite här romanen hamnar för mig. I en könskamp. Kvinna mot man, på det mest primitiva sättet. En kamp som förs hela vägen in i sängkammaren, där sängkammaren blir just slagfältet. En kamp som det snart står klart att mannen kommer förlora. När känslorna tar över och muskler och styrka inte längre spelar någon roll.

Egentligen så är Drama mer av en äventyrsberättelse, men själva äventyret, mysteriet, går förlorat på vägen. Sexscenerna blir från och till så många så de styckar upp äventyret som faller till glömska för könskampen. Vilket förvisso också är den största behållningen med denna roman. Det som gör romanen extra sexig: en kvinna som slåss för sin rätt som människa iklädd korsett. Som är så kvinnlig som man kan tänkas bli. Och som samtidigt njuter av det sexuella umgänget med en man.

T-0: Konventdags!

Äntligen dags! I dag startar Swecon i Dieselverkstaden här i Stockholm!

Och inte nog med det, jag ska även hålla i två punkter: en gruppdiskussion om Änglar, zombier och vampyrer. Vad kommer sen? och så ska jag vara moderator för en paneldiskussion om Nattens skepnader.

Gruppdiskussionen är redan i dag, och det redan klockan 18, det vill säga: enbart någon timme efter att själva konventet börjar. Så jo, nervös börjar jag nog bli redan nu...

Och självklart, det finns så mycket annat att njuta av på detta konvent. Vad sägs om författarfika med Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren? Eller diskussioner om både sex och politik inom scifi och fantasy? För att bara ta ett fåtal exempel från den tre dagar långa programmet.

Skarsgård och 50 shades...

Okej, jag får stå för det, jag har inte hunnit läsa EL James böcker 50 Shades... ännu. Lite pinsamt på nåt sätt, för hela serien står där, snyggt paketerad, i bokhyllan där hemma. Men som sagt, ännu inte lästa.

Men nu när jag fick syn på nyheten att Alexander Skarsgård är påtänkt för huvudrollen i filmatiseringen, så måste jag erkänna att mitt sug för att läsa dessa böcker automatiskt ökade. För av någon outgrundlig anledning så har jag med mig att man ska ha läst boken innan man ser filmen.

Fast förvisso, det är nog just att få se filmatiseringen med Alexander Skarsgård som är det egentliga suget, inte att få läsa romanerna.

Och jag måste ju också erkänna att detta kan ses som ett bra abstinensbotemedel, då det enbart kommer spelas in ytterligare en säsong (säsong 7) av True Blood och det inte heller kommer några fler böcker i Sookie Stackhouse Novels än de tio redan utgivna. Så i brist på mer Eric Northman kanske detta kan tänkas fungera?