Anfall som försvar

 Min jul- och nyårsledighet har skilt sig på många sätt från tidigare. Och förvånande nog så handlar detta inte i någon större utsträckning om Covid-19, utan i stort sett enbart om det faktum att jag precis innan jul fick någon form av virus på balansnerven. Så två nätter på sjukhus, problem med att gå rakt och att fokusera, så försvinner väldigt mycket av julförberedelserna. Vilket faktiskt gjorde att det var skönt att vi har drabbats av denna pandemi. Redan innan jag åkte på viruset så hade vi dragit ned ordentligt på planerna och att vi därför inte ens hann julstäda inte spelade någon större roll.

Man skulle ju här kunna tro att det innebär en massa lugn tid i soffan eller i en fåtölj tillsammans med en bok, men icke. I stället fick jag lära mig den jobbiga vägen hur mycket hjärnan arbetar vid de mest enkla sysslor. Och att fokusera på en text var att begära för mycket.

Vilket i sin tur innebar att jag gick in i julhelgen med en nästan utläst Tom Clancy-roman, och gick ut ur julhelgen med at behöva backa några flera sidor för att komma ihåg vad som hade hänt. Och sedan läsa i små doser. För inte endast krävs det stora insatser av hjärnan för att läsa, det krävs även många hjärnceller för att förstå och hänga med i handlingen.

Normalt är detta något som jag gärna söker efter i en roman. Att även hjärnan får vara aktiverad, att jag behöver tänka och fundera helt själv. Jag vill ha någon form av intellektuellt utbyte med texten. Och ja, det får man verkligen med Tom Clancy-romanerna. Och vad gäller just Anfall som försvar, skriven av Marc Cameron som fortsättning på romansviten om Jack Ryan, måste man ändå säga att det nog behövs en mer vaken hjärna än normalt. Många vändningar och många olika parallella historier som alla ska kunna vävas ihop och avslutas i ett värdigt romanslut. 

Det är väldigt spännande, i vanlig ordning dras man med i händelserna. Dock stör jag mig lite väl mycket på tillfälligheterna. Att en ren övning leder till skarpt läge som sedan leder till ett stort äventyr som inte upptar hela romanen. För någonstans på vägen kopplas hälften bort och det kommer en ny tillfällighet som leder i en tredje riktning. Lite för många tillfälligheter och historier för min smak. Och visst, viruset gjorde inte någonting alls enklare. Men det går inte att skylla enbart på det. Jag är inte förtjust i tillfälligheter som leder till en stor consensus på slutet. Det finns en orsak till att jag inte tittar på kriminaldraman på TV i någon utsträckning. Ni vet, de där serierna som börjar med två mordfall som i slutändan visar sig höra ihop. Och det är tyvärr någonstans där som min hjärna inte riktigt lyckas hålla ordning på saker och ting. Kina är fienden. Inget nytt däri. Den kinesiska tekniken är det stora hotet mot USA. Inget nytt där heller. Och så långt är det riktigt bra. Oerhört riktigt bra, tankeväckande och underhållande. Nya tekniska hot är alltid intressanta. Och tyvärr så vet vi att fiktionen alldeles för ofta inte ligger så långt borta. Och fiktionens tekniska hot är skrämmande och man hejar bara mer och mer på Jack Ryan jr och hans kollegor. För inte vill vi ha en värld där Kina styr alldeles för mycket. Inte USA heller för den delen, om jag ska vara riktigt ärlig.

För mig medför den här typen av tillfälligheter och sammanträffanden att trovärdigheten försvinner och därmed även verklighetsanknytningen. Och just i denna Clancy-roman blev det för mycket. För att inte tala om att det blev lite för mycket USA-raljerande över Kina. Men visst, det är ju helt klart ett tacksamt grepp i USA; det är väl här i Sverige sådant inte är lika uppskattat.

Men återigen: spännande. Väldigt spännande. Och låter man sig bara dras in i det som är spännande, så kan man nog ha överseende av tillfälligheter, sammanträffanden och irritation över att både Jack Ryan sr och Jack Ryan jr är med alldeles för lite.

I ärlighetens namn så vet jag knappt vad som hände med den senare. Han skrevs ut vid något sammanträffande och ny grenhistoria påbörjades. Tyvärr.

Heder utan samvete

Bookmark förlag fortsätter ge ut Marc Camerons böcker som fortsätter där Tom Clancy tyvärr fick sätta punkt. Jag måste erkänna att jag hyser stor aktning och fascination över Camerons författarskap: att han hinner få ur sig så många tjocka böcker på så kort tid. Det känns nästan som om det går fortare för honom att skriva böckerna än vad det tar för mig att läsa dem. (Okej, det tog ett par veckor extra, eftersom bokens tjocklek gjorde att den inte fick följa med på julresan...) Och nu senast: Heder utan samvete.

I och för sig så tycker jag nog att Cameron tog sig lite väl mycket vatten över huvudet den här gången. Han har en grundhistoria som verkligen fungerar, men tyvärr får den inte verka själv. Känslan är att agenten eller bokförlaget sagt åt Cameron att romanen är för tunn, och att han måste lägga till några hundra sidor. Och för att lyckas med det har han lagt till en extra historia, som i slutändan går ihop med de övriga.
I min smak blir det alldeles för mycket tillfällen och tur för att falla mig i smaken. En snabbt påkommen resa till Iran och en exflickvän till Jack Ryan Jr slutar i delvis slakt och ödesdigra situationer, men detta sidospår visar sig sen passa ihop med kärnvapen som förflyttas och folk som mördas i USA och satelliter som är i vägen.
Det är mer tur än skicklighet som leder till lösningen på problemen. Och i ärlighetens namn, hur kom falska filmer med uttalanden från presidenten och beskydd av oppositionsledaren in i det hela? Och så svartsjuka på detta.

Ja, Cameron lyckas med en intressant story som har lite väl mycket verklighetsanknytning med hänsyn till situationen USA-Iran för tillfället. Anspelningen på fake news är alldeles för svag för att man ens ska komma ihåg det.

Det är spännande, det är intressant att se var både Jack Ryan Jr och Sr tar vägen. Men i detta fall hade jag önskat få läsa det första utkastet, innan de sista hundratalet sidor lades till. För i ärlighetens namn så blev storyn lite för invecklad för att jag ska kunna återge den. Så allt jag kan säga är att den rymmer mycket fart och fläkt, mord och våld och oerhört mycket spänning. För oavset story så håller man helt klart på Jack Ryan.

Sexuellt våld och Twilight

För ett tag sedam satt jag med i en paneldebatt om sexuellt våld inom litteraturen, och föga förvånande så valde vi alla att börja diskussionen med att prata om YA-litteraturen. För alla var vi överens om att det är inom denna form av litteratur som sexuellt våld är som mest problematiskt.

Och självklart så hamnade vi i Twilight ganska så omgående. Och lyckades fastna där. Någonting som faktiskt är väldigt förvånande, med tanke på att denna romansvit innehåller väldigt lite sexuellt våld (och än mindre sex). Visst, två väldigt svartsjuka pojkar, svartsjuka över den sunda gränsen. Men sexuellt våld? För mig är det inte samma sak.

Twilight sågas av en paneldebatt, på grund av dessa två obehagligt svartsjuka pojkar.

I ärlighetens namn, om man skulle såga all form av litteratur där minst en av huvudkaraktärerna är obehagliga eller har andra karaktärsdrag som gör dem svåra att tycka om eller sympatisera med, då kommer inte ens Shakespeare att överleva. (Alltså, Oberon är inte en speciellt trevlig prick, för att inte tala om Hamlets farbror eller pare Macbeth)

Inom ämnet sexuellt våld hos YA går det nog att säga väldigt mycket, både bra och dåligt. Jag är inte emot sexuellt våld inom litteraturen, den kan ha många poänger, allt från att visa på samhälleliga strukturer till att föra historien framåt. Det jag däremot är emot är sexuellt våld som endast är där för att "underhålla", som inte har någon poäng utan mer blir som författarens sexuella fantasier och utsvävningar. Och då framför allt inom YA. Sexuellt våld inom YA bör i mina ögon problematiseras. Inte som i exempelvis Avalons dimmor, där en kvinna blir brutalt våldtagen, blir räddad av en annan man som hon då blir blixtförälskad i (okej, on kanske var förälskad i honom sen tidigare, men det är först nu då han får vara hjälte som hon vågar erkänna det) och har sex med honom. Omgående. Direkt efter den brutala våldtäkten. För att inte tala om det väldigt problematiska faktumet att Marion Zimmer Bradley, författarinnan av bokserien, har blivit anklagad för att ha utsatt sina barn för sexuella övergrepp.

Jag tycker dock det är väldigt tråkigt att diskussioner kring sexuellt våld och YA fastnar i Twilight. Det är trots allt en romanserie som innehåller väldigt lite sexuellt våld. Visst, den har väldigt gammalmodig syn på sex och sxuallitet: det återfinns inte en en enda perosn som inte är heterosexuell i den serien. Någonting som måste ses utifrån kontexten att böckerna är skrivna av en mormon. Och även deras syn på sex och sexualitet måste få ha sitt utrymme inom YA.

Dock är jag inte förvånad över att vi fastnar där. Det är populärt att tycka illa om Twilight, oavsett om man har grund för sin åsikt eller inte. Det är en svartvit värld vi lever i när vi kommer till YA som riktar sig mot tjejer. Jag önskar så innerligt att folk kan lyfta lite på näsan och se om det finns någonting mer matnyttigt att ta itu med. Att dissekera Twilight på amatörnivå är jag skeptisk till att det ger någonting, det fiinns så många fackartiklar och uppsatser på det ämnet redan.

Deckare . på riktigt

Det är nåt speciellt med Agatha Christie. Det är nåt speciellt med den typen och generationen av deckare. Jag älskar dem, men jag är verkligen inte förtjust i dagens moderna deckare. Det tog mig en stund att komma på varför: Agatha Christie (och hennes gelikar) håller läsaren allert. Man måste vara pigg, man måste vara aktiv och tänka själv för att få ut någonting av hennes deckare. Det behöver man inte när man läser moderna deckare. Ska jag vara riktigt ärlig så är det alldeles för ofta så att man förlorar väldigt mycket på att tänka för mycket eller försöker vara aktiv när man läser moderna deckare.

Till min stora glädje fortsätter Bookmark med sina nyöversättningar av Agatha Christie, liksom de nyskrivna romanerna om Poirot, skrivna av Sophie Hannah. Senast i raden är Konstiga huset, en deckare vars slut var så för uppseendeväckande, att Christie bads skriva om den, någonting hon inte gjorde.
För mig var detta en helt okänd roman, och just detta med slutet gjorde det hela än mer spännande att läsa. Dock, nackdelen med att veta om att slutet var uppseendeväckande och inte helt uppskattat, gjorde tyvärr att jag, för första gången någonsin, lyckades räkna ut vem som var mördaren...
Men oavsett detta en väldigt uppskattad och härlig läsning, en klassisk pusseldeckare med troligtvis alla ingredienser som man förväntar sig av Christie. Förvisso med undantag av att vare sig miss Marple eller Poirot är med. I stället är det den nyförälskade mannen som ska lösa det mord som nyligen begåtts i fästmöns familj. De som bor i det konstiga huset med för många vinklar och vrår för att det ska vara helt sunt.

Den nyskriva Ett tudelat mysterium däremot, har den klassiske Poirot med hans mustascher i fokus. Detta är Hannahs tredje roman om Poirot, och precis som tidigare så handskas hon ytterst varsamt med Christies arv. Kärlek och ömsesidig respekt speglar denna nya pusseldeckare, som är helt perfekt för den som, til skillnad från jag, redan hunnit med att läsa alla Christies deckare, och vill ha nya utmaningar. För som sagt, utmaningar och aktivt läsande bjuds det på i stora doser!

Falco

Sommaren brukar ju vara deckarläsarens höjdpunkt. Men denna sommars värme medförde i ärlighetens namn inte att det blev speciellt mycket läsande överhuvudtaget. Så den där deckaren jag skulle ha läst ut för alldeles för länge sen fick stryka på foten när jag försökte fly värmen och överleva i skuggan. Vilket känns ganska så tråkigt. Att få läsa och ta det lugnt är ju ändå något av det bästa med sommaren. Men nu blir det i stället att försöka se fram emot gråa höstkvällar i soffan, med filt och te.

Men hur det nu är gick till så blev jag ändå klar med senaste delen i Hercules-serien, Falco, som Mons Kallentoft har skrivit tillsammans med Anna Carolina. Och en sak kan vi fastslå redan från början: Att Kallentoft bytt medförfattare har inte haft någon som helst påverkan på graden av spänning eller utbudet av hemskheter och tortyr. Fortfarande, mqan vill verkligen bara läsa vidare, bläddra på och framför allt bara hoppas på att det ska sluta bra.

Romanen börjar med ett terrordåd utfört av en ung flicka i tunnelbanan där Zack väntar på att på få gå på ett tåg. Därifrån blir en polis mördad. I detta hemska Stockholm har Zack hittat en ny flickvän och verkar kunna gå vidare i livet, samtidigt, som han brottas med en magkänsla om att terrordådet inte var ett ren terrordåd, utan att han på något sätt var ett av de tilltänkta offrena.


Precis som de tidigare böckerna är det mycket våld och blod och tortyrliknande bilder. Men samtidigt spelar den mer på det psykiska planet än de övriga böckerna. Det genomgående temat för Falco är frågan vem man egentligen kan lita på och därmed pekar på hur sårbar var människa är. Oavsett muskler, uniform, vapen, pengar, ursprung: alla är vi sårbara. Alla är vi rädda för att såra fel människa och frågar oss hur stora felsteg vi kan ta och ändå blir förlåtna.

Det enda negativa jag kan tänkas säga om boken är att den är lite för förutsägbar på sina ställen. Tyvärr får jag inte en sån där ordentligt "aha" eller "va fan"-upplevelse, som jag trodde jag skulle få, med tanke på hur författarna valt att bygga upp mysteriet. Men trots det, det är en väldigt välskriven roman, nästna på gränsen till skolexempel på genren, och som bjuder på vissa överraskningsmoment.

Så för er som liksom jag inte är speciellt förtjusta i (svenska) deckare, så rekommenderar jag helt klart denna kriminalroman. Kvalitet, välskriven och samhällsmedveten.

Viljan att ändra historien

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk när jag slog upp Robert Harris senaste spänningsroman Munchen. En roman som utspelar sig under högst verkliga och välkända händelser, men där historien skrivs om. Just det där sista: "historien skrivs om", är orsaken till min stora skepticism. Det går emot så mycket av det jag tror på.

Men min skepticism släppte efter ett tag, då jag äntligen insåg hur jag skulle tackla boken, hur jag skulle läsa den och uppfatta den.

Som en roman som pekar på de små sakerna, på hur enkelt historien hade kunnat förändras. Att andra världskrigets uppgång och fall låg kanske inte enbart i de stora krigsherrarnas händer. Det är en historisk återblick med många träffande detaljer och tänkvärda faktorer.

Harris tar oss tillbaka till Munchen september 1938; till då Munchenöverenskommelsen ingick. Två tidigare studiekamrater som nu står på varsin sida i kriget; en som sekreterare på den brittiska premiärministern, en som tolk på tyska sidan. Ingen av dem vill att Hitler ska få kriga eller skaffa sig mer makt. Men kan de hindra historiens gång?

Egentligen hade det kunnat vara så enkelt. En vanlig person, dock beväpnad, som råkar befinna sig ensam med Hitler. Ett skott och så mycket tragik som inte hade behövt inträffa. En brittisk premiärminister med skriftliga bevis för hur Hitler planerar att ta över Europa och därmed skulle kunna välja att inte ingå muchenöverenskommelsen.

Även om det kunde vara enkelt är också frågan vad man är beredd att riskera. Och vem man kan lita på. Och vad som faktiskt är det rätta att göra.

Visst, med facit i hand är det lätt att fantisera sig bort i vad man skulle göra om man helt plötsligt fick tillgång till en tidsmaskin. Men personerna i Harris roman har inte den vetskapen.

Det blir väldigt, väldigt spännande. Och man vet ju hur man vill att det ska gå. Hur man vill att det ska sluta. Man vill så väldigt, väldigt gärna. För så många oskyldiga offers skull, vet man precis hur man vill att Harris ska låta historien forma sig till.

En praktisk handbok i att dejta?

Okej, den är rosa. Den har en aubergin i silver på baksidan. Den heter Fuckboys. Den har udnerrubriken En praktisk handbok i att dejta. Visst låter det som någonting man ska läsa? Kanske mest om man är singel, men kanske även om man inte är det?

Nej, snälla, gör det inte. Verkligen inte.

Det är inte en handbok. Än mindre en praktiskt handbok.

Det är enbart en samling anekdoter och tankar kring nätdejtandet skriven av Cecilia Salamon, en kvinna som är singel.

Jajamen, En praktisk handbok i att dejta är skriven av en kvinna som är singel. En singelkvinna som anser sig ha en massa goda råd i hur man gör för att dejta och för att undvika fuckboys. Redan här kommer mitt första inlägg mot denna bok. Författaren listar en lång lista för hur man känner igen en fuckboy. Själv är jag nu inne på mitt 7e år som sambo med fadern till mina två barn. Och vad gäller oss två så passar vi in på flera punkter på den lista som tydligen kännetecknar en fuckboy. Exempelvis lägger vi inte upp bilder på varann på facebook. Är vi körda då? Riktiga svin som man inte kan dejta? Man kanske inte ska ta såna här listor på allvar?

Jovisst, Salamon har säkert väldigt mycket erfarenhet från nätdejtande (för det är typ enbart uteslutande det hon skriver om känns det som). Just den delen säger jag inte så mycket om. Men faktumet att hon fortfarande inte hittat den som är rätt för henne, gör att man snabbt börjar fundera på om man kanske snarare ska undvika hennes råd. Läsa hennes stora samling med anekdoter och funderingar och sen göra helt tvärtom?

Och en väldigt viktig sak, som man gör allt för att undvika att nämna i boken, är att hon inte har någon som helst utbildning inom ämnet, och då framför allt inte inom sexualitet. Vilket märks väldigt väl i denna bok, som faller nästan patetisk på sina ställen.

Killar, om ni nu får för er att öppna denna bok, så undvik att ta hennes råd för sanningar. Och då pratar jag framför allt om hennes regler för sex och samlag och vad tjejer vill ha i sängen. Det hon tar för sanningar är alllllllldeles för långt från verkligheten. För precis som ni förhoppningsvis förstått, så gillar inte alla tjejer gammaldags, undergiven sex á la 50-tal. Även om Salamon gör det. Vilket hon gärna får göra för min del. Men hon får inte tala om för andra att det är det enda rätta.

Suck. en kvinna som försöker placera alla kvinnor i samma fack i stället för att underbygga och uppmuntra det individuella. Känns mest tragiskt om ni frågar mig.

Och nej, att ha nån att leva med är långt ifrån meningen med livet. Så varför denna hets? Varför detta uppställande av regler och behovet av att sortera in alla, män som kvinnor, i olika fack?

Mitt enkla råd till singlar som vill hitta nån att leva med är att inte läsa såna här böcker, det är bara deprimerande att punkt för punkt få reda på att man inte passar in i författarens ideal och därmed är dömd till ett liv som singel. Eller nåt. För det är mest det där här boken går ut på: prata om gamla ex, berätta historier, sätta upp regler utifrån eget tycke och smak och förpassa folk till olika fack. Och få oss andra att bara känna oss väldigt fel och konstiga. Precis vad en singelkvinna som letar desperat efter en man behöver. Få veta att man är fel.