Har förkovrat mig ganska kungligt i en samling av August Strindbergs brev till sin yngsta dotter Anne-Marie och även en del brev till hennes moder och tillika Strindbergs sista hustru Harriet Bosse. Det är en samling fylld av kärlek och saknad. Den oerhörda kärleken till hustrun som endast överträffas av kärleken till dottern. 180 sidors ansträngningar att göra det bästa för dottern och även för hustrun. Trots det knappt ett år långa äktenskapet så behöll paret kontakten, och i flera år levde de son särbon, med delad vårdnad om den lilla dottern.
Han försörjde dottern, överröste henne med pengar, omtanke och presenter, till den grad att modern bad honom sluta. Dottern hade inte användning av så mycket pengar och saker. Men han fortsatte in i det sista. Han gav sin älskade dotter allt och mer därtill.
Även sina äldsta barn som han hade tillsammans med Siri von Essen fick en del av kakan. Men då dottern från äktenskapen med Frida Uhl hör av sig brevledes får hon till svar:
"Lev väl! Och betrakta mig endast som ett minne"
Hennes svar till fadern var:
"Du är inget minne för mig -! Kommer aldrig att bli det! [---] Du är min far!"
Alltid och för evigt den stora frågan. Ett äktenskap som snabbt slutar i skilsmässa och ett liv som övergår i den så kallade Infernokrisen, resulterar i detta behandlande av det gemensamma barnet.
Kan man någonsin förstå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar