Änglamakerskan

Camilla Läckberg är en av Sveriges mest sålda kriminalförfattare, och en av våra få författare som kan leva på sitt skrivande. Och visst finns det något vackert över detta, att veta att man kan leva på det man älskar och att skrivandets konstform kan stå för hela brödfödan.

Nyligen har hon utkommit med sin åttonde roman, om Erica och Patrik och deras händelsefulla liv i den lilla pittoreska byn Fjällbacka, den by som blivit Sveriges svar på Midsomer. Det är inte långt ifrån att man börjar fascineras av att byn fortfarande lever kvar och allt folk inte flytt den än, med tanke på hur hög den onaturliga död-statistiken ändå måste vara där.

Precis som de tidigare romanerna i sviten så utspelar sig Änglamakerskan både i nutid och i dåtid. Det medför någonting charmigt över romanerna, någonting som skiljer Läckbergs kriminalromaner från till exempel Liza Marklunds. Den gamla, och i viss mån bortglömda historien kommer upp till ytan och påverkar livet i Fjällbacka flera decennier senare. Hon lyfter fram delar ur Sveriges mörka förflutna, i denna del om änglamakerskor som verkade runt om i landet då abort ännu inte var en laglig metod. En viss del av samhällskritik skiner genom raderna, även om Läckberg aldrig vågar ta hela steget ut, utan hon stannar någonstans på mitten utan att belasta läsaren med mer än sorg och medlidande. Det mystiska blir fokus för romanen, tillsammans med familjens intriger och vardagliga problem förs läsaren vidare i boken och gör den svår att lägga ifrån sig. För man vill ju veta vad som hände 80 år tidigare, och på vilket sätt det påverkar dagens händelser.

Men frågan är om det kan bli för mycket av det goda. Hur länge kan lilla Fjällbacka utsättas för sina mordvågor? Och kan verkligen Fjällbacka bli ett miniatyr-Sverige, ett favorittillhåll från allt från nazister till män som mördar sina hustrur utan att trovärdigheten bli alldeles för mycket naggad i kanten?