Men vad ända in i... det som började så bra

Det började så underbart bra. En studie i mänsklig överlevnad i 2000-talets Sverige. All elektronik dör, och Sveriges invånare finner sig maktlösa. Alla väntar på att någon ska fixa det hela, för det är väl ändå någons ansvar att se till att elen faktiskt fungerar. För utan elektronik har vi... ingenting. Vi kan inte ens tvätta oss, inte gå på toa, inte komma till jobbet. Diabetikerna kan inte få ut de livsnödvändiga insulinet.

Lars Wilderängs dystopi i två delar inleds med romanen Stjärnklart.
Strömavbrott följer på strömavbrott, och till slut finns det ingen elektricitet kvar alls i ledningarna. De elektriska produkterna täcks av ett grått damm och vissa börjar brinna på grund av överhettning.

Därifrån går det verkligen bara utför. Enligt Wilderäng förvandlas vi alla till egoistiska vildar som enbart sätter oss själva och våra närmaste i första rummet och ser alla andra som fiender som allt för ofta måste oskadliggöras till varje pris. Maktgalenheten tar över hos många, som går fram med vapen, våldtar och mördar. Känslan av samhörighet och solidaritet försvann med elektriciteten.

Det är en intressant tankegång Wilderäng för genom boken. Den är hemsk och tragisk och jag hoppas innerligt att det är mörk fiktion som ligger långt från verkligheten, att vi inte skulle bli så här vilda och egoistiska.

Med elektriciteten försvinner den civilisation vi byggt upp de senaste hundra åren. Vi flyttas bakåt till någonting som närmast påminner om medeltiden, med gamla förutsättningar, hierarkier och gränser. Fast med nya influenser och förhoppningar.

Hit är det som sagt bra, intressant och riktigt spännande. Även om det är väl dystopiskt och hopplöst.

Men sen hände nåt. Bok två kom. Stjärnfall. Och nu vete gudarna vad som hände.

Obs! Spoilervarning!

Redan i Stjärnklart framgick det att det var små nanomiter som attackerat elnätet och tagit död på elektriciteten. Helt klart en intressant tanke, ett virus som sprider sig genom elnätet och dödar elektroner.
Men, tro inte att denna problematik räcker för Wilderäng. Det som man tror kommer vara fortsättningen på en klassisk dystopi, en uppföljning som blir en studie i svensk överlevnad och maktstrid blir istället en ny Världarnas krig. För nanomiterna visar sig vara utomjordingar som intar människor, bygger sig stora och starka och förvandlar människor till nån galen blandning mellan utomjordingar och zombier.

Det hela blir bara ett totalt kaos.
Och för att göra det hela värre: Wilderängs gebit är verkligen INTE science fiction och utomjordingar. Överlevnad, kaossituationer och dystopi behärskar han till fullo. Men utomjordingar... Nä, där går gränsen. Man får ingen koll på dessa utomjordingar som på nåt mirakulöst sätt förvandlas och kommer i olika storlekar, format och versioner. Vissa intar människor, andra slåss, och någon behärskar alla andra på ett sätt som känns som en ren kopia från Mästaren del Toros och Hogans Släktet. Och nej, det funkar inte.

Wilderäng verkar inte själv veta vart han vill föra berättelsen och utomjordingarna. Från att ha ägnat första delen med att behandla sina karaktärer, oavsett om det är huvudrollerna, bilrollerna eller statisterna, med total kärlek. Man får lära känna dem och deras tankar, deras panik och deras mål. Och han dödar dem med lika stor inlevelse. Oavsett om de är goda eller onda, oavsett om de bara är statister för att understryka tema och motiv eller om det är de so mför historien vidare.

Men utomjordingarna. De är rena aliens både för mänskligheten och för texten, liksom de är för Wilderäng och därmed även för läsaren.

Och vad värre är. Det kändes lite som att berättelsen inte tog slut med Stjärnfall. Troligtvis kommer det en del till. Och frågan är om man vare sig orkar eller bryr sig om hur det går för vare sig utomjordingarna eller människorna. Själv önskar jag lite smått att jag bara hade läst första delen.