Kafka möter Orwell efter översvämningen någon gång i framtiden

Sverige är översvämmat och landet är indelat i numrerade zoner. Invånarna är numera namnlösa, de har blivit numrerade medborgare. De olika departementen styr, sätter folk i arbete så de inte är sysslolösa och håller tron på monster vid liv. Precis som hos Orwell återfinns sex crime: departementen bestämmer vem man får eller inte får ha sexuell relation med - den sista fria viljan och önskan om att få vara lycklig styrs av han som alltid har koll på oss. Inte Storebror, utan departementen som återfinns för att vi alla ska få ha det bra.

Första delen i CH Wahlunds trilogi Katakrestrilogin, utgiven under titeln Tre avtryck av himlen är en klassisk överlevnadshistoria i en postapokalyptisk civilisation. Viljan att få det bättre, få leva med sina nära och kära, att få fly till någonting bättre eller att bara få njuta av bättre saker, är den drivande kraften. Den ena vill tillbaka till sitt hemland, den andra vill återse sin dotter. Det skrivna ordet har blivit hårdvaluta, att inneha någonting som man kan skriva ett meddelande med eller på är högst olagligt. Utan elektricitet blir den gamla, hederliga skrivmaskinen den största dyrgripen.

Var dag rensar hjälten typen lilla a med en nål. Det är ett arbete värt Sisyfos, för det lilla a:et har en bläckklump i sig genom hela trilogin. Fiktionen sträcker sig utanför berättelsen och in i de tryckta orden. Hela boken är skriven med, tryckt med, skrivmaskinens klassiska fonter.

I Wahlunds framtidsversion av ett översvämmat Sverige blir paranoian, strävan efter frihet och den länge saknade det som för människan framåt. Första delen handlar om observationer av sjömonstret Hafgufa, andra delen utspelar sig i ministeriets lokaler och genom sitt språk och sin dialog blir texten nästan lika abstrakt som Hafgufa själv. Sista delen blir överlevnaden, hoppet om att komma till någonting bättre, samtidigt som man inser att detta med att fly... det är nog kanske ingen mening med det i alla fall?

Men samtidigt, om man inte ser efter, får man inte veta om någonting är bättre på andra sidan.

Tankarna för mig både till kommunismens Prag med de numrerade zonerna, till nazismens koncentrationsläger med numrerade fångar, till Kafkas Processen, där traskandet upp och ned för hierarkin och maktens korridorer är mer eller mindre helt oförståeliga. Men framför allt så förs mina tankar till Orwells 1984, någonting som pekar på det vi vet alldeles för väl: att temat Wahlund valt till sin trilogi är lika aktuell i dag som 1949, då Orwells klassiker först gavs ut. Redan inledningsvis trollbinds jag av historien, av typsnitten, av hela stilgreppet. Jag är fast i tanken på den enskilde individen, även om han är fråntagen sin identitet i form av sitt namn, som strävar efter sin egen lycka och framtid. Sympatin är på hans sida, han som kommit på så många genvägar, skaffat sig så många hållhakar på omgivningen, man vill att han ska lyckas. Att han ska få behålla sina skrivmaskiner och finna sin dotter som han tappade kontakten med i samband med översvämningen.

Det är en annorlunda dystopi, en postapokalyptisk berättelse med ministerier som genom sin övervakning och sina organisationer säger sig enbart arbeta för medborgarnas bästa. Jovisst känner vi igen det från verkligheten. Det näst intill surrealistiska andra del, som går under namnet "Isolatopia", väcker så många tankar och funderingar som bärs med genom berättelsen och liksom typsnittet även utanför den.

Det kunde ha blivit en ny I väntan på Godot. Vilket det på sitt sätt kanske blev, men ändå liksom inte. Det blir aldrig långtråkigt, personerna sätter sig aldrig ned för att vänta, de vet att handlingen och framtiden ligger i deras egna händer. Men att det därmed inte behöver gå som man har hoppats. Det blir en annorlunda dystopi, långt från det actionfyllda eller blodiga. Det blir långsamt och genomtänkt, ibland kanske lite väl svårt, lite väl utmanande i tankegångarna, men samtidigt tunn, det blir aldrig för mycket eller för jobbigt. snarast lagom. Och läsvärt!