Det finns tillfällen när verkligheten är för hemsk för att vara sann. Man försöker hålla det hemska ifrån sig, intalar sig att det är lång borta och det berör inte mig. Det blir nästan lite fiction av verkligheten.
när han
Så bestämmer sig en författare att lyfta in den hemska verkligheten i sin fiction. Det som man har sett som fiktion blir fiktion på riktigt. För att man sen ska inse att nej, det är inte alls fiktion. Det är på riktigt. I Nordkorea har folk avrättats med hjälp av hundar. Där dödar man även barnen till de som har misslyckats i sitt uppdrag gentemot den store ledaren.
Fiktionen fastnar i halsen som den sanning den faktiskt är.
Samtidigt är det någonting som hela tiden vill säga att Nej, ingen människa är så här grym, författaren överdriver bara, han hittar på och han har en alldeles för vild fantasi.
Men nej.
För tillfället är jag i slutfasen av den senaste Tom Clancy-romanen Döden som diktator. Författaren Mark Greaney som åtagit sig att ta över den stafettpinne Tom Clancy lämnade efter sig när han dog för ett par år sedan, ger sig på det stora konsttycket att skildra diktaturens hemska baksidor. På ett sätt känns det nästan lite suicidalt, jag vill hävda att det inte går. Det är så långt ifrån vår värld för att passa in i en roman med verklighetsanspråk, och samtidigt så är det i vår värld. Det blir en balansgång av att inte överdriva, även om det känns överdrivet, att inte få det till satir samtidigt som det inte går att göra verkligheten rättvisa, och framför allt är det hemskt. Jag kan inte smälta att det på andra sidan jorden finns ett land så verklighetsfrånvänt som Nordkorea är. Greaneys påminnelse blir nästan plågsam men ändå vacker i sina försök att stå kvar med fötterna på jorden, att få med både själ och hjärta. Han gör den berömda gränsen mellan fiktion och verklighet väldigt, väldigt tunn. Och väldigt, väldigt spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar