Anfall som försvar

 Min jul- och nyårsledighet har skilt sig på många sätt från tidigare. Och förvånande nog så handlar detta inte i någon större utsträckning om Covid-19, utan i stort sett enbart om det faktum att jag precis innan jul fick någon form av virus på balansnerven. Så två nätter på sjukhus, problem med att gå rakt och att fokusera, så försvinner väldigt mycket av julförberedelserna. Vilket faktiskt gjorde att det var skönt att vi har drabbats av denna pandemi. Redan innan jag åkte på viruset så hade vi dragit ned ordentligt på planerna och att vi därför inte ens hann julstäda inte spelade någon större roll.

Man skulle ju här kunna tro att det innebär en massa lugn tid i soffan eller i en fåtölj tillsammans med en bok, men icke. I stället fick jag lära mig den jobbiga vägen hur mycket hjärnan arbetar vid de mest enkla sysslor. Och att fokusera på en text var att begära för mycket.

Vilket i sin tur innebar att jag gick in i julhelgen med en nästan utläst Tom Clancy-roman, och gick ut ur julhelgen med at behöva backa några flera sidor för att komma ihåg vad som hade hänt. Och sedan läsa i små doser. För inte endast krävs det stora insatser av hjärnan för att läsa, det krävs även många hjärnceller för att förstå och hänga med i handlingen.

Normalt är detta något som jag gärna söker efter i en roman. Att även hjärnan får vara aktiverad, att jag behöver tänka och fundera helt själv. Jag vill ha någon form av intellektuellt utbyte med texten. Och ja, det får man verkligen med Tom Clancy-romanerna. Och vad gäller just Anfall som försvar, skriven av Marc Cameron som fortsättning på romansviten om Jack Ryan, måste man ändå säga att det nog behövs en mer vaken hjärna än normalt. Många vändningar och många olika parallella historier som alla ska kunna vävas ihop och avslutas i ett värdigt romanslut. 

Det är väldigt spännande, i vanlig ordning dras man med i händelserna. Dock stör jag mig lite väl mycket på tillfälligheterna. Att en ren övning leder till skarpt läge som sedan leder till ett stort äventyr som inte upptar hela romanen. För någonstans på vägen kopplas hälften bort och det kommer en ny tillfällighet som leder i en tredje riktning. Lite för många tillfälligheter och historier för min smak. Och visst, viruset gjorde inte någonting alls enklare. Men det går inte att skylla enbart på det. Jag är inte förtjust i tillfälligheter som leder till en stor consensus på slutet. Det finns en orsak till att jag inte tittar på kriminaldraman på TV i någon utsträckning. Ni vet, de där serierna som börjar med två mordfall som i slutändan visar sig höra ihop. Och det är tyvärr någonstans där som min hjärna inte riktigt lyckas hålla ordning på saker och ting. Kina är fienden. Inget nytt däri. Den kinesiska tekniken är det stora hotet mot USA. Inget nytt där heller. Och så långt är det riktigt bra. Oerhört riktigt bra, tankeväckande och underhållande. Nya tekniska hot är alltid intressanta. Och tyvärr så vet vi att fiktionen alldeles för ofta inte ligger så långt borta. Och fiktionens tekniska hot är skrämmande och man hejar bara mer och mer på Jack Ryan jr och hans kollegor. För inte vill vi ha en värld där Kina styr alldeles för mycket. Inte USA heller för den delen, om jag ska vara riktigt ärlig.

För mig medför den här typen av tillfälligheter och sammanträffanden att trovärdigheten försvinner och därmed även verklighetsanknytningen. Och just i denna Clancy-roman blev det för mycket. För att inte tala om att det blev lite för mycket USA-raljerande över Kina. Men visst, det är ju helt klart ett tacksamt grepp i USA; det är väl här i Sverige sådant inte är lika uppskattat.

Men återigen: spännande. Väldigt spännande. Och låter man sig bara dras in i det som är spännande, så kan man nog ha överseende av tillfälligheter, sammanträffanden och irritation över att både Jack Ryan sr och Jack Ryan jr är med alldeles för lite.

I ärlighetens namn så vet jag knappt vad som hände med den senare. Han skrevs ut vid något sammanträffande och ny grenhistoria påbörjades. Tyvärr.

Heder utan samvete

Bookmark förlag fortsätter ge ut Marc Camerons böcker som fortsätter där Tom Clancy tyvärr fick sätta punkt. Jag måste erkänna att jag hyser stor aktning och fascination över Camerons författarskap: att han hinner få ur sig så många tjocka böcker på så kort tid. Det känns nästan som om det går fortare för honom att skriva böckerna än vad det tar för mig att läsa dem. (Okej, det tog ett par veckor extra, eftersom bokens tjocklek gjorde att den inte fick följa med på julresan...) Och nu senast: Heder utan samvete.

I och för sig så tycker jag nog att Cameron tog sig lite väl mycket vatten över huvudet den här gången. Han har en grundhistoria som verkligen fungerar, men tyvärr får den inte verka själv. Känslan är att agenten eller bokförlaget sagt åt Cameron att romanen är för tunn, och att han måste lägga till några hundra sidor. Och för att lyckas med det har han lagt till en extra historia, som i slutändan går ihop med de övriga.
I min smak blir det alldeles för mycket tillfällen och tur för att falla mig i smaken. En snabbt påkommen resa till Iran och en exflickvän till Jack Ryan Jr slutar i delvis slakt och ödesdigra situationer, men detta sidospår visar sig sen passa ihop med kärnvapen som förflyttas och folk som mördas i USA och satelliter som är i vägen.
Det är mer tur än skicklighet som leder till lösningen på problemen. Och i ärlighetens namn, hur kom falska filmer med uttalanden från presidenten och beskydd av oppositionsledaren in i det hela? Och så svartsjuka på detta.

Ja, Cameron lyckas med en intressant story som har lite väl mycket verklighetsanknytning med hänsyn till situationen USA-Iran för tillfället. Anspelningen på fake news är alldeles för svag för att man ens ska komma ihåg det.

Det är spännande, det är intressant att se var både Jack Ryan Jr och Sr tar vägen. Men i detta fall hade jag önskat få läsa det första utkastet, innan de sista hundratalet sidor lades till. För i ärlighetens namn så blev storyn lite för invecklad för att jag ska kunna återge den. Så allt jag kan säga är att den rymmer mycket fart och fläkt, mord och våld och oerhört mycket spänning. För oavset story så håller man helt klart på Jack Ryan.

Sexuellt våld och Twilight

För ett tag sedam satt jag med i en paneldebatt om sexuellt våld inom litteraturen, och föga förvånande så valde vi alla att börja diskussionen med att prata om YA-litteraturen. För alla var vi överens om att det är inom denna form av litteratur som sexuellt våld är som mest problematiskt.

Och självklart så hamnade vi i Twilight ganska så omgående. Och lyckades fastna där. Någonting som faktiskt är väldigt förvånande, med tanke på att denna romansvit innehåller väldigt lite sexuellt våld (och än mindre sex). Visst, två väldigt svartsjuka pojkar, svartsjuka över den sunda gränsen. Men sexuellt våld? För mig är det inte samma sak.

Twilight sågas av en paneldebatt, på grund av dessa två obehagligt svartsjuka pojkar.

I ärlighetens namn, om man skulle såga all form av litteratur där minst en av huvudkaraktärerna är obehagliga eller har andra karaktärsdrag som gör dem svåra att tycka om eller sympatisera med, då kommer inte ens Shakespeare att överleva. (Alltså, Oberon är inte en speciellt trevlig prick, för att inte tala om Hamlets farbror eller pare Macbeth)

Inom ämnet sexuellt våld hos YA går det nog att säga väldigt mycket, både bra och dåligt. Jag är inte emot sexuellt våld inom litteraturen, den kan ha många poänger, allt från att visa på samhälleliga strukturer till att föra historien framåt. Det jag däremot är emot är sexuellt våld som endast är där för att "underhålla", som inte har någon poäng utan mer blir som författarens sexuella fantasier och utsvävningar. Och då framför allt inom YA. Sexuellt våld inom YA bör i mina ögon problematiseras. Inte som i exempelvis Avalons dimmor, där en kvinna blir brutalt våldtagen, blir räddad av en annan man som hon då blir blixtförälskad i (okej, on kanske var förälskad i honom sen tidigare, men det är först nu då han får vara hjälte som hon vågar erkänna det) och har sex med honom. Omgående. Direkt efter den brutala våldtäkten. För att inte tala om det väldigt problematiska faktumet att Marion Zimmer Bradley, författarinnan av bokserien, har blivit anklagad för att ha utsatt sina barn för sexuella övergrepp.

Jag tycker dock det är väldigt tråkigt att diskussioner kring sexuellt våld och YA fastnar i Twilight. Det är trots allt en romanserie som innehåller väldigt lite sexuellt våld. Visst, den har väldigt gammalmodig syn på sex och sxuallitet: det återfinns inte en en enda perosn som inte är heterosexuell i den serien. Någonting som måste ses utifrån kontexten att böckerna är skrivna av en mormon. Och även deras syn på sex och sexualitet måste få ha sitt utrymme inom YA.

Dock är jag inte förvånad över att vi fastnar där. Det är populärt att tycka illa om Twilight, oavsett om man har grund för sin åsikt eller inte. Det är en svartvit värld vi lever i när vi kommer till YA som riktar sig mot tjejer. Jag önskar så innerligt att folk kan lyfta lite på näsan och se om det finns någonting mer matnyttigt att ta itu med. Att dissekera Twilight på amatörnivå är jag skeptisk till att det ger någonting, det fiinns så många fackartiklar och uppsatser på det ämnet redan.

Deckare . på riktigt

Det är nåt speciellt med Agatha Christie. Det är nåt speciellt med den typen och generationen av deckare. Jag älskar dem, men jag är verkligen inte förtjust i dagens moderna deckare. Det tog mig en stund att komma på varför: Agatha Christie (och hennes gelikar) håller läsaren allert. Man måste vara pigg, man måste vara aktiv och tänka själv för att få ut någonting av hennes deckare. Det behöver man inte när man läser moderna deckare. Ska jag vara riktigt ärlig så är det alldeles för ofta så att man förlorar väldigt mycket på att tänka för mycket eller försöker vara aktiv när man läser moderna deckare.

Till min stora glädje fortsätter Bookmark med sina nyöversättningar av Agatha Christie, liksom de nyskrivna romanerna om Poirot, skrivna av Sophie Hannah. Senast i raden är Konstiga huset, en deckare vars slut var så för uppseendeväckande, att Christie bads skriva om den, någonting hon inte gjorde.
För mig var detta en helt okänd roman, och just detta med slutet gjorde det hela än mer spännande att läsa. Dock, nackdelen med att veta om att slutet var uppseendeväckande och inte helt uppskattat, gjorde tyvärr att jag, för första gången någonsin, lyckades räkna ut vem som var mördaren...
Men oavsett detta en väldigt uppskattad och härlig läsning, en klassisk pusseldeckare med troligtvis alla ingredienser som man förväntar sig av Christie. Förvisso med undantag av att vare sig miss Marple eller Poirot är med. I stället är det den nyförälskade mannen som ska lösa det mord som nyligen begåtts i fästmöns familj. De som bor i det konstiga huset med för många vinklar och vrår för att det ska vara helt sunt.

Den nyskriva Ett tudelat mysterium däremot, har den klassiske Poirot med hans mustascher i fokus. Detta är Hannahs tredje roman om Poirot, och precis som tidigare så handskas hon ytterst varsamt med Christies arv. Kärlek och ömsesidig respekt speglar denna nya pusseldeckare, som är helt perfekt för den som, til skillnad från jag, redan hunnit med att läsa alla Christies deckare, och vill ha nya utmaningar. För som sagt, utmaningar och aktivt läsande bjuds det på i stora doser!

Falco

Sommaren brukar ju vara deckarläsarens höjdpunkt. Men denna sommars värme medförde i ärlighetens namn inte att det blev speciellt mycket läsande överhuvudtaget. Så den där deckaren jag skulle ha läst ut för alldeles för länge sen fick stryka på foten när jag försökte fly värmen och överleva i skuggan. Vilket känns ganska så tråkigt. Att få läsa och ta det lugnt är ju ändå något av det bästa med sommaren. Men nu blir det i stället att försöka se fram emot gråa höstkvällar i soffan, med filt och te.

Men hur det nu är gick till så blev jag ändå klar med senaste delen i Hercules-serien, Falco, som Mons Kallentoft har skrivit tillsammans med Anna Carolina. Och en sak kan vi fastslå redan från början: Att Kallentoft bytt medförfattare har inte haft någon som helst påverkan på graden av spänning eller utbudet av hemskheter och tortyr. Fortfarande, mqan vill verkligen bara läsa vidare, bläddra på och framför allt bara hoppas på att det ska sluta bra.

Romanen börjar med ett terrordåd utfört av en ung flicka i tunnelbanan där Zack väntar på att på få gå på ett tåg. Därifrån blir en polis mördad. I detta hemska Stockholm har Zack hittat en ny flickvän och verkar kunna gå vidare i livet, samtidigt, som han brottas med en magkänsla om att terrordådet inte var ett ren terrordåd, utan att han på något sätt var ett av de tilltänkta offrena.


Precis som de tidigare böckerna är det mycket våld och blod och tortyrliknande bilder. Men samtidigt spelar den mer på det psykiska planet än de övriga böckerna. Det genomgående temat för Falco är frågan vem man egentligen kan lita på och därmed pekar på hur sårbar var människa är. Oavsett muskler, uniform, vapen, pengar, ursprung: alla är vi sårbara. Alla är vi rädda för att såra fel människa och frågar oss hur stora felsteg vi kan ta och ändå blir förlåtna.

Det enda negativa jag kan tänkas säga om boken är att den är lite för förutsägbar på sina ställen. Tyvärr får jag inte en sån där ordentligt "aha" eller "va fan"-upplevelse, som jag trodde jag skulle få, med tanke på hur författarna valt att bygga upp mysteriet. Men trots det, det är en väldigt välskriven roman, nästna på gränsen till skolexempel på genren, och som bjuder på vissa överraskningsmoment.

Så för er som liksom jag inte är speciellt förtjusta i (svenska) deckare, så rekommenderar jag helt klart denna kriminalroman. Kvalitet, välskriven och samhällsmedveten.

Viljan att ändra historien

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk när jag slog upp Robert Harris senaste spänningsroman Munchen. En roman som utspelar sig under högst verkliga och välkända händelser, men där historien skrivs om. Just det där sista: "historien skrivs om", är orsaken till min stora skepticism. Det går emot så mycket av det jag tror på.

Men min skepticism släppte efter ett tag, då jag äntligen insåg hur jag skulle tackla boken, hur jag skulle läsa den och uppfatta den.

Som en roman som pekar på de små sakerna, på hur enkelt historien hade kunnat förändras. Att andra världskrigets uppgång och fall låg kanske inte enbart i de stora krigsherrarnas händer. Det är en historisk återblick med många träffande detaljer och tänkvärda faktorer.

Harris tar oss tillbaka till Munchen september 1938; till då Munchenöverenskommelsen ingick. Två tidigare studiekamrater som nu står på varsin sida i kriget; en som sekreterare på den brittiska premiärministern, en som tolk på tyska sidan. Ingen av dem vill att Hitler ska få kriga eller skaffa sig mer makt. Men kan de hindra historiens gång?

Egentligen hade det kunnat vara så enkelt. En vanlig person, dock beväpnad, som råkar befinna sig ensam med Hitler. Ett skott och så mycket tragik som inte hade behövt inträffa. En brittisk premiärminister med skriftliga bevis för hur Hitler planerar att ta över Europa och därmed skulle kunna välja att inte ingå muchenöverenskommelsen.

Även om det kunde vara enkelt är också frågan vad man är beredd att riskera. Och vem man kan lita på. Och vad som faktiskt är det rätta att göra.

Visst, med facit i hand är det lätt att fantisera sig bort i vad man skulle göra om man helt plötsligt fick tillgång till en tidsmaskin. Men personerna i Harris roman har inte den vetskapen.

Det blir väldigt, väldigt spännande. Och man vet ju hur man vill att det ska gå. Hur man vill att det ska sluta. Man vill så väldigt, väldigt gärna. För så många oskyldiga offers skull, vet man precis hur man vill att Harris ska låta historien forma sig till.

En praktisk handbok i att dejta?

Okej, den är rosa. Den har en aubergin i silver på baksidan. Den heter Fuckboys. Den har udnerrubriken En praktisk handbok i att dejta. Visst låter det som någonting man ska läsa? Kanske mest om man är singel, men kanske även om man inte är det?

Nej, snälla, gör det inte. Verkligen inte.

Det är inte en handbok. Än mindre en praktiskt handbok.

Det är enbart en samling anekdoter och tankar kring nätdejtandet skriven av Cecilia Salamon, en kvinna som är singel.

Jajamen, En praktisk handbok i att dejta är skriven av en kvinna som är singel. En singelkvinna som anser sig ha en massa goda råd i hur man gör för att dejta och för att undvika fuckboys. Redan här kommer mitt första inlägg mot denna bok. Författaren listar en lång lista för hur man känner igen en fuckboy. Själv är jag nu inne på mitt 7e år som sambo med fadern till mina två barn. Och vad gäller oss två så passar vi in på flera punkter på den lista som tydligen kännetecknar en fuckboy. Exempelvis lägger vi inte upp bilder på varann på facebook. Är vi körda då? Riktiga svin som man inte kan dejta? Man kanske inte ska ta såna här listor på allvar?

Jovisst, Salamon har säkert väldigt mycket erfarenhet från nätdejtande (för det är typ enbart uteslutande det hon skriver om känns det som). Just den delen säger jag inte så mycket om. Men faktumet att hon fortfarande inte hittat den som är rätt för henne, gör att man snabbt börjar fundera på om man kanske snarare ska undvika hennes råd. Läsa hennes stora samling med anekdoter och funderingar och sen göra helt tvärtom?

Och en väldigt viktig sak, som man gör allt för att undvika att nämna i boken, är att hon inte har någon som helst utbildning inom ämnet, och då framför allt inte inom sexualitet. Vilket märks väldigt väl i denna bok, som faller nästan patetisk på sina ställen.

Killar, om ni nu får för er att öppna denna bok, så undvik att ta hennes råd för sanningar. Och då pratar jag framför allt om hennes regler för sex och samlag och vad tjejer vill ha i sängen. Det hon tar för sanningar är alllllllldeles för långt från verkligheten. För precis som ni förhoppningsvis förstått, så gillar inte alla tjejer gammaldags, undergiven sex á la 50-tal. Även om Salamon gör det. Vilket hon gärna får göra för min del. Men hon får inte tala om för andra att det är det enda rätta.

Suck. en kvinna som försöker placera alla kvinnor i samma fack i stället för att underbygga och uppmuntra det individuella. Känns mest tragiskt om ni frågar mig.

Och nej, att ha nån att leva med är långt ifrån meningen med livet. Så varför denna hets? Varför detta uppställande av regler och behovet av att sortera in alla, män som kvinnor, i olika fack?

Mitt enkla råd till singlar som vill hitta nån att leva med är att inte läsa såna här böcker, det är bara deprimerande att punkt för punkt få reda på att man inte passar in i författarens ideal och därmed är dömd till ett liv som singel. Eller nåt. För det är mest det där här boken går ut på: prata om gamla ex, berätta historier, sätta upp regler utifrån eget tycke och smak och förpassa folk till olika fack. Och få oss andra att bara känna oss väldigt fel och konstiga. Precis vad en singelkvinna som letar desperat efter en man behöver. Få veta att man är fel.

Backa Sara Danius

I min garderob råder total brist på knytblusar. Så idag blir det hög krage på blusen och knyten näve i fickan. För mer än så verkar inte en stackars kvinna kunna göra eller säga i de finare kretsarna.

Tyvärr.

#Knytblusförsara #backasaradanius

Alkoholiserade poliser

I ärlighetens namn, hur många fler missbrukande poliser klarar litteraturen egentligen av? Kurt Wallander, Harry Hole, Malin Fors, Zack...

Själv känner jag att jag helt klart har fått nog. Okej, jag är ingen större deckarälskare, men visst, då och då är det ganska skönt att slappna av med en sådan genre, även om det händer alltmer sällan. En av de största orsakerna till mitt bristande intresse för denna genre är att jag tycker variationen är alldeles för dålig. Det är samma spår om och om och om igen. Jo, jag vet, Camilla Läckberg har tjänat miljoner på sina böcker, så visst finns intresse runtom att läsa dessa böcker. och jo, jag har också läst hennes. Men nej, jag tycker inte de är bra. Så fråga mig bara inte varför jag inte kan låta bli att läsa dem.

Det känns som om framför allt nordisk kriminallitteratur har en viss förmåga att hamna i samma fälla. Numera måste minst en av böckerna i någon bokserie handla om human trafficing. Barn måste lida, må dåligt och helst mördas. Det är samma spår om och om igen.

Och framför allt så verkar det som att de bästa kriminalpoliserna också måste vara missbrukare av något slag.

Är det verkligen så illa ställt i Norden, att poliserna måste ta till droger? Då kan man verkligen fråga sig hur poliser i exempelvis USA står ut...

Och visst, självklart finns det missbrukande poliser. Men det blir för mycket. Deckarna tas över av kriminalare som gör allt för att antingen ge efter för frestelsen eller motstå den. Den kampen blir större än kampen mot det onda. Som om deckardelen i romanen endast är en bifigur, ett alibi för att skriva "deckare" på omslaget, och därmed sälja några extra tusen ex.

Jag vet inte om jag orkar mer. Nu har Malin Fors lagt ner sin verksamhet, och jag hoppas innerligt att hon inte tar upp dem mer. en missbrukare av alla de slag, som på något ofattbart sätt fortfarande har kvar jobbet, har kvar sin lägenhet, har kvar sin dotter... Kan tänka, kan fungera, är fortfarande den bästa polisen Linköping lyckats uppbåda.

Trovärdigheten är som bortblåst sen någonstans i mitten av den serien. Det går inte, det finns inget medlidande, bara irritation över brist på trovärdighet. Och värdighet.

Blodlokan

Blodlokan av Louise Boije af Gennäs är första delen i den nya romansviten Motståndsrörelsen. 
Den handlar om Sara, som i romanens början flyttar upp till Stockholm. Hon lämnar ett Örebro bakom sig som i stort sett enbart har dåliga minnen; mobbing, våldtäkt och framför allt: hennes far som nyligen brunnit inne i deras sommarstuga.
I Stockholm väntar ett nytt liv, fyllt med nya och många utmaningar och möjligheter. Hon startar, precis som så många andra, som inneboende med ockerhyra i en av Stockholms förorter. Trots utbildning har hon ännu inte fått ett jobb hon egentligen vill ha, utan hon börjar som servitris på ett litet café i Sundbyberg.
Det visar sig att för Sara är steget från denna sunkiga, ensamma tillvaro till en stor ljus lägenhet på Östermalm tillsammans med ett toppjobb och nya rika vänner inte speciellt långt.

Med varje framgång frågar sig Sara om hon verkligen är värd det, om hon verkligen förtjänar detta.

Blodlokan står som thriller. Och visst, det har en stor potential för att bli en thriller. Men istället för att bli spännande så blir det hela en uppvisning i hur rätt bland annat Freud hade i sina teorier om hur det kusliga ska byggas upp inom litteraturen. Hur viktigt varje del är, hur viktigt språk men framför allt miljö är för att skapa det kusliga.

Romanen fylls av det ljusa, det rika, det vackra där inget kusligt kan ske. Otrohet, falskhet och gud vet allt, javisst, men inget kusligt, ingenting spännande som får kårarna att ila över kroppen. Och alla är unga och snygga. 25 år med toppjobb, lönen utöver det rimliga och typ 20 års arbetslivserfarenhet. Eller nåt åt det hållet.

Sara frågar sig som sagt hela tiden om hon är värd det hela, och om hon kan lita på vissa utpekade personer. För varje gång en varningsklocka ringer (vilket det gör flera gånger i varje kapitel...) så förstår man som läsare att nej, hon är inte värd detta, att mattan kommer att dras undan, och självklart, de personer hon pekar ut som osäkra om man kan lita på, är just de man kan lita på. Författarens sätt att försöka vilseleda läsaren blir nästan lite patetiska.

Och det är synd. Romanen har full potential att gå vidare i spåren efter framför allt Stieg Larsson. Konspirationsteorier har börjat slå rot även i Sverige (och okej, konspirationsteorier är lite av en guilty pleasure för mig) men den kommer aldrig dit. Först och främst för att det aldrig blir spännande, utan bara förutsägbart. Man läser inte vidare för att få reda på vem Sara kan lita på, man läser vidare för att få reda på om man har rätt.

Men samtidigt är den välskriven. Den är intressant, även om de saknar lite för mycket verklighetsförankring. Till skillnad mot Stieg Larsson får man aldrig någon känsla av att "damn, detta kunde faktiskt vara på riktigt!" Men intressant. Hopvävningen är bra, historien är spännande, den är läsvärd, det är berättartekniken som inte är ordentligt slipad. Tyvärr. Jag hoppas på att nästa del är mer genomarbetad.

Genreindelningar

Skulle göra en inventering av den facklitteratur som vi har i vårt yttepyttelilla bibliotek här på jobbet. Känner att jag och jobbet inte riktigt delar åsikt om vad som är fiction och inte...

Björnstad

Okej, tydligen så hade jag välan mer eller mindre utlovat en recension av Fredrik Backmans Björnstad för ett tag sen. (vad då en månad sen?  Så länge sen kan det väl inte vara? Vet du hur långsamt man läser böcker när man helt plötsligt har två små barn att ta hand om... :-/ )


Recension och recension... Vet egentligen inte om det är rätt benämning för detta blogginlägg. Tror nog snarare bokrekommendation är ett mer passande namn! Eller kanske till och med ett läsekrav!


Backman har en läskig förmåga att i denna roman (som förvisso är den första jag läser av honom. Men, men, jag älskar hans blogg och instagramkonto!) sätta fingret på problemen i verkligheten vad gäller sexuella trakasserier och den sneda kvinnosyn som många i Sverige växer upp med.


Ni vet, den där sneda kvinnosyn som SD hävdar att endast invandrare står för.


Den som vi som är födda i Sverige har fått lära oss att leva med. För det är så det är. Alldeles för många män har en sned kvinnosyn. Vi är vana vid att nån tar en på häcken på krogen, på brösten på firmafesten, fäller kränkande kommentarer på kollektivtrafiken etc. Det som vi kvinnor tidigt fik lära oss inte hade nånting alls med hudfärg eller etnicitet att göra. Det har enbart med könstillhörighet att göra.


Och det är precis där Backman slår ned. Där han påvisar hur denna snedvridna syn och tro på att det är ett acceptabelt sätt att bete sig, uppkommer tidigt. Hur tonårskillar står och skryter för varann att de har haft sex, att självklart vill alla tjejer ligga med en för att man är duktig inom sporten, att det är kvinnans roll att höja den framgångsrika mannen till skyarna. Stå där och avguda honom och göra honom än mer attraktiv genom sitt dyrkande.


Det är en skrämmande roman. Den får mig att gråta, men den får mig också att tro på mänskligheten. Den är rakt genom gripande och har ett slut (nä, nä, inga spoilers!) som jag avgudar författaren Backman för.


Det är en roman som alla och envar bör läsa. Och varje SD:are borde vara tvingad att läsa innan de får uttala sig om sexuella trakasseriet och liknande igen.


Nu är uppföljaren här. Vi mot er. Jag drar efter andan. Ser till att jag är psykiskt beredd. Snart anfaller jag denna text.

Det är utan tvivel Fredrik Backmans fel

Ni vet hur det är, vissa romaner slår an på en, träffar en rätt i hjärtat och berör en på alldeles för många plan.


Fredrik Backmans Björnstad gjorde det för mig.


Helt klart nåt av det bästa jag läst på länge (Rykten säger även att jag är på gång med en recension av den, framtiden får utvisa om det är sanna rykten eller inte).


På senare tid har jag kommit på mig själv med att räkna in mina söner innan jag går och lägger mig. Jag tittar till dem där de ligger och sover i sina sängar. Jag räknar in dem, konstaterar att de fortfarande två.


Inte så mycket att jag räknar in dem för att konstatera att ingen saknas, utan mer för att jag fortfarande fascineras över att de är två. Två små underbara busungar.


För den som läst Björnstad så vet ni nog var detta kommer ifrån. Om ni minns just denna återkommande passage, vill säga.


För mig fastnade passagen. Den slog hårt på mitt hjärta. Jag måste räkna min dem, räkna in min lycka och min kärlek. Varje kväll.


Jag skyller på Fredrik Backman. På att jag varje kväll får känna lyckan av att räkna in dem.

En belägrad förort. En försvunnen kvinna. En tidsfrist

Heroine, fjärde boken i Mons Kallentofts och Markus Luttemans kriminalsvit Herkulesserien är som att läsa en hel säsong av TV-serien "24" (Den gamla versionen, alltså, med Jack Bauer. Inte den nya konstiga. Den varade ju inte ens i 24 timmar. #Mycketbesviken24fan #GeossJackBauerellerläggned).
Inte nog med att man slukar kapitel för kapitel i samma rasande hastighet som man gör med TV-avsnitten (med undantag av att varje kapitel inte tar närmare en timme att läsa, utan bara några minuter. Vilket är tur det, eftersom det är liiiite fler än 24 kapitel i boken), så är spänningen på samma nivå, men framför allt: varje kapitel inleds med ett klockslag.

Det är bara det där karakteristiska digitala klockljudet som saknas.

Som jag i och för sig inte hade de minsta problem att återskapa i min hjärna när jag läste.

Och självklart: tidsfristen är på 24 timmar. Typ. Minus några minuter. Men ni förstår poängen. Förstör inte dramatiken här.

Upptakten är hemsk. En kvinnlig socialarbetare kallad Heroine i ett nedgånget förortsområde i Järva i Stockholm blir kidnappad, misshandlad och sedan brutalt våldtagen av flera män. En film av kvinnan kommer ut på youtube. Polisen bestämmer sig för att gå in i området för att leta efter henne. Deras bil blir nedskjuten av en bazooka. Polisen sätter upp avspärrningar runt hela förorten så att ingen ska kunna komma in eller ut.

Härifrån blir det hela ett enmansjobb. Ett jobb för Zack Henry. (Erkänn att ni också tänkte Jack Bauer här!)

Zack ger sig in i förorten. In i en del av Stockholm som förvandlats till en riktigt nedgången krigsszon. Inte ens barnen är oskyldiga. De vet hur man hanterar vapen, de säljer droger, sniffar gas och håller utkik. Flyktingar trängs i överbebodda lägenheter. Bordeller inhyses i andra lägenheter. I bakgrunden sker gängkrig om makten i området.
Zack är inte bara ensam. Han är oerhört utsatt och verkligen i farozonen. Detta är ett område dit poliser inte är välkomna.
Men kvinnan ska hittas. Det har Zack gett sig fan på.

Samtidigt sker ett maktkrig utanför avspärrningarna. Intrigerna från de tidigare delarna fortgår här utanför. Zacks flickväns mor Olympia lägger sig i det hela. Kvinnan som styr företag med järnhand verkar även styra förorten med samma järnhand. Intrigerna kring Olympia och hennes dolda agenda tätnar i bakgrunden.

Men innan det är dags att ta itu med de intrigerna så gäller det att rädda Heroine. Klockan tickar långsamt ned mot midnatt då tidsfristen tar slut och den stora, våldsamma upplösningen tar plats.

Det utspelar sig inte helt i realtid. Men nästan. Om man så vill.

Allt i äkta, underbar "24"-stil. Inga besparingar på specialeffekter, kulor eller spänning.

Jag väntar redan på nästa del.

Tjockskallarnas uppror

Alla har vi väl någon gång under grundskoletiden fått läsa dessa tradiga svenska romaner om hur det var att leva i det svenska bondesamhället på medeltiden. Speciellt intressanta eller bra var de inte, och de lockade absolut inte till vidare läsning inom området. I alla fall inte för mig. Orsaken till detta är nog till stor del bristen på ifrågasättande och kritiskt tänkande. Kyrka och överhet bestämde allt, punkt slut, och resten av befolkningen var för korkade för att våga ifrågasätta. Med undanta för snapphanarna, typ. Lite så känns det för mig i alla fall.

Men nu finns ny, frisk barnbokslitteratur i ämnet på marknaden, i form av Kalle Holmqvists Tjockskallarnas uppror. I mångt och mycket kan det tyckas vara endast ytterligare en roman i genren, men bara titeln ger en hint om någonting helt annat. Ett ifrågasättande av både kyrka, militär och övermakt.

Bönderna i Uggledalen ska rekryteras till armen för att slåss i det krig som kungen startat mot Danmark. Vilket är något bönderna inte vill. I ärlighetens namn så ser de inte ens någon logisk anledning till att slåss i detta krig. Vilket däremot prästen gör, som gör allt för att få militären att rekrytera bönderna.

Det hela blir en hjänornas kamp, där bönderna med list, genom att spela alldeles för korkade, gör allt för att slippa slåss. Och för en gångs skull så är det faktiskt bönderna som vinner. Eller nja, lite mer som i Asterix: makten gör all vad de kan för att ignorera själva problemet och låtsas som att det inte finns.

Kul, kvick och rolig. Verkligen någonting jag vill att mina barn ska läsa. Och som förhoppningsvis ger mersmak för barnen att läsa vidare.

Hot över Östersjön

Det känns nästan lite ironiskt att skriva en recension av den senaste romanen i Tom Clancys serie om Jack Ryan Hot över Östersjön, så här direkt efter president Trumps konstiga uttalanden om vad som händer i Sverige. Att amerikanarna har en lite annan syn på Sverige än vad vi själva har, är tydligt i denna roman. Dock handlar det här enbart om det svenska försvaret - eller snarare brist på det. Indirekt så blir det mer eller mindre en propagandabok för Sverige in i NATO. Ett NATO som självklart styrs av amerikanarna, som - självklart - alltid har rätt. Och därför anser sig ha rätt att köra över de övriga medlemsländerna.

USA:s roll som storebror och fredsmäklare åt hela världen är nästan löjligt tydlig här. I toppmötet i NATO är det, självklart, endast USA:s president som har en nykter, korrekt och verklig syn på den hotande utveckling som Ryssland står för i Östersjområdet. Så när övriga länder slår ned deras förfrågan så kör de ju självklart sitt eget race - för självklart har USA rätt. Och får hjälp av Sverige. Med coola, och galna flygplan. För allt författaren verkar veta om svenskt försvar är att vi i stort sett inte har nåt, men att vi har coola flygplan...
Notera förresten i bilden, att han faktiskt använder sig av den korrekta titeln på flygplanet. Inget JAS här inte :D

Okej, min bitterhet kring USA:s utrikespolitik och syn på sig själva som världspolis bör självklart inte vara det avgörande för en roman. Så bitterheten å sin sida, och nu litteraturen å sin.

Precis som de senaste romanerna är även denna skriven av Mark Greaney, som återigen gör ett riktigt bra jobb med arvet efter Tom Clancy. Det är en spänningsroman av hög kaliber, dock inte riktigt lika spännande som de senaste. Det blir aldrig riktigt en ordentlig sidvändare som man drar igenom på relativt kort tid, sett till tjockleken på romanen. Detta blir ett extra tyvärr i och med att boken är så pass tjock - det går långsamt att läsa och från och till känns slutet lika långt borta som Godot.

Inledningsvis befinner sig Jack Ryan Jr i Europa tillsammans med sin nya kärlek, där de bedriver spaningar kring pengafiffel. Ett till synes lugnt uppdrag slutar med blodvite och det blir dags att fly fältet. Han har lyckas komma ryska pengars flykt ut ur landet på spåret. Samtidigt har det blivit oroligt kring baltstaterna. Ryssland har ökat sin aktivitet i området efter annekteringen av Krim-halvön och det verkar som om habegäret har vunnit i politiken - det har blivit dags att ta tillbaka fler gamla landsdelar.

Både att försöka hindra detta och att hindra flykten av de ryska pengarna hamnar helt plötsligt på Jack Ryan Jr och hans kollegors bord. Och tyvärr, mer spännande än så blir det inte. Dock nära och troligtvis just därför känns det även ytterst realistiskt.

Science Fiction och Fantasy-dag

Ibland går tiden alldeles för fort. Redan i morgon är det dags, Science fiction och fantasy-dag på Kulturhuset i Stockholm. Och av någon outgrundlig anledning så är det jag som ska inleda denna dag med föredrag om manlig sexualitet i moderna vampyrromaner.

Nervös?
Japp.

Tiden går för fort. Texten må ha varit klar ett tag. Men i vanlig ordning är jag aldrig nöjd och korrigerar in i sista minuten. Så nu är frågan om jag verkligen kan den här texten, eller om det blir alldeles för mycket intilläsande.

Nåja, hur som helst. Kul ska det bli!

Goda nyheter för oss bokälskare

För en gångs skull fylls man av både lycka och glädje vid läsandet av morgonens nyheter. Att det finns många fördelar att läsa mycket var jag väl medveten om, men att det förlänger livet, visste jag inte. Läsande ger längre liv med större livskvalitet, som jag ser det!

Bokbunden nu även på Instagram

Så har jag, äntligen och troligtvis långt efter alla andra, nu skaffat mig ett instagramkonto för bloggen. Min hittills korta kontakt med instagram medför en insikt om att jag faktiskt missat nåt väldigt kul och kanske även beroendeframkallande. Men det är ju just såna saker som vi mammalediga är i behov av ;)

Instagramkontot går självklart under namnet Bokbunden. Inläggen må vara få hittills, men fler lär det bli!

Zacks tredje stordåd

Ett gäng överklassungdomars festande ute på en ö i Stockholms skärgård går överstyr. Det som återstår av festen påminner mest om en sekts kollektiva självmord. Ögon har stuckits sönder med plastskedar.
En tjej har på något mirakulöst sätt faktiskt överlevt, även om hon ligger i koma. Och en tjej saknas. Död eller levande? Mördare eller mördad?

Tre tjejer dränker sig själva i en utomhuspol i södra Stockholm.

Mons Kallentoft och Markus Lutteman vet verkligen hur man bygger upp en bra mordgåta. Det är inte långt ifrån att man kan bli lite orolig för hur det står till i deras fantasi. Men så länge fantasin enbart får utlopp i spänning och bladvändning så finns inget att oroa sig för. Bambi är den tredje delen i Herkulesserien och återigen ställs Zack och hans kollegor i Speciella enheten inför nya uppgifter och frågetecken. Den halvt surrealistiska men ack så blodiga och hemska scenen påverkar dem alla. Varför begår ungdomar från den privilegierade delen av samhället kollektivt självmord? Vad har föranlett detta?

Spåren leder dem snart in i narkotikaindustrin. En ny drog, rosa tabletter med Bambis huvud på, verkar vara roten till det onda. För första gången krockar Zacks privatliv med arbetslivet. Zack är äntligen ren, och nu när allt är på rätt köl och han ser en ljusnande och underbar framtid, slår det hemska till. För honom blir drogerna den slutliga utvägen, oförmögen att tänka, känna eller jobba. Detta samtidigt som fler ungdomar riskerar att falla offer för den nya drogen.

Precis som de två tidigare romanerna, Zack och Leon, präglas romanen av fartfylldhet, råhet och ett språkgrepp som jag blir mer och mer förtjust i. Efter Zack drog de, till min stora glädje, ned på våldet. Här har de nästan dragit ned lite för mycket på råheten, Bambi griper inte tag om mitt hjärta och får mig att vägra andas normalt förrän jag sträckläst ut romanen. Nog för att det är en äkta bladvändare, men inte lika mycket som de tidigare. Kanske beror det på den sänkta nivån av råhet eller så handlar det enbart om att jag inte har lika lätt att relatera till offren i denna roman som jag gjort i de tidigare. Drogmissbrukande ungdomar från övre medelklassen berör mig inte lika mycket unga pojkar som kidnappas och torteras. Och kanske är det tur det, frågan är om mitt hjärta och min själ hade klarat ytterligare ett mordfall av samma kaliber.

Kallentoft och Lutteman följer i övrigt ett vinnande koncept. De visar på den hemska råheten som människan är kapabel till. Liksom Jens Lapidus lyfter de fram en mörkare och mer distanserad och troligtvis även mer verklig syn på den svenska kriminaliteten än många andra av våra svenska deckarförfattare gör. Ingen nämnd - ingen glömd. (Ni vet, de där som tror att barnmorskor och författare bara kan kliva in på en mordplats hur som helst och löser brott åt polisen - nej, inte med - åt...)

För den som anser att deckare är ett måste för sommaren och hängmattan har jag bara en sak att säga: läs Bambi. Från första sidan till den sista, den går inte att lägga ifrån sig. Även om den inte griper an om hjärtat, så är spänningen fortfarande där.

Slutligen. Herkulesserien. Jag har tidigare inte helt varit med på noterna varför författarna valt denna titen på romansviten. Men nu börjar den grekiska tragedin visa sitt sanna ansikte i romanserien. För den som kan sin Hercules och bakgrunden som ledde till att han blev dömd att utföra tio, vilka slutligen blev tolv, stordåd, förvånas inte i någon större utsträckning då Zack börjar rota i sitt förgångna. Det är med yttersta spänning som jag ser fram emot att få ta del av hur Kallentoft och Lutteman vidare tänkt väva in det grekiska dramat och vartåt de tänker ta vägen. Möjligheterna är många, fallgroparna... kanske också är många, jag vet inte. Men så länge de upprätthåller spänningen med kriminalromanen i fokus finns inget att oroa sig för. Inga ögon att sticka ut, inga mödrar att gifta oss med.