Det sägenomspunna blå tornet

Speciellt blått var det inte precis, det omtalade blåa tornet, Strindbergs sista bostad, platsen där han träffade sin sina kärlek, balkongen där han tog emot folkets hyllningar, samma balkong där han gav sig på politiska inlägg och budskap. Den lägenhet som idag är ombyggd till museum om hyllning och minne av en av Sveriges genom tiderna största författare. Om inte den största, till och med.
Och framför allt: ett museum väl värt att besöka! Vilken mysig lägenhet han hade, det behövs inte så mycket fantasi för att se Strindberg vanka av och an, runt och runt i den lägenheten, inte.

Det är inte första gången jag har försökt ta mig dig. Med hänsyn till till den icke-blåa färgen så började jag helt plötsligt förstå varför jag aldrig tidigare lyckats hitta dit.

Några bilder måste jag ändå lägga in från den charmiga och ack så efterlängtade besöket. Notera att lägenheten ligger på sveavägen i centrala Stockholm. Någon om vågar sig på att gissa vad en lägenhet i den porten kostar?
Och i ärlighetens namn, det är väl ändå så här uppgången till Strindbergs bostad ska se ut? Allt annat hade känt fel, på nåt sätt.

Ranelid vs. Ranelid

Jag tillhör de där människorna som så där i största allmänhet är lite smått skeptisk gentemot Björn Ranelid som författare. Inte så där Linda Skugge-skeptisk så att jag på något sätt vill hoppa på hans utseende, för i ärlighetens namn, det har verkligen ingenting med hans författarskap att göra.

David Puma och drottning Siliva var en sådan roman som gjorde mig väldigt förälskad i Ranelids författarskap. Denna underbara brevroman och tillika samhällsskildring från Rinkeby gick snabbt till mitt hjärta. Den lilla David, med rötter i Sao Paulo som efter flera år i Småland hamnar i Rinkeby och där väl bestämmer sig för att skriva brev till drottning Siliva, en kvinna som han på sätt och vis delar bakgrund med, men inte liv, inte förutsättningar, inte möjligheter. Det blir en roman utan fördömande, mer en tankeställare för de bättre lottade i samhället, att de själva borde reflektera över vilken tur de har haft. Inte ha dåligt samvete, bara inse vilken tur de har haft.

Men tyvärr, Ranelid har inte lyckats uppehålla denna gloria för mig vid vidare läsning av hans romaner och jag känner mig lite tvehågsen kring hans författarskap. Och tyvärr så måste jag erkänna att detta med att han nu är med i melodifestivalen inte gör att jag omedelbart får högre respekt för hans författarskap. Kanske är det faktiskt precis tvärtom.

Nu har jag inte sett någon av delfinalerna i melodifestivalen. Denna tillställning är någonting som jag helt har undvikit de senaste åren, jag finner verkligen inget nöje i det. Men nu är frågan om man faktiskt inte ska ta och se morgondagens final, trots allt. Med allt detta liv som det varit kring Ranelid, så kanske man borde. Så man i alla fall vet vad det handlar om. Eller?

8 mars-boktips

Så där lite av princip så är jag egentligen emot internationella kvinnodagen. Inte för att jag tycker att det är fel att uppmärksamma orättvisorna i samhället så beror på könstillhörigheter, så som till exempel löneskillnaderna, utan mer utifrån de två perspektiven att jag önskar att den inte behövdes och att det på något sätt känns som att vi gett de övriga 364 dagarna till männen.

Men, men och ur som helst, några passande boktipsförslag borde jag väl ändå komma upp med, med tanke på att jag gjorde detsamma till Alla hjärtans dag.

1. Samlade skaldeförsök av Anna Maria Lenngren.
Framför allt dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon som Projekt Runeberg varit så snälla att göra tillgänglig.
2. Stolthet och fördom av Jane Austen.
En bok som nog passar in i de flesta sammanhang, men ur ett kvinnoperspektiv får aldrig Jane Austen glömmas bort, denna kvinna som från början fick skriva under manlig pseudonym för att få ge ut sina böcker. För att inte tala om Elizabet Bennet, kvinnan som inte låter sig förpassas till dåtidens kvinnomönster.
3. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
Första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur.
4. Jack av Ulf Lundell.
Okej, smått otippat, jag vet, men läs beskrivningarna av kvinnorna i den boken och njut av hyllningarna och dyrkandet av kvinnorna.

5. Män som hatar kvinnor,  Flickan som lekte med elden  och Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson.
Den moderna Pippi Långstrump i Lisbeth Salanders skepnad är en kvinna värd både att frukta och avunda.
6. Pippi Långstrump av Astrid Lindgren.
Underbar förebild, underbar berättelse och... ja, underbar på alla sätt och vis.
7. Medea av Euripides.
Boken alla män bör läsa innan de funderar på att bedra sina hustrur. De gamla grekernas starka kvinna lever än i dag och hennes storhet har inte rubbats.
8. En hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon.
Även Fay Weldons hjältinna vet hur man hämnas. Och hur kvinnor kan utnyttja sin kvinnlighet för att få makt över män.
9. Box 21 av Roslund & Hellström.
Deckare som sätter fokus på human trafficking och utsatta kvinnor.
10. Sagan om Isfolket av Margit Sandemo.
En släktkrönika som påpekar samma sak gång på gång: kvinnor är inte att leka med. De bör tas på största allvar. Oavsett tidsepok eller samhälle.

En dåre fri

Det är en annorlunda berättelse man får följa med i. Den schizofrene, synskadade och dyslektiska norska författaren Elis väg mot framgång. Eller kanske snarare hennes väg genom livet. För hennes stora framgångar som författare kommer i skymundan för hennes mentala hälsa. Otaliga turer in och ut på olika mentalsjukhus kantar hennes väg genom livet, en väg där hon åtföljs av sina inre röster, av Erik, av Espen, av prins Eugen som försöker hjälpa henne, försöker göra livet vackrare, göra det mer rofyllt, samtidigt som de säger åt henne att inte lita på vem som helst.

För det är det En dåre fri handlar om. En dåre. En dåre som åker in och ut på mentalsjukhus, som går i konstant terapi och som alltid har vänner som ställer upp för henne. Och man frågar sig konstant om denna dåre är fri eller om hon vill bli fri. Och i så fall: vad vill hon bli fri ifrån? Rösterna? Läkarna? Mentalsjukhusen? Bältesläggningarna? Tabletterna?
Eller är det just fri som hon är i sin galenskap? Fri att kunna göra vad hon vill, fri att få bli rädd när som helst?
"Friheten är en ordens passion."
"Ofrih är tomheten."
"Frihet är smärta och glädje."

- Jag har en plats i trädgården där jag gräver ner allt som jag inte vill ska finnas.

Redan som barn vet hon att det är fel på henne. Men hon fick vara ett vanligt barn. Än visste de inte att hon var synskadad, hon kunde spela fotboll hur mycket hon ville, ingenting satte stopp för henne. Det gick att spela fotboll med glasögon.
Men inte från den dag då läkarna upptäcker att hon är synskadad.

Och skriva berättelser, det kunde hon trots sin dyslexi. Trots att lärarna skrattade åt henne - kan man inte stava så kan man inte bli författare.

Men det satte inte heller stopp för henne.
Inte heller tvångsintagningarna på mentalsjukhus har satt stopp för hennes författarframgångar.

Däremot återkommer frågan hur man bär sig åt om man vill ta med sig glädjen över ån. Den frågan fastnade i min hjärna genom boken. Går det att bära med sig glädjen över ån? Är det det som innebär att vara fri?

För att inte tala om hennes medpatients fråga: Är män gudar eller barn?

Beate Grimseruds berättelse om Eli tar verkligen tag i en, så där lagom mycket. Så där lagom för att man ska kunna leva sig in i berättelsen, utan att det blir jobbigt. Vänner, släktingar, poliser, läkare: alla som vill göra livet bättre för Eli. Som omgärdar henne med kärlek. Hon tar inte ställning för eller emot mentalvården. Vi får ta del av journalanteckningarna. Men ingen döms. Ingen nedskrivning eller ifrågasättande av mentalvården. Bara beskrivningar, så här går det till. Så här kämpar patienten. Ingen författare som dömer vare sig mentalvård eller patient. För här får vi lära känna en mentalvård som vill patientens bästa.

Samtidigt för tankarna en till Anna Odell och hennes iscensättande av ett självmord. Även Eli går på västerbron, funderar på att hoppa. Men skillnaden är stor: hos Grimserud är känslorna med. Man stämmer in i läkarens utrop: "Kämpa! Kämpa för livet!"

All together dead - ännu mer problem

Egentligen är det smått fascinerande att en och samma tjej kan råka ut för så mycket problem och olyckor som Sookie kan. Och visst, inga utav dem är ju i princip hennes eget fel, det handlar enbart om de livsval som hon har gjort. Livsvalet att umgås med vampyrer. Därmed följer många problem, som hon aldrig hade räknat med.

Trots att hon avgav ett nyårslöfte flera böcker tidigare i serien Sookie Stackhouse Novels att inte råka i slagsmål, inte bli misshandlad... ja, så råkar hon ändå ut för det. Om och om igen. Hon börjar bli lite som Fredrik Ljungberg och Foppa - man blir nästan fascinerad över att hon kan stå upp igen och återigen är redo för nästa fight. Men samtidigt så kan man ju inte låta bli att tycka synd om Sookie - hon vill ju ändå bara väl. Hon vill ju bara få vara lycklig, leva med den hon älskar och framför allt inte bli sedd som ett monstrum eller som en galenpanna bara för att hon har förmågan att läsa andras tankar.

All Together Dead är den sjunde boken i Sookie Stackhouse novels, och det går inte att här skriva om endast en av böckerna. De är en följetong, mycket händer och framför allt - Sookie genomgår en ganska så ordentlig utveckling genom böckerna. Hon går från godtrogen och snäll, en tjej som man behöver skydda, till att få ordentligt med skinn på näsan, handlingskraftig och framför allt självständig. Hon har blivit sviken, blivit utsatt för övergrepp, blivit bedragen. Hon vet knappt själv längre vem hon kan lita på. Ens om hon kan lita på sig själv eller sina känslor.
Och männen fortsätter att lockas till henne, ställer upp för henne i vått som i torrt, oavsett om hon vill eller inte. Det blir nästan lite humoristiskt hur de övernaturliga männen verkar falla för henne en efter en, hur testosteronhalterna höjs och hur manligheten ska bevisas.

Att vampyrerna kom fram och blev socialt accepterade blev lite som en dröm för Sookie - hon var inte längre konstig, och hon fann några som hon kunde umgås med, som inte behandlade henne som galen. Vampyrer som uppskattar hennes förmåga att läsa andras tankar. Men med vampyrerna blir Sookie bekant med fler övernaturliga ting som hon inte visste om fanns. Allt från skapeshifters och varulvar till demoner, goblins, älvor och varelser från andra dimensioner. Sookie Stackhouse novels har utvecklats från att vara en ren vampyrhistoria till fantasy där även hennes egen tillhörighet bland människorna ifrågasätts. Samtidigt så återspeglas många samhällsfenomen i romanen: allt från gamla Ku Klux Klan-sammanslutningar, människors (eller kanske snarare varelsers) lika värde till politiska maktspel och tjuvnyp.

I All Together Dead sprängs ett vampyrhotell i luften. Brand- och vårdpersonal som kommer dit för att rädda de överlevande gör snabbt klart för Sookie att de endast tänker rädda de levande, vampyrerna bryr de sig inte om. Det är som att bli förflyttad tillbaka några decennier till Sydafrikas apartheid eller USA:s raspolitik då färgade inte fick åka i vilken ambulans som helst eller till vilket sjukhus som helst. De fick den sämre vården, den som blev över efter att de vita blivit räddade. Men den godhjärtade Sookie låter sig inte motarbetas av sådana åsikter. Liv ska räddas, döda som levande.

Men för första gången i sitt liv blir hon också ställd inför situationen då hon utan någon större ansträngning kan göra sig av med en av sina största plågoandar. Frågan är om hon klarar av det eller inte. Om hon kan leva med ett sådant beslut.

Har man väl börjat läsa Sookie Stackhouse novels, ja då går det inte att sluta. Och det är väl lite på gott och ont att blok nummer 12 i serien kommer ut i maj, och att det även är oklart hur många fler böcker det blir. Charlaine Harris fortsätter skriva så fingrarna blöder. Och böckerna är helt klart ett bra botemedel mot abstinensen i väntan på nästa säsong av True Blood.

Simon och ekarna

Marianne Fredriksson föll jag för pladask för flera år sedan, då jag läste Simon och ekarna. Nog för att jag inte minns boken speciellt väl, men förälskad i den blev jag omgående, och det finns någonting som värmer mig bara jag hör den titeln. För någonting var det som trollband mig med den boken, någonting som fick mig att fastna för Fredriksson och fylla min bokhylla med flera böcker av henne.

Men samtidigt är det så skumt. Jag minns knappt vad boken handlar om. Mer än att det var en pojke som hette Simon och som växte upp någonstans i Göteborg. Och att den var bra, förstås. Oerhört bra. Det var trots allt den boken som fick mig att utforska Fredrikssons vidare författarskap, någonting som jag inte har ångrat en halv sekund.

Den där kärleken som jag känner för Simon och ekarna har återupplivats på sistone, i och med filmatiseringen av boken. Många glädjande uttryck som "oooh!" och "ahh!" har kommit över mina läppar, och det är en film som jag verkligen måste se. För som sagt, boken är ju helt underbart bra!

Så jag kan inte sluta störa mig på det lilla faktum att jag inte för fem röda minns vad boken handlar om. Och det vete gudarna om jag verkligen vågar läsa om den, tänk om jag inte finner den lika trollbindande i dag som den gången då jag läste den för flera år sedan? Man kanske ska nöja sig med att endast se filmen och därifrån leva vidare med den kärlek jag känner för boken och Fredriksson. Trots allt så har ju filmen fått väldigt bra recensioner, så någon förlust av tid lär det inte vara att se den. Även om det inte är min favorit bland Skarsgårds-barnen som är med i filmen...

Vasaloppet - den perfekta ursäkten för att läsa en bok

Det går inte att komma ifrån, men att få läsa en bok på förmiddagen en så där lagom slö söndag är verkligen helt underskattat och någonting som man borde företa sig lite oftare.
Men samvetet slår till ganska omedelbart - man kan väl inte slösa bort en söndag på det sättet. Framför allt inte om det är fint väder. Då måste man hinna med en massa saker innan det återigen är dags att gå tillbaka till jobbet på måndagen.

Men Vasaloppet - snacka om den perfekta ursäkten för att få läsa en god bok. För oavsett hur sportintresserad man nu än är, så går det inte att komma ifrån faktumet att det inte är speciellt underhållande att titta på skidåkning i nio mil. Oavsett om Pippa, kronprinsen av Danmark och gud vet vilka kungligheter som är med och åker.

Men att slå på tv:n, krypa upp i soffan och ta fram en god bok och läsa, medan man har Vasaloppet i bakgrunden. Det måste vara så det är tänkt att man ska njuta av det skidloppet.