Mo Yan? Nej tyvärr, jag måste erkänna, det namnet har jag aldrig någonsin hört förut. Jessica Gedin önskade i DN att någon okänd skulle få priset, så där så att det skulle bli ett ordentligt lästips för oss läsare. Och på något sätt så känns det faktiskt som att det var precis vad det blev: ett lästips.
Mo Yan, det är så sanslöst intetsägande så jag vet inte om jag ska vara glad eller besviken. Självklart är jag glad för hans skull. Men var det rätt val?
Inte den ringaste aning.
Och mina läsvanor vad gäller kinesisk, eller asiatisk i största allmänhet om jag ska vara ärlig, är så gott som helt obefintliga, med undantag av Yukio Mishima vars pjäs Markisinnan de Sade har ju ändå ett ofattbart vacker språk.. Så vem vet, man kanske skulle ta och fortsätta med Mo Yan.
torsdag 11 oktober 2012
En tidig julafton
Jag kan inte låta bli att fascineras av all denna uppståndelse som det är kring Nobelpriset i litteratur. Till och med spelbolagen erbjuder satsningar på vem som kommer vinna. Som om en stor del av samhället cirkulerar kring just denna händelse, då Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund ska kliva ut mellan de vackra dörrarna inne på Akademien för att tillkännage årets pristagare.
Och i ärlighetens namn: jag njuter av det. Jag njuter av denna stora händelse. Och framför allt så njuter jag av att det är sån cirkus kring det hela. För trots allt: det är ju en cirkus skapad kring ett av mina största favoritämnen: litteratur.
Så: mer cirkus! Mer Peter Englund! Jag njuter!
Även om jag med största sannolikhet nog i alla fall inte kommer veta vem författaren som får priset är. För någon ny Dario Fo eller Harold Pinter kommer det nog inte bli. Och inte heller samma glädjescener som med Thomas Tranströmmer.
Men ändå: någon kommer bli lycklig. Och folk jublar. Nästan lite som när man vinner en landskamp.
Underbart, med andra ord.
Och allt detta cirkulerar kring vårt lilla land Sverige.
Och i ärlighetens namn: jag njuter av det. Jag njuter av denna stora händelse. Och framför allt så njuter jag av att det är sån cirkus kring det hela. För trots allt: det är ju en cirkus skapad kring ett av mina största favoritämnen: litteratur.
Så: mer cirkus! Mer Peter Englund! Jag njuter!
Även om jag med största sannolikhet nog i alla fall inte kommer veta vem författaren som får priset är. För någon ny Dario Fo eller Harold Pinter kommer det nog inte bli. Och inte heller samma glädjescener som med Thomas Tranströmmer.
Men ändå: någon kommer bli lycklig. Och folk jublar. Nästan lite som när man vinner en landskamp.
Underbart, med andra ord.
Och allt detta cirkulerar kring vårt lilla land Sverige.
tisdag 9 oktober 2012
Mitt livs första konvent
Som jag tidigare har påpekat så har jag aldrig någonsin lyckats komma iväg på bokmässan nere i Göteborg. Och som om detta nu inte vore nog, så har jag heller inte lyckats komma i väg på någon form av litteraturrelaterat konvent (och ingen annan typ av konvent heller, för den delen).
Men nu så äntligen, i helgen var det så äntligen dags för SF-konventet Kontrast i Uppsala. Endast några mil bort för mig som bor i Stockholms norrort. Dock bidde det endast en dag för min del, det är ju inte alltid som så att schema och punkter tilltalar alla, men i vanlig ordning så finns det någonting för alla, till och med för min sambo som var mitt gulliga sällskap under dagen.
Och det var en dag som började med föreläsning om hjältinnor inom sci-fi och hur de gestaltats på bild genom tiderna. I princip ingenting nytt under solen, vilket i sig inte innebär något negativt. För allt detta florerande i gamla omslagsbilder är sällan tråkigt. Och även om det förekom försök att klaga på att inte bara våpen, utan att även de starka hjältinnorna, gestaltades med tunna, tajta kläder som visar det mesta, så kan i alla fall inte jag komma ifrån just det faktum, att om jag nu var en stark hjältinna som sprang runt och slog ned monster, då skulle jag också vilja ha en snygg kropp. Det ena behöver ju liksom inte utesluta det andra. Lite som Lara Croft. Både duktig, modig och sexig. Ja tack, gärna för mig!
Dagen fortsatte i många olika tecken. Nedslag i den nordiska mytologin, äventyrsspel och brädspel via heavy metal och fantasy. En koppling som är allt annat än långsökt. Själv har jag först och främst förknippat opera och klassisk musik med fantasy: Mozarts Trollflöjten och Mendelsohns musik till En midsommarnattsdröm.
Men även heavy metal har denna koppling. Inte speciellt förvånande, för trots allt så ligger ju ändå heavy metal och klassisk musik väldigt nära varandra. Samma explosivitet, samma känslouttryck. Samma känsla: sån här musik görs inte längre. Tyvärr. Men samtidigt, det gör att den gamla klassiska heavy metalen alltid kommer leva kvar och bestå som det ultimata.
Och slutligen, inte att förglömma, för nu börjar vi verkligen närma mig ett favoritämne för mig, även om det ligger närmare filmens än bokens värld: varför vi är så fascinerande av när världen går under. Och framför allt den eviga frågan: varför är det alltid Los Angeles eller New York som är först att falla, oavsett om det handlar om miljökatastrofer eller utomjordingar som står för hotet?
Nej tyvärr, inget svar gavs på den senare frågan. Även om föreläsaren inte kunde låta bli att vara ironisk när han ställde den.
Så för oss som vill överleva är det bara att inse: Europa och Sverige är ett bra ställe att bo på!
Men nu så äntligen, i helgen var det så äntligen dags för SF-konventet Kontrast i Uppsala. Endast några mil bort för mig som bor i Stockholms norrort. Dock bidde det endast en dag för min del, det är ju inte alltid som så att schema och punkter tilltalar alla, men i vanlig ordning så finns det någonting för alla, till och med för min sambo som var mitt gulliga sällskap under dagen.
Och det var en dag som började med föreläsning om hjältinnor inom sci-fi och hur de gestaltats på bild genom tiderna. I princip ingenting nytt under solen, vilket i sig inte innebär något negativt. För allt detta florerande i gamla omslagsbilder är sällan tråkigt. Och även om det förekom försök att klaga på att inte bara våpen, utan att även de starka hjältinnorna, gestaltades med tunna, tajta kläder som visar det mesta, så kan i alla fall inte jag komma ifrån just det faktum, att om jag nu var en stark hjältinna som sprang runt och slog ned monster, då skulle jag också vilja ha en snygg kropp. Det ena behöver ju liksom inte utesluta det andra. Lite som Lara Croft. Både duktig, modig och sexig. Ja tack, gärna för mig!
Dagen fortsatte i många olika tecken. Nedslag i den nordiska mytologin, äventyrsspel och brädspel via heavy metal och fantasy. En koppling som är allt annat än långsökt. Själv har jag först och främst förknippat opera och klassisk musik med fantasy: Mozarts Trollflöjten och Mendelsohns musik till En midsommarnattsdröm.
Men även heavy metal har denna koppling. Inte speciellt förvånande, för trots allt så ligger ju ändå heavy metal och klassisk musik väldigt nära varandra. Samma explosivitet, samma känslouttryck. Samma känsla: sån här musik görs inte längre. Tyvärr. Men samtidigt, det gör att den gamla klassiska heavy metalen alltid kommer leva kvar och bestå som det ultimata.
Och slutligen, inte att förglömma, för nu börjar vi verkligen närma mig ett favoritämne för mig, även om det ligger närmare filmens än bokens värld: varför vi är så fascinerande av när världen går under. Och framför allt den eviga frågan: varför är det alltid Los Angeles eller New York som är först att falla, oavsett om det handlar om miljökatastrofer eller utomjordingar som står för hotet?
Nej tyvärr, inget svar gavs på den senare frågan. Även om föreläsaren inte kunde låta bli att vara ironisk när han ställde den.
Så för oss som vill överleva är det bara att inse: Europa och Sverige är ett bra ställe att bo på!
måndag 8 oktober 2012
Äntligen utläst!
Okej, det där lät verkligen oerhört elakt. Men ändå, den är äntligen utläst, Anders Fagers Samlade svenska kulter. Egentligen är den nog inte det allra minsta lilla trögläst, men för mig har det tagit lång tid. Trots den höga spänningshalt den har, trots denna oerhörda vilja och lust att läsa vidare och få reda på hur saker och ting hör ihop.
Men det är bara att konstatera, jag är ingen novellsamlingsläsare. Jag läser ut en novell och sen vete gudarna när jag tar tag i nästa novell. Och då tar det ett tag att ta sig igenom Samlade svenska kulter.
Det vill säga, tills man kommer till det där underbara läget då man börjar få ihop det hela. Då man börjar förstå att allting har ett sammanhang, det är inte bara en tjock bibba med fristående noveller. Alla passar de ihop i det stora mönster som Fager med sådan fingertoppskänsla skapar.
Det är små minsta gemensamma nämnare som han bygger på, gemensamma nämnare som blir större, som skapar den stora bilden som träder fram i mönstret.
Samtidigt som har lurar en.
Mellan novellerna dyker de små fragmenten upp. Fragmenten som är som tagna från verkligheten, som lurar in en i en bild av den svenska verkligheten, så som verkligheten är, långt ifrån sexuella blodbad och riter i södra Sverige till fiskmänniskor ute i Stockholms skärgård. Det är fragment från Verkligheten, med den gamle Fredman som söker upp gamla kontakter, som stretar vidare i Verkligheten.
Fragment från verkligheten som ytterst långsamt och med perfekt noggrannhet vävs in i kulternas noveller. Som ger en rysningar utmed ryggraden när man lägger ifrån sig dem. Rysningar som får en att se sig om på tunnelbanan, titta extra noggrant på sina medresenärer, som får en att fundera på om man känner lukten av fisk.
Gränsen mellan verklighet och fiktion suddas sakta bort. Man vävs in, man kan inte släppa historien. Den överbyggande historien som utmanar verkligheten, som får mig som läsare att tro att verkligheten inte är vad jag tror att den är.
Men det är bara att konstatera, jag är ingen novellsamlingsläsare. Jag läser ut en novell och sen vete gudarna när jag tar tag i nästa novell. Och då tar det ett tag att ta sig igenom Samlade svenska kulter.
Det vill säga, tills man kommer till det där underbara läget då man börjar få ihop det hela. Då man börjar förstå att allting har ett sammanhang, det är inte bara en tjock bibba med fristående noveller. Alla passar de ihop i det stora mönster som Fager med sådan fingertoppskänsla skapar.
Det är små minsta gemensamma nämnare som han bygger på, gemensamma nämnare som blir större, som skapar den stora bilden som träder fram i mönstret.
Samtidigt som har lurar en.
Mellan novellerna dyker de små fragmenten upp. Fragmenten som är som tagna från verkligheten, som lurar in en i en bild av den svenska verkligheten, så som verkligheten är, långt ifrån sexuella blodbad och riter i södra Sverige till fiskmänniskor ute i Stockholms skärgård. Det är fragment från Verkligheten, med den gamle Fredman som söker upp gamla kontakter, som stretar vidare i Verkligheten.
Fragment från verkligheten som ytterst långsamt och med perfekt noggrannhet vävs in i kulternas noveller. Som ger en rysningar utmed ryggraden när man lägger ifrån sig dem. Rysningar som får en att se sig om på tunnelbanan, titta extra noggrant på sina medresenärer, som får en att fundera på om man känner lukten av fisk.
Gränsen mellan verklighet och fiktion suddas sakta bort. Man vävs in, man kan inte släppa historien. Den överbyggande historien som utmanar verkligheten, som får mig som läsare att tro att verkligheten inte är vad jag tror att den är.
onsdag 3 oktober 2012
En massa författare på spåret
Jo då, jag kan inte rå för det, jag är väldigt glad just nu. För det blir helt klart ytterligare en säsong av SVT:s långkörare "På spåret" för min del.
Och så många författare som de har lyckats få med. Och därmed även en av mina svenska favoriter: Martina Haag. Och så Marcus Birro så klart och även Katarina Mazzetti, som jag förvisso inte är överdrivet förtjust i. Men ändå. Ytterligare en författare.
Sen har jag förvisso lite delade känslor av att få se Göran Hägg i tv-rutan i såna här tillställningar igen. För trots allt, jag har haft hans facklitteratur att luta mig emot genom flertalet litteraturvetenskapliga kurser. På nåt sätt så vill man ju ändå att författarna till ens facklitteratur alltid ska ha rätt, på nåt sätt. Och det är ju ändå lite så jag ser på Göran Hägg: alltid rätt. I alla fall när vi kommer till litteratur.
Slutligen, inte att förglömma, aldrig att förglömma: "Babels" underbara programledare Jessica Gedin!
så, kan vara annat än glad just nu? Det här kommer bli en riktigt bra säsong. Och det en 25:e säsong också! Nu är det bara att hoppas på en massa bra litteraturfrågor också!
Och så många författare som de har lyckats få med. Och därmed även en av mina svenska favoriter: Martina Haag. Och så Marcus Birro så klart och även Katarina Mazzetti, som jag förvisso inte är överdrivet förtjust i. Men ändå. Ytterligare en författare.
Sen har jag förvisso lite delade känslor av att få se Göran Hägg i tv-rutan i såna här tillställningar igen. För trots allt, jag har haft hans facklitteratur att luta mig emot genom flertalet litteraturvetenskapliga kurser. På nåt sätt så vill man ju ändå att författarna till ens facklitteratur alltid ska ha rätt, på nåt sätt. Och det är ju ändå lite så jag ser på Göran Hägg: alltid rätt. I alla fall när vi kommer till litteratur.
Slutligen, inte att förglömma, aldrig att förglömma: "Babels" underbara programledare Jessica Gedin!
så, kan vara annat än glad just nu? Det här kommer bli en riktigt bra säsong. Och det en 25:e säsong också! Nu är det bara att hoppas på en massa bra litteraturfrågor också!
tisdag 2 oktober 2012
Världens sexigaste män
I klassisk kvällspressanda har nu Aftonbladet offentliggjort ytterligare en lista, dock en lista som kan tänkas vara mer intressant än "Sommarens bästa roséviner", nämligen "Världens sexigaste män". En lista med bildspel som man självklart måste titta igenom så där lagom omgående.
Och som total vampyrälskare så kan man ju inte bli mer överlycklig över att upptäcka att på topp-20-listan så återfinns inte mer än fem stycken vampyrer:
14. Alexander Skarsgård - Eric Northman i True Blood"
12. Ian Somerhalder - Damon Salvatore i "Vampire Diaries"
8. Paul Wesley - Stefan Salvatore i "Vampire Diaries"
3. Johnny Depp - Okej, kanske inte precis känd som vampyr, men trots allt, och för statistikens skull få rman inte glömma honom här som Barnabas Collins i Dark Shadows
1. Robert Pattinson - Edward Cullen i The Twilight Saga
Som om inte det vore nog så finner man även ytterligare två supernaturals på listan:
15. Joe Manganiello - Alcide Herveaux i "True Blood"
7. Taylor Lautner - Jacob Black i The Twilight Saga
Så, det går ju inte att komma ifrån: Vampyrer är fortfarande sexiga, precis som de var på Polidoris och de Fanus tid. Och fortfarande ytterst högaktuella.
Sen medför ju även såna här listor andra fördelar. Som att jag återigen kan motivera en bild på Alexander Skarsgård här på bloggen. Det var ju ändå länge sen. Men, men, jag hoppar det den här gången, och tar tillfället i akt att få in en bild på Somerhalder i stället.
Och som total vampyrälskare så kan man ju inte bli mer överlycklig över att upptäcka att på topp-20-listan så återfinns inte mer än fem stycken vampyrer:
14. Alexander Skarsgård - Eric Northman i True Blood"12. Ian Somerhalder - Damon Salvatore i "Vampire Diaries"
8. Paul Wesley - Stefan Salvatore i "Vampire Diaries"
3. Johnny Depp - Okej, kanske inte precis känd som vampyr, men trots allt, och för statistikens skull få rman inte glömma honom här som Barnabas Collins i Dark Shadows
1. Robert Pattinson - Edward Cullen i The Twilight Saga
Som om inte det vore nog så finner man även ytterligare två supernaturals på listan:
15. Joe Manganiello - Alcide Herveaux i "True Blood"
7. Taylor Lautner - Jacob Black i The Twilight Saga
Så, det går ju inte att komma ifrån: Vampyrer är fortfarande sexiga, precis som de var på Polidoris och de Fanus tid. Och fortfarande ytterst högaktuella.
Sen medför ju även såna här listor andra fördelar. Som att jag återigen kan motivera en bild på Alexander Skarsgård här på bloggen. Det var ju ändå länge sen. Men, men, jag hoppar det den här gången, och tar tillfället i akt att få in en bild på Somerhalder i stället.
måndag 1 oktober 2012
Under den femte årstiden intet nytt
Mörkret har återigen landat över Linköping och Östergötland. Det är inte bara prosan i sig som är mörk, utan även historien. För nu har även Mons Kallentoft gett sig på det nya och snart nästintill obligatoriska ämnet för moderna, svenska deckare: människohandel.
I Den femte årstiden upptäcks en bordell i Skäggetorp, den mest segregerade stadsdelen i Linköping. En kvinna hittas fastbunden med kedjor och handklovar vid ett element och omedelbart misstänks human trafficing. En misstanke som uppkommit redan tidigare, då en död kvinna återfinns, en kvinna som legat död länge och som inte anmälts saknad. Och om hon inte anmälts saknad, så handlar det om human trafficing, punkt slut. Inga andra teorier diskuteras.
Exakt vad som händer med denna kvinna och eventuella utredningar om human trafficing försvinner spårlöst i romanen, liksom den människohandel som bedrivs i Skäggetorp. Det faller bort, försvinner, verkar endast finnas till för att Kallentoft ska kunna fortsätta med utläggningar om sexuella böjelser.
För inne på bordellen återfinns diverse olika BDSM-redskap i form av handbojor, piskor, kedjor etc. Och omgående slås det fast: de män som går till denna bordell ser inget människovärde i dessa kvinnor, de vill endast misshandla dem och slå dem sönder och samman.
Att Kallentoft inte har någon som helst insyn i BDSM står omedelbart klart. Att han sedan seglar vidare på idel fördomar gör inte det hela bättre. Läsaren får inte veta om det är kunderna på bordellen eller hororna som använder sig utav piskorna. För för Kallentoft handlar hela den sexuella världen om patriarkatet, om mannen som den dominanta, den som alltid bevisar någonting i sexuella sammanhang och kvinnan den som endast bara ska ligga där och ta emot. Och detta oavsett om det handlar om de mer våldsamma sexuella inslagen, eller om den vanliga Svensson som har sex hemma på kvällen. Det är mannen som är den dominanta, och effektivt tar Kallentoft bort sexualiteten från kvinnan, tar bort hennes vilja och hennes njutning till förmån för mannens sexualitet som är den enda som räknas.
Hela romanen sväller ut i diverse olika sexuella handlingar, den ena råare och mer våldsam och smärtfull än den andra. Det är sexuella behandlingar värdiga markis de Sade, dock med den stora skillnaden att den senare fick sina berättelser att hålla ihop kring det sexuella, han skapade inte berättelser för att försöka legitimisera det sexuella. Kallentoft har gått förbi det legitima kring det sexuella tidigt i boken, och därifrån blir det bara värre, och man frågar sig om han försökt sig på att rida ut vågen kring Fifty shades of grey fast inom deckargenren.
Kallentoft har lagt ned mycket möda på att göra alla karaktärer mänskliga, från de mördade kvinnorna till rättsläkaren som precis lämnat in obduktionspapprena. Alla dessa små fragment av fakta kring de olika karaktärerna i boken ger tyvärr inte mer mänsklighet eller en känsla av att varje karaktär är betydelsefull, utan det blir i stället grötigt, får Aristoteles att vrida sig många varv i sin grav, samtidift som man inte vet vilka sidospår som är värda att notera, lägga på minnet och bearbeta, och vilka som är överflödig information för berättelsen. Vilka som är nyknullade inför morgonmötet känns för mig inte enbart ointressant utan även ytterst privat, som någonting som vare sig läsare eller kollegor har någonting att göra med.
Efter ett tag blir jag helt tokig på Kallentofts förmåga att växla mellan förstapersonsberättare och den allvetande berättare. Tidigare fann jag denna teknik upplyftande som en extra dimension i berättelsen. Men nu blir den bara jobbig. Det är inte längre endast liken som talar till Malin Fors och till läsaren, nu är det flera personer. Det blir vare sig hackat eller malet när en förhörssituation växlar flertalet gånger mellan den allvetande berättaren och den förhörde som förstaperson. Det blir endast irriterande.
Och på tal om detta med lik som talar direkt till Malin Fors i drömmar, i form av oljud och skrik som endast hon hör, så börjar man ju fundera på om denna nyktra alkoholist har börjat med hallucinogena droger. Även om dessa röster, någon form av förmänskligande av hennes intuition ändå slår rätt.
Kallentoft går på tomgång. Jag förstår inte vad han vill uppnå eller förmedla längre. Han skulle ha satt punkt efter sina första fyra romaner, alla utnämnda efter de olika årstiderna. Att uppfinna en femte årstid känns tyvärr inte som mer än ett försök att dra ur mera pengar ur framgången. Han går på tomgång med sina dystra film noir-inspirerade allegorier, som mest bara blir överansträngda. Alla försök att föra de tidigare böckerna till nya nivåer blir endast konstlade.
Vill han försöka sig på någonting nytt så föreslår jag att se Linköping ur ett mer kärleksfullt perspektiv, det är ändå den staden och dess invånare värda.
Exakt vad som händer med denna kvinna och eventuella utredningar om human trafficing försvinner spårlöst i romanen, liksom den människohandel som bedrivs i Skäggetorp. Det faller bort, försvinner, verkar endast finnas till för att Kallentoft ska kunna fortsätta med utläggningar om sexuella böjelser.
För inne på bordellen återfinns diverse olika BDSM-redskap i form av handbojor, piskor, kedjor etc. Och omgående slås det fast: de män som går till denna bordell ser inget människovärde i dessa kvinnor, de vill endast misshandla dem och slå dem sönder och samman.
Att Kallentoft inte har någon som helst insyn i BDSM står omedelbart klart. Att han sedan seglar vidare på idel fördomar gör inte det hela bättre. Läsaren får inte veta om det är kunderna på bordellen eller hororna som använder sig utav piskorna. För för Kallentoft handlar hela den sexuella världen om patriarkatet, om mannen som den dominanta, den som alltid bevisar någonting i sexuella sammanhang och kvinnan den som endast bara ska ligga där och ta emot. Och detta oavsett om det handlar om de mer våldsamma sexuella inslagen, eller om den vanliga Svensson som har sex hemma på kvällen. Det är mannen som är den dominanta, och effektivt tar Kallentoft bort sexualiteten från kvinnan, tar bort hennes vilja och hennes njutning till förmån för mannens sexualitet som är den enda som räknas.
Hela romanen sväller ut i diverse olika sexuella handlingar, den ena råare och mer våldsam och smärtfull än den andra. Det är sexuella behandlingar värdiga markis de Sade, dock med den stora skillnaden att den senare fick sina berättelser att hålla ihop kring det sexuella, han skapade inte berättelser för att försöka legitimisera det sexuella. Kallentoft har gått förbi det legitima kring det sexuella tidigt i boken, och därifrån blir det bara värre, och man frågar sig om han försökt sig på att rida ut vågen kring Fifty shades of grey fast inom deckargenren.
Kallentoft har lagt ned mycket möda på att göra alla karaktärer mänskliga, från de mördade kvinnorna till rättsläkaren som precis lämnat in obduktionspapprena. Alla dessa små fragment av fakta kring de olika karaktärerna i boken ger tyvärr inte mer mänsklighet eller en känsla av att varje karaktär är betydelsefull, utan det blir i stället grötigt, får Aristoteles att vrida sig många varv i sin grav, samtidift som man inte vet vilka sidospår som är värda att notera, lägga på minnet och bearbeta, och vilka som är överflödig information för berättelsen. Vilka som är nyknullade inför morgonmötet känns för mig inte enbart ointressant utan även ytterst privat, som någonting som vare sig läsare eller kollegor har någonting att göra med.
Efter ett tag blir jag helt tokig på Kallentofts förmåga att växla mellan förstapersonsberättare och den allvetande berättare. Tidigare fann jag denna teknik upplyftande som en extra dimension i berättelsen. Men nu blir den bara jobbig. Det är inte längre endast liken som talar till Malin Fors och till läsaren, nu är det flera personer. Det blir vare sig hackat eller malet när en förhörssituation växlar flertalet gånger mellan den allvetande berättaren och den förhörde som förstaperson. Det blir endast irriterande.
Och på tal om detta med lik som talar direkt till Malin Fors i drömmar, i form av oljud och skrik som endast hon hör, så börjar man ju fundera på om denna nyktra alkoholist har börjat med hallucinogena droger. Även om dessa röster, någon form av förmänskligande av hennes intuition ändå slår rätt.
Kallentoft går på tomgång. Jag förstår inte vad han vill uppnå eller förmedla längre. Han skulle ha satt punkt efter sina första fyra romaner, alla utnämnda efter de olika årstiderna. Att uppfinna en femte årstid känns tyvärr inte som mer än ett försök att dra ur mera pengar ur framgången. Han går på tomgång med sina dystra film noir-inspirerade allegorier, som mest bara blir överansträngda. Alla försök att föra de tidigare böckerna till nya nivåer blir endast konstlade.
Vill han försöka sig på någonting nytt så föreslår jag att se Linköping ur ett mer kärleksfullt perspektiv, det är ändå den staden och dess invånare värda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)