Under den femte årstiden intet nytt

Mörkret har återigen landat över Linköping och Östergötland. Det är inte bara prosan i sig som är mörk, utan även historien. För nu har även Mons Kallentoft gett sig på det nya och snart nästintill obligatoriska ämnet för moderna, svenska deckare: människohandel.

I Den femte årstiden upptäcks en bordell i Skäggetorp, den mest segregerade stadsdelen i Linköping. En kvinna hittas fastbunden med kedjor och handklovar vid ett element och omedelbart misstänks human trafficing. En misstanke som uppkommit redan tidigare, då en död kvinna återfinns, en kvinna som legat död länge och som inte anmälts saknad. Och om hon inte anmälts saknad, så handlar det om human trafficing, punkt slut. Inga andra teorier diskuteras.
Exakt vad som händer med denna kvinna och eventuella utredningar om human trafficing försvinner spårlöst i romanen, liksom den människohandel som bedrivs i Skäggetorp. Det faller bort, försvinner, verkar endast finnas till för att Kallentoft ska kunna fortsätta med utläggningar om sexuella böjelser.
För inne på bordellen återfinns diverse olika BDSM-redskap i form av handbojor, piskor, kedjor etc. Och omgående slås det fast: de män som går till denna bordell ser inget människovärde i dessa kvinnor, de vill endast misshandla dem och slå dem sönder och samman.
Att Kallentoft inte har någon som helst insyn i BDSM står omedelbart klart. Att han sedan seglar vidare på idel fördomar gör inte det hela bättre. Läsaren får inte veta om det är kunderna på bordellen eller hororna som använder sig utav piskorna. För för Kallentoft handlar hela den sexuella världen om patriarkatet, om mannen som den dominanta, den som alltid bevisar någonting i sexuella sammanhang och kvinnan den som endast bara ska ligga där och ta emot. Och detta oavsett om det handlar om de mer våldsamma sexuella inslagen, eller om den vanliga Svensson som har sex hemma på kvällen. Det är mannen som är den dominanta, och effektivt tar Kallentoft bort sexualiteten från kvinnan, tar bort hennes vilja och hennes njutning till förmån för mannens sexualitet som är den enda som räknas.

Hela romanen sväller ut i diverse olika sexuella handlingar, den ena råare och mer våldsam och smärtfull än den andra. Det är sexuella behandlingar värdiga markis de Sade, dock med den stora skillnaden att den senare fick sina berättelser att hålla ihop kring det sexuella, han skapade inte berättelser för att försöka legitimisera det sexuella. Kallentoft har gått förbi det legitima kring det sexuella tidigt i boken, och därifrån blir det bara värre, och man frågar sig om han försökt sig på att rida ut vågen kring Fifty shades of grey fast inom deckargenren.

Kallentoft har lagt ned mycket möda på att göra alla karaktärer mänskliga, från de mördade kvinnorna till rättsläkaren som precis lämnat in obduktionspapprena. Alla dessa små fragment av fakta kring de olika karaktärerna i boken ger tyvärr inte mer mänsklighet eller en känsla av att varje karaktär är betydelsefull, utan det blir i stället grötigt, får Aristoteles att vrida sig många varv i sin grav, samtidift som man inte vet vilka sidospår som är värda att notera, lägga på minnet och bearbeta, och vilka som är överflödig information för berättelsen. Vilka som är nyknullade inför morgonmötet känns för mig inte enbart ointressant utan även ytterst privat, som någonting som vare sig läsare eller kollegor har någonting att göra med.

Efter ett tag blir jag helt tokig på Kallentofts förmåga att växla mellan förstapersonsberättare och den allvetande berättare. Tidigare fann jag denna teknik upplyftande som en extra dimension i berättelsen. Men nu blir den bara jobbig. Det är inte längre endast liken som talar till Malin Fors och till läsaren, nu är det flera personer. Det blir vare sig hackat eller malet när en förhörssituation växlar flertalet gånger mellan den allvetande berättaren och den förhörde som förstaperson. Det blir endast irriterande.

Och på tal om detta med lik som talar direkt till Malin Fors i drömmar, i form av oljud och skrik som endast hon hör, så börjar man ju fundera på om denna nyktra alkoholist har börjat med hallucinogena droger. Även om dessa röster, någon form av förmänskligande av hennes intuition ändå slår rätt.

Kallentoft går på tomgång. Jag förstår inte vad han vill uppnå eller förmedla längre. Han skulle ha satt punkt efter sina första fyra romaner, alla utnämnda efter de olika årstiderna. Att uppfinna en femte årstid känns tyvärr inte som mer än ett försök att dra ur mera pengar ur framgången. Han går på tomgång med sina dystra film noir-inspirerade allegorier, som mest bara blir överansträngda. Alla försök att föra de tidigare böckerna till nya nivåer blir endast konstlade.
Vill han försöka sig på någonting nytt så föreslår jag att se Linköping ur ett mer kärleksfullt perspektiv, det är ändå den staden och dess invånare värda.