Saknar min bad boy

Okej, TV-serien "Vampire Diaries" är inte precis vad jag personligen skulle vilja kalla för en sanslöst bra TV-serie, snarare tvärtom. Men trots allt så finns det någonting i den som fångar mig, som får mig att vilja se vidare. Kanske beror det på närvaron av alla dessa vampyrer, eller så beror det helt sonika på en specifik vampyr, vem vet. Men nånting är det i alla fall som får mig att se vidare.

Nu har jag även läst mig en bra bit genom romanserien, i går kväll avslutade jag Vampire Diaries: The Return -Nightfall (kärt barn har många namn?) och jag kan inte säga någonting annat än att jag är besviken. Och då ska ni här också komma ihåg att jag inte är speciellt förtjust i TV-serien.

Framför allt så kan det bero på att min favorit-bad boy-vampyr från denna serie, Damon, mest känns smått patetisk i boken (Stefan ska vi inte gå in på, herregud, varför skulle någon överhuvudtaget kunna falla för en så platt ohc intetsägande karaktär?). Någon bad boy är han verkligen inte, oavsett hur mycket de övriga karaktärerna försöker hävda det. Han har inte ens någon agenda, det känns mest som att han går runt och bryr sig endast om sig själv (Så långt allt väl, helt okej för mig, en karaktär får absolut endast ha sig själv i åtanke), men så helt plötsligt så börjar han göra saker för andra människor. Eller emot dem. Utan att man förstår varför. Smått irriterande. Man vet ju inte ens om författaren har tänkt att man ska tycka om honom eller inte.

Själv älskar jag bad boys i romaner och TV-serier. De är inte sympatiska. Men man tycker om dem. De livar upp. Och till råga på allt bad boys som blir olyckligt förälskade, det tilltalar mig verkligen. Och är nog också den största orsaken till att jag fortsätter titta på "How I met your mother" - någonting värmer mitt hjärta över att se Barney olyckligt förälskad i Robin.

Men Damon? Förälskad i Elena? Jo, det hävdas så på baksidan av boken. Men så mycket mer av det märker man inte riktigt av. Inte de där sorgsna ögonen som försöker slätas över med någon bra short-line. Ingenting sådant. Det hjälper inte med att försöka se Ian Somerhalder framför sig, att försöka se den djävulska glimten i hans ögon. För det förekommer inte i böckerna. Där är allt, allt utan undantag, oerhört slätstruket. Utan nyanser. (Däremot med vingar, men låt mig återkomma med de klagomålen i ett senare inlägg - att gnälla för mycket på en gång sätter sig på humöret...)

En bad boy ska vara en bad boy. På något sätt lite fastgjuten i sin form, som en byronsk hjälte, som man på något sätt önskar allt gott, trots hans omoraliska uppträdande. För han har så sorgsna ögon. För att han bär på en hemlighet som gör att det faktiskt, trots allt, är synd om honom. Att han sen kör med sina short-lines, är lagom dryg och egensinnig, det ger det där extra som man vill ha.

Så, nej, TV-serien är faktiskt bättre. Det är sällan jag tycker så, men i det här fallet så...: Se TV-serien och hoppa över böckerna.