Men över att Augustpriset tydligen definierar självbiografier som facklitteratur.
Det är där mitt kaffe fastnar i halsen och nästan sprutar ut över skrivbordet. Och jag ser även framför mig hur alldeles för många litteraturvetare, med flera av mina gamla lärare i spetsen, gör exakt samma sak. Dock med största sannolikhet inte över nätupplagan, utan av pappersversionen av tidningen. Lite fördomar jag har: litteraturvetenskapliga lärare läser tidningar på det enda korrekta sättet: i pappersformat till frukosten. Så förstör inte den illusionen för mig, nu.
Jag har suttit på alldeles för många föreläsningar som har behandlat just ämnet hur sanningshalten i en självbiografi egentligen ska bedömas. Hur man faktiskt ska se på en biografi. Var man ska placera in biografin någonstans.
För alla har vi vår egen sanning. Och allas sanningar ser inte likadana ut. Och i princip så är ju inte någonting sanning och fastslaget förrän det finns tillräckligt många bevis för dessa slutsatser. Se bara på alla debatter kring kungen och hans påstådda skandaler: än så länge har inga bevis uppvisats, hur kan vi då säga att det är sant?
En biografi blir ju helt sonika en skönlitterär bok, en skönlitterär bok som bygger på verkliga händelser, så som till exempel Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Verkliga händelser så som berättaren minns dem, som binds ihop till en text som blir som en roman. Inte som någon som helst form utav facklitteratur.
Väl?
Men tydligen är det så som Augustpriset ser biografier som - en absolut sanning, som ren fakta och ingenting annat. En biografi är facklitteratur. Punkt slut.
Men visst, man kanske inte ska bli så förvånad. 2012 är ju ändå året då EU får Nobels fredspris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar