När bibliotekarierna blir fiender

Det ska vara tyst på ett bibliotek!

Det får verkligen Artiom lära sig den hårda vägen. Sen han har förvisso heller aldrig varit i ett bibliotek tidigare i hela sitt liv. I ärlighetens namn så har han inte ens varit i ett riktigt hus, i alla fall inte efter det att han fyllde tre år och räddades undan en plågsam död av sin blivande styvfar.

Året är 2033 och 20 år tidigare fördes ett kärnvapenkrig som fick förödande konsekvenser för mänskligheten. Den efterföljande radioaktiva strålningen dödar urskildringslöst var människa som vistas utan skyddsdräkt och gasmask ovan jord. Dock är det inte endast radioaktiviteten som dödar däruppe, muterade varelser har tagit över staden och i Moskvas stora bibliotek vaktar muterade, livsfarliga bibliotikarier över den åtråvärda skatten: kunskapen.
Människorna har flyttat ned i det gigantiska tunnelbanesystemet, där de har byggt upp ett nytt samhälle, där var station är som en egen nation. Hansan, den forna handelsförbundet har återuppstått, och de olika stationerna präglas av fascism, kommunism, frireligiösa rörelser och mycket annat. De nya livsvillkoren får inte människan att sluta sig samman som en gemensam enhet med en gemensam fiende: de muterade varelserna ovan jord.

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij är en postapokalyptisk sf-roman av det mer samhällskritiska slaget. Vi får följa den unge Artiom som beger sig ut på en resa till tunnelbanesystemets centrum för at framföra ett budskap om förestående fara. Resan blir allt annat är rofylld, gång på gång hamnar han i trubbel och faror av olika slag. Men slumpen för honom framåt, så som slumpen alltid gör i böcker. en viss underton av satir gentemot skönlitteraturen i allmänhet och fantasyn i synnerhet genomsyrar texten. Kan Artiom utnyttja denna slump? Och är han verkligen Den Utvalde?

Väl framme vid sitt mål, stationen Polis, tros han vara den utvalde, den som ska finna Boken som finns någonstans i gömmorna på Moskvas gigantiska bibliotek, Boken som vaktas av de onda, muterade bibliotikarierna, Boken som ingen vet exakt var den finns. Men som borde tala till Artiom.

Jag kan inte rå för det, men ryssarna är verkligen imponerande i sitt författarskap och då framför allt i deras samhällskritik som även genomsyrar Metro 2033 lite så där som en välskriven postapokalyptisk roman bör göra. Kunskapen värderas högt, liksom var människas fria vilja och fria tanke, deras frihet att få göra vad de vill. Att vara instängd i ett fixt tunnelbanesystem är inte världens ände, det ger inte begränsningar för viljan eller fantasin, det finns fortfarande någonting att kämpa efter, någonting att leva för.

Det är en fascinerande roman, och det förvånar mig inte det minsta att det har gjorts datorspel utifrån den. Det är ju ändå lite av Härskarringen över hela romanen: den långa resan som ska göras, den lilla människan med att det slutar med att man står på ett klippsprång redo att tillintetgöra all ondska i världen. För så ser inte verkligheten ut. Framför allt inte i ett tunnelbanesystem, dit världens alla eftersträvanden och önskningar har flyttat ned.

Men det finns ju en efterföljare, för oss som hellre håller oss till romanernas värld än datorspelens.
Metro 2034, här kommer jag!