Från småstadsidyll till storstadsgrymhet

Det är inte enbart i verkligheten som deckarförfattaren Mons Kallentoft har övergivit det idylliska Linköping för den hårda storstaden, utan även i sitt författarskap. Tillsammans med Markus Lutterman, mest känd som medförfattare till Patrik Sjöbergs självbiografi Det du inte såg, har Kallentoft nu påbörjat en ny deckarserie, kallad Herkulesserien, med Zack som inledande roman. Den som förväntar sig en ny deckarserie i samma stil och anda som den om Malin Fors kommer nog bli besviken. Borta är de idylliska, om dock gråa och ibland till och med deprimerande, beskrivningarna av omgivningen är helt borta. Offrens närvaro i både text och sinne likaså. Här förblir offer just enbart offer. Mördaren ska hittas, inte för att offret som hos Malin Fors kräver det, utan här för att den skyldige ska straffas. Det mjuka, det sköra och sårbara är borta, i stället har hårdhet, testosteron och grymhet tagit plats.

Morden har blivit grövre. Poliserna har blivit hårdare. Trots att hjälten är polis är steget till en hårdknäckt deckare inte långt. Zack må vara polis på dagarna, men på nätterna lever han ett mer ljusskyggt liv. Nattlivet börjar krypa in på dagens arbete, och han börjar få svårt att hålla isär nytta och nöje. Risken för att kulisserna ska rämna ökar hela tiden. Samtidigt mördas thailändska massöser på de grövsta sätt. Mördaren måste stoppas till varje pris.

Till min glädje inser jag snabbt att den gamla hederliga samhällskritiken som var så vanligt förr inom kriminallitteraturen här är tillbaka, utan att måla upp moralkakor eller skriva läsaren på näsan. Det är lite lagom, det är eftertänksamt och framför allt är det viktigt. Det gör det hela tyngre, det gör mig frustrerad och det ger den där extra nyansen.

Under läsandets gång dyker tonerna av Ulf Lundells Stackars Jack upp gång på gång i mitt undermedvetna. Det kanske är så här det skulle ha gått om Jack blev polis? Vem vet, det kanske enbart är likheten i namnet och hemstaden de båda har gemensamt. Men det vemodiga följer mig i texten, tillsammans med spänningen. För spännande är det, till nästan en outhärdlig nivå. Med delar så hemska så jag knappt har kunnat läsa vidare (och jo, jag älskar skräck, men jag har också en alldeles för vild fantasi ibland...). När jag väl slagit igen boken så undrar jag lite smått om det finns en gräns för hur långt man får dra spänningen i en roman egentligen. Får man använda allt som ingredienser för att höja spänningsnivån?

Jag vill bara skrika rakt ut till slut: "Jag är nybliven småbarnsmamma! Gör inte så här mot mig"

Men jag läser vidare. Jag vill veta hur det ska gå, både för Zack och för de plågade i romanen. Det är välskrivet, det är genomtänkt, man dras in i texten och man kommer inte därifrån. Det är Spännande.

Förvisso har jag uttryckt en åsikt om att Kallentoft gått på tomgång, men jag inte är inte helt säker på att detta med Herkulesserien är det rätta, det känns mer som att ta sig från tomgång in i det ekorrhjul av Stockholmsbaserade deckarförfattare som skriver i par. Grymheten, råheten, sexualbrott och human trafficing verkar ju tyvärr vara obligatoriska ingredienser för denna nya generation av kriminalromaner. Och tyvärr, det blev uttjatat mer eller mindre på en gång. Jag önskar lite smått att Kallentoft och Lutterman hade varit först med detta, för det är en välskriven historia och jag hade höjt den ordentligt till skyarna om inte andra hunnit före. Dock kan jag tänka mig att fortsättningen kan lyfta Zack och Herkulesserien upp från denna början till härmande träsk.

Kallentoft har alltid varit unik i sitt sätt att skriva, och jag gillade verkligen hans sätt att låta offrena få vara subjekt mer än objekt hos Malin Fors. Dock finns inte mycket av detta personliga kvar här.
Jag är fortfarande inte helt bekväm med Kallentofts lekande med språket och tempus, det blir från och till, och då framför allt inledningsvis, väldigt forcerat och krystat. Just att två författare är inblandade i romanen medför nog till detta, då byte av stil och tempus inte är genomgående genom romanen, utan kommer då och då, lite mer som om det vore på måfå än som om det fanns en tanke bakom det. I stället för att medföra ytterligare en nyans till historien, blir texten nästan lite svårläst då detta stilgrepp blir störande för läsningen. Här hade jag snarare önskat att de båda författarna tillsammans hade antagit ett stilgrepp som de båda känner sig bekväma med och därmed blir en del av texten. Som det är nu känns det mest som att de försöker härma Jens Lapidus personliga stil. Men där slutar all form av likhet mellan dessa författare. Jag hoppas innerligt att språket lyfts i fortsättningen, för historien i sig är helt värd att läsas, och bör inte överskuggas av den narrativa stilen.