Olika världar, samma könsroller

Kristin Cashores trilogi med Graceling som inledande del kändes lovande redan vid första anblicken. Fantasy med tuffa, starka kvinnor i huvudrollerna. Lite av en känsla av en mer fåfäng Hermione Granger i tajta kläder i huvudrollen. Och i ärlighetens namn, så bortskämda är vi inte med kvinnliga huvudroller i fantasy och sci fi-genren, som man ändå kunde tycka att vi borde kunna vara. Det är ju ändå två genrer som inte lyder under verklighetens lagar, där författarna själva kan välja hur världarna ska byggas upp, långt från vardagens bekymmer, könsroller och ekonomiska situationer.

Nu talar jag inte om att jag vill ha kvinnliga huvudroller utifrån ett feministiskt perspektiv, utan enbart utifrån variationens skull. Variation förnöjer, som ni väl vet, och det ger ju även en hel del nya uppslag och spännande ingångar.

Men tyvärr. Att man har en stark kvinna i huvudrollen i en fantasyroman innebär absolut inte att man kommer i från vardagens bekymmer, könsroller och ekonomiska situationer. Tvärtom. Någonting som andr delen, Fire, är ett levande exempel på. En helt ny värld, men exakt samma, gamla invanda könsroller. Patriarkatet överlevde till och med i Cashores fantasi.

På framsidan av boken står en vacker, rödhårig kvinna i en knallröd lång klänning som blåser kring benen. I handen håller hon en spänd pilbåge, beredd att avfyra en pil.
Inte för att hon gör det i boken, men ändå.
Överst på baksidan av boken, med fet stil, kan man läsa:

"Her beauty is a weapon - and Fire is going to use it."

Okej, visst använder hon sig av sitt utseende. Och visst, hennes skönhet är ett vapen. Som dotter till ett monster är hon ofattbart vacker, så vacker så ingen man kan kontrollera sig i sin närhet. Detta gäller framför allt hennes långa, röda hår, som hon alltid måste hålla dolt under en slöja.

Taliban-varning, någon?

Männen i denna roman verkar inte kunna kontrollera sig, oavsett om kvinnorna är oslagbart sköna eller inte. De sätter på allt och alla och ansvaret för att inte bli gravid ligger enbart på kvinnan. För det är ju hon som får dras med skammen att vara en ogift mamma..

Återigen, det är inte ur ett feministiskt perspektiv som jag hade hoppats på att Cashore hade brutit med könsrollerna, utan enbart utifrån fantasin, utifrån variationen.

Tro inte att Cashore gör någon poäng av detta med könsrollerna. En enda poäng på denna nivå återfinns inte i hela romanen. Det är enbart en romantisk roman förtäckt som fantasy genom att de infört monster och en parallell dimension, som omnämns under ungefär två sidor.

Och på tal om poäng. Det vete gudarna vad hon vill uppnå med romanen överhuvudtaget. I vanliga fall brukar ju en roman ha en början, en mitten och ett slut. Det känns som om den här romanen bygger på början, slut, början, slut, början, slut i närmare 400 sidor.

Den tredje delen i romanserien står i bokhyllan. Misstänker att jag kommer läsa den trots att jag inte är speciellt förtjust i de två första delarna. Trots allt är det ingen sammanhängande berättelse genom triologin, utan var bok handlar om en kvinna och hennes historia. Så slutet för Fire har jag redan läst. Men, min nyfikenhet kommer nog göra att den tredje också blir läst. Vem vet, en poäng kanske återfinns där?