Kampen mot det nemeiska lejonet

Jag vill bara springa in till sonens rum, slita upp honom ur spjälsängen och krama honom länge och hårt. Även om jag vet att han ligger där inne och sover som sötast, så skriker hela kroppen efter det fysiska beviset på detta. Jag vill, jag måste, få krama honom, få viska att världen inte är så hemsk.

Det händer inte ofta, det får jag tillstå. Men den här gången, så. Helt förlorad i fantasin.

Jag var och lyssnade på Mons Kallentoft och Markus Lutteman på Akademibokhandeln för nån vecka sedan då de pratade om sin nya bok, Leon, andra delen i vad de kallar för Herkulesserien. Bland annat talade de om att de tagit åt sig av kritiken efter första delen, Zack, och därför bantat ned våldet, någonting jag själv var väldigt glad för. Det blev lite för mycket, det blev lite för rått till och med för mig. Till denna bok har även deras språk landat. De har funnit en bra balans mellan Kallentofts poetiska berättande, för att citera Lutteman, och den senares mer verklighetsbeskrivande, journalistiska sida. Och det fungerar. Oj, så bra det fungerar. Tempusbyten, ändringar i berättarpositioner, de sitter nu. De stör inte längre, det blir vackra övergångar som medför en extra nyans i texten.

Visst hade de dragit ned på våldet, tack gode gud. Men det som jag möttes av däremot, det var absolut ingenting som jag räknade med att mötas av i en modern deckare, framför allt inte i en svensk sådan. Invaggad i falsk, svensk trygghet och Läckberg, Lang etc, tror man medelvägen kommer vara den bästa vägen även här. De hävdar att de inriktat sig på en målgrupp som idag inte läser i någon större utsträckning: killar i tonåren. Jag är inte helt med på hur de tänker, vad i denna romanserie som skulle locka denna svårflörtade läsarkategori. Kanske det är just denna avsaknad av trygghet och medelväg, på gränsen till hårdkokt deckare, som ska locka dessa läsare? Jag vet inte, jag känner mig skeptisk till detta. Men jag håller med, får de en person att börja läsa så har de lyckats.

Det börjar med en omgång rysk roulette. Sen fortsätter det i hög hastighet, det går inte att lägga ifrån sig boken. Ett mördat ensamkommande flyktingbarn, handel med små barn och slutligen ett kidnappat barn placerad i en bur, filmad dygnet runt. En film som sedan streamas, öppen för alla att se. Klockan tickar långsamt nedåt, ned till T-0, då barnet kommer dödas. Obönhörligen inför kamerorna.

Mitt hjärta kramas ihop. Jag vrider mig i plågor och det är inte långt ifrån att tårarna börjar rinna. Jag vill springa in till barnrummet och återigen försäkra mig om att min lilla ettåring fortfarande sover sött, ovetande om den hemska världen där utanför.

Barnet i buren är livrädd. Han vankar fram och tillbaka, gråter och försöker ropa efter mamma. Klockan tickar nedåt, det är en kamp mot tiden Zack och hans kollegor för. För Zack blir det också en kamp mot drogerna, mot känslorna, för det som är viktigt.

Som tur är går det fort. Det går inte att lägga ifrån sig boken. Så oerhört har den fångat mig och mitt hjärta. Det var länge sen en bok kunde binda mig emotionellt på detta sätt. Det blir nästan en plåga att läsa vidare. För varje sida man läser desto verkligare blir berättelser, desto djupare dras man ned. Man vill bara komma till slutet, hoppas att de räddar den lille pojken, att man får slå ihop boken och hoppas att fantasin överträffar verkligheten.

För i spjälsängen inne i sitt rum sover min parvel sött. Långt från den hemska verklighet som Kallentoft och Lutteman beskriver så ingående.