onsdag 25 november 2015

Arvet efter Tom Clancy

Den senaste tiden har vi, på gott och ont ska villigt erkännas, lärt oss att ett författarskap inte nödvändigtvis måste följa med författaren ned i graven. Eller i alla fall inte de kriminalromanssviter (varför bara kriminalromanssviter?) som de har författat, men inte hunnit avsluta. Att andra författare tar över kan vara en lyckad satsning, men inte alltid speciellt lyckat.  Men den senaste Tom Clancy-romanen, Döden som diktator, skriven av Mark Greaney är helt klart ett bevis på motsatsen.

Greaney gör aldrig anspråk på äganderätten av berättelsen, han försöker inte göra "sin egen grej" eller sätta sin stämpel eller vinkling på romanen. Han har enbart haft ett fokus: att ge oss läsare fortsättningen på president Jack Ryan och hans son agenten Jack Ryan Jr:s äventyr. Och det gör han verkligen med bravur. Spänningen är på topp mer eller mindre från första sidan till den sista. Han har följt upp Clancys stilgrepp att inte fylla ut sidorna med oväsentligheter. I stället fylls varsida med ledtrådar och pusselbitar, med nordkoreaner som inte skyr några medel för att uppfylla den Högste Ledarens vilja och order, spioner som bytt sida och jobbar för fienden, strävan efter rättvisa, vapen och framför allt: spänning.

Att läsa Döden som diktator känns lite som att läsa en säsong av den underbara TV-serien 24 med Kiefer Sutherland. Det är inte ett rakt spår genom boken, där ett specifikt problem ska lösas, och det är enda fokuset för Jack Jr och hans kollegor. I stället är det flera incidenter som följer på varann, incidenter som vid första anblicken kan tyckas vara fristående, för att sedan på klassisk 24-manér pusslas i hop och visa sig ha samma rot till det onda. Det blir en riktig bladvändare, vilket är tur det, då läsandet av denna roman inte kan ses enbart som en vilopaus utan även som ett träningspass för överarmarna. Vilket jag i och för sig inte tänker klaga över, både för att mina överarmar behöver sin träning, men även för att en berättelse av detta slag behöver ordentligt utrymme. Författaren behöver sitt svängutrymme, och som sagt, personligen tycker jag Greaney använder sig av svängutrymmet på ett föredömligt sätt. Det är den typen av kriminalroman som jag vill se mer av på marknaden. Liksom Agatha Christie och hennes gelikar håller sig författaren enbart till det viktiga, till det som ger ledtrådar och det som för historien framåt. Inga onödiga utsvävningar, här ligger fokus enbart på att fånga och behålla läsarens intresse. Tom Clancy har själv alltid varit en mästare på diskursens stilgrepp, och det är med värme jag ser Mark Greaney ta över där Clancy slutade. Denna typ av kriminalromaner blir för mig en frisk fläkt bland mycket annat som kommer ut på kriminal- och deckarmarknaden för tillfället.

Dock lite tråkigt att den svenska översättningen stör den välskrivna texten. Stavfel och upprepningar av hela stycken förekommer tyvärr. Kanske ett tecken på att vi läsare blivit för otåliga och inte vill vänta för länge? Eller är det snäppet värre, att bristen på korrläsning blir någonting vi får leva med, nu då bokmarknaden tyvärr är hotad? Hur som så är detta en roman som överlever dessa inslag av brist på korrläsning, kvaliteten är hög, och jag hoppas få följa far och son Ryan i flera romaner framöver.

2 kommentarer:

  1. Jag har läst/sett en del Clancy, men aldrig riktigt kommit underfund med om jag gillar eller ej. Nu har jag Rysk roulette stående oläst, får se om jag fortsätter efter den.

    SvaraRadera
  2. själv började jag verkligen uppskatta Tom Clancy för runt 5 år sen. Det tog verkligen sin tid att lära sig att hänga med i svängarna. numera tycker jag böckerna är helt underbara,som sagt, jag är väldigt förtjust i det renodlade, inga utsvävningar i jobbiga familjeförhållanden, kärlek etc. Ren spänning som jag vill ha den.

    SvaraRadera