En fotnot hit... och en fotnot dit...

Alla som någon gång skrivit ett längre arbete för överlämning, bedömning, granskning eller dylikt förstår nog innebörden i det bevingade citatet: "Igår tog jag bort ett komma. Idag satte jag tillbaka det." Eller hur det nu var det där citatet löd...

Okej, jag har inte kommit så långt ännu med min uppsats så att jag sitter och tar bort kommateken och sen sätter tillbaka dem. Däremot så har jag kommit så långt att jag gått igenom alla fotnoter och korrigerat och rättat till dem.

Det tog alldeles för många timmar.

Gud min nåde hur många fotnoter man kan få in i en masteruppsats. Jag är nästan lite imponerad av mig själv.
Dock är det väl så illa att man inte får några pluspoäng, inte ens en guldstjärna i kanten, för att man har många fotnoter.

Men nu var det kanske inte just antalet fotnoter som var det stora problemet, som detta med Oxfordsystemet. På något sätt ås känns det som att jag borde kunna det systemet innan och utan vid det här laget efter alla uppsatser, inlämningsuppgifter och hemtentor. Men icke. Det är nästan så man undrar om det finns någonting som man glömmer fortare än det.

Det mest ironiska är ju helt klart att jag spenderat nånstans mellan tre och fyra timmar med att korrigera formalian. Plus all tid det tog att skriva fotnoterna från början.
Tid som man tyckerman kunde fått ägna åt kvaliteten och innehållet i själva uppsatsen.

Men icke.
Eller okej, om jag hade gjort rätt från början, så...

Gaaah, Oxfordsystemet får mig bara att känna mig som en stor nöt. Dock, den stora fördelen, detta tjafs får mig att verkligen bara vilja bli klar med uppsatsen.

Men, men, separationsångesten kommer nog vilken sekund som helst. Att behöva säga hej då åt Eric Northman och Edward Cullen. snyft... Lite för rolig uppsats, den saken är klar...

Heja Maj Sjöwall

Så har då Maj Sjöwall fått Leninpriset, någonting som hon själv gläds väldigt mycket över. Socialismen har präglat hennes böcker och det är ingen nyhet var hon står ur ett sådant politiskt perspektiv.

Att Sjöwall även uppmärksammas så här sent i sin karriär tycker jag är helt klart glädjande, oavsett vilket pris det än må handla om. Hon har gjort mycket för svensk kriminallitteratur och hon har varit med att bana väg för många nutida deckarförfattare på den internationella marknaden.

Visst, man kan ha många åsikter om ett pris döpt efter Lenin, men i ärlighetens namn, borde inte vår käre utrikesminister ha bättre saker för sig, än att twittra kritiska kommentarer om vilka nationella priser våra författare tar emot?

Kriminalromanens narrativitet

Okej, nu har jag förvisso i mitt senaste inlägg klagat på moderna kriminalromaner, vilket sanningen sägande inte heller är första gången. Trots detta kan jag inte låta bli att komma med ytterligare ett kritiskt inlägg, återigen grundat på romanen Innan du dog av Camilla Grebe och Åsa Träff.
Denna gång riktar sig kritiken mot narrativiteten. Grebe och Träff har tagit till berättartekniken som inte är helt ovanlig för denna typ av kriminalromaner, att berätta utifrån ett förstahandsperspektiv. Och visst har det sina fördelar, det är lättare att bygga upp spänningen på detta sätt, att skapa en paranoid känsla genom romanen. Men samtidigt är det en av de känsligaste berättarteknikerna inom kriminalromanen: som läsare vet man ju att berättaren kommer överleva - för trots allt, hur skulle hon annars kunna berätta denna historia?
Just detta ställs på sin spets då hon står öga mot öga med mördaren, då han har ett vapen riktat mot henne och hotar med att förgöra henne där och då. Spänningen försvinner helt, det är en scen som inte är den minsta intressant - hon kommer ändå överleva.

Visst, Raymond Chandler lyckades förvånansvärt bra med denna vinkling i sina hårdkokta deckare om Philip Marlowe, det ska absolut medges. Och i ärlighetens namn så borde väl just Raymond Chandler på något sätt vara målet och måttstocken för dagens författare av kriminalromaner. Det är ändå få förunnat att kunna skriva en hårdkokt deckare utifrån ett jag-perspektiv.

I begreppet hårdkokt ligger fokus på att man inte vet vem som är oskyldig och inte. Hjälten kan vara den skyldige, den som tar i för hårt och inte går vinnande ur kampen som en ängel.

Sen ska man absolut inte glömma mästaren inom denna typ av narrativitet: Edgar Allan Poe. Hans berättelse om mannen som precis kommer dö, berättad utifrån den döendes perspektiv biter sig fast. Och med denna berättelse satte Poe nivån för resten av sina berättelser - man kan inte lita på Poe och hans berättare i novellerna. De kan dö vilken sekund som helst.
Vilket gör att spänningen håller i sig. Rakt igenom. Till sista punkten.

Men tyvärr, det är få förunnat att lyckas med detta. Grebe och Träff gör det absolut inte. Det blir snarast bara en onödig passage och blasé.

Snart borde det komma en ny Chandler eller Poe. Frågan är bara när. Och hur länge vi orkar vänta på detta.

Det är bara i kriminalromaner...

Det finns såna där små saker i romaner som jag ofta hakar upp mig på, inslag som är så långt från verkligheten då romanen gör anspråk på att vara väldigt verklighetstrogen. Jag håller för tillfället på att läsa Camilla Grebe och Åsa Träffs Innan du dog, och dessa författare har verkligen satsat stenhårt på att få med dessa infall som endast förekommer i kriminalromanen, som inte förekommer verkligheten. De där infallen som gör att romanen tyvärr blir svår att ta på allvar, och som även sänker slutbetyget för en roman totalt.

För trots allt så är det bara i kriminalromaner som:

* Hjälten/hjältinnan får ett mail mitt i natten, noterar att mailet har inkommit och därmed, för att öka spänningen, innan personen ens sett vad mailet handlar om, frågar sig vem som skickar mail mitt i natten.
Herregud, finns det någon normal person som ens funderar på vem som skickar mail mitt i natten? En av de stora fördelarna med mail är ju just att man kan skicka dessa när som helst på dygnet.

* Hjälten/hjältinnan får aldrig några spam i mailen.
Se punkten ovan. Vem får inte spam i tid och otid, och utgår från att mail skickade vid konstiga tidpunkter är just spam?

* Råkar av misstag visa den där obegripliga ledtråden de hittat för exakt rätt människa.
Jajamensann, hjältinnan hittar ett fotografi på en för henne helt okänd person. Vid ett enda tillfälle visas detta fotografi, det är när hon tappar det ur kalendern så det landar precis framför den enda människa som vet vem det är...

* Hjälten/hjältinnan som finner ledtrådar till ett gammalt oupplöst mord är gift med en polis.
Bara lite Camilla Läckberg-varning här...

* Hjältinnan (ja, nu håller vi oss till ett specifikt kön här...) har absolut ingen i sin omgivning så förstår henne och hennes jakt på sanningen. Och självklart, på grund av denna jakt som inte ens är fanatisk, blir lämnad av sin make.

* Hjälten/hjältinnan hittar ett gammalt vittne som inte litar på någon i hela världen, men självklart och omedelbart litar på hjälten/hjältinnan. Och sen självklart blir mördad.

* Trots att alla är emot hjälten/hjältinnan och inte tror på vederbörandes teorier, så visar det sig självklart att dessa teorier, trots tillfälliga bakslag, i slutändan är rätt.
En privatspanare lyckas lösa gamla mord som polisen och Leif GW Persson har gått bet på i alla år. Självklart.

Suck, kanske bäst att börja läsa Raymond Chandler eller Sjöwall/Wahlöö igen, innan jag tappar all tro på moderna kriminalromaner...

Att läsa en (1) klassiker

Jag brukar roa mig lite från och till med att läsa frågespalten "Fråga bibliotekarien" på DN, kanske inte lika mycket av intresse som att jag verkligen älskar Jenny Lindhs underbart formulerade svar.

Nu, så här lagom efter jul dök det upp en fråga angående ett nyårslöfte: att läsa en klassiker. Frågan till bibliotekarien var helt sonika: "Vilken klassiker ska jag läsa?"

Okej, jag håller helt klart med Jenny Lindh att det är helt idiotiskt att ge såna nyårslöften. Böcker läser man väl för att man vill? Man väljer väl böcker utifrån vad man själv vill läsa och vad man uppskattar? Inte för att någon annan tycker att man ska läsa just en klassiker.

Sen är ju frågan vad som klassificeras som en klassiker. En text som överlever från generation till generation, genom långa tidsrymder ger ju ändå ett väldigt brett spektra, och någonting säger mig att alla i vuxen ålder har råkat läsa en klassiker i alla fall minst en gång. Inte av mening, utan för att det är en bok som man gärna vill läsa.

Men om man nu ska läsa en (1) klassiker, vilken ska man då läsa? Och hur fasiken svarar man på den frågan?

Vilken klassiker skulle du läsa, om du skulle läsa endast en?

Jag landar nog i vanlig ordning på Stolthet och fördom. Tror jag.

Nördar har för mycket fritid?

Att Shakespeare är världens mest översatta författare är nog ingen större nyhet för de flesta. Mest imponerande i detta är att han faktiskt är översatt till alla kulturspråk.

Fast, det mest imponerande är nog faktumet att Shakespeare även är översatt till klingonska, det påhittade språket i den gamla kult-tv-serien Star Trek.

Till vilken nytta, kan man fråga sig.
Liksom huruvida nördar har alldeles för mycket fritid.

Mänskliga drifter, ödesdigra konsekvenser

Aldrig tidigare tror jag mig ha varit med om en titel som återspeglar innehållet så träffsäkert, som Christopher Pikes serie Thirst - Human Urges, Fatal Consequences. Den ständiga jakten efter närhet och kärlek leder verkligen bokstavligen till ödesdigra konsekvenser för den allra sista vampyren Sita.

Trots sina 5 000 år, så är hennes längtan fortfarande densamma som för oss unga, dödliga. Längtan efter någon att älska, någon som håller om en när åskan går.
Men för oss vanliga dödliga finns inte överhängande faror, det finns ingen som vill komma åt vårt blod för att bygga en oslagbar armé eller för att själv uppnå odödlighet.

Liksom i så många vampyrromaner genom tiderna finns gudstron med som en röd tråd genom berättelsen, går bredvid vampyren genom historien. Men här handlar det inte om att vara fördömd, att vara portad från gudsriket eller ens att ha blivit av med sin själ. Sita föddes i Indien, hon träffade Krishna, guden som alltid finns med henne. Den kärleksfulla guden som lät Sita leva under förutsättning att hon inte ska skapa några fler monster, några fler vampyrer vars mål är att härska genom söndring.
Men att ha Krishnas kärlek är inte nog. Det ger inte värme och ömhet, det ger ingen att sova bredvid på natten och vakna upp bredvid på dagen. Eller vice versa, om man nu är vampyr. Även om Sita inte tillhör de vampyrer som per automatik förbränns när hon kommer ut i solskenet, utan liksom så många andra enbart  blir försvagad.

Och visst finner hon kärleken. Men att upprätthålla ett förhållande samtidigt som hoten mot både henne som person och mot världen ökar, är ingen lätt kombination.

Thirst no 1  innehåller tre böcker: The Last Vampire, Black Blood och Red Dice. Vilket nog är tur det. Det går undan i Sitas verklighet, det ena hotet efter det andra ska överbryggas och oskadliggöras.

Men även om hon räddar världen är hon inte nöjd. Hon får inte det hon vill ha. Kärleken och barnen. De barn som hon överlevde för 5 000 år sedan.

Tur det finns fler böcker. Man kan inte låta bli att tycka om denna starka kvinna som stått på egna ben så länge. Denna kvinna som lockas mer av kärlek än av sex, som lider med varje oskyldig människa hon tvingas till att döda, som alltid kämpar för det rätta.

Sita är som en frisk fläkt bland alla moderna vampyrromaner. Inga ultimata kärlekshistorier, inget "anpassa sig till mänskligheten", inga högre makter. Bara en ensam vampyr som slåss för sin och medmänsklighetens överlevnad. Och för att få älska.