Trots att jag inte är det minsta rojalist så kan jag inte komma ifrån att jag på något sätt tycker att det hela är väldigt gulligt. Och bröllopet, ja, det är svårt att inte tycka om vårt kungahus när man får se sådana underbara och gulliga saker.
Att få följa prinsessan på så nära håll som Lindwall låter oss göra, gör att min respekt för henne verkligen ökar. Det är en bild som man sällan ser i media: den starka, levnadsglada flickan som bara vill gott. Och få leva ihop med den man hon är kär i. Vilket var någonting hon fick slåss med ordentligt, då det inte togs emot med blida ögon hemma på Drottningholm. Att en "vanlig" person som Daniel skulle kunna bli prins och make till vår blivande drottning, är väl någonting som många av oss inte har kunnat tro på. Hur förtjusta vi än är i honom så har vi väl ändå alla förstått att det inte varit lätt att acceptera inom en så konservativ konstellation som kungahuset ändå är.
Och gulligt, jovisst. Okej, de har inte alltid haft det lätt, nej visst, men det känns lite som rika och privilegierade personers problem. De som inte behöver slåss med att få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala både hyra och mat för nästa månad. De som inte tror att de ska kunna bli bedragna. Och summa summarum så är det ju bara att konstatera att de ändå har det väldigt bra. Som Madeleine som inte hade några ekonomiska problem när hon ville fly Sverige efter att hon blev bedragen.
Men nu ligger inte fokus där. Oavsett hur man försöker sammanfatta Victorias liv så landar allt bara på en sak: den oerhörda saga som hennes förhållande med Daniel är. En saga som inte slutade vid bröllopet, utan en saga som just nu gjort en konstpaus vid Estelles födelse. För härifrån kommer det fortsätta, och efter att ha läst en så här varm bok om Victoria och Daniel så kan man inte göra annat än att önska dem all lycka i livet. Dom är ju ändå så söta! Framgång däremot, lär man inte behöva önska dem.
Dock är det en stor sak som jag hakar upp mig på i boken. Detta återkommande "jag". Detta "jag var först", "jag var den ende"... En Johan T Lindwall som vill påpeka för hela världen att han var först med alla nyheter om Victoria och hennes familj. Att han visste allt först, att han kom på alla scoop först och konkurrenterna som ligger efter. All hänsyn han påpekar att han alltid visar Victoria (det är bara att hoppas att det är sant) och hur han är nästan jag-och-du med Victoria och Daniel. För, handlar boken om Victoria eller om hur duktig Lindwall är på att luska reda på allt som händer runtomkring henne? Och i ärlighetens namn: finns det något egenvärde i det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar