Evas Stieg - inte Millenniums Stieg

Att läsa Eva Gabrielssons minnen om ett liv med Stieg Larsson och ett liv efter honom, är lite som att se på Titanic: man tar sig hela tiden närmare undergången, närmare det oundvikliga. Han kommer att dö. Hans liv kommer övergå i ett smutsigt krig där far och bror gör allt för att få alla pengar.

Millennium, Stieg och jag är en promenad utmed minnenas väg. Det är en kärleksfull promenad, fylld med värme, omtanke, kämparvilja och framförallt: integritet.

Enda sedan Stieg Larssons alltför tidiga bortgång har hans sambo sen 30 år tillbaka kämpat för en sak: Stiegs integritet. Och det gör hon även häri. Hon lämnar inte ut honom, hon säljer inte ut honom på samma sätt som hans far och bror har gjort efter hans bortgång. Han blir aldrig naken eller utlämnad, han förblir en del av henne, den enda del av honom som hon kan värna om numera. Precis som hon skriver inledningsvis har Millennium lett till en Stieg-industri, den enda Stieg Larsson som finns kvar är Millennium-Stieg, den Stieg som alla vill ha del av. Eller i alla fall hans pengar.

Det är inte heller en hämnd på hans far och bror som gjort allt för att hon inte ska få ha några som helst rättigheter till hans verk och knappt heller till den lägenhet de ägde och bodde ihop i. Hon väver ihop detaljer, platser och personer i Millennium-triologin med verkligheten, med delar ur deras liv, både det gemensamma och det de hade innan de träffade varann. För oss som förstått hur nära de stod varann och som litat på att Eva slagits av kärlek och den respekt hon känner för Stiegs arbete blir det ett fundament att stå för, de som tvekade om hennes motiv gör inte det efter den här boken.

För egentligen framkommer det nog inte så mycket mer än vad man kunnat läsa sig till i olika medier. Förutom kärleken och respekten. Den som följt dem genom deras gemensamma liv. Den man själv vill uppnå. Hur de har kämpat både för varann, för världen och mot högerextremismen. Allt de försökt göra för andra människor samtidigt som de utsatt sig själva för ordentliga risker och hot mot deras liv.

Att se hur en sådan livsgärning slutar i ren girighet och ekonomiskt krig gör mig bara mer ledsen. Mer ledsen för Eva, som blir fråntagen all rätt, rätten till den man hon älskade och levde ihop med. Och än mer frågar jag mig hur man kan göra så mot en annan människa. Allt för pengarnas skull.

För Stieg var så mycket mer än endast Millennium. Och tidningen Expo med för den delen. Och det är den resan Eva tar oss med på. Från de norrländska skogarna till ekonomiskt krig i Stockholm. En påminnelse om hur luftslott byggs av de som inte kände honom, vad girighet kan göra med folk.

Jag hoppas innerligt, för allas skull, att den verkliga Stieg Larsson, den Stieg Larsson som Eva Gabrielsson tecknar, är den som kommer gå till historien. Att allt försonas. Att all den stöttning som visas Eva efter bortgången kommer ge mer resultat i längden. Att hennes nid bär frukt och att de goda segrar.

Jag rekommenderar, om inte att ni donerar pengar, så i alla fall besöker den supportsida några norrmän startade: Support Eva Gabrielsson.