Att handla på COOP

Vissa går till COOP för att handla mat. Jag... handlar tydligen vampyrböcker där...

Dagens tre slutsatser:

1. Hala bokreapriset borde klassificeras som tortyr.

2. Jag borde inte vara den i detta hushåll som handlar mat. (eller vänta, förresten...)

3. Och slutligen: vampyrer finns överallt omkring oss!

På väg mot Dublin

Så ska jag då för första gången i mitt liv få åka till Dublin, och det redan nu i helgen, när St. Patrick's day firas för fullt!

Och jo, tyvärr, det finns alldeles för få gröna kläder i min garderob. Men nåja, sånt går säkert att lösa på plats.

För en litteraturnörd som jag är Dublin lite av ett Mekka. Det är nästan otroligt vad många stora författare som kommer från den staden. Oscar Wilde, Samuel Beckett, George Bernard Shaw, Jonathan Swift, Bram Stoker (så klart!) och James Joyce.

Till min stora förvåning har jag nu upptäckt att det är just James Joyce som uppmärksammas mest i Dublin och av dublinborna. Den enda författaren av dem uppräknade ovan som jag inte har läst någoting utav.

Skämmas?

Nej, jag tror inte det. James Joyce verkade inte ha det så roligt...

Världsboksdagen

Coolt, det finns verkligen en världsomspännande bokdag! Så underbart!

Okej, det måste jag ju ändå medge, att det finns alldeles för många såna här dagar, från kram-dagen via kanelbullens dag till gud vet allt.

Men böcker är ju ändå en stor nyckel till kunskap, frihet och fantasi. Att kunna läsa och ta till sig det man läser är ett privilegium som inte alla har. Och bränts böcker har det ju tyvärr gjorts flera gånger om i världshistorien, allt för att bränna upp denna kunskap och dessa åsikter.

För mer information finns en hemsida http://www.worldbookday.com/, tyvärr en sida som jag inte når för tillfället på grund av nåt databasfel, men jag hoppas få komma in någon gång och läsa på om denna dag. För den kan väl ändå enbart vara av godo?

Senaste bokinköpet

En viss förvåning förföljer mig när jag ska betala fakturorna från Bokus. Trots att det är jag som litteraturvetaren och bokmalen hemma hos oss, så är det bevisligen inte jag som spenderar mest pengar på böcker...

Men förvisso, när vissa bokpaket dimper ned, då gnäller man inte över vem som köper dyrast böcker. Man njuter enbart av det som finns i paketet. Enbart njutning, i alla fall från min sida. Även om sambons böcker har väldigt intressanta titlar. Dock inte så intressant innehåll, om ni frågar mig...

Vilka böcker som är mina och vilka som är sambons, är kanske inte så svårt att räkna ut ;)

En fotnot hit... och en fotnot dit...

Alla som någon gång skrivit ett längre arbete för överlämning, bedömning, granskning eller dylikt förstår nog innebörden i det bevingade citatet: "Igår tog jag bort ett komma. Idag satte jag tillbaka det." Eller hur det nu var det där citatet löd...

Okej, jag har inte kommit så långt ännu med min uppsats så att jag sitter och tar bort kommateken och sen sätter tillbaka dem. Däremot så har jag kommit så långt att jag gått igenom alla fotnoter och korrigerat och rättat till dem.

Det tog alldeles för många timmar.

Gud min nåde hur många fotnoter man kan få in i en masteruppsats. Jag är nästan lite imponerad av mig själv.
Dock är det väl så illa att man inte får några pluspoäng, inte ens en guldstjärna i kanten, för att man har många fotnoter.

Men nu var det kanske inte just antalet fotnoter som var det stora problemet, som detta med Oxfordsystemet. På något sätt ås känns det som att jag borde kunna det systemet innan och utan vid det här laget efter alla uppsatser, inlämningsuppgifter och hemtentor. Men icke. Det är nästan så man undrar om det finns någonting som man glömmer fortare än det.

Det mest ironiska är ju helt klart att jag spenderat nånstans mellan tre och fyra timmar med att korrigera formalian. Plus all tid det tog att skriva fotnoterna från början.
Tid som man tyckerman kunde fått ägna åt kvaliteten och innehållet i själva uppsatsen.

Men icke.
Eller okej, om jag hade gjort rätt från början, så...

Gaaah, Oxfordsystemet får mig bara att känna mig som en stor nöt. Dock, den stora fördelen, detta tjafs får mig att verkligen bara vilja bli klar med uppsatsen.

Men, men, separationsångesten kommer nog vilken sekund som helst. Att behöva säga hej då åt Eric Northman och Edward Cullen. snyft... Lite för rolig uppsats, den saken är klar...

Heja Maj Sjöwall

Så har då Maj Sjöwall fått Leninpriset, någonting som hon själv gläds väldigt mycket över. Socialismen har präglat hennes böcker och det är ingen nyhet var hon står ur ett sådant politiskt perspektiv.

Att Sjöwall även uppmärksammas så här sent i sin karriär tycker jag är helt klart glädjande, oavsett vilket pris det än må handla om. Hon har gjort mycket för svensk kriminallitteratur och hon har varit med att bana väg för många nutida deckarförfattare på den internationella marknaden.

Visst, man kan ha många åsikter om ett pris döpt efter Lenin, men i ärlighetens namn, borde inte vår käre utrikesminister ha bättre saker för sig, än att twittra kritiska kommentarer om vilka nationella priser våra författare tar emot?

Kriminalromanens narrativitet

Okej, nu har jag förvisso i mitt senaste inlägg klagat på moderna kriminalromaner, vilket sanningen sägande inte heller är första gången. Trots detta kan jag inte låta bli att komma med ytterligare ett kritiskt inlägg, återigen grundat på romanen Innan du dog av Camilla Grebe och Åsa Träff.
Denna gång riktar sig kritiken mot narrativiteten. Grebe och Träff har tagit till berättartekniken som inte är helt ovanlig för denna typ av kriminalromaner, att berätta utifrån ett förstahandsperspektiv. Och visst har det sina fördelar, det är lättare att bygga upp spänningen på detta sätt, att skapa en paranoid känsla genom romanen. Men samtidigt är det en av de känsligaste berättarteknikerna inom kriminalromanen: som läsare vet man ju att berättaren kommer överleva - för trots allt, hur skulle hon annars kunna berätta denna historia?
Just detta ställs på sin spets då hon står öga mot öga med mördaren, då han har ett vapen riktat mot henne och hotar med att förgöra henne där och då. Spänningen försvinner helt, det är en scen som inte är den minsta intressant - hon kommer ändå överleva.

Visst, Raymond Chandler lyckades förvånansvärt bra med denna vinkling i sina hårdkokta deckare om Philip Marlowe, det ska absolut medges. Och i ärlighetens namn så borde väl just Raymond Chandler på något sätt vara målet och måttstocken för dagens författare av kriminalromaner. Det är ändå få förunnat att kunna skriva en hårdkokt deckare utifrån ett jag-perspektiv.

I begreppet hårdkokt ligger fokus på att man inte vet vem som är oskyldig och inte. Hjälten kan vara den skyldige, den som tar i för hårt och inte går vinnande ur kampen som en ängel.

Sen ska man absolut inte glömma mästaren inom denna typ av narrativitet: Edgar Allan Poe. Hans berättelse om mannen som precis kommer dö, berättad utifrån den döendes perspektiv biter sig fast. Och med denna berättelse satte Poe nivån för resten av sina berättelser - man kan inte lita på Poe och hans berättare i novellerna. De kan dö vilken sekund som helst.
Vilket gör att spänningen håller i sig. Rakt igenom. Till sista punkten.

Men tyvärr, det är få förunnat att lyckas med detta. Grebe och Träff gör det absolut inte. Det blir snarast bara en onödig passage och blasé.

Snart borde det komma en ny Chandler eller Poe. Frågan är bara när. Och hur länge vi orkar vänta på detta.