Djävulen och fröken Prym

Det finns många grymma berättelser om Vlad Tepes, även känd som Vlad Pålspetsaren och tillika mannen som gav upphov till Bram Stokers klassiska Dracula. Även om verklighetens Vlad Tepes inte var vampyr som drack blod från människor, så var han minst lika grym. För att visa på hur bra hans ledarskap var och hur ärliga hans undersåtar var, så lät han ställa ut en gyllene bägare mitt på torget. Ingen vågade stjäla bägaren som fördes tillbaka till Vlad Tepes helt oförstörd.

I Paulo Coelhos Djävulen och fröken Prym kommer Djävulen på besök till en by fylld av girighet, feghet och fruktan. Djävulen gör samma sak som Vlad Tepes, en skatt blir placerad i byn. I och för sig inte på torget, utan i skogen strax utanför byn. Djävulen berättar frö fröken Prym att skatten finns där. Att byborna kommer att få behålla skatten. Under en förutsättning: att de dödar någon av invånarna i den lilla byn.

Djävulens ansats är ett försök att få reda på om människan är god eller ond. Det blir en själarnas kamp, där alla sätts på prov. Den unga fröken Prym är på jakt efter lyckan, men vari finns lyckan? Finns den i skatten? Under loppet av sju dagar förändras hennes liv. Byborna måste välja den goda eller den onda vägen.

Romanen är en allegori inte bara på Vlad Tepes maktutövande men även på Bibelns Job och hans kval. Berättelsen blir genom Coelhos ord mer lättillgänglig, lättare att förstå och lättare att sätta sig in i. Människans kamp mot det onda, även det onda som finns inom människan själv, blir en berättelse om en servitris förhoppningar om att komma ifrån byn, få se någonting mer.

Det är en vacker bok, en vacker beskrivning av den inre kampen. Att vilja göra gott, men ändå sätta sig själv först. Att finna sin egen lycka. Kan man finna den, uppnå den utan att göra det på någon annans bekostnad? Och lyckan, vad består den utav? Är den en lycka om det är på någon annans bekostnad?