Nej tack, jag klarar mig

Efter att ha tagit mig igenom hela Unni Drougges Jag, jag, jag, något som i sig kräver minst en tapperhetsmedalj, så lovade jag mig själv att aldrig någonsin utsätta mig själv för hennes böcker. För i ärlighetens namn så var läsandet av den boken endast ett stort misstag, ett spenderande av tid som jag aldrig får tillbaka, tid då jag mådde dåligt av den patetiska berättelsen och det stora misslyckandet av att försöka göra någon kvinnlig version av UIf Lundells klassiska Jack (som i stället är en bok som jag rekommenderar alla att läsa). Och i ärlighetens namn: jag förstod aldrig poängen med Unni Drougges roman.

Men av någon anledning, misstag kanske?, så har jag gett mig på ytterligare en bok av Drougge: Lutherska badet. Och visst, det är långt mellan Lutherska badet och Jag, jag, jag, det måste jag ändå tillstå. Och man märker helt klart av att även Drougge blivit äldre och fått den kunskap som kommer med åren. Men för mig, som inte läst någonting annat utav Drougge och med största sannolikhet inte kommer göra det igen, så blir det ett hopp från en galen ungdom med droger, sex i barnvagnar i trappuppgångar, patetiska försök till frigjordhet och fester, fester fester, till övre borgarklassens besök på Lutherska badet på morgnarna innan det är dags att gå till jobbet.

Det är en ytterst förutsägbar roman. Hustrun börjar bada på morgnarna, hon får nya livsinsikter i mötet med de äldre kvinnorna. Hon blir gravid och hennes omogna make måste helt plötsligt bli vuxen. Frågetecken om otrohet kommer upp, samtidigt som Drougge försöker slå ett slag för den homosexuella kärleken och livsstilen. Ett väldigt misslyckat slag, då det ända hon lyckas fastslå är att det endast är de homosexuella som är beroende av etiketter på det som inte är hetronormt. Vilket kanske förvisso var hennes målsättning, lite oklart vad hon egentligen vill med den sidoberättelsen.

Lite som man undrar med hela romanen. En äkta make och ett barn, det är allt som behövs för ett fullgott liv. Men man måste ha både ock. Punkt slut. Oavsett om maken tar ansvar, kan hantera sitt eget liv eller inte. För målet med livet är endast ett lyckligt äktenskap och ett barn. I alla fall enligt Drougge. Inget nytt under solen, inga intressanta grepp, inga spännande svängningar. Nej, ingenting. Slätstruket. Men inte lika patetiskt, mest platt.