fredag 30 mars 2012

Den otillförlitliga berättaren

Jaget som berättare har i alla tider varit subjektiv, och dess berättelse betraktas med viss skepticitet. Vad är egentligen sant, vad har faktiskt hänt, utspelade det sig verkligen på det här sättet? Det är frågor som ofta dyker upp när man hör någon berättelse, framför allt om de verkar smått osannolika. Segraren skriver historien och det är svårt att bryta ned en historia om man inte har faktiska bevis. Hur vet man om personen ljuger eller inte?

Inom litteraturens värld har jaget som berättare lett till många tolkningsproblem och intressanta frågeställningar, detta oavsett om det handlar om en självbiografi eller om ren fiktion. Ljuger berättaren eller inte? Att låta berättaren ljuga eller förtränga delar av historien är ett stilgrepp som används inom fiktionen. Där finns alltid den konstnärliga friheten att ta till, att luta sig emot.

Diskussionen om trovärdigheten hos berättaren blossar upp då och då, men endast i samband med självbiografier. Det känns lite som att folk glömmer bort att även självbiografier har den konstnärliga friheten att luta sig emot. Och minnena är personliga, vi minns alla olika saker. Vi sätter värde på olika saker, och det blir vinklat. Man måste ta det för vad det är, precis som vi gör inom fiktionen. En självbiografi är en specifik persons minnen av olika händelser, vare sig mer eller mindre. En persons minnen kan vi aldrig ta ifrån honom eller henne.

Däremot så låter vi oss luras mycket lättare av fiktionens jag-berättare. Vi har en förmåga att svälja hull och hår för vad det är. Vilket är författarens ambition och som ofta leder till en viss förvåning i slutändan. I vissa fall är det till och med själva motivet med romanen.

Fay Weldon har satt fingret på detta med jaget som otillförlitlig berättare mycket elegant i sin roman En styvmors dagbok. En mor läser sin dotters dagbok och parallellt får man ta del av moderns minnen av samma händelser. Eftersom det är modern som berättar historien och man får läsa dotterns dagboksutdrag får man som läsare automatiskt två jag-berättare om samma historia. Vem ljuger och vem talar sanning? Eller talar båda sanning, de har bara olika minnen av samma händelse?
Det blir en roman till viss del narratologin förkroppsligad. En spännande läsning utifrån denna aspekt, en läsning där man till slut inte riktigt vågar tro på någon av de båda berättarna. Två subjektiva berättelser krockar med varann. Berättartekniken hamnar i fokus på ett mycket elegant och eftertänksamt sätt. Och jag känner hur varenda litteraturvetenskaplig ådra i min kropp njuter av läsningen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar