Så kommer ytterligare en helg i Stockholm gå förbi och aldrig komma åter

Okej, det är ju kul att olika kulturella tillställningar, som till exempel nästa års Eurovision, sker på helt andra ställen än här uppe i den kungliga huvudstaden. För häruppe händer det ju i ärlighetens namn så mycket, som det är. Och Sverige är ju faktiskt inte enbart Stockholm, även om många kritiker gentemot Eurovisions placering i Malmö verkar tro det.

Men om det finns en sak som verkligen borde gå av stapeln här uppe i Stockholm så är det ju bokmässan. Inte för att det är den kungliga huvudstaden eller för att en massa bokförlag ligger här uppe eller någonting åt det hållet.

Utan enbart för att det ju är här som JAG bor.

Och Göteborg ligger så långt ifrån lilla JAG.

Snyft, ingen bokmässa för mig i år. Heller. Men en vacker dag så ska även jag dit.

Men så länge så får jag väl trösta mig med att nästa helg är det SF-konventet Kontrast i Uppsala. Och det ligger ännu längre från Göteborg än vad Stockholm gör. Skadeglädjen är stor just nu ;)

Litteratur om litteratur

Hela denna debatt som oerhört snabbt och brett blommade upp angående bortplockandet av Tintin från Kulturhusets bibliotek (en debatt som jag själv inte kunde hålla mig ifrån) gav återigen bevis för hur viktig litteraturen är för vår egen verklighet.

Förvisso så kanske man inte måste gå så långt som till debatten kring Tintin för att förstå att man är långt ifrån ensam om att ha detta stora intresse för litteratur i verkligheten. Det räcker ju ändå med att gå in och titta på det stora utbudet av tidningar som handlar om just litteratur som ändå finns på marknaden. Enligt Tidningskungen finns det 89 tidningar som handlar om Kultur och Litteratur. I ärlighetens namn bra många fler än vad jag faktiskt trodde.

Okej, nu handlar många av dessa tidningar om tatueringar, men ändå. Det är ändå ett fascinerande stort utbud av tidningar som ändå handlar om sådant som till största delen endast finns för att försköna och berika våra liv.

I en värld som går mer och mer åt digitalisering, så gläds jag lite extra åt detta. Och då framför allt att folk fortfarande läser tidningar i magasinformat, fördjupar sig i de områden som intresserar en, som gör ens liv mycket gladare och skönare. Dock är jag själv väldigt dålig på just denna del av fördjupning, något magasin  blir det förvisso då och då, men inte i närheten av så ofta som jag önskar. Tyvärr. För magasinen och fördjupningarna kring vår älskade litteratur ger ju ändå fler nyanser, mer sätt att njuta. För att inte tala om att de ger fler förslag på vad man ska läsa, vad som är på gång och vad som kan vara värt att lägga sin dyrbara lästid på. Jag känner ju själv att man lätt blir väldigt inrutad, hamnar i sitt lilla litteraturfack utan att se vad som finns där utanför.

Lite på samma sätt som när vi kommer till magasin. Tidningshyllan på Coop går jag ganska snabbt förbi, när man väl kommit dit är man ju ändå så väldigt nära kassorna och befrielsen att få komma hem.

Stanna upp där och fundera på någonting att läsa?
Nej tyvärr, så fungerar inte jag.

Men nu har jag ju kommit in på tidningskungens sida, man kanske skulle... Gardell ser ju ändå så väldigt inbjudande ut...

E-böcker och erotik

Diskussionen om e-böcker kontra vanliga pappersböcker blommar upp då och då. Jag hamnade själv i en sådan i förra veckan, en diskussion som inte satte det ena mot det andra, utan såg det ena som ett komplement till det andra.

Och det kanske är lite så man ska se på saken. Att e-böcker och läsplattor är till som komplement, inte för att ta över. För i sanningens namn, vill man verkligen ha alla böcker man läser ståendes hemma i bokhyllan? Och springa till biblioteket, och framför allt att komma ihåg att springa tillbaka till biblioteket för att lämna tillbaka de lånade böckerna i tid, är inte en favoritsysselsättning för alla.

Så visst, här har e-böckerna och läsplattorna en stor marknad. Och enligt min kollega så har e-böckerna rönt stor mark inom ett specifikt område: de mer erotiska böckerna.

Alla vill läsa Fifty Shadows of Grey men ingen vill att någon annan ska veta om att man läser den.

Typ.

Sitter man med en läsplatta på tunnelbanan eller bussen så är det ju bara att konstatera: ingen annan ser vad det är man läser. Ingen kan döma en utifrån vad man läser.

Enligt samma kollega så ska just Fifty Shadows of Grey vara den mest sålda e-boken för tillfället. Om detta är sant eller inte, har jag inte lyckats ta reda på. Men det låter ju ändå ganska så troligt. Och precis som min kollega påpekade: det är inte så konstigt att bokförlaget stoppat utlåning av denna bästsäljare som e-bok. En alldeles för stor inkomstkälla hade väl försvunnit annars.

Nu är jag själv inte så kinkig på detta område. Jag har förvisso inte hunnit läsa Fifty Shadows of Grey ännu, en av de stora nackdelarna med att skriva en masteruppsats är just den att man inte hinner med att läsa annan litteratur än sådant som är relevant för själva uppsatsen. Men efter jul och framläggning, då minsann ska jag ge mig på dem. Och jo, jag kommer köpa böckerna i pappersformat och ha dem stående i bokhyllan. Så kinkig är jag inte för vad andra tycker och tänker om mig utifrån min bokhylla och läsvanor. Herregud, de kommer ju få slåss om utrymme med det mesta i vampyrväg, större delen av Per-Anders Fogelströms och Ivar Lo Johanssons alster, Strindberg, Lundell, Dostojevskij och... japp: markis de Sades samlade noveller.

Så försök sätta en etikett på mig utifrån mina läsvanor, om ni vågar ;)

Så suddar vi ut ytterligare en del ur litteraturhistorien

Okej, som litteraturvetare så hyser jag per automatik ganska så ordentliga agg gentemot bibliotekarier, vilket inte precis medför att jag emottog dagens nyhet om att Tintin rensas ut från Kulturhusets bibliotek med vare sig förvåning eller glädje. Snarare så känns det ju ändå väldigt naturligt.

Att jag som litteraturvetare hyser agg gentemot bibliotekarier grundar sig först och främst i det faktum att de senare konstant leker någon form av litteraturpolis: hårdhänt går de fram genom litteraturen och bestämmer vad som är "god litteratur" och vad folket ska läsa. Och därmed först och främst barn, som inte har samma möjligheter att leta vidare om vi inte finner det vi söker.
Denna gallring som konstant pågår inom biblioteken medför att mycken av den litteratur som läses i stor utsträckning inte återfinns att låna. Som exempel kan här nämnas Wahlström&Widstrands klassiska ungdomsböcker med röda och gröna ryggar. Det är inte "god litteratur" att läsa om Kitty eller Bröderna Hardy. Och därför ska dessa böcker inte heller finnas tillgängliga för barn att få läsa helt gratis. Punkt slut.

En av de bästa lärarna jag haft inom litteraturvetenskapen, Dag Hedman, fastslog på en föreläsning att god litteratur är det som ger någonting för läsaren. Visst, ett Nobelpris sätter ju helt klart en kvalitetsstämpel på en författare, men det medför inte att den litteraturen på något sätt skulle vara mer "god" än någon annan. Däremot mindre populärlitteratur.

All litteratur har någonting att ge läsaren, däremot är det inte säkert att läsaren får ut någonting utav det. En läsare älskar Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad för dess beskrivningar av ett forna Stockholm, andra har inget utbyte alls av dessa beskrivningar. August Strindbergs Det nya riket med ironiska och satiriska beskrivningar av makten och representationsreformen är svår att ta åt sig i dagsläget, men för den som vill veta mer om inställningen kring denna reform och som orkar grotta ned sig i den tunga texten så ger den väldigt mycket.

För litteraturhistorien är en av de bästa beskrivningarna av vår historia. Att läsa Jane Austens Stolthet och fördom ger en ypperlig beskrivning av hur det var att leva som ung kvinna i England under hennes tid.

Att läsa Tintin är ett ypperligt sätt att förstå 1930-talets inställningar till stereotyper, Afrika, kolonialismen etc. Som fastslagits i Belgisk domstol är Tintin inte rasistisk, den uppvisar 30-talets inställning och världsbild. Men som jag läste i en kommentar på någon tidning angående detta: är nästa steg bokbål? På 30-talet brändes judiska böcker, idag förnekar vi böcker som skrevs på 30-talet. Någon form av cirkel börjar bli sluten. Människan kan inte tänka själv, då måste övermänniskan - makten i detta fall förmänskligad som bibliotekarie, bestämma vad människan ska tycka.
Att vara rasist är inte olagligt i Sverige. Vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet och ytterligare en massa lagar som ger oss idel massa rättigheter vad gäller att tycka och tänka själva.
Men inte så länge det handlar om litteratur tillgänglig för alla?

Jag väntar för tillfället med fasa på den dag då även P.G. Woodhouse blir utkastad från biblioteket. Två vita män som smetar skokräm i ansiktet för att kunna passera som orkestermedlemmar och för att underhålla barn. Det kan väl inte heller passa?

Men bibliotekarierna har säkert inte läst Woodehouses böcker. Det är ju komedi, det är väl inte tillräckligt "fint"?

Författare jag alltid vill ha nåt oläst utav

Snowflakes in rain skrev för ett tag sedan om författare som hon alltid vill ha någonting oläst utav. Och det är ju helt klart en känsla som jag delar med henne, att man alltid vill leva med vetskapen om att det faktiskt finns ytterligare en bok att läsa av denna författare. Däremot så delar vi inte på författarnamnen, mitt intresse riktar sig åt ett helt annat håll.

Så, min egen privata topp 3-lista över författare som jag alltid vill ha nåt oläst utav:

1. Per Anders Fogelström
Att ha en avliden författare på en sån här lista medför ju tyvärr lite problem. Men än finns det många böcker kvar.

2. Charlaine Harris
Troligtvis en författare som är övergående, men som det känns just nu: fortsätt skriv! Jag får inte nog av hennes fiktiva värld.

3. Oscar Wilde
Så var det detta med döda författare, ja...

Självklart så finns det många fler författare som passar in på denna lista, men så här direkt från hjärtat så får dessa tre namn trona här.

Jag kan inte låta bli att avsluta med en topp 3-lista över författare som jag ärligt talat önskar att jag aldrig gett mig på att läsa:

1. Jean-Paul Sartre
I en av litteraturkurserna åkte vi på att läsa Sartres självbiografi Orden. Det må vara många år sen, men jag får fortfarande rysningar när jag ser Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton då en stackare får just denna bok. På franska.

2. Marcel Proust
Efter första delen av På spaning efter den tid som flytt beslöt jag mig för att det var bäst att låta den flydda tiden få vara ifred...

3. Robert Jordan
Nej, nej och åter nej. Wheel of Times är verkligen inte bra.

Alla borde få ha en egen riddare!

En egen riddare som försvarar en mot alla elaka väderkvarnar där ute. Här min egen stridslystna riddare på besök i holländska Alkmaar.

Nya steg för yttrandefriheten

Idag är en sån här dag då jag har kollat nyhetssidorna med jämna mellanrum. Och till slut så kom då den glada och underbara nyheten att de båda journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye kommer att benådas och därmed släppas från etiopiskt fängelse. Och som jag har förstått det så är det inte längre rykten, det är sanningen.

Den glädje och lycka som en sådan nyhet tas emot av Perssons och Schibbyes familj och vänner är kan jag aldrig någonsin ens fantisera om. Min lycka för deras frigivning är lite som en droppe i havet, men samtidigt så faller det så många droppar i havet över detta, så att alla dropparna faktiskt kanske spelar lite roll i alla fall?

Samtidigt ska vi inte glömma det steg som denna frigivning är för yttrandefriheten. Ett steg som jag hoppas att Dawit Isaac också kommer få vara med om att ta.

Samtidigt som jag läste om denna stora lycka för de båda svenska journalisterna, så sprang jag även på denna nyhet (som förvisso är några dar gammal, men ändå, den är ju ny för mig...): att Sigtuna ansluter sig till nätverket Icorn och därmed blir en fristad för förföljda journalister och författare. Återigen ett litet steg, men ändå ett gigantiskt sådant. Sigtuna blir den sjunde kommunen i Sverige som blir en sådan fristad. 

Lite bittert så frågar jag mig förvisso hur stor nytta dessa fristäder faktiskt gör i praktiken. Men i bland kan det där steget i teorin vara värt minst lika mycket. Ett steg som visar den svenska inställningen till yttrande- och åsiktsfriheten. Och sådana steg verkar vi inte kunna ta för många utav. Tyvärr.