Så suddar vi ut ytterligare en del ur litteraturhistorien

Okej, som litteraturvetare så hyser jag per automatik ganska så ordentliga agg gentemot bibliotekarier, vilket inte precis medför att jag emottog dagens nyhet om att Tintin rensas ut från Kulturhusets bibliotek med vare sig förvåning eller glädje. Snarare så känns det ju ändå väldigt naturligt.

Att jag som litteraturvetare hyser agg gentemot bibliotekarier grundar sig först och främst i det faktum att de senare konstant leker någon form av litteraturpolis: hårdhänt går de fram genom litteraturen och bestämmer vad som är "god litteratur" och vad folket ska läsa. Och därmed först och främst barn, som inte har samma möjligheter att leta vidare om vi inte finner det vi söker.
Denna gallring som konstant pågår inom biblioteken medför att mycken av den litteratur som läses i stor utsträckning inte återfinns att låna. Som exempel kan här nämnas Wahlström&Widstrands klassiska ungdomsböcker med röda och gröna ryggar. Det är inte "god litteratur" att läsa om Kitty eller Bröderna Hardy. Och därför ska dessa böcker inte heller finnas tillgängliga för barn att få läsa helt gratis. Punkt slut.

En av de bästa lärarna jag haft inom litteraturvetenskapen, Dag Hedman, fastslog på en föreläsning att god litteratur är det som ger någonting för läsaren. Visst, ett Nobelpris sätter ju helt klart en kvalitetsstämpel på en författare, men det medför inte att den litteraturen på något sätt skulle vara mer "god" än någon annan. Däremot mindre populärlitteratur.

All litteratur har någonting att ge läsaren, däremot är det inte säkert att läsaren får ut någonting utav det. En läsare älskar Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad för dess beskrivningar av ett forna Stockholm, andra har inget utbyte alls av dessa beskrivningar. August Strindbergs Det nya riket med ironiska och satiriska beskrivningar av makten och representationsreformen är svår att ta åt sig i dagsläget, men för den som vill veta mer om inställningen kring denna reform och som orkar grotta ned sig i den tunga texten så ger den väldigt mycket.

För litteraturhistorien är en av de bästa beskrivningarna av vår historia. Att läsa Jane Austens Stolthet och fördom ger en ypperlig beskrivning av hur det var att leva som ung kvinna i England under hennes tid.

Att läsa Tintin är ett ypperligt sätt att förstå 1930-talets inställningar till stereotyper, Afrika, kolonialismen etc. Som fastslagits i Belgisk domstol är Tintin inte rasistisk, den uppvisar 30-talets inställning och världsbild. Men som jag läste i en kommentar på någon tidning angående detta: är nästa steg bokbål? På 30-talet brändes judiska böcker, idag förnekar vi böcker som skrevs på 30-talet. Någon form av cirkel börjar bli sluten. Människan kan inte tänka själv, då måste övermänniskan - makten i detta fall förmänskligad som bibliotekarie, bestämma vad människan ska tycka.
Att vara rasist är inte olagligt i Sverige. Vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet och ytterligare en massa lagar som ger oss idel massa rättigheter vad gäller att tycka och tänka själva.
Men inte så länge det handlar om litteratur tillgänglig för alla?

Jag väntar för tillfället med fasa på den dag då även P.G. Woodhouse blir utkastad från biblioteket. Två vita män som smetar skokräm i ansiktet för att kunna passera som orkestermedlemmar och för att underhålla barn. Det kan väl inte heller passa?

Men bibliotekarierna har säkert inte läst Woodehouses böcker. Det är ju komedi, det är väl inte tillräckligt "fint"?