torsdag 24 maj 2012

Harlequin fortfarande kioskvältare

Okej, jag får väl börja med att fastslå faktum: jag är inte speciellt förtjust i Harlequin. När jag läste litteraturvetenskap på fortsättningsnivå ingick delkursen populärlitteratur, och detta var första gången i mitt liv som jag kom i kontakt med Harlequinromanen. Visst, jag hade ju sett dem i bokställen i affären, men jag hade aldrig någonsin känt någon lust att läsa dessa. Men nu befann jag mig plötsligt, vid närmare 30 års ålder, i en situation då jag var tvungen att läsa en Harlequinroman. Och på något sätt så blev det ju ändå väldigt spännande. Vad var nu detta för någonting?

Jag hade ju hört så mycket om dessa romaner tidigare, om deras romantiska berättelser och erotiska undertoner. Så lite såg jag ju ändå fram emot att få läsa dem, det var ju nästan som om det var lite förbjudet, lite tabubelagt att läsa dessa böcker.

Men okej, jag blev besviken, jag får stå för det. Det var ingen bra historia, och speciellt erotisk ansåg jag inte heller att boken var. I ärlighetens namn så hade jag fått ut mer av att läsa någon förtäckt porrtidning än denna bok. Vilket jag även påpekade på den individuella, muntliga examinationen som avslutade kursen.
Men okej, Harlequinromanen fick en andra och en tredje chans. Tyvärr så hjälpte inte detta, och dessa till mig själv införskaffade böcker gavs bort inom kort, vilket är väldigt ovanligt för mig. Jag vill ha kvar mina böcker, jag vill ha dem i min bokhylla.

Trots att jag inte fann något intresse i själva romanerna, så finns det ju samtidigt någonting väldigt fascinerande över dessa romaner. De mest erotiskt laddade romanerna (exclusive, om jag inte minns helt fel) handlar ju på det ena eller det andra sättet om sexuella relationer. Men samtidigt, på det specifikt angivna sidoantalet, finns det en lång lista av ord som inte får användas. Romanen ska vara exakt si och så lång, och ord som "bröstvårta" eller "penis" eller andra ord för könsorgan får inte förekomma i böckerna. Här är det omskrivningar som gäller, omskrivningar till fanders, där författarna själva får censurera texten, för att ingen ska bli provocerad. Reglerna kring Harlequinromanen är stenhårda, och i ärlighetens namn är jag väldigt fascinerad över dessa författare som kan behålla den konstnärliga friheten inom dessa ramar, och producera roman efter roman.

Det är verkligen inte en romanform som ska underskattas, den saken är klar. Och sen att det är detta förlag som leder ligan över sålda böcker numera... jag vet inte riktigt vad man ska säga om detta. Att jag inte delar smak med majoriteten av bokköparna?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar