lördag 29 november 2014

Sjukdomarnas domina

Det händer ytterst sällan, det måste jag då ändå tillstå, alldeles för sällan till och med, att jag numera läser serier. Det är egentligen ingenting jag har tänkt så mycket på, mer än att jag med jämna mellanrum funderar lite på om jag ska ta och läsa serien Walking Dead. Zombiehistorier måste ju ändå göra sig bra mycket bättre, om det är illustrerat, eller hur?

Detta gäller i alla fall om man vill få fram lite mer krypande, mörk historia. Mater Morbi är historien om hur mardrömsdetektiven Dylan Dog får uppleva en av sina egna största mardörmmar: att ligga sjuk och bortglömd på sjukhuset och få möta Mater Morbi: alla sjukdomars moder. En sexig svarthårig kvinna, iklädd endast läderunderkläder, högklackade skor och en mantel.


Med en piska som enda accessoar.

Hela hennes uppenbarelse blir en symbol för sjukdomens lidanden, dess plågande och dess obarmhärtighet. Enligt extramaterialet som återfinns i slutet av magasinet skall hennes förförande sida symbolisera just sjukdomens förförande sida. Här känner jag att upphovsmännen helt har tappat mig. Har sjukdomen en förförande sida?

Hela serien är så underbart mörk. Skuggorna förföljer läsaren både genom bilderna som genom själva berättelsen. Allt från Dylans kamp med sjukhusets personal om vem han är och vem som är hans läkare, fram till den lille pojkens kamp med Mater Morbi. Även om bilderna är svartvita, så framgår det så tydligt att ingenting är svartvitt i världen. Den enes död kan helt klart vara den andres bröd. Livet mer som en gråskala på väg mot någon form av dystopi. Den inre kampen vars skuggor syns i bilderna.

Historien är Dylan Dogs kamp mot sjukdomen och Mater Morbi. Den blir ett intressant inlägg i debatten kring dödshjälp. En frisk fläkt i debatten om rätten till dödshjälp med fokus på det lidande själva sjukdomsförloppet fram mot det oåterkalleliga.

Jag har aldrig tidigare läst någonting om Dylan Dog, men känner efter detta första möte att jag mycket väl kan tänka mig fördjupa denna bekantskap. Bara faktumet att Dylan Dogs är en ren kopia av Groucho Marx, och till råga på allt heter Groucho - snacka om tillfällighet, va ;) - gör ju att man gärna vill läsa bra mycket mer. Oavsett om övriga album är så här seriösa eller inte. I övrigt var bekantskapen enkel att göra, med hänsyn till det extramaterial som återfinns i slutet av magasinet. Jag är lite av en sucker för extramaterial, så även i detta fall. Kul att få veta hur de tänkt i utformandet av exempelvis Mater Morbi, hur författaren Robert Recchioni tagit sig an berättelsen om Dylan Dog och Mater Morbi tillsammans med tecknaren Massimo Carnevale. För att inte tala om den enorma uppståndelse albumet gjorde då det gavs ut 2009 i Italien.

Tänk så mycket liv en liten serie kan skapa.

Det är sånt som får en att behålla tron på kulturen som ett viktigt uttrycksmedel.

söndag 16 november 2014

Akademibokhandelns genreindelning

Mina oregelbundet återkommande besök hos Akademibokhandeln brukar medföra en hel del lyfta ögonbryn och småleenden kring hur personalen genreindelar sitt utbud. För att inte tala om hur de benämner genrerna, och inte heller använder samma benämningar på engelska som på svenska. Visst, detta är ju helt klart litteraturvetarens i-landsproblem, men lite roligt ska väl vi också få ha det i vardagen?

Gårdagens besök på Akademibokhandeln i Uppsala gav dock upphov till skratt inte bara för mig, utan även för mitt sällskap liksom andra inne i affären. På tonårsavdelningen fanns en hylla med "Klassiker". De flesta böckerna på engelska, dock inte alla. Här återfanns allt från Alice i Underlandet till Den lille prinsen. 

Precis vad man tänker på, när man tänker på tonårsböcker, eller hur?

Sen hur man kan få för sig att "klassiker" är en genre är någonting helt annat, som jag får slita mitt hår över en annan dag. Just nu önskar jag bara att personalen på Akademibokhandeln hade koll på vad det är för nåt de säljer.

fredag 7 november 2014

Poirot tillbaka

Jag måste erkänna att jag kände mig lite kluven när jag fick höra att den brittiska författarinnan Sophie Hannah skulle ta efter där Agatha Christie slutade. Att hon skulle skriva en helt ny bok om den klassiske privatdetektiven Hercule Poirot. Christie hann själv med att skriva fler än 30 böcker med Poirot i, så den stora frågan är ju om det verkligen finns ett behov av ytterligare en?

Det enkla och likaså ärliga svaret på den frågan är ju helt klart huruvida det är en bra bok eller inte.

Önskemålet om ytterligare en bok i Agatha Christies fotspår kom från hennes efterlevande och lotten föll som sagt på Sophie Hannah. När hon var på besök här i Sverige och bjöd in till bloggträff hos bokförlaget Bookmarks talade hon gärna om sin kärlek till Christie och hennes romaner. Inledningsvis tyckte hon det var smått skrämmande att skriva vidare där Christie slutade, men samtidigt kände hon att hon hade en story redan klar, som skulle passa perfekt. Christies ättlingar har funnits med i utkanten genom författandet, även om både story och val av huvudrollskaraktär helt är Sophie Hannahs.

Hercule Poirot är Christies mest kända huvudkaraktär, men likväl en karaktär som Christie själv var speciellt förtjust i. Hannah är inte heller överdrivet förtjust i Poirot, men säger själv att det är mycket enklare att skriva med honom som hjälte än miss Marple. Hans sätt att blanda engelska med franska uttryck är enbart ett av de säregna egenskaper som är typiska för Poirot och som är tacksamma att arbeta vidare med.

Romanen i fråga då?

Titeln blev på svenska Monogrammorden, en titel som ändå måste anses passa bra in bland alla de övriga titlarna.
Mordgåtan är en klassisk pusselgåta, så där lagom invecklad så man nästan har koll på alla ledtrådar, men verkligen inte kan få ihop det utan Poirots hjälp. (Okej, det kanske enbart gäller mig, men jag tror då inte jag har lyckats lösa någon av Christies pussel...)

Självklart vill man gärna fortsätta att jämföra romanen med Christies egna, men - som tur är, skulle jag vilja hävda - så var det så länge sen som jag läste en Christie-deckare att jag faktiskt inte kan jämföra med mer än mina minnen. Så istället för att jämföra romanen, så slås jag ofta av tanken "var det så här det var med Christies romaner?!" Tankar som enbart är av godo, komplimanger som kan riktas direkt till Hannah.
Det största exemplet på detta är att jag blev ordentligt känslomässigt engagerad i historien.

Desto längre jag läser, desto mer fascinerad blir jag. Att Hannah läst Christie en hel del i sitt liv framgår tydligt. Hon har förmågan att få allt och allting att verka mystiskt, hon har förmågan att leda läsaren  rätt samtidigt som hon förvillar in på helt fel vägar. Och framför allt har hon förmågan att hålla sig till själva deckargåtan utan en massa ovidkommande snedspår, som verkar vara på modet numera. Detta är en pusseldeckare, vare sig mer eller mindre. Precis så som det ska vara.
Och på tal om precis så som det ska vara, så är den väldigt lättläst. Man sugs snabbt in i berättelsen, och sen går det inte att släppa boken. Inte nog med att man verkligen vill få veta vem som mördade de tre personerna på den luxuösa hotellet i London, man vill även få veta vad som hände det stackars prästparet som dog för 20 år sedan, de dödsfall som medförde de tre dödsfallen på hotellet. Man vill verkligen få reda på alla intriger, som Hercule Poirot på sitt sedvanliga smått arroganta sätt redogör för genom berättelsens gång. För arrogant är han, och minst lika svår att tycka om hos Sophie Hannah som hos Agatha Christie. Vilket känns tryggt.

Avslutningsvis måste jag få säga att jag hyser en väldigt stor respekt för deckarförfattare av den gamla skolan, den med Agatha Christie som lärare. Vilka oerhört invecklade historier de lyckades få ihop, för att inte tala om hur de återberättar dem bit för bit, ledtråd för ledtråd. Så pass invecklade historier finner man inte i dag, så Sophie Hannahs bidrag till deckargenren är mer än välkommet, och jag hoppas hon är här för att stanna med denna typ av pusseldeckare, oavsett om det är med Poirot i huvudrollen eller inte. Jag har inte läst någonting av Sophie Hannah sen tidigare, men är nu sugen på att ge mig på något annat av hennes alster. Precis som jag nu är sugen på att läsa lite gamla Agatha Christie igen.