tisdag 17 december 2013

En fjärde milleniumbok?!

Tydligen så är det nu bestämt att det ska bli en fjärde bok om Lisbet Salander och Mikael Blomkvist. Och det är då inte den av Stieg Larsson påbörjade fjärde bok som ska slutföras, utan det är en helt ny bok som ska skrivas, denna gång av David Lagercrantz.

Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson sammanfattar situationen på ett utomordentligt bra sätt: "Osmakligt att försöka göra mer pengar". Just ordet "osmakligt" är alldeles för talande i denna situation.

Jag hoppas det visar sig att Eva Gabrielsson har rätt, att Nordstedt inte har rätt till att göra så här. Någonting måste väl ändå få vara heligt, även i denna soppa?

måndag 9 december 2013

Vad hände med Boris Pasternak?

Återigen så upphör jag tyvärr inte att förvånas över utbudet av böcker i Sverige av idag. Till kursen Rysk skönlitteratur på avancerad nivå som jag för tillfället läser vid Stockholms Universitet, återfinns Boris Pasternaks klassiska Doktor Zjivago på litteraturlistan. Att den romanen i sig finns med känns väldigt självklart. Trots allt så tilldelades ju Pasternak Nobelpriset i litteratur 1958, och just faktumet att han utifrån den rådande situationen och hans personliga ställning i dåvarande Sovjetunionen medförde att han var tvungen att tacka nej till priset, gör ju att hans författarskap blir än mer intressant. För att inte tala om just Doktor Zjivago som från början inte fick ges ut i Sovjetunionen, och gavs därför först ut på italienska.

Så döm av min stora förvåning när det visar sig att Doktor Zjivago inte längre ges ut på svenska. På bokus.com återfinns enbart tre titlar av Pasternak, där den mest kända titeln som sagt totalt lyser med sin frånvaro. Den trycks inte längre, och är därmed väldigt svår att få tag på.

Visst finns den på biblioteken, men i och med att en hel kurs ska läsa romanen samtidigt, så blir det fort ganska barskrapat på denna titel i Stockholm stad - tack gode gud så verkar det enbart vara jag som bor i Sollentuna på den här kursen. Så ett låneexemplar finns i trygg förvaring hos mig för tillfället.

Men irriterande är det fortfarande. På något sätt så tycker man ju att verken signerade Nobelpristagare i litteratur borde leva vidare, på något sätt. Inte bara dö den långsamma döden genom att översättningar inte längre ges ut.

Dock är det just specifikt på svenska som den inte längre ges ut. Är du duktig på språk så kan du köpa den på engelska, italienska, ryska...

Eller helt enkelt se TV-serien med Kiera Knightley. Vilket faktiskt låter som en mycket trevligare sysselsättning, för trots allt - efter ungefär 100 sidor - Boris Pasternak och hans Doktor Zjivago är inte vare sig rolig eller lättläst...

torsdag 5 december 2013

ABF om feminism, sci-fi och fantasy

ABF i Stockholm har precis avslutat en kortare föredragsserie som gått under titeln "Samtidsmonster och parallella världar." Sammanlagt så blev det tre föredrag, varav jag hade glädjen att kunna gå på de två sista: "Monstret som politisk varelse" och så igår kväll "Feminism, sci-fi och fantasy".

Inledningsvis måste jag få säga att jag tycker detta har varit ett underbart initiativ från ABF:s sida, väldigt intressanta frågeställningar och kul att man rör sig utanför litteraturens finrum, framför allt så här i de mansdominerade nobelprisdagarna.

Men gårdagens föredrag gav mig enbart en bittter eftersmak. En bitter eftersmak som framför allt kommer ifrån att ingen av de tre föredragarna hade någon som helst koll på feminism och vad det är för någonting. Efter mindre än fem minuter har de fastslagit att en roman enbart kan vara feministisk om den är skriven av en kvinnlig författare och har en kvinnlig huvudrollsinnehavare. På en gång rättar vi in oss i ledet efter Valerie Solanas och hennes SCUM-manifest, redo att skjuta ned första bästa homosexuell man (Alan Ball ligger nog verkligen i farozonen här).

Och min enda känsla är: Har vi inte kommit längre än så här? Har vi kvinnor nu sjunkit så lågt att vi drar alla män över en kam, komstaterar att alla män är djur, sivn och levande dildos, och allt de gör går emot feminismen och någon form av hopp om lika människovärde oavsett kön?

Tyvärr så visar det sig att det är precis så lågt vi har sjunkit, eller i alla fall de båda paneldeltagarna Karin Tidbeck och Nene Ormes. Exempel på exempel radas upp utifrån sci-fi och fantasy, där kvinnor förtrycks, utsätts för sexuella hot eller bara i största allmänhet blir sexualiserade och objektifierade. (Lesbiska kvinnor negligeras effektivt i denna del av debatten: det är obekvämt, en kvinna kan väl inte titta på en annan kvinnas bröst? Vad gör vi med feminismen nu då? Aj, det gör ont, vi stoppar huvudet i sanden och låtsas som ingenting.)

Mot detta står: den kvinnliga författaren som skriver om en kvinnlig huvudrollsinnehavare.

Twilight Saga blev precis förflyttad till att gå i bräschen för den moderna feminismen inom fantasyn. Det trodde ni väl aldrig?

Varenda nerv i min kropp vill bara skrika rakt ut: man är inte feminist bara för att man är kvinna! Man är inte emot feminism bara för att man inte är kvinna!

Om man nu ska se på litteraturen utifrån en sociokulturellt och feministiskt perspektiv så som paneldeltagarna valt att göra, så borde man väl snarare fråga sig vilken typ av hegemoni som återspeglar sig i romanerna. Vilket roll har de kvinnliga karaktärerna i hegemonin? Är de offer, är de självständiga, slåss de för sin rätt som människa? Ses de på som om de vore människor eller som objekt?

Men nej, vi fortsätter på samma spår: det namedroppas författare och romantitlar in i förgängligheternas förgänglihet. För det är enbart det som kvarstår som argument för paneldeltagarna.

Själv går jag därifrån, mer ledsen och urholkad, än förbannad. Att ta debatten så där i slutskedet? Jag börjar förstå Sheldon Coopers uppgivenhet för Penny. Men däremot förstår jag inte att han fortsätter försöka argumentera vetenskap med henne.

onsdag 4 december 2013

Den ryska litteraturen

Under någon form av infall av en tanke om att jag har alldeles för många timmar per dygn i våras, så sökte jag till en kvällskurs i rysk litteraturhistoria vid Stockholms universitet. Trots allt: den skulle ju enbart gå på kvartsfart, hur jobbigt kan nu det vara?!

Och jovisst, så här med facit (nästan) i hand (det är två veckor kvar på kursen och därefter en hemtenta) så får jag väl ändå konstatera att kursen i sig inte är speciellt jobbig.

Men de skönlitterära texterna, däremot. Herregud, det borde finnas någon lag om att alla ryska författare borde skriva ungefär 200 sidor färre. Minst! Verken påminner mer om vapen än om romaner. Och sträckläsning genom alla dessa galna namn gör ju inte det hela enklare, precis.

Men däremot en väldigt intressant kurs, det går inte att komma ifrån. Förutom att jag inte ens efter en andra genomläsning av Tolstojs Anna Karenina kan förstå vad det är som är så bra med den.

Men snart är det dags för den sista föreläsningen, då vi alla ska hålla en tio minuters sammanfattning om en modern rysk roman. Och bland de valbara romanerna fanns till min stora glädje Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij!

Krocken mellan urban fantasy och finrummet kan knappast bli mer påtagligt än så här. Självklart kommer jag hålla ett föredrag om Metro 2033, en enligt mig utomordentligt bra roman. Deltagarna på seminariet går dock inte att jämföra med de personer jag träffar i samband med olika sci-fi tillställningar. Vilket på något sätt gör det hela mycket bättre för att inte tala om roligare.

Den stora frågan är ju nu om jag blir ensam om den romanen eller inte. Jag misstänker att jag blir det. Som sagt, deltagarna på denna typ av kurser är pinsamt smala och enkelspåriga...

Alltså... med undantag av mig. Jag måste väl ändå vara undantaget som bekräftar regeln här? ;)

fredag 1 november 2013

Drama i kostymdramats London

Det är någonting visst över kostymdramats epok. Och framför allt om de utspelar sig i London med omnjed. Fråga mig inte varför, det bara är så. Det finns någon form av romantiskt skimmer över det hela, oavsett om det är romantik á la Jane Austen eller raka motsatsen i form av Sweeney Todd. Det romantiska skimret ligger kvar över dåtidens London, oavsett hur skitigt och rökigt det kan tänkas vara.

I Drama för Sylvia Day en till detta London omgående och direkt. Men tyvärr hamnar jag inte riktigt i detta kostymdrameLondon som jag hade önskat. Beskrivningarna av staden och omgivningar lyser så mycket med sin frånvaro så det mer känns som om boken utspelar sig i en kuliss. Och tyvärr är det lite samma sak även med karaktärerna: de är alla alldeles för snygga för att någonsin bli trovärdiga, karaktärsutvecklingen lyser lika mycket med sin frånvaro som miljöbeskrivningarna och... den manlige hjälten, nej tyvärr, jag kan inte tycka om honom. Han är mer principfast än mr Darcy, så prinicpfast så han aldrig kan erkänna ett misstag eller någonting annat som skulle kunna svärta ned hans perfekta yttre.

Däremot är hjältinnan en kvinna som jag snabbt hyser sympati och värme för. Det är inte svårt att se varför hjälten är förälskad i henne. Dessa starka och trygga kvinnor som fanns redan på denna tid, redo att gå sin egen väg, stå för vad de tycker och gör som de vill. Kvinnor som inte trycks ned genom sin korsett, som förlorar sin värdighet eller människovärde med spetsar, stora klänningar och peruker. Kvinnor som kan stå för jämställdhet även om de är fåfänga.

Det är lite här romanen hamnar för mig. I en könskamp. Kvinna mot man, på det mest primitiva sättet. En kamp som förs hela vägen in i sängkammaren, där sängkammaren blir just slagfältet. En kamp som det snart står klart att mannen kommer förlora. När känslorna tar över och muskler och styrka inte längre spelar någon roll.

Egentligen så är Drama mer av en äventyrsberättelse, men själva äventyret, mysteriet, går förlorat på vägen. Sexscenerna blir från och till så många så de styckar upp äventyret som faller till glömska för könskampen. Vilket förvisso också är den största behållningen med denna roman. Det som gör romanen extra sexig: en kvinna som slåss för sin rätt som människa iklädd korsett. Som är så kvinnlig som man kan tänkas bli. Och som samtidigt njuter av det sexuella umgänget med en man.

fredag 18 oktober 2013

T-0: Konventdags!

Äntligen dags! I dag startar Swecon i Dieselverkstaden här i Stockholm!


Och inte nog med det, jag ska även hålla i två punkter: en gruppdiskussion om Änglar, zombier och vampyrer. Vad kommer sen? och så ska jag vara moderator för en paneldiskussion om Nattens skepnader.

Gruppdiskussionen är redan i dag, och det redan klockan 18, det vill säga: enbart någon timme efter att själva konventet börjar. Så jo, nervös börjar jag nog bli redan nu...

Och självklart, det finns så mycket annat att njuta av på detta konvent. Vad sägs om författarfika med Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren? Eller diskussioner om både sex och politik inom scifi och fantasy? För att bara ta ett fåtal exempel från den tre dagar långa programmet.



onsdag 16 oktober 2013

Skarsgård och 50 shades...

Okej, jag får stå för det, jag har inte hunnit läsa EL James böcker 50 Shades... ännu. Lite pinsamt på nåt sätt, för hela serien står där, snyggt paketerad, i bokhyllan där hemma. Men som sagt, ännu inte lästa.

Men nu när jag fick syn på nyheten att Alexander Skarsgård är påtänkt för huvudrollen i filmatiseringen, så måste jag erkänna att mitt sug för att läsa dessa böcker automatiskt ökade. För av någon outgrundlig anledning så har jag med mig att man ska ha läst boken innan man ser filmen.

Fast förvisso, det är nog just att få se filmatiseringen med Alexander Skarsgård som är det egentliga suget, inte att få läsa romanerna.

Och jag måste ju också erkänna att detta kan ses som ett bra abstinensbotemedel, då det enbart kommer spelas in ytterligare en säsong (säsong 7) av True Blood och det inte heller kommer några fler böcker i Sookie Stackhouse Novels än de tio redan utgivna. Så i brist på mer Eric Northman kanske detta kan tänkas fungera?


För många böcker, för lite tid...

Som om det inte vore nog med att jag sitter med sluttampen av min master-uppsats i litteraturvetenskap, så närmar sig också helgens SF-konvent Fantastika där jag till råga på allt ska hålla i två programpunkter (mer om det i ett senaste inlägg), en drös med lånade böcker som står uppradade ovanpå bokhyllan och så självklart alla de där böckerna man så gärna vill läsa just NU, så... dimper det ned ett recensionsexemplar i brevlådan.

Okej, okej, dagens i-lnadsproblem, jag vet. Och det är ändå en hel del humor över det hela. Men just nu gäller det att hålla näsan ovanför vattenytan på litteraturdelen och se fram emot en halvårslång semester (även kallad mammaledighet och inte så mycket semester...) där jag säkert hinner med att läsa hur mycket som helst...

måndag 23 september 2013

Stephen King leker litteraturkännare och domare

Nu hör jag ju förvisso inte till de människor som är några större fans av människor som dömer böcker till höger och vänster. Än mindre är jag ett fan av författare som dömer ut andra författare. Och ibland  blir det helt enkelt bara alldeles för mycket. Som Stephen King, vars ego nog växt sig lite för mycket för min smak.

Han har nu helt dömt ut både Twilight Saga och Hungerspelen. Jag vet inte riktigt vad jag vill svara honom, men i ärlighetens namn, det är böcker som vänder sig till NÅGOT yngre läsare än Stephen King.

Och sen att kalla Twilight Saga för porr för 10-14-åringar? Finns det verkligen porr riktad till denna åldersgrupp som ändå får klassificeras som barn fortfarande?

Nej, jag blir bara förvirrad och får en stark känsla av att King är rädd för att bli bortglömd. Eller så har han fått en släng av åldersnoja eftersom han ger sig på ungdomslitteratur och till råga på allt dömer ut den för allmänheten.

Tröttsamt och ytterst plågsamt, om ni frågar mig.

fredag 12 juli 2013

Vemodigt och hjärtskärande

Så länge som jag såg fram emot Jens Lapidus novellsamling Mamma försökte,  och så sanslöst lång tid som det tog för mig att faktiskt läsa den. Eller snarare, lyssna på den. Vilket kanske inte var ett val som var helt genomtänkt. När tårarna rinner nedför ens kinder när man sitter där på träningsmaskinen och hör Lapidus berättelse om mannen som står åtalad för misshandel av sin sambos dotter. Det träffar rakt i hjärtat, det gör ont. Det är en stenhård start, nästan lite av ett försvarstal för försvarsadvokaterna.

Men Lapidus fortsätter inte på det spåret genom novellsamlingen, vilket jag är glad för. Jag tror inte att jag hade orkat så mycket mer på samma tema. Det hade helt sonika inte fungerat, då hade man varit tvungen att stänga av, vägra låta känslorna och realiteten träffa en. För det gör så ont, insikten av att detta med största sannolikhet är sant. Att det är denna vardag Lapidus och många med honom lever. Att de får ta del av andra människors mörka vardag. Barn som inte kan försvara sig blir fysiskt misshandlade, för att de är "lite bråkiga". Man vill inte veta att det är så, inte här i vårt vackra Sverige.

Lapidus fortsätter sin novellsamling med spin-offs från Stockholm Noir-serien. Vi får möta Jorge igen, få lära känna honom bättre. Vi får ta del av kriminella berättelser som ligger längre från vardagen, som är svårare att ta till våra hjärtan, berättelser som blir noveller som stannar i sitt bokomslag. Det är bra noveller, de fångar en direkt, man vill veta hur det gå, precis som när man läste Lapidus romansvit.

Den sista novellen för oss tillbaka till verkligheten. Eller i alla fall till Lapidus verklighet, den som finns bortom väggarna, det som finns hos grannen eller i alla fall i grannkommunen. Fejkade vittnen som en del av vardagen. Hur man kommer undan rättvisan.

Bitterheten skiner igenom hos Lapidus, vetskapen att ha varit med och friat åtalade som nog egentligen är skyldiga. I verkligheten, men inte i lagens mening.

För mig behöver inte Lapidus hålla försvarstal för försvarsadvokaterna. Men jag kan förstå honom, jag kan förstå hans behov. Det är en grym verklighet därute, man vill hålla den på armlängds avstånd. Som ord i en bok.

Jag hoppas nu ännu mer på mer personliga skildringar från Lapidus sida. Jag älskade Stockholm Noir-serien, men när han blir personlig, då är Lapidus verkligen i sitt esse!

måndag 8 juli 2013

Skämskudde från första kapitlet

Jag brukar försöka läsa böcker efter devisen att även en dålig bok kan ge mig som läsare någonting. Men just nu börjar jag starkt känna att jag har helt fel i denna slutsats. För i ärlighetens namn så ger mig Carolina Gynnings roman Laura - flickan från havet mig inte ett enda dyft. Med undantag av insikten att jag aldrig någonsin mer i hela mitt liv kommer läsa ett ord skrivet av denna kvinna.

För Laura är en roman som lockar fram skämskudden redan i första kapitlet. Och därifrån barkar det bara ännu värre åt fel håll. Det blir aldrig bra. Det blir inte ens det minsta lilla spännande utifrån frågeställningen: "Hur ska det gå?" för man orkar inte ens bry sig om karaktärerna. Man orkar inte ens hoppas på att det ska gå bra för dem, utan man önskar mest att de alla skulle gå under och försvinna från jordens yta. För jorden skulle helt klart bli en bra mycket bättre plats utan denna typ av människor.

Att Gynning som författare och allvetande berättare inte själv tycker om sina karaktärer framgår väldigt tydligt. Hon dömer dem på förhand, hon dömer dem och deras handlingar, och jag som läsare får enbart insupa hennes åsikter om att "så här beter man sig faktiskt inte!" Hela romanen är skrivet på ett outvecklat språk, där uttryck som "petit" och "stuss" blandas med "fitta" och "slyna" lite hipp som happ, utan att det finns någon mening eller poäng med detta. Och nej, jag är inte det minsta pryd när vi kommer till detta språkbruk, men detta är ju enbart löjligt.
Rakt över är romanen skriven som av en gymnasieelev, högst, någon som inte lyckats utnyttja språket som en konstform att uttrycka känslor, åsikter eller någonting annat med.
Och kan man inte fylla ut sidorna med innehåll, så varför inte kasta in lite omotiverade sexscener som inte för romanen vare sig framåt eller bakåt, utan bara finns där. Med de perfekt formade och stora snopparna, så klart.

Den syn Gynning har på könstillhörigheter och kvinnans plats i samhället är i sig väldigt skrämmande. Visst, var författare har självklart sin rätt att uttrycka sina åsikter i genusfrågor, dock brukar jag uppskatta när det finns någonting genomtänkt med detta. Men som i Gynnings fall genomsyras romanen av en kvinnosyn som hör 1800-talet till, som finns i undertonerna liksom i det tydliga och raka. Kvinnan finner sin roll som hustru till den perfekta mannen. Det viktigaste är att vara vacker och rik, för då kan man få den perfekta mannen. Skönhetsoperationer är helt okej, för ingen kan ju trivas med sitt utseende som det är, och självklart - man döms ju enbart utifrån sitt utseende och sin kropp. Ingen kan ju åtrå någon som inte ser ut som en fotomodell.

Det vimlar av faktafel, inkonsekvens och motsägelser genom romanen. För att ta ett par stora irritationsmoment:

Vanessa och Laura är enäggstvillingar; Vanessa den vackra och populära medan Laura är den fula och bleka. Efter tsunami-katastrofen där Vanessa tros ha gått under, tar Laura Vanessas identitet.
Här kommer min första invändning: Vanessa har i vuxen ålder genomgått väldigt många plastikoperationer, men ändå kan Laura ta hennes identitet rakt av, efter en justering av bröststorleken.
Så, den fula och bleka Laura är alltså lika vacker som en skönhetsopererad Vanessa som var vacker redan i naturligt tillstånd?
Men visst, Gynning verkar inte själv veta om Laura är vacker eller ful, i ena stunden är hon genomful, i andra är hon den vackra delen av världens vackraste bröllopspar.

Här kommer jag då utsökt in på nästa stora invändning mot romanen. Alla är vackra. Alla är så sanslöst vackra och rika. De är vackrast på jorden, alla vänder sig om efter dem och omvärlden avundas deras skönhet. De har "petita backdelar", "perfekt formade snäckor under könshåret" (!!!), yppiga bröst, de är trådsmala och går endast omkring i märkeskläder. Och märkena räknas självklart upp hela tiden.

Så har vi detta med Sara. Hon har haft en modellkarriär i Paris. En bit in i sin karriär (oklart hur långt in i den, tidsmässigt sett) så börjar hon bli beroende av narkotika, i slutändan kokain. Detta resulterar med att Saras mor åker ned från Sverige och hämtar henne och sätter henne på behandlingshem, där hon bor i två år. Hon har en knarklangare i Stockholm som hon har haft ett av- och på-förhållande av det sexuella slaget under en längre tid, innan hon hamnade på behandlingshemmet.
Och hon är nu 22 år.
Hur gammal var hon när hon flyttade till Paris och blev modell egentligen?

Gynning hävdade själv att hon åkte på resor för att göra research för romanen, något som skatteverket inte gick på. Efter att ha läst romanen så kan man inte göra annat än att förstå skatteverkets beslut. Någon form av research har inte genomförts till denna bok, den saken är klar. Och i ärlighetens namn hade det nog varit bättre om Gynning gjort research kring det svenska högskolesystemet än att hon reste till Miami.
Gör nej, Gynning, det finns inga magistrar på de svenska universiteten. Det finns lektorer, professorer, prefekter och gud vet allt. Men inga magistrar. Och nej, det är inte heller examinatorerna (eller magistrarna...) som håller i tentorna, det finns det anställda tentavakter för... Det finns inte heller några elever på universiteten, däremot studenter...

Sen har vi den danska akutläkaren som precis genomfört en komplicerad hjärtoperation och går raka vägen till att sy ihop skärsår efter ett knivslagsmål. Jajamensan, är man ST-läkare så är man?

Mest fascinerande med alla dessa fel är att romanen gått i tryck med dessa. Orkade inte någon på bokförlaget Bladh by Bladh gå igenom romanen och påpeka felen? Tröttnade de läsa efter ett kapitel och konstaterade att det står "Carolina Gynning" på omslaget, så därför kom den sälja? Och visst, det funkade bevisligen, jag gick ju på det...

Det är ungefär lika stort slöseri att lägga pengar och tid på denna roman som att köpa rödvin till katten... Och det värsta är inte att jag inte förstår betydelsen av att berätta denna historia, det är att det har kommit en fristående fortsättning på den.

Slutligen. i ärlighetens namn: "dirty crime"? Det är ju inte ens en kriminalbok, denna roman ligger närmare Harlekin-serien, och skulle passa in där perfekt om man bara censurerade bort de vulgära uttrycken.
Varför inte bara skriva en porrbok direkt? Eller inte skriva alls?



torsdag 27 juni 2013

Kjell Alinge om Science-fiction

Jag har precis fått ett nytt favorit-radioprogram: Niagara med Kjell Alinge. Ni vet, den underbara Kjell Alinge osm hade radioprogrammet Eldorado för många herrans år sedan.

Okej, än så länge så har jag enbart lyssnat på ett enda avsnitt av Niagara, men i ärlighetens namn så var kvaliten och idén kring programmet så pass bra så att jag kommer fortsätta lyssna på det. Avsnittet om science fiction som gick den 16:e juni. Ett avsnitt som jag verkligen rekommenderar alla som liksom jag är väldig fascinerad och intresserad av denna genre, oavsett om det handlar om film eller bok. Mycket väl utvald musik, dialoger från bland annat 2001 - ett rymdäventyr och genomtänkta kommentarer från Alinge. Min absoluta favorit ligger ungefär i mitten av programmet, då Alinge jämför sig själv på morgnarna med Isaac Asimovs robotar och robotlagarna från I Robot.

Avsnittet återfinns här. Tyvärr ligger det inte kvar så länge till, så jag rekommenderar er att skynda dit och lyssna!

onsdag 26 juni 2013

100 fantasy och SF-böcker


För ett bra tag sedan sprang jag på en lista med hundra böcker som man ska ha läst. Så där lagom deprimerande, och i ärlighetens namn, hur roliga verkar många av de böckerna vara?

Hos Bokfrossa fann jag idag på en bra mycket roligare lista över 100 böcker, denna specificerad på fantasy och SF-böcker. Och som fan av dessa genrer så kan jag ju verkligen inte låta bli (vilket man faktiskt får vara fast man är litteraturvetare, tack gode gud!) Och jag lär ju även få bättre statistik över lästa böcker på denna lista. Hoppas jag, i alla fall. Hela 27 stycken, kan jag skvallra om, nu när jag tagit mig genom hela listan. Detta mot 37 på listan över de hundra böckerna man ska ha läst. Hmm.... Nåja, den här listan kommer helt klart bli roligare att läsa sig igenom!

Understrykna är de som jag har läst och kursivt de som jag vill läsa, och en * framför innebär att jag aldrig har hört talas om den.

1. J R R Tolkien - Sagan om Ringen
2. David Eddings - Sagan om Belgarion
3. David Eddings - Sagan om Malloerea
4. Douglas Adams - Liftarens guide till galaxen
5. Robert Jordan - Sagan om Drakens återkomst
6. * Katharine Kerr - Sagan om det magiska landet Deverry
7. Philip Pullman - Den mörka materian
8. Neil Gaiman - American Gods
9. * Audrey Niffenegger - Tidsresenärens hustru
10. Stephanie Meyer - Twilight
11. Charlaine Harrise - Serien om Sookie Stackhouse
12. * China Mieville - Un Lun Dun
13. C. S. Lewis - Narnia-böckerna
14. * Ellen Kushner - The Privilegie of the Sword
15. Johanne HIldebrandt - Sagan om Valhalla
16. Jean M Auel - Grottbjörnens folk
17. H.G. Welles - The Invisible Man
18. J.K. Rowling - Harry Potter-serien
19. * Naomi Novik . Temeraire-serien
20. Robin Hobb - Fjärrskådar-serien
21. Margit Sandemo - Sagan om Isfolket
22. Terry Brooks - Shannaras ättlingar
23. * Tad Williams - Minne, sorg och törne
24. * Ursula LeGuin - Övärlden
25. * Neil Gaiman - Neverwhere
26. George R R Martin - A song of Ice and Fire
27. * Steven Erikson - The Malazan Book of the Fallen
28. * Diana Gabaladon - Främlingen
29. Bram Stoker - Dracula
30. * Richard Morgan - Altered Carbon
31. William Gibson - Neurmancer
32. * Scott Lynch - Gentlemannarövarna-serien
33. * Susanna Clarke - Jonathan Strange and mr Norell
34. John Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in
35. * Patricia A McKillip - Ombria in Shadow
36. Christoffer Paolini - Eragon
37. Raymond E Feist - Imperiets dotter
38. * Julie Bertagna - Exodus
39. Roger Zalazny - Enhörningens tecken
40. Mårten Sandén- Den femte systern
41. Terry Pratchett & Neil Gaiman - Goda omen
42. Michael Ende - Den oändliga historien
43. * Patricia Briggs - Moon called
44. Julia SAndström - På ödets vingar
45. * Cory Doctorov - Little Brother
46. Isaac Asimov - Stiftelsetriologin (Eller okej, har sista boken kvar, och ämnar läsa den inom kort)
47. * Joe Abercrobmie - The Blade Itself
48. * Poppy X Brite - Lost Souls
49. * Alan Campbell - Deepgate Codex
50. * Jasper Fforde - Thursday Next
51. * Jonathan Maberry - Patient Zero: A Joe Ledger Novel
52. * K.J. Parker - The Fencer Trilogy
53. * S M Peters - Whitechapel Gods
54. * Elizabeth Moon - Sagan om Paksennarion
55. Stephen King - Pestens tid
56. * Jim Butcher - The Dresden Files
57. * Niklas Krog - Trilogin om frihetskriget
58. * Dan Simmons - The Terror
59. * Ann VanderMeer och Jeff VanderMeer - Fast ships, black sails
60. * Michael Chabon - The Yiddish Policemen's Union
61. * Jonathan Barnes - Somnambulist
62. Laurell K Hamilton - Anitha Blake, vampire hunter-serien (Okej, har inte hunnit igenom hela serien än...)
63. * Saga Borg - Jarastavens vandring
64. * Mary Gentle - Grunts
65. * David Gemmel - Legender från drenai
66. Ray Bradbury - Farenheit 451
67. Anthony Burgess - A Clockwork orange
68. Lewis Carrol - Alice i Underlandet
69. Philip K Dick - Do Androids Dream of Electric Sheep?
70. William Golding - Flugornas herre
71. Frank L Herbert - Dune
72. PD James - Children of men
73. Stephen King - The Shining
74. richard Matheson - I am Legend
75. Cormac McCarthy - The Road
76. Terry Pratchett - Discworld-serien (okej, inte hela här heller, kommer nog inte bli det heller...)
77. Ann Radcliffe - The Mysteries of Udolpho
78. Jose Saramago - Blindhet
79. Mary Shelley - Frankenstein
80. Robert Louis Stevenson - The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde
81. HG Wells - Tidsmaskinen
82. TH White - The sword in the stone
83. John äWyndham - Day of the Triffids
84. * Cornelia Funke - Bläckhjärta
85. J.M. Barrie - Peter Pan
86. * Charles de Lint - Onion Girl
87. * Emma Bull - War of the oaks
88. * Paul Auster - I de sista tingens land
89. * JG Ballard - The Drowned World
90. Margaret Atwood - Den blinde mördaren
91. Arthur C Clarke - 2001: A Space Odyssey
92. * Douglas Coupland - Girlfriend in a coma
93. Franz Kafka - Processen
94. Stanislaw Lem - Solaris
95. Doris Lessing - The Memoirs of a survivor
96. * Walther M Miller Jr - Canticle for Leibowitz
97. Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
98. George Orwell - 1984
99. Christopher Priest - The Prestige
100. * Alastair Reynolds - Revelation Space

Dags för loppis

En av de stora nackdelarna med att bli sambo (För förtydligandets skull: det finns i stort sett bara fördelar med att flytta ihop med den man älskar, men... några nackdelar dyker faktiskt upp) är ju att man helt plötsligt har för mycket saker. Och till viss del även dubbletter. Trots att min sambo inte är, eller i alla fall inte var, någon storläsare, så lyckades vi faktiskt ha dubbletter av några böcker. Och jodå, vi var alla lika chockade...

Så, det har blivit besök på två loppisar på Täby galoppbana under förra sommaren. Och då inte för att skaffa oss fler prylar, utan helt sonika för att bli av med en massa, vilket vi har haft en hel del framgång med. För hur kul är det att kasta ett litet köksbord, när det kommer till bättre nytta hos någon annan? För att inte tala om att det är lite småtrevligt med lite extra fickpengar.

Nu till helgen är det dags igen. För av någon outgrundlig anledning så verkar det inte spela någon roll hur mycket man säljer, det verkar fortfarande finnas en massa prylar över som man bara vill bli av med. De här gången låg fokus för min del på garderob och bokhylla. För bakom de prydligt uppställda böckerna står och ligger det en massa böcker huller om buller som jag helst inte vill visa att jag äger. Så nu ryker många av dem. Vi får se hur det går. Min erfarenhet från förra sommaren är att exempelvis Liza Marklunds deckare inte är lätta att göra sig av med. Det går inte ens om man erbjuder dem gratis på köpet...

Men den här gången är det mer blandade författare, och jag hoppas innerligt att dessa böcker finner sina nya ägare och läsare i helgen. För böcker har ju den stora fördelen att de kan läsas om och om och om igen.

Dock gjordes en stor upptäckt när jag gick igenom dessa böcker. Inte nog med att jag har hela Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige i ett helt band, jag har även första delen i två olika utgåvor. En från trettiotalet (vilket kanske är lite coolt i sig och får ses som ett loppisfynd för någon i helgen) men även en upplaga från 1908 utgiven av Bonnier. Okej, den boken får INTE följa med på loppisen.

Inte för att jag riktigt vet vad jag ska göra med den boken. Men herregud, 1908, det kan man ju inte göra sig av med på en loppis heller... Inte för att jag vet om jag vill ha kvar den. Men som sagt, 1908...

tisdag 18 juni 2013

Varför är det så mycket lättare att acceptera en dålig bok?

Helgen som gick bjöd på flera mindre uppskattade filmer på hemmaplan. Visst, vi valde dem själva med öppna ögon och utan fördomar. Trots detta så lyckades vi med två ordentliga bottennapp. (Nazis at the centre of the world och Frostbiten, för den som är nyfiken) Vi segade oss igenom filmerna och visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta. För den första filmen var skådespeleriet så dåligt så vi inte visste vad vi skulle tro, och vad gällde den andra så var det ett allt annat än genomarbetat manus, en kortfilm som någon försökt dra ut till en långfilm utan vare sig substans eller innehåll. Dock såg vi faktiskt klart båda filmerna, fråga oss inte varför...

Genom åren har man ju hunnit med att öppna en och annan genomdålig bok, men av någon anledning så har man ändå tagit sig igenom dem. Okej, ett undantag finns på den listan, Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, det gick verkligen inte - inte ens med våld och gaffatejp.

Att läsa en bok tar ju så sanslöst mycket längre tid än vad det tar att se en film. Man kan inte sysselsätta sig med någonting annat när man läser en bok, man kan inte spela datorspel, surfa på nätet eller sticka samtidigt. Men ändå så tar man sig igenom böckerna, även om man anser att de är genomusla.


Men varför ödslar man egentligen så mycket tid på att läsa en bok som man inte tycker är bra? Och framför allt, varför gnäller man inte lika mycket efter att man har kommit till sista punkten i en genomusel bok, som man gör när man äntligen nått eftertexterna i en genomusel film?

Okej, jag tar mig till slutet, både i filmer och böcker, för att få veta om de kanske artar sig med tiden, jag står för det. Och när vi kommer till böcker så vill jag ju på något sätt få veta att man inte huggit ned en massa träd för att trycka något så här genomuselt. Dock frågar jag mig ofta varför jag utsätter mig för sånt.


Guilty Pleasures

Ibland kommer man på sig med att inte riktigt vilja visa vad det är man läser, när man transporteras runt av kollektivtrafiken. Inte så mycket för att man skäms över vad man läser, utan vad omgivningen tror att man läser.

Lite den känslan hade jag när jag tog mig igenom Laurell K. Hamiltons första del i serien om Anita Blake, Guilty Pleasures. Och med hänsyn till titeln och omslaget, går det att klandra mig?

Till mitt, eller kanske mest till bokens, försvar, så vill jag börja med att påpeka att den inte på något sätt innehåller sex i den utsträckningen som man kan tro, så där vid första anblicken. I ärlighetens namn ingen sex eller romantik över huvudtaget. Nästan så man kan tänkas bli lite besviken ;)

Anita Blake är vampyrjägare, så där vid sidan av att hon arbetar som animator; hon återupplivar zombier, vill säga. För denna urban fantasy-roman innehåller flertalet olika typer av övernaturliga varelser, dock inga regelrätta varulvar, vilket känns väldigt befriande efter den senaste hysterin om vampyrer vs. varulvar.

Det är nästan lite deckarkänsla över hela romanen. Någon dödar högt uppsatta vampyrer, och Anita Blake, om allt annat är frivilligt, åker på att hitta mördaren. Om hon inte hittar honom riskerar hon att dö, men jakten på mördaren medför en minst lika stor risk för döden.

Mötet med shapeshifters (annan benämning används i boken, jag vet, jag håller mig till lite mer etablerade uttryck här...) i form av människostora råttor får dock mig att mer eller mindre vilja kasta ut boken genom tunnelbanefönstret. Bara känslan av att träffa sådana i en mörk källare ger mig minst lika mycket skräckkänslor och kalla kårar som det ger Anita Blake. De hypnotiserande och mordgalna vampyrerna känns helt plötsligt ganska så snälla och beskedliga, på något sätt.

Philip Marlowe möter Buffy i en urban fantasy där vampyrernas närvaro är känd av människan. Råhet och kvinnlig list i snyggt samarbete. Där de verkar i skuggorna, bjuder på det förbjudna, på det sensuellt sexiga. Där det är vampyrer som står för föreställningarna på strippklubben "Guilty Pleasures". Det är en romansvit som jag inte vet var den kommer bära mig, men en liten bit till på vägen tänker jag helt klart följa med.





torsdag 13 juni 2013

När Sverige var himmelriket efter helvetet

Vill man vara ritkigt elak så kan man säga att Göran Rosenbergs roman Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är ett billigt sätt att rida ut den uppgörlsevåg med Sveriges förflutna Jonas Gardell startade med Torka aldrig tårar utan handskar. 
En viss sanning ligger det dock i detta uttalande, dock en sanning som inte gör Rosenbergs roman det minsta mindre läsvärd eller betydelsefull för vår litteratur och vår historia.

Rosenbergs roman är kanske inte först och främst en uppgörelse så mycket som ett utbrott av inneboende ilska och besvikelse över det sätt judarna behandlades i Sverige efter andra världskriget. Han vänder sig till sin far, han talar konstant till sin far, den far som tillsammans med den kvinna som ska bli Rosenbergs mor, överlever tiden i Auschwitz koncentrationsläger. De tog sig från den plats där järnvägen tog slut, hela vägen till Sverige och slutligen till Södertälje. Han beskriver ett Södertälje i förändring, en far i förändring, som vill gå vidare och skapa någonting nytt, får göra någonting nytt. Och framför allt få gottgörelse för det han blivit utsatt för av nazisterna.

Det senare är en klassisk byråkratisk djungel värdig dagens Försäkringskassan. Hur mycket nedsatt arbetsförmåga på grund av tvångsintagning på koncentrationsläger måste man lida av för att få någon ersättning av staten? Hur bevisar man att man har bestående skador som medför arbetsnedsättning på minst 25%, samtidigt som icke ytliga, synbara skador inte ersätts genom den tyska gottgörelsen? När psykiska skador inte räknas.

Och i Sverige förblev judar judar. Sverige visste inte vad de skulle göra, och intog klassisk svensk hållning: vi blundar och ler ett tag så löser det sig säkert.

Men minnena och bilderna från tiden i koncentrationslägrena sitter fast för resten av livet. Rosenbergs far har enbart funnit ett kort uppehåll i Södertälje på sin väg från Auschwitz. Det är en resa med ett oundvikligt slut, men samtidigt ett slut man inte vill höra. Man vill så mycket, man vill att allt ska ordna sig, liksom man vill att Gardells Benjamin och Rasmus ska få sitt lyckliga liv ihop.

Men så ser inte verkligheten ut. För även på denna punkt visste Sverige inte hur de skulle reagera, och när de väl gjorde det, så var det nog för sent, i alla fall för Rosenbergs pappa.

Södertälje förändrades, men för så många andra tog minnena över och världen står stilla.

måndag 13 maj 2013

Detta med storleksfixering

Okej, vi börjar med öppna kort här. Hur är det det brukar låta? Är du under 18, sluta läs omedelbart?
Okej, funkar kanske inte så bra.
Vi gör så här istället: Är ni inte intresserade av manlig anatomi och blir stötta av sådant, sluta läs nu!

Så, då har jag varnat er.

Och för er andra som vågade fortsätta läsa får jag väl kanske göra er lite besvikna. Så farligt blir det inte ;)

Egentligen en sån där fråga som dyker upp hos mig då och då. Detta med sexscener dyker ju upp med jämna mellanrum i litteraturen, med mer eller mindre ingående beskrivningar.

Just fraser i likhet med "Hans stora mandom trängde in i henne" eller "hans stora stånd fyllde henne" känns lite som en clichè numera. Det känns så där lagom... intressant?

Vad jag vill läsa är: "Hans normalt stora mandom trängde in i henne" eller "hans mediokert stora stånd fyllde henne" och att hon sedan får en orgasm.

Inte för att den är stor. Utan för att de har sex.

Men okej, jag får väl gå med på det: det låter inte lika bra.

Men kul vore det!

måndag 29 april 2013

Det Anna Karenina saknar

En välbehövlig paus från allt vampyrläsande damp ned i brevlådan för ett par veckor sedan, i form av Sylvia Days nya roman Älska. I ärlighetens namn så har jag helt totalt missat Sylvia Day, men i vanlig ordning olästa böcker ger mer njutning i framtiden.

Min stora förkärlek för kostymdramer (föga förvånande, med tanke på mitt vampyrintresse...) så slukades jag fort av denna vackra bok. Tillbaka till överklassen i 1800-talets London, med alla dessa vackra klänningar, korsetter, snygga hattar och kostymer. En tid då gentlemän verkligen var gentlemän. Och enligt Day: både i och utanför sängen.

Jag kan inte låta bli att småfnissa mig genom stora delar av boken. Inte på grund av dess språk även om jag måste erkänna att jag är mer för de sublima omskrivningarna än de mer vardagliga uttrycken som rör allt inom den sexuella akten. Nej, jag fnissar konstant över att jag nu äntligen förstår varför jag inte tyckte om Leo Tolstoys  Anna Karenina (Herregud, varför läste jag egentligen den boken? Nåja, jag behöver aldrig göra om det...): Anna Karenina saknar bokstavligen allt som denna roman har.

De sexuella relationerna.

Här handlar det inte om vackra omskrivningar, subtila hintar och tvetydigheter. Day är tydlig med vad hon vill, vad hennes rollkaraktärer känner.

Men samtidigt så är det nästan lite av samma tema och motiv som i Anna Karenina, i alla fall om man hårddrar det till överklassens hjärtesorger, jakt på kärlek, skvaller och intriger. Med en stor skillnad: de som är förälskade i varann är redan gifta med varann. De är bara skeptiska till att de vill riskera sin äktenskapliga vänskap genom att ha sex med varann. Rädslan för sårandet som kommer med en eventuell otrohet är för stor. Kortare relationer med fokus enbart på sex sårar inte, då riskerar man inte att bli bedragen. Men inom äktenskapet är den risken alltid överhängande, osäkerheten inför den andra och faran med att öppna hela sitt hjärta för den andra är faktorer som gör människan liten och sårbar.

Men frågan är om man kan leva i ett äktenskap utan att någonsin dela säng, att älska varann både fysiskt och psykiskt, att dela allt. Och vad händer om man efter fyra års äktenskap bestämmer sig för att ha ett traditionellt äktenskap, edt äktenskap som alla andra förväntar sig att man har? När man riskerar att bli sårad både av varann och av de skvallrande tungor man tidigare inte brytt sig om?

Day gör en snygg balansgång mellan den sexuella kostymromanen och jämställdheten. Hon målar upp en bild av ett ojämställt samhälle där mannen bestämmer allt till det jämställda i sängen. Där två människor är närvarande, två människor bestämmer lika och båda ger och tar. Det blir en skön kontrast mellan vad samhället förväntar sig och vad som förväntas inom äktenskapets stängda dörrar, där de gifta makarna själva bestämmer, utan att någon annan har någonting att säga till om eller ens har en inblick i.

Det är en varm och njutningsfull roman, med lite av Oscar Wilde-inslag i form av korta, slagfärdiga repliker. Dock är det nog inte repliker som kommer överleva, det är inte de delarna som man minns romanen för, snarare för de sexuella inslagen.

Någon som sa att det var mycket sex i Sookie Stackhouse Novels/True Blood?

tisdag 26 mars 2013

Den som har flest bibliotekskort vinner?

Sen jag flyttade till Stockholm för ganska så exakt två år sedan nu i dagarna, har antalet bibliotekskort som samlas i min plånbok ökat markant. I Linköping hade jag enbart behov av två lånekort: ett till stadsbiblioteket och ett till universitetsbiblioteket. Vad gäller det senare gick det utmärkt bra att använda sig av studentleget för att låna böcker, så i praktiken behövde jag enbart ett lånekort.

Men i Stockholm... Jag har nu lånekort till Sigtuna bibliotek, Sollentuna bibliotek, Stockholms stadsbibliotek, Kungliga biblioteket och alldeles strax även till Polishögskolans bibliotek.

Egentligen så borde jag även ha ett till filminstitutets bibliotek i och med en bok som jag behöver till min uppsats, men det är alldeles för långt, med hänsyn till deras öppettider och min arbetsplats lokalisering. Till barn- och ungdomsbiblioteket har jag heller inte behövt skaffa lånekort. Detta av samma anledning som för filminstitutet, här med undantag av att sambon lånade denna bok åt mig, och därmed har ett lånekort dit.

Så, fem lånekort i plånboken nu, enbart för att kunna låna böcker i Storstockholm. Tjoho. I den här hastigheten får jag väl snart köpa en plånbok enbart till bibliotekskorten?

torsdag 21 mars 2013

Statyer och minnesmärken

Så här efter en semestertrip till Dublin är det bara att konstatera att alla författare inte värderas lika högDrt. Dublin är som sagt en stad som fött upp väldigt många författare genom åren. En annan kan ju aldrig låta bli att besöka födelseplatser, museum och liknande typer av minnesmärken efter favoritförfattare. Ett besök på till exempel 221B Baker Street i London är både värt tiden och pengarna, liksom Blå Tornet i Stockholm och Anne Franks vind i Amsterdam.

Men i Dublin är det enbart en författare som gäller: James Joyce. Två av mina favoritförfattare, Oscar Wilde och Bram Stoker lyser i stort sett med sin frånvaro. Den enda påminnelse om Draculas författare inskränker sig till en del av en spökbusstur man kan ta på natten (och som karaktär i karnevalen på St Patrick´s day, eller i alla fall i år). Oscar Wilde har förvisso förevigats med en staty, dock inte i stadens regi utan i privatpersoners.

Men sanningen är ju den att det är en väldigt häftig staty, värdig en äkta dandy och byronsk hjälte!


onsdag 20 mars 2013

Att handla på COOP

Vissa går till COOP för att handla mat. Jag... handlar tydligen vampyrböcker där...


Dagens tre slutsatser:

1. Hala bokreapriset borde klassificeras som tortyr.

2. Jag borde inte vara den i detta hushåll som handlar mat. (eller vänta, förresten...)

3. Och slutligen: vampyrer finns överallt omkring oss!


onsdag 13 mars 2013

På väg mot Dublin

Så ska jag då för första gången i mitt liv få åka till Dublin, och det redan nu i helgen, när St. Patrick's day firas för fullt!

Och jo, tyvärr, det finns alldeles för få gröna kläder i min garderob. Men nåja, sånt går säkert att lösa på plats.

För en litteraturnörd som jag är Dublin lite av ett Mekka. Det är nästan otroligt vad många stora författare som kommer från den staden. Oscar Wilde, Samuel Beckett, George Bernard Shaw, Jonathan Swift, Bram Stoker (så klart!) och James Joyce.

Till min stora förvåning har jag nu upptäckt att det är just James Joyce som uppmärksammas mest i Dublin och av dublinborna. Den enda författaren av dem uppräknade ovan som jag inte har läst någoting utav.

Skämmas?

Nej, jag tror inte det. James Joyce verkade inte ha det så roligt...

torsdag 7 mars 2013

Världsboksdagen

Coolt, det finns verkligen en världsomspännande bokdag! Så underbart!

Okej, det måste jag ju ändå medge, att det finns alldeles för många såna här dagar, från kram-dagen via kanelbullens dag till gud vet allt.

Men böcker är ju ändå en stor nyckel till kunskap, frihet och fantasi. Att kunna läsa och ta till sig det man läser är ett privilegium som inte alla har. Och bränts böcker har det ju tyvärr gjorts flera gånger om i världshistorien, allt för att bränna upp denna kunskap och dessa åsikter.

För mer information finns en hemsida http://www.worldbookday.com/, tyvärr en sida som jag inte når för tillfället på grund av nåt databasfel, men jag hoppas få komma in någon gång och läsa på om denna dag. För den kan väl ändå enbart vara av godo?

tisdag 5 mars 2013

Senaste bokinköpet

En viss förvåning förföljer mig när jag ska betala fakturorna från Bokus. Trots att det är jag som litteraturvetaren och bokmalen hemma hos oss, så är det bevisligen inte jag som spenderar mest pengar på böcker...

Men förvisso, när vissa bokpaket dimper ned, då gnäller man inte över vem som köper dyrast böcker. Man njuter enbart av det som finns i paketet. Enbart njutning, i alla fall från min sida. Även om sambons böcker har väldigt intressanta titlar. Dock inte så intressant innehåll, om ni frågar mig...


Vilka böcker som är mina och vilka som är sambons, är kanske inte så svårt att räkna ut ;)

måndag 18 februari 2013

En fotnot hit... och en fotnot dit...

Alla som någon gång skrivit ett längre arbete för överlämning, bedömning, granskning eller dylikt förstår nog innebörden i det bevingade citatet: "Igår tog jag bort ett komma. Idag satte jag tillbaka det." Eller hur det nu var det där citatet löd...

Okej, jag har inte kommit så långt ännu med min uppsats så att jag sitter och tar bort kommateken och sen sätter tillbaka dem. Däremot så har jag kommit så långt att jag gått igenom alla fotnoter och korrigerat och rättat till dem.

Det tog alldeles för många timmar.

Gud min nåde hur många fotnoter man kan få in i en masteruppsats. Jag är nästan lite imponerad av mig själv.
Dock är det väl så illa att man inte får några pluspoäng, inte ens en guldstjärna i kanten, för att man har många fotnoter.

Men nu var det kanske inte just antalet fotnoter som var det stora problemet, som detta med Oxfordsystemet. På något sätt ås känns det som att jag borde kunna det systemet innan och utan vid det här laget efter alla uppsatser, inlämningsuppgifter och hemtentor. Men icke. Det är nästan så man undrar om det finns någonting som man glömmer fortare än det.

Det mest ironiska är ju helt klart att jag spenderat nånstans mellan tre och fyra timmar med att korrigera formalian. Plus all tid det tog att skriva fotnoterna från början.
Tid som man tyckerman kunde fått ägna åt kvaliteten och innehållet i själva uppsatsen.

Men icke.
Eller okej, om jag hade gjort rätt från början, så...

Gaaah, Oxfordsystemet får mig bara att känna mig som en stor nöt. Dock, den stora fördelen, detta tjafs får mig att verkligen bara vilja bli klar med uppsatsen.

Men, men, separationsångesten kommer nog vilken sekund som helst. Att behöva säga hej då åt Eric Northman och Edward Cullen. snyft... Lite för rolig uppsats, den saken är klar...

torsdag 14 februari 2013

Heja Maj Sjöwall

Så har då Maj Sjöwall fått Leninpriset, någonting som hon själv gläds väldigt mycket över. Socialismen har präglat hennes böcker och det är ingen nyhet var hon står ur ett sådant politiskt perspektiv.

Att Sjöwall även uppmärksammas så här sent i sin karriär tycker jag är helt klart glädjande, oavsett vilket pris det än må handla om. Hon har gjort mycket för svensk kriminallitteratur och hon har varit med att bana väg för många nutida deckarförfattare på den internationella marknaden.

Visst, man kan ha många åsikter om ett pris döpt efter Lenin, men i ärlighetens namn, borde inte vår käre utrikesminister ha bättre saker för sig, än att twittra kritiska kommentarer om vilka nationella priser våra författare tar emot?

tisdag 5 februari 2013

Kriminalromanens narrativitet

Okej, nu har jag förvisso i mitt senaste inlägg klagat på moderna kriminalromaner, vilket sanningen sägande inte heller är första gången. Trots detta kan jag inte låta bli att komma med ytterligare ett kritiskt inlägg, återigen grundat på romanen Innan du dog av Camilla Grebe och Åsa Träff.
Denna gång riktar sig kritiken mot narrativiteten. Grebe och Träff har tagit till berättartekniken som inte är helt ovanlig för denna typ av kriminalromaner, att berätta utifrån ett förstahandsperspektiv. Och visst har det sina fördelar, det är lättare att bygga upp spänningen på detta sätt, att skapa en paranoid känsla genom romanen. Men samtidigt är det en av de känsligaste berättarteknikerna inom kriminalromanen: som läsare vet man ju att berättaren kommer överleva - för trots allt, hur skulle hon annars kunna berätta denna historia?
Just detta ställs på sin spets då hon står öga mot öga med mördaren, då han har ett vapen riktat mot henne och hotar med att förgöra henne där och då. Spänningen försvinner helt, det är en scen som inte är den minsta intressant - hon kommer ändå överleva.

Visst, Raymond Chandler lyckades förvånansvärt bra med denna vinkling i sina hårdkokta deckare om Philip Marlowe, det ska absolut medges. Och i ärlighetens namn så borde väl just Raymond Chandler på något sätt vara målet och måttstocken för dagens författare av kriminalromaner. Det är ändå få förunnat att kunna skriva en hårdkokt deckare utifrån ett jag-perspektiv.

I begreppet hårdkokt ligger fokus på att man inte vet vem som är oskyldig och inte. Hjälten kan vara den skyldige, den som tar i för hårt och inte går vinnande ur kampen som en ängel.

Sen ska man absolut inte glömma mästaren inom denna typ av narrativitet: Edgar Allan Poe. Hans berättelse om mannen som precis kommer dö, berättad utifrån den döendes perspektiv biter sig fast. Och med denna berättelse satte Poe nivån för resten av sina berättelser - man kan inte lita på Poe och hans berättare i novellerna. De kan dö vilken sekund som helst.
Vilket gör att spänningen håller i sig. Rakt igenom. Till sista punkten.

Men tyvärr, det är få förunnat att lyckas med detta. Grebe och Träff gör det absolut inte. Det blir snarast bara en onödig passage och blasé.

Snart borde det komma en ny Chandler eller Poe. Frågan är bara när. Och hur länge vi orkar vänta på detta.

onsdag 30 januari 2013

Det är bara i kriminalromaner...

Det finns såna där små saker i romaner som jag ofta hakar upp mig på, inslag som är så långt från verkligheten då romanen gör anspråk på att vara väldigt verklighetstrogen. Jag håller för tillfället på att läsa Camilla Grebe och Åsa Träffs Innan du dog, och dessa författare har verkligen satsat stenhårt på att få med dessa infall som endast förekommer i kriminalromanen, som inte förekommer verkligheten. De där infallen som gör att romanen tyvärr blir svår att ta på allvar, och som även sänker slutbetyget för en roman totalt.

För trots allt så är det bara i kriminalromaner som:

* Hjälten/hjältinnan får ett mail mitt i natten, noterar att mailet har inkommit och därmed, för att öka spänningen, innan personen ens sett vad mailet handlar om, frågar sig vem som skickar mail mitt i natten.
Herregud, finns det någon normal person som ens funderar på vem som skickar mail mitt i natten? En av de stora fördelarna med mail är ju just att man kan skicka dessa när som helst på dygnet.

* Hjälten/hjältinnan får aldrig några spam i mailen.
Se punkten ovan. Vem får inte spam i tid och otid, och utgår från att mail skickade vid konstiga tidpunkter är just spam?

* Råkar av misstag visa den där obegripliga ledtråden de hittat för exakt rätt människa.
Jajamensann, hjältinnan hittar ett fotografi på en för henne helt okänd person. Vid ett enda tillfälle visas detta fotografi, det är när hon tappar det ur kalendern så det landar precis framför den enda människa som vet vem det är...

* Hjälten/hjältinnan som finner ledtrådar till ett gammalt oupplöst mord är gift med en polis.
Bara lite Camilla Läckberg-varning här...

* Hjältinnan (ja, nu håller vi oss till ett specifikt kön här...) har absolut ingen i sin omgivning så förstår henne och hennes jakt på sanningen. Och självklart, på grund av denna jakt som inte ens är fanatisk, blir lämnad av sin make.

* Hjälten/hjältinnan hittar ett gammalt vittne som inte litar på någon i hela världen, men självklart och omedelbart litar på hjälten/hjältinnan. Och sen självklart blir mördad.

* Trots att alla är emot hjälten/hjältinnan och inte tror på vederbörandes teorier, så visar det sig självklart att dessa teorier, trots tillfälliga bakslag, i slutändan är rätt.
En privatspanare lyckas lösa gamla mord som polisen och Leif GW Persson har gått bet på i alla år. Självklart.

Suck, kanske bäst att börja läsa Raymond Chandler eller Sjöwall/Wahlöö igen, innan jag tappar all tro på moderna kriminalromaner...

måndag 14 januari 2013

Att läsa en (1) klassiker

Jag brukar roa mig lite från och till med att läsa frågespalten "Fråga bibliotekarien" på DN, kanske inte lika mycket av intresse som att jag verkligen älskar Jenny Lindhs underbart formulerade svar.

Nu, så här lagom efter jul dök det upp en fråga angående ett nyårslöfte: att läsa en klassiker. Frågan till bibliotekarien var helt sonika: "Vilken klassiker ska jag läsa?"

Okej, jag håller helt klart med Jenny Lindh att det är helt idiotiskt att ge såna nyårslöften. Böcker läser man väl för att man vill? Man väljer väl böcker utifrån vad man själv vill läsa och vad man uppskattar? Inte för att någon annan tycker att man ska läsa just en klassiker.

Sen är ju frågan vad som klassificeras som en klassiker. En text som överlever från generation till generation, genom långa tidsrymder ger ju ändå ett väldigt brett spektra, och någonting säger mig att alla i vuxen ålder har råkat läsa en klassiker i alla fall minst en gång. Inte av mening, utan för att det är en bok som man gärna vill läsa.

Men om man nu ska läsa en (1) klassiker, vilken ska man då läsa? Och hur fasiken svarar man på den frågan?

Vilken klassiker skulle du läsa, om du skulle läsa endast en?

Jag landar nog i vanlig ordning på Stolthet och fördom. Tror jag.

torsdag 10 januari 2013

Nördar har för mycket fritid?

Att Shakespeare är världens mest översatta författare är nog ingen större nyhet för de flesta. Mest imponerande i detta är att han faktiskt är översatt till alla kulturspråk.

Fast, det mest imponerande är nog faktumet att Shakespeare även är översatt till klingonska, det påhittade språket i den gamla kult-tv-serien Star Trek.

Till vilken nytta, kan man fråga sig.
Liksom huruvida nördar har alldeles för mycket fritid.

onsdag 9 januari 2013

Mänskliga drifter, ödesdigra konsekvenser

Aldrig tidigare tror jag mig ha varit med om en titel som återspeglar innehållet så träffsäkert, som Christopher Pikes serie Thirst - Human Urges, Fatal Consequences. Den ständiga jakten efter närhet och kärlek leder verkligen bokstavligen till ödesdigra konsekvenser för den allra sista vampyren Sita.

Trots sina 5 000 år, så är hennes längtan fortfarande densamma som för oss unga, dödliga. Längtan efter någon att älska, någon som håller om en när åskan går.
Men för oss vanliga dödliga finns inte överhängande faror, det finns ingen som vill komma åt vårt blod för att bygga en oslagbar armé eller för att själv uppnå odödlighet.

Liksom i så många vampyrromaner genom tiderna finns gudstron med som en röd tråd genom berättelsen, går bredvid vampyren genom historien. Men här handlar det inte om att vara fördömd, att vara portad från gudsriket eller ens att ha blivit av med sin själ. Sita föddes i Indien, hon träffade Krishna, guden som alltid finns med henne. Den kärleksfulla guden som lät Sita leva under förutsättning att hon inte ska skapa några fler monster, några fler vampyrer vars mål är att härska genom söndring.
Men att ha Krishnas kärlek är inte nog. Det ger inte värme och ömhet, det ger ingen att sova bredvid på natten och vakna upp bredvid på dagen. Eller vice versa, om man nu är vampyr. Även om Sita inte tillhör de vampyrer som per automatik förbränns när hon kommer ut i solskenet, utan liksom så många andra enbart  blir försvagad.

Och visst finner hon kärleken. Men att upprätthålla ett förhållande samtidigt som hoten mot både henne som person och mot världen ökar, är ingen lätt kombination.

Thirst no 1  innehåller tre böcker: The Last Vampire, Black Blood och Red Dice. Vilket nog är tur det. Det går undan i Sitas verklighet, det ena hotet efter det andra ska överbryggas och oskadliggöras.

Men även om hon räddar världen är hon inte nöjd. Hon får inte det hon vill ha. Kärleken och barnen. De barn som hon överlevde för 5 000 år sedan.

Tur det finns fler böcker. Man kan inte låta bli att tycka om denna starka kvinna som stått på egna ben så länge. Denna kvinna som lockas mer av kärlek än av sex, som lider med varje oskyldig människa hon tvingas till att döda, som alltid kämpar för det rätta.

Sita är som en frisk fläkt bland alla moderna vampyrromaner. Inga ultimata kärlekshistorier, inget "anpassa sig till mänskligheten", inga högre makter. Bara en ensam vampyr som slåss för sin och medmänsklighetens överlevnad. Och för att få älska.

tisdag 8 januari 2013

Dags för årets Sthlm Fear Fest

Ja, jo, det är väl ingen större hemlighet att jag är väldigt förtjust i skräck, både vad gäller böcker och filmer. Så det är till min stora glädje som jag ser att det blir en Sthlm Fear Fest även i år. Och detta med idel bra skräckfilmer, om ni frågar mig: Carrie, Evil Dead, Texas Chainsaw 3D. Även om jag inte kan låta bli att skratta åt faktumet att den senare endast visas i 2D.

Och tur är nog det. Att se en splatterfilm i 3D kan nog bli alldeles för mycket av det goda...

onsdag 2 januari 2013

Postapokalyps-boktips

Okej, nu när både jul och nyår är överståndet så tror jag nog att vi med säkerhet kan säga att jorden faktiskt inte gick under 2012-12-21. Trots allt. Inte för att jag tänker hävda att Maya-indianerna hade fel, jag hävdar snarare att det var folk som tolkade Maya-indianernas kalender som hade fel.

Men, men, nu när apokalypsfaran ändå är över och det är första dan på arbetet efter helgerna för många, så passar det ju utmärkt med lite boktips i den underbara genren post-apokalyps:

1. Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij
Jag säger bara en sak: ryska författare vet vad de gör!

2. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov
Okej, Asimov må klassificeras som rysk-amerikansk författare, men jag vågar ändå upprepa: ryska författare vet vad de gör!

3. Last man av Mary Shelley
Redan på tredje plats återfinns en bok som jag inte har läst, men väldigt gärna vill läsa...

4. I am legend av Richard Matheson
Vampyrapokalyps - kan det bli bättre?

5. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams
Multipla jordar som gör att de byråkratiska vogonerna gör sig av med jorden gång på gång...

6. Pestens tid av Stephen King
Förvisso inte en av Kings bästa, men nästan lite väl mycket skolbok över hur postapokalyptiska romaner ska se ut.

7. Blade runner av Philip K Dick
En av mina senast införskaffade böcker. Så pass nyinförskaffad så jag inte hunnit läsa den ännu. Eller okej, den köptes på Kontrast i Uppsala i höstas...


8. Hungerspelen av Suzanne Collins
Ytterligare en bok jag ännu inte läst men som står i bokhyllan. Dock, första filmen har jag ju självklart sett!

9. Walking dead av Robert Kirkman
Okej, jag är helt och totalt fast i tv-serien. Däremot är tecknade serier inte riktigt min kopp te, men jag har börjat bli oerhört sugen på att ge mig på detta udnerlag till tv-serien.

10. Fallet med de försvunna böckerna av Ian Samson
Herregud, en värld utan böcker och ett tomt bibliotek - snacka om apokalyps!