onsdag 28 november 2012

168 tips att få ligga

Det är när man ger sig på att läsa böcker som Alla får ligga av Henrik Fexeus som jag inte kan komma ifrån vad skönt det är att leva i ett fast förhållande. Alla dessa oskrivna regler, hela detta spel som alldeles för lätt blir en alldeles för stor del av vår vardag. Detta spel som egentligen endast har ett enda mål: att få någon i säng. Och därefter kanske även ett livslångt förhållande.

Men det är en väldigt kul och intressant bok att läsa. För även om målgruppen är folk som vill bli bättre på att få napp på sitt flirtande, så handlar allting i slutändan enbart om den sociala kompetensen. Att kunna föra sig bland andra okända människor, att lära sig att läsa av andra människor, veta när den andra är intresserad eller inte, och hur man själv visar detsamma, utan att bli för påträngande.

Med andra ord en bok som vi alla känner minst en person som behöver läsa och lära sig någonting utav.

Under mottot "endast modiga personer får ligga" leds vi igenom den snåriga djungel av kroppens omedvetna kommunikation, signaler i rörelser och ord och vikten av att alltid verka ha kul och därmed vara en rolig människa. En människa som man vill prata med.

Förutom att det är en lärorik bok i hur man ska bete sig mot andra människor och hur man gör för att få andra människor intresserade av en, så är den även väldigt underhållande med alla små snabba kommentarer och replikförslag. Själv fastnade jag stenhårt för:

"När jag ser dig känner jag att jag bara vill äta upp dig. Du är som en väldigt het marshmallow"

Vem skulle inte smälta om någon sa så till en?


torsdag 22 november 2012

12 miljoner kronor???

Enligt Aftonbladet tjänade Camilla Läckberg ungefär tolv miljoner kronor förra året. I mina ögon gör det henne till Sveriges mest överbetalda författare. Okej, det må låta elakt, men i ärlighetens namn: det finns bättre författare än hon i Sverige. Till och med bättre deckarförfattare.

Men, men, jag ska inte ägna mig åt någon form av typisk svensk Jante-avundsjuka här. Endast konstatera att det lönar sig mer att skriva en deckare per år och dansa lite i TV4 än att arbeta som lärare, sjuksköterska eller läkare.

Marknadsekonomi när den är som bäst?

Om jag hör ordet 'episk' igen...

Vi svenskar verkar ha en förmåga att ha modeord, ord som är inne att användas just nu och i denna veva missbrukas på ett sätt så att medlemmarna av Svenska Akademien borde få extra många gråa hår så fort de slår upp en tidning, startar datorn, eller - Gud förbjude - loggar in på facebook.

Som ordet 'episk'. Jag börjar bli ordentligt trött på missbruket av detta ord. Som att få höra att scener som till exempel dödandet av Dracula i slutet av romanen/filmen är 'episkt', eller, ännu värre, när ordet 'episkt' används för att sammanfatta någonting med ett enda ord. Som om det vore det bästa betyg någonting kan få.

Om vi bara hoppas över, eller ignorerar om ni så vill, just det faktum att 'episk' inte är ett värdeord och därmed inte kan användas för att utvärdera någonting som bra, så blir det ju ändå bara fel. Episk var från början en hjältesaga skriven på vers som sträcker sig över en lång tid.

Nja, jag känner inte att dödandet av Dracula, eller någon dödsscen överhuvudtaget, hur storslagen den än kan vara, kan klassificeras som 'episk'.

Okej, betydelsen av ordet episk har förändrats något över tid, vi skriver inte längre hjältesagor på vers. I dag  definieras det mer som en berättelse som sträcker sig över lång tid, som "skildrar ett mänskligt drama på hög nivå eller berör djupare frågeställningar" för att citera wikipedia. Okej, jag brukar vara smått skeptisk till att referera till wikipedia, men i såna här lägen har de ju rätt, så...

Huruvida Twilight Saga, Härskarringen eller nu senast filmerna om Bilbo kan klassificeras som episka, lämnar jag över till er att avgöra. Men mindre scener eller väsentliga delar i ens eget liv är inte episka. Det är lika lite episkt att föda barn som att göra bra ifrån sig på en tenta eller hitta en kul bild på facebook.

Gaaah!

onsdag 21 november 2012

1984 vs. 2012

I samband med att Ipred-lagen infördes i Sverige skrek många om att George Orwells dystopi 1984 nu hade blivit verklighet. Den enda fråga som dök upp i mitt huvud då var "Har dessa människor ens läst boken???" Med största sannolikhet inte, jämförelsen mellan Ipred och 1984 slackar ju redan efter första andetaget.

Däremot finns det någonting ironiskt i att det är på forum som facebook som sådana liknelser gör. På ett forum där folk lämnar ut det mesta i informationsväg till sin omgivning: allt från vad de åt till frukost, när de kom i säng eller såg på TV på kvällen.

Just DÄR börjar Orwells vision slå igenom i dagens samhälle.

Exakt hur övervakningssamhället i 1984 kom till stånd framgör inte i boken. Men det är ju inte helt oävet att faktiskt tro att det från början var ytterst frivilligt. För bevisligen verkar människan i västvärlden i dag vilja vara övervakad: man verkar vilja att allt och alla ska veta allt och allting om en själv, oavsett hur ointressant det än kan vara. Varenda vrå i hemmet kameraövervakades i 1984.
Herregud, hur många är vi inte som får dras med folk vedervärdiga bilder på dagens middag, bilder som får en själv att avstå från att äta idag?!

"Står det inte på internet så har det inte hänt" är en kommentar som man hör allt för ofta. Och folk sätter väldigt stor tilltro till internet, för att inte tala om att de har läskigt stor tilltro till allt som står på wikipedia. Ändrar du texten där, ändrar du historien: står det där så litar man på det.

Så jo, 1984 börjar besannas på flera fronter. Men inte genom regeringar eller andra maktinstanser, utan genom medborgarna själva. Vi ber om det, vi bjuder på det.

Visst, jämförelsen hackar, håller ni inte med? Men går den att göra bättre, är vi närmare 1984 än vad jag vill tro?

Skulle nån försöka sig på att avskaffa kärleken och genomföra tvångsäktenskap för alla, så tror jag nog folk skulle reagera. Sexcrime för alla som ger utlopp för sina sexuella lustar. Barn som anger sin omgivning. Alla är tvingade att gå omkring i likadana overaller. Eller onepieces, om så önskas.
Diktatur är inte heller någonting vi brukar uppskatta här borta i väst, men vem vet, om vi alla tycker om partiledaren, då? Så endast ett parti står kvar vid makten efter nästa val, är det då demokrati eller diktatur?

Nej, jämförelsen håller inte, jag tycker verkligen inte det. Trots allt ett trevligt tankeexperiment.

Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.

Eller kanske vi är där, när allt kommer omkring?


måndag 19 november 2012

Evas Stieg - inte Millenniums Stieg


Att läsa Eva Gabrielssons minnen om ett liv med Stieg Larsson och ett liv efter honom, är lite som att se på Titanic: man tar sig hela tiden närmare undergången, närmare det oundvikliga. Han kommer att dö. Hans liv kommer övergå i ett smutsigt krig där far och bror gör allt för att få alla pengar.

Millennium, Stieg och jag är en promenad utmed minnenas väg. Det är en kärleksfull promenad, fylld med värme, omtanke, kämparvilja och framförallt: integritet.

Enda sedan Stieg Larssons alltför tidiga bortgång har hans sambo sen 30 år tillbaka kämpat för en sak: Stiegs integritet. Och det gör hon även häri. Hon lämnar inte ut honom, hon säljer inte ut honom på samma sätt som hans far och bror har gjort efter hans bortgång. Han blir aldrig naken eller utlämnad, han förblir en del av henne, den enda del av honom som hon kan värna om numera. Precis som hon skriver inledningsvis har Millennium lett till en Stieg-industri, den enda Stieg Larsson som finns kvar är Millennium-Stieg, den Stieg som alla vill ha del av. Eller i alla fall hans pengar.

Det är inte heller en hämnd på hans far och bror som gjort allt för att hon inte ska få ha några som helst rättigheter till hans verk och knappt heller till den lägenhet de ägde och bodde ihop i. Hon väver ihop detaljer, platser och personer i Millennium-triologin med verkligheten, med delar ur deras liv, både det gemensamma och det de hade innan de träffade varann. För oss som förstått hur nära de stod varann och som litat på att Eva slagits av kärlek och den respekt hon känner för Stiegs arbete blir det ett fundament att stå för, de som tvekade om hennes motiv gör inte det efter den här boken.

För egentligen framkommer det nog inte så mycket mer än vad man kunnat läsa sig till i olika medier. Förutom kärleken och respekten. Den som följt dem genom deras gemensamma liv. Den man själv vill uppnå. Hur de har kämpat både för varann, för världen och mot högerextremismen. Allt de försökt göra för andra människor samtidigt som de utsatt sig själva för ordentliga risker och hot mot deras liv.

Att se hur en sådan livsgärning slutar i ren girighet och ekonomiskt krig gör mig bara mer ledsen. Mer ledsen för Eva, som blir fråntagen all rätt, rätten till den man hon älskade och levde ihop med. Och än mer frågar jag mig hur man kan göra så mot en annan människa. Allt för pengarnas skull.

För Stieg var så mycket mer än endast Millennium. Och tidningen Expo med för den delen. Och det är den resan Eva tar oss med på. Från de norrländska skogarna till ekonomiskt krig i Stockholm. En påminnelse om hur luftslott byggs av de som inte kände honom, vad girighet kan göra med folk.

Jag hoppas innerligt, för allas skull, att den verkliga Stieg Larsson, den Stieg Larsson som Eva Gabrielsson tecknar, är den som kommer gå till historien. Att allt försonas. Att all den stöttning som visas Eva efter bortgången kommer ge mer resultat i längden. Att hennes nid bär frukt och att de goda segrar.

Jag rekommenderar, om inte att ni donerar pengar, så i alla fall besöker den supportsida några norrmän startade: Support Eva Gabrielsson.

torsdag 15 november 2012

Så fick han prinsessan och halva kungariken

Det är verkligen som en saga, att läsa Expressens hovreporter Johan T Lindwalls biografi Victoria: prinsessa och mamma. Det är som taget ur en av de bröderna Grimm-sagor som prins Daniel talade om i sitt berömda tal på bröllopet.

Trots att jag inte är det minsta rojalist så kan jag inte komma ifrån att jag på något sätt tycker att det hela är väldigt gulligt. Och bröllopet, ja, det är svårt att inte tycka om vårt kungahus när man får se sådana underbara och gulliga saker.

Att få följa prinsessan på så nära håll som Lindwall låter oss göra, gör att min respekt för henne verkligen ökar. Det är en bild som man sällan ser i media: den starka, levnadsglada flickan som bara vill gott. Och få leva ihop med den man hon är kär i. Vilket var någonting hon fick slåss med ordentligt, då det inte togs emot med blida ögon hemma på Drottningholm. Att en "vanlig" person som Daniel skulle kunna bli prins och make till vår blivande drottning, är väl någonting som många av oss inte har kunnat tro på. Hur förtjusta vi än är i honom så har vi väl ändå alla förstått att det inte varit lätt att acceptera inom en så konservativ konstellation som kungahuset ändå är.

Och gulligt, jovisst. Okej, de har inte alltid haft det lätt, nej visst, men det känns lite som rika och privilegierade personers problem. De som inte behöver slåss med att få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala både hyra och mat för nästa månad. De som inte tror att de ska kunna bli bedragna. Och summa summarum så är det ju bara att konstatera att de ändå har det väldigt bra. Som Madeleine som inte hade några ekonomiska problem när hon ville fly Sverige efter att hon blev bedragen.

Men nu ligger inte fokus där. Oavsett hur man försöker sammanfatta Victorias liv så landar allt bara på en sak: den oerhörda saga som hennes förhållande med Daniel är. En saga som inte slutade vid bröllopet, utan en saga som just nu gjort en konstpaus vid Estelles födelse. För härifrån kommer det fortsätta, och efter att ha läst en så här varm bok om Victoria och Daniel så kan man inte göra annat än att önska dem all lycka i livet. Dom är ju ändå så söta! Framgång däremot, lär man inte behöva önska dem.

Dock är det en stor sak som jag hakar upp mig på i boken. Detta återkommande "jag". Detta "jag var först", "jag var den ende"... En Johan T Lindwall som vill påpeka för hela världen att han var först med alla nyheter om Victoria och hennes familj. Att han visste allt först, att han kom på alla scoop först och konkurrenterna som ligger efter. All hänsyn han påpekar att han alltid visar Victoria (det är bara att hoppas att det är sant) och hur han är nästan jag-och-du med Victoria och Daniel. För, handlar boken om Victoria eller om hur duktig Lindwall är på att luska reda på allt som händer runtomkring henne? Och i ärlighetens namn: finns det något egenvärde i det?

måndag 12 november 2012

"Olämplig litteratur"

När jag fick denna länk överskickad till mig i förmiddags så utgick jag i ärlighetens namn från att det var ett dåligt skämt. För den första april är det ju ändå inte, även om det känns som ett typiskt april-skämt:

Svenska banker stoppar olämplig litteratur

Har nu alltså även våra svenska banker gett oss in i diskussionen kring vad som är god litteratur eller inte? Räcker det inte med att biblioteken försöker ge sig på denna omöjliga uppgift med jämna mellanrum? (Läs: Tintin-censureringen och den efterföljande debatten)

Men tydligen, bankerna lägger sig i detta. De anser skräcklitteratur vara "omoraliskt" och "stötande".

Jag kan inte rå för det. Jag kan verkligen bara skratta åt eländet. Vem fasiken i bankvärlden kom överhuvudtaget på att göra en sån här benämning?

För att inte tala om att jag frågar mig om jag som skräckkultur fantast då också ska ses som omoralisk och stötande?

måndag 5 november 2012

Strindberg en lördagkväll

Så har jag då för första gången i mitt liv besökt Strindbergs Intima teater vid Norra Bantorget i Stockholm. Som ett stort Strindberg-fan måste jag erkänna att det faktiskt känns lite pinsamt att jag inte har lyckats ta mig dit förrän nu.

Det måste nog faktiskt ha varit en av de sötaste och gulligaste teatrar som jag någonsin besökt. Att den heter Intima teatern var inte speciellt svårt att förstå: att kalla den för intim är bara förnamnet. Litet, gulligt, mjuka röda stolar och framför allt väldigt nära till scenen. Lite så som jag anser att teater ska upplevas. Intimt, inte som att det går en gräns mellan publik och teater. Publiken snarare en del av teatern, så som Strindberg även förespråkade direkt i den dramatiska texten.

Nästan hela Strindberg-året hade hunnit gå innan vi äntligen kom oss för att köpa biljetter. Men nu äntligen, som sagt. Fordringsägare med bland annat Samuel Fröhler i en av de tre rollerna. Ett mycket bra uppsättning som varmt rekommenderas för den som vill stifta bekantskap med Strindberg utan att behöva uppleva allt det tunga, mörka och djupa som ofta förknippas med Strindberg. Detta som återfås i alldeles för stora doser i till exempel Röda Rummet. För trots att Fordringsägare, liksom så många andra av Strindbergs dramer, är tung och djup, så har den en stor glimt av humor, de där snabba replikväxlingarna och ordvändningarna som gör Strindberg till konstant levande och aktuell. Den eviga svartsjukan är inte enkom för förra decenniet, den lever kvar. Ägandekänslan, viljan att få vara Den Ende för en annan person. Viljan att veta att man är den enda älskade, den enda som en annan människa vill leva med. Den enda som han eller hon längtar efter. En vilja som alltid finns, som alltid kommer att finnas. Samtidigt som intrycken av tidigare förhållanden alltid kommer finnas kvar. Frågan är om de är värda att notera, värda att bekymra sig om, värda att veta någonting om.

Gustav ville att hon alltid skulle ha någonting rött på sig, hon var som vackrast då. I sitt äktenskap med Adolf har hon röda underkläder, röda skor, de röda örhängena hon fick av Gustav.
Men spelar det nån roll? För vem gör hon sig fin? För sin exmake Gustav som hon aldrig tror hon ska få träffa igen, eller för sin nuvaranade make Adolf?

Redan textmässigt har jag alltid berörts av Strindbergs texter, och de blir så mer påtagliga där, på Intima teatern, på Strindbergs egen teater, där man sitter nästan på scenen. Där man blir påpekad att man är åskådare av deras äktenskap.

Så som Strindberg ville att hans pjäser skulle upplevas. Med passion, med känslor, med intimitet.

fredag 2 november 2012

Hur svårt är det att kolla upp fakta innan man skriver en artikel?

Det är inte ofta jag skriver kommentarer på artiklar på nätet. I ärlighetens namn så har jag aldrig tidigare gjort det. Men hittar man så galna och faktamässigt helt felaktiga artiklar som Lotta Olssons artikel/krönika om monster som återfinns på DN, då kan inte ens jag låta bli.

Den är så faktamässigt felaktig så jag vet inte ens var jag ska börja. Vampyrer som leker föräldrar? Ja, inte fasiken är det nåt nytt, det finns till och med inom mytologin. Men framför allt så är det ju precis det som Lestat och Louis gör i Anne Rice Vampyrkrönikan. Och snacka om att vara före sin tid: två män som adopterar en dotter. En samkönad familj, helt enkelt.

Och stajlade, det har ju vampyrer varit redan innan Bram Stokers Dracula. Polidori och Le Fanu är ju helt klart typexempel, som jag verkligen anser att Lotta Olsson ska ta och läsa.

För att hon inte har läst några andra vampyrberättelser än just Dracula och Twilight Saga, det framgår med all tydlig önskvärdhet. För bara om man ser till dagens vampyrromaner så återfinns detta med stajlade vampyrer till höger och vänster: Vampire Diaries, , The Last Vampire, Buffy the Vampire Slayer, Vampire Academyetc. Där de två förstnämnda även är utgivna runt tio år före Twilight Saga. 

Det enda som var värt att notera, och som kunde ha varit ett intressant spår att fortsätta på, är just faktumet att de flesta vampyrromaner av idag skrivs av kvinnliga författare. Men det har ju tuggats flera varv tidigare, så det är säkert inte det minsta roligt att ta tag i den biten, förstås.

Men, att ge sig in i Twilight-debatten är väl alltid tacksamt. Och desto mer opåläst, desto bättre. Eller?

torsdag 1 november 2012

Uppfriskande och lugnande kväll med Babel

Onsdagskvällarna måste nog vara de mysigaste kvällarna i soffan framför TV:n denna höst. Både Kobra och Babel på samma kväll.

Att få höra Bodil Malmsten sitta hos Jessica Gedin och förklara hur man ska skriva, eller inte skriva, en bok, var något av det mest uppfriskande jag varit med om på länge. Att litteraturen inte är självklar och följer ett och samma spår, att poängen och meningen med litteraturen inte är att vi alla ska vara överens. Tvärtom. Malmsten har precis gett ut Så gör jag: konsten att skriva,  en lektion, fast det inte är en lektion, i hur man skriver, eller inte skriver, en bok. En bok riktad till alla.

För hur många gånger har man inte hamnat i gräl med folk som inte uppskattar samma böcker som en annan gör. Och så långt är det helt okej, alla uppskattar inte samma böcker. Men det är steget efter som gör mig vansinnig: när man blir dömd utifrån det man gillar, att man blir idiotförklarad för att man inte tycker illa om böckerna, bara för att den andre gör det

Jo, jag vet, man ska inte låta sig dras in i såna diskussioner. Men samtidigt så önskar man också att alla kan acceptera just detta med att "ja, men jag tycker om denna bok, kan vi inte bara släppa det där?"

Vissa fördomar har byggts upp inom mig gentemot folk som inte kan acceptera sådana saker och som står fast vid en sån galen åsikt som att "du har fel när du tycker om den här boken". När jag träffar andra väldigt litteraturintresserade personer så går diskussionerna snarare som de gjorde på litteraturutbildningen: "Varför tycker du om/tycker du inte om den här boken? Vad är det för nyanser eller perspektiv som du funnit som jag inte har gjort? Det kanske är värt att ge boken en andra chans". Den öppna dialogen.

Men, man kanske skulle se till att alltid ha ett exemplar av Malmstens Så gör jag: konsten att skriva och drämma i skallen på nästa person som inte ser längre än vad näsan räcker. Det kan väl inte vara att sjunka till samma nivå?