söndag 20 december 2015

Finlandsfärjans skräck

I ärlighetens namn så hade jag inte den minsta aning om vad jag skulle förvänta mig, då jag gav mig på att lyssna på Mats Strandbergs nya roman Färjan (Till råga på allt inläst av hans make, ingen tvekan om inlevelse och förståelse för texten här, inte!)

Eftersom jag var helfrälst i Engelsforstriologin så säger det sig ju självt att jag var tvungen att läsa Färjan. Just att det skulle handla om vampyrer, någonting jag inte visste innan, är ju ändå bara bonus!

 En ny vampyrsläkt är på väg att resa sig, överlägsna de vanliga, dödliga, ombord på finlandsfärjan Baltic Charisma. Det slutna rummet ger rysningar, en känsla av att det inte går att komma tillbaka. Och tillsammans med detta kommer även den klasisska olustkänslan man har alltför ofta ombord på denna typ av festande färjor; olusten att någonting ska hända, att det kalla vattnet ska bli en verklig fiende.

Själv är jag inte sen att medge att vampyrgenren på senare år börjat gå lite på tomgång. Det är mycket romantik, för lite sexig farlighet och alldeles för lite ondska och dödande för det egna nöjets skull och för överlevnadens skull. Strandberg tar här steget tillbaka och låter vampyren vara ond och manipulativ på ett sätt som nästan skulle göra greve Dracula riktigt stolt. Det hela är en blandning av vår svenske John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och Guillermo del Toro och Chuck Hogans TV-aktuella trilogi Släktet. Liksom Ajvide Lindqvist leker Strandberg med tanken på en vampyr som förvandlades redan som barn, en vampyr som fastnat i barnets kropp, detta utan att blanda in problematiken kring sexualitet och eventuell pedofili. Han låter ondskan får vara ren ondska. Ingenting som ska analyseras sönder eller ges förståelse för. Liksom Stephen King gjorde i sina glansdagar påvisar Strandberg hur ondskan ökar och blir mer skrämmande då ett barn får symbolisera denna. Det onda vampyrbarnet blir övernaturligt på två olika sätt; som ond och som vampyr.

Helt nytt, i alla fall för mig, är vampyrens attack i det slutna rummet. Samma olustkänsla som drabbar en när man läser Agatha Christies Och så va de bara en (Även känd som Tio små negerpojkar, en roman som av naturliga skäl fick ny svensk titel). Att fly är omöjligt, man vet inte vem som står på tur eller vem man kan lita på.

Det som borde blivit väldigt spännande och väldigt skrämmande tappar tyvärr lite på slutet. Att Strandberg kan bygga upp en roman och en spänning vet vi från Cirkeln, men har man den trilogin i åtanke när man läser Färjan så blir man nog tyvärr ganska besviken. Efter en ordentlig uppbyggnad blir det lite blasé på slutet, nästan så man till och med tappar intresset för hur det ska gå. Tyvärr. För fram till upplösningen är det riktigt bra.

Till hans försvar måste jag nog ändå få infoga att precis som det är svårt att få fram en unik och annorlunda vampyrhistoria så är det nog minst lika svårt, om inte svårare, att få till ett unikt och annorlunda slut på en sådan. Och jag förväntade mig helt klart ett unikt och annorlunda slut av Strandberg. Så jag får väl slicka mina sår och hoppas på att han lever upp till mina högt satta förväntningar (alla på grund av Cirkeln) till hans nästa roman.

onsdag 25 november 2015

Arvet efter Tom Clancy

Den senaste tiden har vi, på gott och ont ska villigt erkännas, lärt oss att ett författarskap inte nödvändigtvis måste följa med författaren ned i graven. Eller i alla fall inte de kriminalromanssviter (varför bara kriminalromanssviter?) som de har författat, men inte hunnit avsluta. Att andra författare tar över kan vara en lyckad satsning, men inte alltid speciellt lyckat.  Men den senaste Tom Clancy-romanen, Döden som diktator, skriven av Mark Greaney är helt klart ett bevis på motsatsen.

Greaney gör aldrig anspråk på äganderätten av berättelsen, han försöker inte göra "sin egen grej" eller sätta sin stämpel eller vinkling på romanen. Han har enbart haft ett fokus: att ge oss läsare fortsättningen på president Jack Ryan och hans son agenten Jack Ryan Jr:s äventyr. Och det gör han verkligen med bravur. Spänningen är på topp mer eller mindre från första sidan till den sista. Han har följt upp Clancys stilgrepp att inte fylla ut sidorna med oväsentligheter. I stället fylls varsida med ledtrådar och pusselbitar, med nordkoreaner som inte skyr några medel för att uppfylla den Högste Ledarens vilja och order, spioner som bytt sida och jobbar för fienden, strävan efter rättvisa, vapen och framför allt: spänning.

Att läsa Döden som diktator känns lite som att läsa en säsong av den underbara TV-serien 24 med Kiefer Sutherland. Det är inte ett rakt spår genom boken, där ett specifikt problem ska lösas, och det är enda fokuset för Jack Jr och hans kollegor. I stället är det flera incidenter som följer på varann, incidenter som vid första anblicken kan tyckas vara fristående, för att sedan på klassisk 24-manér pusslas i hop och visa sig ha samma rot till det onda. Det blir en riktig bladvändare, vilket är tur det, då läsandet av denna roman inte kan ses enbart som en vilopaus utan även som ett träningspass för överarmarna. Vilket jag i och för sig inte tänker klaga över, både för att mina överarmar behöver sin träning, men även för att en berättelse av detta slag behöver ordentligt utrymme. Författaren behöver sitt svängutrymme, och som sagt, personligen tycker jag Greaney använder sig av svängutrymmet på ett föredömligt sätt. Det är den typen av kriminalroman som jag vill se mer av på marknaden. Liksom Agatha Christie och hennes gelikar håller sig författaren enbart till det viktiga, till det som ger ledtrådar och det som för historien framåt. Inga onödiga utsvävningar, här ligger fokus enbart på att fånga och behålla läsarens intresse. Tom Clancy har själv alltid varit en mästare på diskursens stilgrepp, och det är med värme jag ser Mark Greaney ta över där Clancy slutade. Denna typ av kriminalromaner blir för mig en frisk fläkt bland mycket annat som kommer ut på kriminal- och deckarmarknaden för tillfället.

Dock lite tråkigt att den svenska översättningen stör den välskrivna texten. Stavfel och upprepningar av hela stycken förekommer tyvärr. Kanske ett tecken på att vi läsare blivit för otåliga och inte vill vänta för länge? Eller är det snäppet värre, att bristen på korrläsning blir någonting vi får leva med, nu då bokmarknaden tyvärr är hotad? Hur som så är detta en roman som överlever dessa inslag av brist på korrläsning, kvaliteten är hög, och jag hoppas få följa far och son Ryan i flera romaner framöver.

onsdag 18 november 2015

Konsten att beskriva en diktatur

Det finns tillfällen när verkligheten är för hemsk för att vara sann. Man försöker hålla det hemska ifrån sig, intalar sig att det är lång borta och det berör inte mig. Det blir nästan lite fiction av verkligheten.
när han
Så bestämmer sig en författare att lyfta in den hemska verkligheten i sin fiction. Det som man har sett som fiktion blir fiktion på riktigt. För att man sen ska inse att nej, det är inte alls fiktion. Det är på riktigt. I Nordkorea har folk avrättats med hjälp av hundar. Där dödar man även barnen till de som har misslyckats i sitt uppdrag gentemot den store ledaren.

Fiktionen fastnar i halsen som den sanning den faktiskt är.
Samtidigt är det någonting som hela tiden vill säga att Nej, ingen människa är så här grym, författaren överdriver bara, han hittar på och han har en alldeles för vild fantasi.
Men nej.

För tillfället är jag i slutfasen av den senaste Tom Clancy-romanen Döden som diktator. Författaren Mark Greaney som åtagit sig att ta över den stafettpinne Tom Clancy lämnade efter sig när han dog för ett par år sedan, ger sig på det stora konsttycket att skildra diktaturens hemska baksidor. På ett sätt känns det nästan lite suicidalt, jag vill hävda att det inte går. Det är så långt ifrån vår värld för att passa in i en roman med verklighetsanspråk, och samtidigt så är det i vår värld. Det blir en balansgång av att inte överdriva, även om det känns överdrivet, att inte få det till satir samtidigt som det inte går att göra verkligheten rättvisa, och framför allt är det hemskt. Jag kan inte smälta att det på andra sidan jorden finns ett land så verklighetsfrånvänt som Nordkorea är. Greaneys påminnelse blir nästan plågsam men ändå vacker i sina försök att stå kvar med fötterna på jorden, att få med både själ och hjärta. Han gör den berömda gränsen mellan fiktion och verklighet väldigt, väldigt tunn. Och väldigt, väldigt spännande.

onsdag 7 oktober 2015

Kulturkrock i bokhyllan

Den här sommaren har tyvärr inte bjudit på så mycket läsande som vädret skulle kunna få en att tro. Istället har jag roat mig kungligt med att flytta till större bostad. Och som var bokmal vet, så innebär var flytt en ny omgång av att försöka sortera in böckerna i bokhyllan. Själv har jag böckerna indelade både i genrer och i inbundna/pocket, men även i bokstavsordning. Det är bara att konstatera, bokstavsordningen bjuder på lite oväntade kulturkrockar:

Så nu är frågan om jag ska komma på nåt annat sätt att sortera mina böcker, eller om det är dags att köpa böcker av nån författare vars efternamn börjar på I...



måndag 5 oktober 2015

Nackdelen med ljudböcker

Jag får ju stå för att det inte precis hör till vanligheten, men ibland händer det: man får en hel bok förstörd genom att det är en genomusel uppläsare som läst in den. För att utnyttja bloggens möjlighet så tänker jag härmed peka finger rakt på Halvblod av Sofie Trinh Johansson.

Uppläsaren har ingen som helst koll på vad hon läser och lägger därmed helt fel känsla i texten. Från och till försöker hon sig på lite inlevelse, framför allt då hon läser upp dialogerna. Gissa hur fel det då blir om man inte har koll på texten... Repliken läses upp med en mjuk och snäll röst, och avslutas med "sa hon irriterat" eller något liknande.

För att inte tala om att hon lägger in andningspauser på helt fel ställen och därmed flyttar på betoningarna. Hittar inte punkterna i texten och försöker sätta in egna. Uttalar orden fel. Och framför allt: flera meningar läser hon om, eftersom hon inte får till dem rätt första försöket. Jag vet inte ens vad man ska säga åt att sådana missar inte har redigerats bort.

Mest irriterad på såna här brister blir jag eftersom ljudboken ändå är någonting som man betalar för, det är en tjänst man köper, och även om man som jag prenumerar på Storytel och därmed får billigare pris per bok än om jag gått till bokhandeln och köpt den, så är det ändå nåt man betalat för. När så här dåliga jobb görs både av uppläsare och redigerare så undrar man ju om förlagen, i detta fall ljudboksförlaget Din röst, överhuvudtaget bryr sig om sina lyssnare, eller om de enbart försöker åka snålskjuts på Twilight Saga och försöka tjäna så mycket pengar som möjligt med så liten insats som möjligt. Hade jag själv gjort ett så kvalitetsmässigt dålig prestation på mitt jobb så är det tveksamt att jag skulle få behålla jobbet. Och i ärlighetens namn, att läsa in en bok kräver ju inte precis en ingenjörsexamen i raketteknik. Man bör ju komma långt med läskunnighet och läsförståelse.

Sen att även boken har alldeles för mycket brister gör ju inte saken bättre, men det är ju ett helt annat blogginlägg...

onsdag 2 september 2015

Kafka möter Orwell efter översvämningen någon gång i framtiden

Sverige är översvämmat och landet är indelat i numrerade zoner. Invånarna är numera namnlösa, de har blivit numrerade medborgare. De olika departementen styr, sätter folk i arbete så de inte är sysslolösa och håller tron på monster vid liv. Precis som hos Orwell återfinns sex crime: departementen bestämmer vem man får eller inte får ha sexuell relation med - den sista fria viljan och önskan om att få vara lycklig styrs av han som alltid har koll på oss. Inte Storebror, utan departementen som återfinns för att vi alla ska få ha det bra.

Första delen i CH Wahlunds trilogi Katakrestrilogin, utgiven under titeln Tre avtryck av himlen är en klassisk överlevnadshistoria i en postapokalyptisk civilisation. Viljan att få det bättre, få leva med sina nära och kära, att få fly till någonting bättre eller att bara få njuta av bättre saker, är den drivande kraften. Den ena vill tillbaka till sitt hemland, den andra vill återse sin dotter. Det skrivna ordet har blivit hårdvaluta, att inneha någonting som man kan skriva ett meddelande med eller på är högst olagligt. Utan elektricitet blir den gamla, hederliga skrivmaskinen den största dyrgripen.

Var dag rensar hjälten typen lilla a med en nål. Det är ett arbete värt Sisyfos, för det lilla a:et har en bläckklump i sig genom hela trilogin. Fiktionen sträcker sig utanför berättelsen och in i de tryckta orden. Hela boken är skriven med, tryckt med, skrivmaskinens klassiska fonter.

I Wahlunds framtidsversion av ett översvämmat Sverige blir paranoian, strävan efter frihet och den länge saknade det som för människan framåt. Första delen handlar om observationer av sjömonstret Hafgufa, andra delen utspelar sig i ministeriets lokaler och genom sitt språk och sin dialog blir texten nästan lika abstrakt som Hafgufa själv. Sista delen blir överlevnaden, hoppet om att komma till någonting bättre, samtidigt som man inser att detta med att fly... det är nog kanske ingen mening med det i alla fall?

Men samtidigt, om man inte ser efter, får man inte veta om någonting är bättre på andra sidan.

Tankarna för mig både till kommunismens Prag med de numrerade zonerna, till nazismens koncentrationsläger med numrerade fångar, till Kafkas Processen, där traskandet upp och ned för hierarkin och maktens korridorer är mer eller mindre helt oförståeliga. Men framför allt så förs mina tankar till Orwells 1984, någonting som pekar på det vi vet alldeles för väl: att temat Wahlund valt till sin trilogi är lika aktuell i dag som 1949, då Orwells klassiker först gavs ut. Redan inledningsvis trollbinds jag av historien, av typsnitten, av hela stilgreppet. Jag är fast i tanken på den enskilde individen, även om han är fråntagen sin identitet i form av sitt namn, som strävar efter sin egen lycka och framtid. Sympatin är på hans sida, han som kommit på så många genvägar, skaffat sig så många hållhakar på omgivningen, man vill att han ska lyckas. Att han ska få behålla sina skrivmaskiner och finna sin dotter som han tappade kontakten med i samband med översvämningen.

Det är en annorlunda dystopi, en postapokalyptisk berättelse med ministerier som genom sin övervakning och sina organisationer säger sig enbart arbeta för medborgarnas bästa. Jovisst känner vi igen det från verkligheten. Det näst intill surrealistiska andra del, som går under namnet "Isolatopia", väcker så många tankar och funderingar som bärs med genom berättelsen och liksom typsnittet även utanför den.

Det kunde ha blivit en ny I väntan på Godot. Vilket det på sitt sätt kanske blev, men ändå liksom inte. Det blir aldrig långtråkigt, personerna sätter sig aldrig ned för att vänta, de vet att handlingen och framtiden ligger i deras egna händer. Men att det därmed inte behöver gå som man har hoppats. Det blir en annorlunda dystopi, långt från det actionfyllda eller blodiga. Det blir långsamt och genomtänkt, ibland kanske lite väl svårt, lite väl utmanande i tankegångarna, men samtidigt tunn, det blir aldrig för mycket eller för jobbigt. snarast lagom. Och läsvärt!

torsdag 20 augusti 2015

Kidnappade böcker

Det här måste ändå vara nåt av det roligaste och underbaraste jag läst på länge.  Vilket klockrent initiativ - tänker ni lägga ned vårt bibliotek tar vi böckerna! Kulturen ska tillhöra alla
Hoppas innerligt på att kulturen och folket vinner denna kamp!

onsdag 5 augusti 2015

Konvent på gång

Okej, kanske lite väl mycket i sista minuten, men ändå.. Lite reklam ska jag väl ändå hinna göra för helgens stora sci fi och fantasy-konvent i Linköping: Confuse. Själv håller jag på att ladda för fullt med att läsa en av hedersgästerna, Madeleine Aschbys romaner vN. Allt utan att ha den minsta aning om hur jag ska hinna läsa ut den innan helgen, men men... Bra är den i alla fall hittills!




Men vad ända in i... det som började så bra

Det började så underbart bra. En studie i mänsklig överlevnad i 2000-talets Sverige. All elektronik dör, och Sveriges invånare finner sig maktlösa. Alla väntar på att någon ska fixa det hela, för det är väl ändå någons ansvar att se till att elen faktiskt fungerar. För utan elektronik har vi... ingenting. Vi kan inte ens tvätta oss, inte gå på toa, inte komma till jobbet. Diabetikerna kan inte få ut de livsnödvändiga insulinet.

Lars Wilderängs dystopi i två delar inleds med romanen Stjärnklart.
Strömavbrott följer på strömavbrott, och till slut finns det ingen elektricitet kvar alls i ledningarna. De elektriska produkterna täcks av ett grått damm och vissa börjar brinna på grund av överhettning.

Därifrån går det verkligen bara utför. Enligt Wilderäng förvandlas vi alla till egoistiska vildar som enbart sätter oss själva och våra närmaste i första rummet och ser alla andra som fiender som allt för ofta måste oskadliggöras till varje pris. Maktgalenheten tar över hos många, som går fram med vapen, våldtar och mördar. Känslan av samhörighet och solidaritet försvann med elektriciteten.

Det är en intressant tankegång Wilderäng för genom boken. Den är hemsk och tragisk och jag hoppas innerligt att det är mörk fiktion som ligger långt från verkligheten, att vi inte skulle bli så här vilda och egoistiska.

Med elektriciteten försvinner den civilisation vi byggt upp de senaste hundra åren. Vi flyttas bakåt till någonting som närmast påminner om medeltiden, med gamla förutsättningar, hierarkier och gränser. Fast med nya influenser och förhoppningar.

Hit är det som sagt bra, intressant och riktigt spännande. Även om det är väl dystopiskt och hopplöst.

Men sen hände nåt. Bok två kom. Stjärnfall. Och nu vete gudarna vad som hände.

Obs! Spoilervarning!

Redan i Stjärnklart framgick det att det var små nanomiter som attackerat elnätet och tagit död på elektriciteten. Helt klart en intressant tanke, ett virus som sprider sig genom elnätet och dödar elektroner.
Men, tro inte att denna problematik räcker för Wilderäng. Det som man tror kommer vara fortsättningen på en klassisk dystopi, en uppföljning som blir en studie i svensk överlevnad och maktstrid blir istället en ny Världarnas krig. För nanomiterna visar sig vara utomjordingar som intar människor, bygger sig stora och starka och förvandlar människor till nån galen blandning mellan utomjordingar och zombier.

Det hela blir bara ett totalt kaos.
Och för att göra det hela värre: Wilderängs gebit är verkligen INTE science fiction och utomjordingar. Överlevnad, kaossituationer och dystopi behärskar han till fullo. Men utomjordingar... Nä, där går gränsen. Man får ingen koll på dessa utomjordingar som på nåt mirakulöst sätt förvandlas och kommer i olika storlekar, format och versioner. Vissa intar människor, andra slåss, och någon behärskar alla andra på ett sätt som känns som en ren kopia från Mästaren del Toros och Hogans Släktet. Och nej, det funkar inte.

Wilderäng verkar inte själv veta vart han vill föra berättelsen och utomjordingarna. Från att ha ägnat första delen med att behandla sina karaktärer, oavsett om det är huvudrollerna, bilrollerna eller statisterna, med total kärlek. Man får lära känna dem och deras tankar, deras panik och deras mål. Och han dödar dem med lika stor inlevelse. Oavsett om de är goda eller onda, oavsett om de bara är statister för att understryka tema och motiv eller om det är de so mför historien vidare.

Men utomjordingarna. De är rena aliens både för mänskligheten och för texten, liksom de är för Wilderäng och därmed även för läsaren.

Och vad värre är. Det kändes lite som att berättelsen inte tog slut med Stjärnfall. Troligtvis kommer det en del till. Och frågan är om man vare sig orkar eller bryr sig om hur det går för vare sig utomjordingarna eller människorna. Själv önskar jag lite smått att jag bara hade läst första delen.

måndag 15 juni 2015

Sverige har gått vilse och Palme är död

Carsten har varit odräglig hela sitt liv. Han är alkoholist, har varit kroniskt otrogen och vägen mot undergång har medfört att han har försummat det han borde ha värderat högst: sina barn. Nu har han blivit gammal, han har fått både diabetes och cancer och han har bestämt sig för att spendera sina sista slantar på att få bo på ett av de lyxigare äldreboenden. Ett äldreboende, inte någon form av vårdinrättning. Skillnaden är viktig. I alla fall för ägarna. För de är ju självklart privatägt.

I botten av glaset ett hjärta av Jens Ganman är en satirisk roman om två äldre, tidigare äkta makar som ser tillbaka på sina liv.

Carsten har alltid varit borgare, ända in i själen. Han har alltid skytt sossarna mer än Annie Lööf någonsin kommer göra. Fri företagsamhet har varit ledmotivet genom livet. Det och idel grubblerier kring mordet på Olof Palme. För att ha så mycket emot Palme och sossarna så upptar den forne statsministern nästintill ohälsosamt stor del av hans tankar och funderingar.
Nu sitter han på äldreboendet, mer eller mindre vägg i vägg med sin exhustru Angela. Otroheten ledde till att Angela lämnade honom. Alkoholismen ledde till att han tappade all kontakt med barnen. Men nu sitter han här, och bara väntar på lyckas samla tillräckligt med mod för att prata med Angela, den kvinna han alltid har älskat och alltid har saknat. Den kvinna han aldrig ville förlora. Men först måste han bara få tag på lite mer alkohol.

Angela slåss för att få sina barns uppmärksamhet, att få dela sin sista tid i livet med dem.
Sonen kastar buzzwords omkring sig och försöker vara teatraliskt djup. Dottern anser sig vara oumbärlig på jobbet och skriker JAG HAR ADHD, JAG ORKAR INTE MED DET HÄR! Konstant med näsan nere i en smartphone, rädd för att missa någonting som kanske kan tänkas vara viktigt här och nu.
De flesta av oss har väl träffat på de där typerna?!

Jo, den satiren vet var den sitter. Dagens offergörande av sig själv i kombination med att allt alltid är någon annans fel. Självupptagenheten gör att man inte ser skillnad på vad som hör till verkligheten och tidens gång och vad som är rent privat. För allt snurrar kring en själv, allt som är jobbigt gör nån bara för att jävlas. Som att dö, till exempel. Då måste man ju ordna med en begravning, och det orkar man ju inte med just nu, för herregud, man har så mycket annat i ens liv för tillfället och så har man ju fått diagnosen ADHD och då går det ju liksom bara inte.

Men all satir vet inte var den sitter. Ibland blir satiren bara tragisk. Det gör ont i hjärtat att en man kan förkasta sina barn så till den mildra grad att de aldrig mer vill veta av honom, inte ta hand om hans begravning, inte träffa honom. Det är inte så det borde vara. Men jo, det händer verkligen. Och det är verkligen inte satir, det är bara så oerhört, bottenlöst tragiskt.
Här tappar tyvärr Ganman mig helt. Han går över den där osynliga gränsen för hur långt man får dra satiren, i alla fall i mina ögon. Temat och motivet i romanen försvinner ner i det tragiska, det som gör ont, det som inte borde få hända. Det hör inte riktigt hemma här, om ni frågar mig. Jag får en känsla av att Ganman inte tänkt göra några djupdykningar i det tragiska, utan det känns mest som satir som spårat fel. Tyvärr. För i övrigt är det en intressant bok, hyperaktuell både till sitt innehåll och till den övriga satiren.
För att inte tala om det målet Ganman siktar in sig på:

Kärleken är nyckeln till allt.

måndag 18 maj 2015

Kampen mot det nemeiska lejonet

Jag vill bara springa in till sonens rum, slita upp honom ur spjälsängen och krama honom länge och hårt. Även om jag vet att han ligger där inne och sover som sötast, så skriker hela kroppen efter det fysiska beviset på detta. Jag vill, jag måste, få krama honom, få viska att världen inte är så hemsk.

Det händer inte ofta, det får jag tillstå. Men den här gången, så. Helt förlorad i fantasin.



Jag var och lyssnade på Mons Kallentoft och Markus Lutteman på Akademibokhandeln för nån vecka sedan då de pratade om sin nya bok, Leon, andra delen i vad de kallar för Herkulesserien. Bland annat talade de om att de tagit åt sig av kritiken efter första delen, Zack, och därför bantat ned våldet, någonting jag själv var väldigt glad för. Det blev lite för mycket, det blev lite för rått till och med för mig. Till denna bok har även deras språk landat. De har funnit en bra balans mellan Kallentofts poetiska berättande, för att citera Lutteman, och den senares mer verklighetsbeskrivande, journalistiska sida. Och det fungerar. Oj, så bra det fungerar. Tempusbyten, ändringar i berättarpositioner, de sitter nu. De stör inte längre, det blir vackra övergångar som medför en extra nyans i texten.

Visst hade de dragit ned på våldet, tack gode gud. Men det som jag möttes av däremot, det var absolut ingenting som jag räknade med att mötas av i en modern deckare, framför allt inte i en svensk sådan. Invaggad i falsk, svensk trygghet och Läckberg, Lang etc, tror man medelvägen kommer vara den bästa vägen även här. De hävdar att de inriktat sig på en målgrupp som idag inte läser i någon större utsträckning: killar i tonåren. Jag är inte helt med på hur de tänker, vad i denna romanserie som skulle locka denna svårflörtade läsarkategori. Kanske det är just denna avsaknad av trygghet och medelväg, på gränsen till hårdkokt deckare, som ska locka dessa läsare? Jag vet inte, jag känner mig skeptisk till detta. Men jag håller med, får de en person att börja läsa så har de lyckats.

Det börjar med en omgång rysk roulette. Sen fortsätter det i hög hastighet, det går inte att lägga ifrån sig boken. Ett mördat ensamkommande flyktingbarn, handel med små barn och slutligen ett kidnappat barn placerad i en bur, filmad dygnet runt. En film som sedan streamas, öppen för alla att se. Klockan tickar långsamt nedåt, ned till T-0, då barnet kommer dödas. Obönhörligen inför kamerorna.

Mitt hjärta kramas ihop. Jag vrider mig i plågor och det är inte långt ifrån att tårarna börjar rinna. Jag vill springa in till barnrummet och återigen försäkra mig om att min lilla ettåring fortfarande sover sött, ovetande om den hemska världen där utanför.

Barnet i buren är livrädd. Han vankar fram och tillbaka, gråter och försöker ropa efter mamma. Klockan tickar nedåt, det är en kamp mot tiden Zack och hans kollegor för. För Zack blir det också en kamp mot drogerna, mot känslorna, för det som är viktigt.

Som tur är går det fort. Det går inte att lägga ifrån sig boken. Så oerhört har den fångat mig och mitt hjärta. Det var länge sen en bok kunde binda mig emotionellt på detta sätt. Det blir nästan en plåga att läsa vidare. För varje sida man läser desto verkligare blir berättelser, desto djupare dras man ned. Man vill bara komma till slutet, hoppas att de räddar den lille pojken, att man får slå ihop boken och hoppas att fantasin överträffar verkligheten.

För i spjälsängen inne i sitt rum sover min parvel sött. Långt från den hemska verklighet som Kallentoft och Lutteman beskriver så ingående.

torsdag 9 april 2015

Olika världar, samma könsroller

Kristin Cashores trilogi med Graceling som inledande del kändes lovande redan vid första anblicken. Fantasy med tuffa, starka kvinnor i huvudrollerna. Lite av en känsla av en mer fåfäng Hermione Granger i tajta kläder i huvudrollen. Och i ärlighetens namn, så bortskämda är vi inte med kvinnliga huvudroller i fantasy och sci fi-genren, som man ändå kunde tycka att vi borde kunna vara. Det är ju ändå två genrer som inte lyder under verklighetens lagar, där författarna själva kan välja hur världarna ska byggas upp, långt från vardagens bekymmer, könsroller och ekonomiska situationer.

Nu talar jag inte om att jag vill ha kvinnliga huvudroller utifrån ett feministiskt perspektiv, utan enbart utifrån variationens skull. Variation förnöjer, som ni väl vet, och det ger ju även en hel del nya uppslag och spännande ingångar.

Men tyvärr. Att man har en stark kvinna i huvudrollen i en fantasyroman innebär absolut inte att man kommer i från vardagens bekymmer, könsroller och ekonomiska situationer. Tvärtom. Någonting som andr delen, Fire, är ett levande exempel på. En helt ny värld, men exakt samma, gamla invanda könsroller. Patriarkatet överlevde till och med i Cashores fantasi.

På framsidan av boken står en vacker, rödhårig kvinna i en knallröd lång klänning som blåser kring benen. I handen håller hon en spänd pilbåge, beredd att avfyra en pil.
Inte för att hon gör det i boken, men ändå.
Överst på baksidan av boken, med fet stil, kan man läsa:

"Her beauty is a weapon - and Fire is going to use it."

Okej, visst använder hon sig av sitt utseende. Och visst, hennes skönhet är ett vapen. Som dotter till ett monster är hon ofattbart vacker, så vacker så ingen man kan kontrollera sig i sin närhet. Detta gäller framför allt hennes långa, röda hår, som hon alltid måste hålla dolt under en slöja.

Taliban-varning, någon?

Männen i denna roman verkar inte kunna kontrollera sig, oavsett om kvinnorna är oslagbart sköna eller inte. De sätter på allt och alla och ansvaret för att inte bli gravid ligger enbart på kvinnan. För det är ju hon som får dras med skammen att vara en ogift mamma..

Återigen, det är inte ur ett feministiskt perspektiv som jag hade hoppats på att Cashore hade brutit med könsrollerna, utan enbart utifrån fantasin, utifrån variationen.

Tro inte att Cashore gör någon poäng av detta med könsrollerna. En enda poäng på denna nivå återfinns inte i hela romanen. Det är enbart en romantisk roman förtäckt som fantasy genom att de infört monster och en parallell dimension, som omnämns under ungefär två sidor.

Och på tal om poäng. Det vete gudarna vad hon vill uppnå med romanen överhuvudtaget. I vanliga fall brukar ju en roman ha en början, en mitten och ett slut. Det känns som om den här romanen bygger på början, slut, början, slut, början, slut i närmare 400 sidor.

Den tredje delen i romanserien står i bokhyllan. Misstänker att jag kommer läsa den trots att jag inte är speciellt förtjust i de två första delarna. Trots allt är det ingen sammanhängande berättelse genom triologin, utan var bok handlar om en kvinna och hennes historia. Så slutet för Fire har jag redan läst. Men, min nyfikenhet kommer nog göra att den tredje också blir läst. Vem vet, en poäng kanske återfinns där?

torsdag 19 mars 2015

Från början, genom helvetet till slutet

Spoilervarning för Släktet-triologin av Guillermo del Toro och Chuck Hogan, tillika TV-serien "The Strain"

Jag har tidigare skrivit om min förtjusning över nya vampyrromaner som inte handlar om de snälla och romantiskt lagda vampyrerna, utan har de onda i fokus. Att vi får dras med mer romantiska och framför allt sexiga vampyrer är ju Anne Rices fel, och i ärlighetens namn, här ska vi inte låta någon skugga falla över Vampire Chronicles, så låt oss släppa det ämnet omedelbart.

För jo då, nu har jag äntligen läst ut Gullermo del Toro och Chuck Hogans Släktet-triologi, vilket inte var en dag för sent, med hänsyn till att TV-serien som grundar sig på denna triologi nu går på TV på fredagarna. Och jo, jag tillhör ju de människorna som gärna vill hinna läsa böckerna innan jag ser adaptionerna. Fråga mig inte varför, det liksom bara är så...


Denna triologi är väldigt intressant ur fler perspektiv än just att den inte handlar om snygga och romantiska vampyrer, utan även att första delen är inledningen av själva katastrofen, den andra under själva katastrofen och den sista delen är post-apokalyptisk. I ärlighetens namn så kan jag inte komma på någon roman eller romanserie som på detta sätt sträcker sig över en apokalyps på detta vis. Vanligtvis så brukar man få läsa om en av delarna; hur hjältarna försöker förhindra katastrofen (exempelvis Dracula av Bram Stoker, om vi ska hålla oss kvar på vampyrtemat), under själva katastrofen (typ där alla mer romantiska vampyrromaner i princip håller sig, sen omd et är en katastrof eller inte när vampyrerna börjar ta plats... tja...) eller som rent post-apokalyptisk (I am Legend av Richard Matheson)

Okej, jag måste erkänna att jag aldrig tänkt på detta innan, att man aldrig får följa hela katastrofen. Läser man en postapokalyptisk roman så är den just postapokalyptisk. Vad som föranlett apokalypsen i fråga får man oftast veta i tillbakablickar.

Men just detta ger så mycket mer. Man får ta del av allt; hopp och förtvivlan då man går från det normala, in i kaoset och slutligen ut i det nya normala. Framför allt så år man mer förståelse för varför det nya normala ser ut som det gör. Här förekommer inget fuskande från författarens håll, inga svarta hål som föranlett vissa fenomen eller strukturer i det nya normala.

Jag gillar det. Jag gillar det verkligen, Jag hoppas få se mer av denna typ av grundliga författande i framtiden. Det fuskas alldeles för mycket och det återfinns alldeles för ofta glapp i historien i dagens romaner Detta däremot. Grundligt och bra.

Sen ska vi inte heller glömma författarnas egna filosoferande över hur dessa vampyrer har uppstått. Många teorier har förespråkats genom åren, men just denna teori är ny. Dock tycker jag den har en liten nackdel. Utan att säga alldeles för mycket på denna punkt, så precis som så många andra teorier så grundar den sig i kristendomen. Börjar bli lite uttjatat, ärligt talat.

Men ändå. Det är en väldigt bra och läsvärd trilogi. Och framför allt skrämmande. Inga romantiska vampyrer här inte. Människan mot vampyren. En kamp på liv och död även efter apokalypsen. 

onsdag 25 februari 2015

O captain! My captain!

Robin Williams tillhör de skådespelare som det ändå måste vara mer eller mindre omöjligt att tycka illa om. Förvisso så har man aldrig vetat speciellt mycket om honom, mer än att han framstod som väldigt givmild och snäll. En människa som man absolut inte trodde skulle avsluta sitt liv så drastiskt.

Behovet av att förstå finns hos fler än bara de närmaste, trots allt var Williams en världskändis, en skådis och komiker som berört många. En biografi över hans för korta liv är ett bra steg på väg för förståelse för oss som hörde till publiken. När skratten har tystnat av Emily Herbert är en ganska kort biografi över Williams, på endast 280 sidor har hon försökt sammanfatta hela Robin Williams liv och avtryck i underhållningsbranschen. Tyvärr någonting som hon inte lyckas speciellt bra med.

Inledningen av biografin är starkast. Den svenska versionen har fått ett förord skrivet av Babben Larsson, en mer passande svensk komiker för detta uppdrag är väl svårt att finna? Hon har döpt förordet till "En av oss", och ändå är det väl lite så vi alla har sett honom? En helt vanlig människa som begåvats med den stora konsten att kunna underhålla andra i tid och otid. En man som höll på med stand up för att han trivdes med det, som gjorde spontaninhopp på olika klubbar och uppträdde, helt utan att ta betalt.

Men samtidigt var han inte en av oss. I biografin radas filmer upp en efter en, med sammanfattningar både av storyn och av kritikernas utlåtanden. Han rörde sig i toppskikten i den amerikanska filmvärlden, en värld långt från oss andras. Utan att hyckla eller vika för sanningen berättar Herbert om både med- och motgångar inom underhållningsbranschen, pratar om drog- och alkoholproblem och om sorgen efter bäste vännen Christopher Reeves hemska ridolycka och för tidiga bortgång. I förbigående talas det om Williams saknad av moderns uppmärksamhet, någonting hon återkommer till gång på gång genom biografin. Vad hon grundar denna psykologiska slutsats på får vi aldrig veta, det fastslås tidigt i biografin, lite på samma sätt som om hon hade påstått att jorden är platt.

Efter ett tag märker man att detta inte är den enda lucka som finns i biografin. I själva verket finns det väldigt många luckor, om inte till och med stora svarta hål. Biografin bygger enbart på den offentliga Robin Williams, den bygger på citat, intervjuer och artiklar. Innan jag började läsa insåg jag att jag inte visste mycket om Williams, och efteråt vet jag inte om jag vet så väldigt mycket mer. Eller visst, jag är för ung för att ha hängt med i skvallret då han gick på droger och jag hade ingen aning om att han var mer eller mindre beroende av både cykling och datorspel. Men i övrigt är det mest om en odyssé genom olika filmtitlar och hur de olika filmerna och rollerna valts ut. Det dyker upp många titlar som jag inte känt till, och många där jag omedvetet börjar dra på smilbanden när jag tänker på dem. Än i dag blir jag glädjefylld men samtidigt lite ledsamt beklämd när jag tänker på Döda poeters sällskap, kan inte låta bli att skratta när jag tänker på anden i Aladdin eller bara lite smånöjd när Good Will Hunting kommer på tal. Filmen som slutligen gav honom en välförtjänt Oscar.
Många var de som ville jobba med Williams. Sarah Michelle Gellar hävdar själv att hon mer eller mindre förföljde honom för att få chansen att spela hans dotter i TV-serien "The Crazy Ones", den sista produktion Williams var med i. Så populär var han ända in till slutet.
Depressionen ligger som en grå skugga över både biografi och liv. Vilka monster det var han slogs mot får vi inte riktigt veta, och frågan är om det egentligen spelar någon som helst roll. Det var inga dåliga monster, det var riktiga demoner. Och här måste man ge Larsson rätt: han var verkligen en av oss. Precis som oss andra så kunde även han drabbas av dessa förskräckliga demoner.

En stor del av behållningen av biografin går tyvärr i stöpet på grund av en till viss del undermålig översättning, med ofullständiga meningar och faktiskt till och med stavfel. Visst, det kanske inte är någonting att haka upp sig på alldeles för mycket, men tyvärr, jag stör mig alldeles för mycket på såna saker, jag vill inte behöva läsa om en och samma mening två, tre och fyra gånger för att förstå vad det står. Framför allt inte i denna typ av text, där författaren mer hyllar enkelhet och smidighet, där flytet i språket ger Williams rättvisa: lättsmält men eftertänksamt. För man får absolut inte glömma här att han inte var enbart en komiker, utan en klassisk skolad skådespelare som gått på Juilliard av alla ställen. En person som kunde spela Shakespeare ena dan och dra fulla hus på någon arena med sin stand up-show dan efter.

Herbert har valt att börja biografin med utvalda hyllningsord från kända och okända som skickades runt jorden efter hans bortgång. Det är den perfekta inledningen, för När skratten har tystnat är inte så mycket en biografi som det är en ren hyllningsbok till en underbar och kärleksfull människa och skådespelare. Den avslutas med "20 fantastiska Robin Williams-vitsar", för det är väl ändå så vi vill minnas honom: han som alltid fick oss att skratta. Han som fick oss att tänka själva, fick oss att fånga dagen, att ställa oss på våra skolbänkar och vråla "O captain! my captain!" Alltid älskad, alltid saknad, aldrig glömd.

måndag 9 februari 2015

Att chockstressläsa

Att kombinera livet som mammaledig med idogt läsande är verkligen inte så enkelt som man kan tro. Just i uttrycket "mammaledig" så betyder inte "ledig" att man är ledig och därmed har en massa tid över. Tvärtom. Jag tror nog aldrig jag har haft så lite tid över till mig själv som jag har haft under denna tid av mammaledighet.

Men nu har rutinerna äntligen börjat sätta sig, och det finns lite utrymme för nöje så som läsning för en stackars mamma. Men mer avancerat än så blir det inte, mer ork än så finns inte. Några sidor då och då helt enkelt. Det gäller att passa på och sno åt sig de minuter som finns, få ägna dem enbart åt sig själv. Och självklart åt litteraturens underbara värld!

Min läsning fick sig dock en ordentligt skjuts här för ett par veckor sen. TV-serien "The Strain" gjord utifrån Guillermo del Toro och Chuck Hogans triologi som börjar med Släktet började gå på TV för några veckor sen. Och för mig som har läst de två första delarna, och enbart har den sista, Evig natt kvar, så blir såna här faktum väldigt stressande. Trots allt så vill jag ju hinna läsa ut den sista delen innan de kommer dit i TV-serien. Nu lär det förvisso ta en stund innan de kommer till sista delen, men i alla fall. Här hemma sträckläses det numera.

Lite skumt att läsa slutet på en TV-serie man samtidigt följer.

Men, det är en bra bokserie, och som det känns i alla fall hittills, en väldigt bra TV-adaption.

Och framförallt: inte en sexig vampyr så långt ögat når!