onsdag 30 maj 2012

Bokbytande

Detta med bokbytardagar är verkligen ett trevligt inslag i vardagen. Lite som att låna böcker men ändå inte. Gillar man dem så kan man ju behålla dem, gillar man dem inte, ja, då är det ju bara att byta ut dem nästa år. Så med den inställningen beslutade jag mig för att bli en del av bokbytandet i år och besökte Sollentuna bibliotek i måndags för att göra mig av med några böcker som legat bakom de övriga böckerna i bokhyllan, enbart för att ingen skulle se att jag har dem (bl a Fröken Smillas känsla för snö och Dansar med vargar, böcker vars genomläsning endast kändes som slöseri med tid...).

Men tyvärr, bokbytandet verkar inte tillhöra Sollentunabornas årliga folkrörelse, men ändå, lite roliga böcker kom jag i alla fall hem med, böcker jag aldrig läst tidigare. Även om jag nästa år nog besöker Stadsbiblioteket i stället i förhoppning om större utbud där.

Under Håkan Nesser ligger en bok av Fritiof Nilsson Piraten, en författare som jag pinsamt nog aldrig läst någonting utav tidigare.

Min läsning av Terry Pratchett har inte varit överdrivet framgångsrikt, men första delen i en triologi, här ska absolut ges ett nytt försök med denna författare, som av många hyllas så ordentligt. Och nån sa att om man älskar Douglas Adams så älskar man Terry Pratchett. Så, jag borde därmed verkligen uppskatta den senare. Det får tiden utvisa.

måndag 28 maj 2012

The Zombie Survival Guide - bör finnas i var mans bokhylla

Så var det då dags! Spring till affären! Äntligen kommer denna bok till nytta, och då inte bara som kuriosa. Zombieepidemin verkar (äntligen?) vara här. Inom kort bör den finnas i var mans bokhylla, The Zombie Survival Guide.

Och by the way, är det någon som är förvånad över att den slog till först i USA...

Mors dag-boktips

I min strävan att få fram tio boktips inför olika högtider, så känner jag att jag ligger lite efter just till mors dag. Men tyvärr, gårdagen var fylld av en massa andra aktiviteter, så enklast är det väl att vi alla låtsas som att jag skrev detta inlägg i går, men att det var först i dag som ni fick syn på det?

1. I kvinnoland av Per Anders Fogelström
Fogelströms smått självbiografiska roman om sin uppväxt med sin mor och sina kvinnliga släktingar i Stockholm under början av 1900-talet är en fantastiskt kärleksfull berättelse om en svunnen tid.
Tyvärr verkar den även tillhöra en svunnen tid om man ska tro bokförlaget. Dags för ett klagobrev, måntro?
2. Tjänstekvinnans son av August Strindberg
Strindberg tyckte inte om sin styvmor, den saken är klar. Den döda modern hyllas och denna självbiografi bredde mark för många framtida barndomsskildringar.
3. Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson
En berättelse om tre generationer kvinnor. Min absoluta favoritbok av denna underbara författare.
4. En styvmors dagbok av Fey Weldon
En orolig mor som inte kan låta sin dotters dagböcker vara ifred. En uppgörelse både med det förgångna och med moderskärleken som växer.
5. Mamma försökte av Jens Lapidus
En ännu ej utgiven roman får komma med på listan. Och vi som läst och fastnat för Stockholm noir-serien känner igen titeln och kanske även därmed ett sug efter denna novellsamling.
6. Ensamma mamman av Cecilia Torudd
Denna underbart roliga tecknade serie följde mig och min mor åt genom uppväxten.
7. Medea av Euripides
Modern bland mödrar inom den grekiska tragedin. Modern som visar hur långt moderskärleken sträcker sig och vad en mor är beredd att göra för sina barns lycka.
8. Victoria - prinsessa och mamma av Johan T. Lindwall
Självklart, Victoria och Daniel har knappt hunnit döpa sin lilla Estelle innan första biografin över Victoria som mamma kommer ut.
9. Mor gifter sig av Moa Martinsson.
Denna klassiska arbetarklassroman om den lilla Mia vars morska gifta sig har ju en given plats på denna lista.
10. Felicia försvann av Felicia Feldt.
Nej, jag har inte läst den, men jag börjar bli väldigt sugen på det.

fredag 25 maj 2012

En brev till min handduk

Älskade handduk,

Jag ber så mycket om ursäkt för att jag glömde dig hemma idag. Att jag glömde dig hemma på denna enda dag på året då du borde få följa med på en studieresa utanför hemmet. En dag då du skulle få se någonting helt annat än linneskåp, badrum, tvättkorg eller tvättmaskin.

Men jag kan lova dig, du hade inte haft så roligt, även om du fått följa med mig till jobbet idag. Du hade bara fått legat i min väska nere vid mina fötter. Här hade du inte funnit några vänner. Inte en handduk i sikte på denna arbetsplats, som ändå består av många programmerare och andra datormänniskor. Sådana som man förväntade skulle ha med sig sin handduk en sådan här dag.

Så du missar i ärlighetens namn inte så mycket. Och vi ses ju snart igen, om några timmar, då veckans sista arbetsdag är till ända.

Med vänlig hälsning

/Hanna

torsdag 24 maj 2012

Harlequin fortfarande kioskvältare

Okej, jag får väl börja med att fastslå faktum: jag är inte speciellt förtjust i Harlequin. När jag läste litteraturvetenskap på fortsättningsnivå ingick delkursen populärlitteratur, och detta var första gången i mitt liv som jag kom i kontakt med Harlequinromanen. Visst, jag hade ju sett dem i bokställen i affären, men jag hade aldrig någonsin känt någon lust att läsa dessa. Men nu befann jag mig plötsligt, vid närmare 30 års ålder, i en situation då jag var tvungen att läsa en Harlequinroman. Och på något sätt så blev det ju ändå väldigt spännande. Vad var nu detta för någonting?

Jag hade ju hört så mycket om dessa romaner tidigare, om deras romantiska berättelser och erotiska undertoner. Så lite såg jag ju ändå fram emot att få läsa dem, det var ju nästan som om det var lite förbjudet, lite tabubelagt att läsa dessa böcker.

Men okej, jag blev besviken, jag får stå för det. Det var ingen bra historia, och speciellt erotisk ansåg jag inte heller att boken var. I ärlighetens namn så hade jag fått ut mer av att läsa någon förtäckt porrtidning än denna bok. Vilket jag även påpekade på den individuella, muntliga examinationen som avslutade kursen.
Men okej, Harlequinromanen fick en andra och en tredje chans. Tyvärr så hjälpte inte detta, och dessa till mig själv införskaffade böcker gavs bort inom kort, vilket är väldigt ovanligt för mig. Jag vill ha kvar mina böcker, jag vill ha dem i min bokhylla.

Trots att jag inte fann något intresse i själva romanerna, så finns det ju samtidigt någonting väldigt fascinerande över dessa romaner. De mest erotiskt laddade romanerna (exclusive, om jag inte minns helt fel) handlar ju på det ena eller det andra sättet om sexuella relationer. Men samtidigt, på det specifikt angivna sidoantalet, finns det en lång lista av ord som inte får användas. Romanen ska vara exakt si och så lång, och ord som "bröstvårta" eller "penis" eller andra ord för könsorgan får inte förekomma i böckerna. Här är det omskrivningar som gäller, omskrivningar till fanders, där författarna själva får censurera texten, för att ingen ska bli provocerad. Reglerna kring Harlequinromanen är stenhårda, och i ärlighetens namn är jag väldigt fascinerad över dessa författare som kan behålla den konstnärliga friheten inom dessa ramar, och producera roman efter roman.

Det är verkligen inte en romanform som ska underskattas, den saken är klar. Och sen att det är detta förlag som leder ligan över sålda böcker numera... jag vet inte riktigt vad man ska säga om detta. Att jag inte delar smak med majoriteten av bokköparna?

tisdag 22 maj 2012

Obehaglig läsning av Joyce Carol Oates

Jag kanske inte blev berörd av denna bok direkt, från första sidan. Men allteftersom sidorna går kryper det hemska hela tiden närmare och närmare, det obehagliga blir bara obehagligare. Teenas öde känns förseglat, efter nationaldagsfirandet på natten den 4:e juli. Tillsammans med sin 12-åriga dotter tar hon fel väg genom parken. Hon har fel kläder på sig: hon har kortklippta byxor och högklackade sandaler. Hon bad om det.

Gruppvåldtäkten blir ett faktum. Dottern sitter gömd och hör det hela, utan att förstå vad som faktiskt händer.

Våld, en historia om kärlek börjar där. Med våldtäkten. Därefter kommer rättegångsförhandlingarna. I ett samhälle som är lite för litet. Teena bad om det, det har aldrig hänt - hon anklagar oskyldiga, snälla pojkar, hon var prostituerad - hon tog betalt för att ha sex med de åtalade, och det är inte deras fel att hon blev våldtagen av några okända därefter.
Och ett vittne som inte sett något, utan bara hört - kan man lita på henne? Är hon värd nåt som vittne? Hon har ju inte sett någon våldta hennes mor.

För mig går tankarna oupphörligen till den 14-åriga flicka som blev våldtagen i Bjästa för några år sedan. Där hela samhället gick emot henne, och gjorde våldtäktsmannen till offer. Mina tankar var ständigt hos henne genom de lögner som framförs gentemot Teena i boken. För hur boken än slutar, kan det någonsin sluta bra för   Teena? Kan det någonsin bli någonting annat än obehagligt? För det är ju så verkligt, fiktion som ligger lite för nära och går att ta på. Skyddsmurarna faller och man dras med i Teenas öde, för med sig något av en styrka.

Våldtäktsmännen får sina straff. Alla har som tur är inte vänt sig emot Teena. Hon har sin familj, hon har några vänner hon knappt känner till. Vänner som ställer upp, när andra sviker. För ingen ber om ett sånt här öde.



fredag 18 maj 2012

Ger mig (nästan) in i Mangaporr-diskussionen

Själv har jag följt debatten och rättegången kring Mangaporr-bilderna endast sporadiskt. Av intresse har för mig endast varit tre punkter: det är en forskare som är åtalad, det handlar om en kulturkrock och slutligen: det handlar om tryckfriheten.

Detta om kulturkrocken vet jag egentligen inte om det finns så mycket mer att säga: Japan har ett helt annat ideal, man ska gärna se ung ut. Sen att de inte heller har kroppsformer i samma utsträckning som vi i väst gör ju också sitt till. Och även den japanska tecknaren säger att det är porrbilder, så det finns ingenting att säga om den delen heller.

Värre än det kulturella eller att det är tecknade bilder tycker jag helt klart är att man gör inskränkningar inom forskningen. Ska såna här lagar om barnporr få göra bestämma över forskningen?
Förvisso så försvann den irritationen något när jag insåg att forskaren ifråga gjort vissa missar. Visst får man forska om barnporr, det krävs dock ett tillstånd för detta, som denna forskare inte sökt. Tillika verkar det även vara lite oklart vad han egentligen forskar om...

Men, men, jag skulle lägga mig i debatten, sa jag. Och nu är jag i ärlighetens namn riktigt upprörd: tydligen så skyddas inte serier i samma utsträckning av tryckfriheten som böcker. Lolita är inte barnporr, men hade det varit en serie och inte en roman, så hade den varit det och därmed varit förbjuden.

Varför står det tryckta ordet högre i kurs än bilden? Vem är det som gett författare till romaner och noveller den rättigheten att få uttrycka i stort sett vad som helst under skydd av tryckfriheten, medan serietecknare inte får det? Varför ses inte serien som lika seriös som det tryckta ordet?

Själv dyrkar jag tryckfriheten, det är något av det bästa vi har. Men bara för att man väljer att teckna sin berättelse i stället för att skriva den, så skyddas man inte längre.

Tilläggas ska att Mangaporren i Japan är belagd med 18-årsgräns. Varför kan vi inte göra samma sak i Sverige? Och, i ärlighetens namn, det finns ingen åldersgräns om man vill köpa Lolita eller Markis de Sades samlade noveller som bok...

"Östermalm, darling!"

Vad kul det är ibland med nutidslitteratur. När man hakar upp sig så ordentligt på vissa texter, så de hänger kvar i skallen i vissa situationer. Som just nu, till exempel. Jag håller på att ta mig igenom Anders Fagers mindre mastodontverk Samlade svenska kulter. Det är en spännande novellsamling med inslag från olika former av kulter och gamla sägner, av väldigt varierande slag.

Just nu är det en specifik novell som fastnat på min hjärna, nästan lite som en klassisk sommarplåga. "Lyckliga för evigt på Östermalm". Det unga paret som av en ren tillfällighet kommer över den perfekta jättelägenheten på Östermalm, samtidigt som maken får ett välbetalt jobb. Exakt vad han jobbar med vet vi inte, det är lite som med Barney i How I Met Your Mother: nåt jobbar han med, och han blir stormrik på det. Exportering och importering av varor, tror jag det är.

Vi får berättelsen ur kvinnans perspektiv. Hur hon flyttar till Östermalm, hur hon stormtrivs med att vara snuskigt rik. Hur hon älskar Östermalm och hur Östermalm förändrar henne. Det speciella Östermalmsmodet, Östermalmsinredningen och hur man uppför sig när man bor på Östermalm. Det är helt klart en novell som underbygger alla de fördomar jag har om dessa nyrika människor som bara måste bo på Östermalm. Som bara måste passa in där. Hur de stormtrivs med alla Östermalms-bögar som konstant ger henne komplimanger, beröm och råd om hur hon ska bli ännu mer Östermalm.

Själv går jag allt som ofta på tunnelbanan just vid Östermalm när jag ska hem. Och hela denna novell spelar upp sig i mitt inre när jag går till tunnelbanestationen. Hur jag hör just det återkommande uttrycket från novellen: "Östermalm, darling!", lite som Joeys "London, baby!" från Vänner. 


Själva terror-inslaget i novellen däremot, visst, den fick mig att sträckläsa novellen, och undertryckte fördomarna. Att göra i stort sett vad som helst för att bo kvar, för att behålla statusen: Östermalmsstatusen.

För mig finns det inget mål att hamna på Östermalm, så jag har lätt att hålla distans, småle och skratta åt hela fenomenet. Men när man går förbi Stureplan på kvällen, ja, då känns inte novellen med terror-inslagen speciellt främmande...


onsdag 16 maj 2012

Legender och modern populärlitteratur

Jag kan inte rå för det, men jag blir så varm inombords, så glad när jag ser populärkulturens skapare dra nytta utav våra gamla legender och myter, när de återanvänds och på så sätt räddas från ett öde att endast glömmas bort. För det är ju ändå våra myter och legender som skapat så mycket omkring oss, som hjälpt oss att utvecklas till de vi är idag.

I helgen läste jag ut andra boken i Vampire Academy Frostbite, och nu när jag har släppt det där lilla med att det känns som att vampyrer har intagit Hogwarth (se tidigare inlägg) så fascinerades jag av en helt annan sak: förekomsten och strigoi och moroi i böckerna. Detta som man vid första anblicken kan tro att det är benämningar som författaren själv har hittat på, lite som J.K. Rowlings mugglare, men de, som till exempel jag,  som är väldigt intresserade av vampyrens historia både inom legender och i litteraturen, vet att detta inte är fallet. Gamla legender och myter från bland annat Rumänien och länder där runtomkring var fyllda av strigoi och moroi, som lite enkelt sätt kan ses som olika versioner av onda andar och gengångare: vampyrer. Lite grovt sett kan man säga att skillnaden dem båda emellan är att moroi är dödlig, vilket strigoi inte är. Strigoi är även den som ses som den onda av dessa båda och någonting man kan bli om man till exempel tar livet av sig.

Sen blir det ju självklart mer invecklat, precis som det blir med de flesta legender och myter. Men lite småspännande tycker jag personligen den delen är, att två strigoi som fortplantar sig, fårjust en moroi.

Någon som sa att vampyrer inte kan skaffa barn?


tisdag 15 maj 2012

Nackdelen med förkortade ressträckor till jobbet

Nej, jag tänker absolut inte gnälla. Företaget flyttade till nya lokaler i fredags, vilket har förkortat min ressträcka till jobbet med ungefär en kvart, och hemresan med ytterligare tio minuter. Okej, bussen går exakt samma väg dit som hem, men köerna är helt klart kortare när man ska hem.
Och framför allt: jag slipper byta någonstans på vägen. Jag går på bussen vid hållplatsen fem minuters gångväg från hemmet och går av den en minuts gångväg till jobbet. Bättre kan man nog knappast ha det i Stockholmstrakten.

Men, för självklart så finns det ett men... den där boken som alltid ligger i min väska... Den kommer verkligen inte bli utläst inom en snar framtid, den saken är klar. Det är inte många sidor jag hinner med numera, när jag åker till jobbet...

Men som sagt, jag tänker inte klaga. Sitter hellre uppkrupen i soffan, eller när solen tittar fram, på balkongen och läser än vad jag gör det på kollektivtrafiken!

tisdag 8 maj 2012

Madame Bovary-syndromet: Unga kvinnor och deras läsning

Efter att ha läst på ännu mer facklitteratur till min masteruppsats i litteraturvetenskap angående den manliga sexualiteten inom moderna vampyrromaner, så har jag återigen blivit ordentligt irriterad och frustrerad. Detta trots att det inte är första gången som jag läser just detta kapitel i Anna Höglunds underbara doktorsavhandling Vampyrer. Hon diskuterar de högljudda gräl och diskussioner som pågått i media kring vampyrromanerna, med The Twilight Saga i spetsen. Hur den har blivit nedvärderad gång på gång. Hur man mer eller mindre idiotförklarar de som älskar böckerna och filmerna.

Och så ställer hon den ultimata frågan: Varför fick New Moon 15-årsgräns medan Predator fick11-årsgräns? 

Eftersom det är en doktorsavhandling så får vi självklart svaret. Hon har tittat närmare på detta, forskat kring det, som så många andra.

Orsaken till New Moons 15-årsgräns är att den har "genomgående inslag av ångestfylld stämning". Den hjärtesorg som visas i filmen kan "medföra risk för psykisk skada". (Citaten kommer från bland annat Aftonbladets artiklar) Publiken, flickorna, måste alltså skyddas från de effekter som den olyckliga kärleken kan åstadkomma.
Så svaret på skillnaden i åldersgränserna är så enkel: det handlar om publiken. Om att det handlar om kvinnlig publik och manlig. Unga kvinnor måste skyddas från hjärtesorg, men unga män behöver inte skyddas från överdrivet våld.

Och det är också här Höglund, med stöd från flera andra forskare, sätter fingret på de kontroverser som finns kring vampyrromanserna. Vi är tillbaka vid madame Bovary igen. Kvinnors litteratur har aldrig varit, och verkar inte heller kunna bli, lika mycket värd som "övrig" litteratur. Därför måste unga kvinnor skyddas från litteraturen. För liksom madame Bovary kan de inte se skillnad på verklighet och fiktion.

Detta trots att all forskning visar på det rakt motsatta. Att unga kvinnor om något kan särskilja fiktion och verklighet. De är inga offer för den litteratur de läser. 

Nu önskar jag bara att omvärlden och opålästa kritiker slutar försöka göra unga kvinnor till offer. Vilket jag förvisso länge har önskat.

fredag 4 maj 2012

En sviken katt

Rufus av Doris Lessing är en kärleksfull novell om en övergiven katt. En övergiven och sviken katt, som aldrig mer riktigt klarar av att hysa total tilltro till en annan människa.

Rufus, liten, ynklig och tanig dyker en dag upp hos berättaren, kattmänniskan, och får ett hem där. Ett hem som till en början inskränker sig till endast köket, men allt eftersom får komma in i resten av huset. Ett hus som redan bebos av två andra katter.

Katt som människa, att finna sin plats i nya sociala miljöer, att komma över att bli sviken, att försöka leva vidare, finna ny lycka.

Lilla Rufus, en katt som kurrar så högt så man inte hör vad man själv tänker. Lilla Rufus som planerar och planerar, som vill stiga i rang. Som vill vara lycklig. Men aldrig känner tilltro till en annan varelse igen.

En så söt och gullig liten novell. En novell som värmer i hjärtat. Som påvisar det möjliga och det omöjliga i att gå vidare, vad som än hänt tidigare. Om individens unikhet. Det som gör oss till individer. Som gör oss till dem vi är.

torsdag 3 maj 2012

Babel om arbetarklasslitteratur

För en gångs skull så lyckades jag inte missa gårdagens avsnitt av Babel. Bara detta att jag personligen är så förtjust i Jessica Gedin brukar medföra många irritationsmoment över missade avsnitt.

Och till råga på allt, som om det inte räckte med att jag faktiskt kom ihåg att titta på Babel igår, så hade de även en diskussion om svensk arbetarklasslitteratur, en av dessa genrer som jag verkligen uppskattar. Författare som Per Anders Fogelström och Ivar Lo-Johansson kommer alltid leva i mitt hjärta.
Förvisso så var det en intressant diskussion panelen förde, även om jag personligen var väldigt förvånad över att de i fokus har valt Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson. Okej, det är en bok som jag inte har läst, så mitt omdöme om den boken kommer enbart från gårdagens Babel. Förortsbeskrivningar, barndomsskildringar - en berättelse om att leva upp i en förort, fattig och med alla problem som förorten medför.

Herregud, finns det någonting nytt i den boken? Hur många liknande böcker har man inte läst genom åren? Jag börjar verkligen tycka synd om förorten - utifrån litteraturens synvinkel så verkar detta vara vaggan till allehanda problem, social missanpassning, droger, alkohol och sexuella utsvävningar av det sämre slaget.

Men samtidigt kan jag förstå att de tog upp en sådan bok. Men jag kände en stor ljusning i mitt hjärta då David Lagercrantz efterlyste det jag själv svor över att de inte pratade om: var finns barndomsskildringarna från överklassen? Varför är det alltid barndomsskildringar från de fattiga som förs fram i ljuset?

Jag må som sagt älska arbetarklasslitteraturen. Men Fogelström, Lo-Johansson, paret Mårtensson, de tillhör alla en utdöd generation. I och för sig en generation som gjorde väldigt mycket bra för samhället, en generation vi har mycket att tacka för, men samtidigt: en utdöd generation.
Finns det behov av ny, modern arbetarklasslitteratur?

Jag vet ärligt talat inte. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt som var med i panelen framförde många bra, politiska poänger (det var väl därför han var där?!), men samtidigt: finns det behov av ny arbetarklasslitteratur? Har vi inte fortfarande väldigt mycket att lära av den stora skatt av arbetarklasslitteratur vi redan har?



Det skulle ju bara bli tio böcker...

Hur jag än vänder och vrider på det, så är det den känslan som hela tiden förföljer mig genom hela boken: det skulle ju bara bli tio böcker. Jan Guillou skulle ju bara skriva tio böcker om den svenska övermänniskan Carl Hamilton. Men ändå så sitter jag och läser den tolfte boken - eller är det den trettonde? - om Carl Hamilton. Men inte om det gäller din dotter.

Okej, själv klassificerar han ju de böckerna som kom efter den tionde, En medborgare höjd över all misstanke, som en fristående fortsättning, inte som en del av den ursprungliga romansviten. Vilket mest känns som att ljuga med fina omskrivningar och spel för gallerierna. Vilket jag även tycker att hela Men inte om det gäller din dotter är. Den känns mest som en "fristående fortsättning" för att rida ut vågen på den muslimska terroristvågen, tjäna lite extra pengar på västvärldens skräck.

Så han låter en saudiarabisk prins kidnappa en SÄPO-chefs dotter. Göra henne till en rättrogen, göra henne till muslim. Carl Hamilton bryter mot sitt löfte att aldrig någonsin mer döda en människa. För det gäller ju en väns dotter. Så det kan vi väl förstå?

Fristående fortsättning eller inte, fristående är boken verkligen inte. För man bör ha de första böckerna i bra minne, hänvisningarna bakåt till tidigare operationer, hjältedåd och hustrur regnar tätt genom texten. Antingen så bör man kunna sin Carl Hamilton-historia eller så får man läsa med skygglapparna på.

Jag väljer att göra det senare. Och i ärlighetens namn: det sänker inte på något sätt läsvärdet. Liksom jag inte tror det skulle höja att man kommer ihåg allt.

Men i vanlig ordning så har ju Hamilton gott minne. Han har blivit gammal, men minnet är perfekt. Liksom fysiken. Liksom hans handlag med kvinnor. För självklart ska väl även han, återigen, få en kvinna i slutändan?

Även om jag hade lättare att förstå den här boken än de tidigare, kanske mest beroende på att jag är äldre nu och har bättre koll på omvärldens politik i dag, så känner jag ändå att han borde satt punkt efter den tionde boken. Denna bok ger mig ingenting, den ger mig inte nya insikter, den ger mig ingen ny insyn i politikens våghalsiga spel. Den ger mig endast några timmars läsning, inte ens en spännande läsning. För vi vet ju hur det går, precis så som det alltid går för Guillous hjältar, oavsett om de är moderna eller hör till korsriddarnas tid: hjälten vinner. Hjälten vinner med bravur, får medaljer och kvinnan.

Men som journalisten Erik Ponti, hjälten från Ondskan, Guillous eget alter ego som får en stor roll i Men inte om det gäller din dotter konstaterar på slutet: Han ska skriva Carl Hamiltons historia. i tio (10!!!) band. Och de blir de bäst säljande böckerna någonsin i Sverige.

Nej, blygsamheten är det inte heller fel på, vare sig hos hjälte eller författare.


onsdag 2 maj 2012

Att läsa det man sett

Jag brukar inte ha för vana att se filmen eller TV-serien först för att sen läsa boken. Men ibland så händer det. Som just nu. Jag läste ut första två böckerna i romanserien Vampire Diaries: The Awakening + The Struggle i helgen. Och döm av min stora förvåning.

Det är ett känt faktum att filmatiseringar av böcker oftast skiljer sig från boken ifråga. Och det är väl inget konstigt i sig. Ibland är det av rent dramaturgiska orsaker, och ibland... ja, ibland vet man faktiskt inte varför.

Som i detta fallet. Om det inte vore för att karaktärerna i boken hade samma namn som i TV-serien, att den utspelar sig i samma samhälle och har samma grundidé: ung, söt flicka träffar ny, spännande pojke som visar sig vara vampyr. Och som har en mordisk bror. Ja, då hade jag verkligen börjat undra om jag fått tag på rätt bok.

För förutom de ovanstående exemplena så finns det verkligen inte många likheter mellan boken och TV-serien. Varvid hjärnan slår bakut: detta är ju fel. Så här ska det inte vara. Vad håller författaren på med egentligen?

Men det är ju inte författaren som håller på med någonting alls. Hon började skriva romanserien 1991, TV-serien kom först år 2009. Det är inte författaren som sysslar med några konstigheter, det är regissören. Men ändå så vill min hjärna hävda att det är i boken felen förekommer, inte i TV-serien. För tydligen så är det väldigt svårt för hjärnan att koppla av och njuta av en helt ny berättelse, med nya storyn. En berättelse där de båda bröderna Salvatore inte har träffats sen den dagen de båda vaknade upp som vampyrer. Där bröderna aldrig tidigare bott i Fell's Church. Där de är italienare rakt igenom. En berättelse där Bonnie bor tillsammans med sin familj, med sin mor. En berättelse Elenas öde verkar utstakat tidigt. Men det ska nog gå. Ska strax ge mig på nästa bok, få veta hur det går för Elena i det tryckta formatet. Resten av TV-serien får nog vänta lite. En berättelse i taget just nu.

Det är väl så det går när man gör saker och ting i fel ordning. Man bör väl alltid läsa boken först?