onsdag 31 oktober 2012

Sandy vampyrernas födelse?

Jag vet att man inte ska göra sig alldeles för rolig eller ironisk över tragiska händelser, men ibland går det liksom inte att låta bli. Efter att det verkade som att i alla fall en zombie uppstått i USA så verkar det nu även vara vampyrernas tur, att döma av bilderna...

Tyvärr så kan jag inte finna någon överlevnadshandbok för eventuellt vampyrövertagande i världen, vilket kanske inte heller är så konstigt eftersom det finns så många olika typer av vampyrer. Nåja, vi ska nog reda oss, Sookie, Elena, Bella och framför allt Buffy har ju lärt oss hur man gör.

Vilket onekligen drar mig in på slutsatsen att man har större chans att klara av en fight med en vampyr om man är kvinna än om man är man... Där har genusforskarna nåt att bita i!

Halloween-boktips

Så här lagom till den amerikanska högtiden Halloween som vi på gott och ont tagit till våra hjärtan här i Sverige, så lämpar det sig ju helt klart med lite boktips i helgens anda. För trots allt: skräcklitteratur liksom skräckfilm är ju ändå helt underbart!

Som synes så har jag återigen fastnat bland klassikerna, jag är då alldeles för dålig med modern litteratur. Fast lite häftigt är det ju ändå med gammal litteratur som håller än idag.
Tips på mer modern litteratur mottages alltid med öppna armar!

1. Edgar Allan Poe
Nej, det går verkligen att välja en enda novell av Edgar Allan Poe, men för den som inte vill läsa alla hans samlade verk så är väl ändå "Ligeia", "Det skvallrande hjärtat" och "Den svarta katten" några att börja med.

2. Dracula av Bram Stoker
Vampyrer är vampyrer är underbara, och den största av dem alla måste vara med här!

3."The Call of Cthulhu" av H.P. Lovecraft
En klassiker som måste vara med på alla listor som rör skräckfiktion.

4. Dr Jekyll och mr Hyde av R.L. Stevenson
Ytterligare en odöd klassiker som är ett måste för alla skräckälskare!

5. Jurtjyrkogården av Stephen King
Som ung läste jag väldigt mycket utav Stephen King, och detta får nog ändå ses som en av mina favoriter bland alla hans verk. Den där stackars katten kommer alltid förfölja mig, liksom den tragiska begravningen av den lille.

6. Samlade svenska kulter av Anders Fager
Svenskar verkar så där i största allmänhet vara väldigt dåliga på att författa skräcklitteratur, vilket gör Fagers novellsamling till en frisk fläkt bland övrig svensk litteratur.

7. Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf
Okej, bara för att jag påpekade att svenskar är dåliga på detta med skräckfiktion, så kommer Selma Lagerlöf direkt efter. Hon är inte precis känd för sin skräcklitteratur, men herr Arne sätter sina spår på nerverna!

8. Frankenstein av Mary Shelley
Detta underbara monster som alltid ger en kalla kårar! Dock måste jag säga att romanen i sig inte är speciellt läskig, jag har en viss förmåga att mest tycka synd om det stackars monstret som aldrig bad om att bli skapad. Inte riktigt den reaktion Shelley var ute efter, kan jag tro.

9. Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu
Carmilla får nog ändå ses som en av mina favoritvampyrer av det gamla gardet. Mer påtaglig med sina relationer med människan, inte krypande i skuggorna som Dracula. Och med alla de erotiska inslag som vi är så vana med från dagens moderna vampyrromaner, även om dess tidiga årtal, 25 år innan Stoker gav ut Dracula, gör att det mer handlar om subtila omskrivningar och försiktigt hanterande med språket.

10. Gömstället av Dean R. Koontz
Omnämns King bör även Koontz omnämnas, enligt mig. Och i ärlighetens namn så tycker jag nog att Koontz känns mer skrämmande på nåt sätt, mer verklighetstroget och mer krypande inpå nerverna.

måndag 29 oktober 2012

Saknar min bad boy

Okej, TV-serien "Vampire Diaries" är inte precis vad jag personligen skulle vilja kalla för en sanslöst bra TV-serie, snarare tvärtom. Men trots allt så finns det någonting i den som fångar mig, som får mig att vilja se vidare. Kanske beror det på närvaron av alla dessa vampyrer, eller så beror det helt sonika på en specifik vampyr, vem vet. Men nånting är det i alla fall som får mig att se vidare.

Nu har jag även läst mig en bra bit genom romanserien, i går kväll avslutade jag Vampire Diaries: The Return -Nightfall (kärt barn har många namn?) och jag kan inte säga någonting annat än att jag är besviken. Och då ska ni här också komma ihåg att jag inte är speciellt förtjust i TV-serien.

Framför allt så kan det bero på att min favorit-bad boy-vampyr från denna serie, Damon, mest känns smått patetisk i boken (Stefan ska vi inte gå in på, herregud, varför skulle någon överhuvudtaget kunna falla för en så platt ohc intetsägande karaktär?). Någon bad boy är han verkligen inte, oavsett hur mycket de övriga karaktärerna försöker hävda det. Han har inte ens någon agenda, det känns mest som att han går runt och bryr sig endast om sig själv (Så långt allt väl, helt okej för mig, en karaktär får absolut endast ha sig själv i åtanke), men så helt plötsligt så börjar han göra saker för andra människor. Eller emot dem. Utan att man förstår varför. Smått irriterande. Man vet ju inte ens om författaren har tänkt att man ska tycka om honom eller inte.

Själv älskar jag bad boys i romaner och TV-serier. De är inte sympatiska. Men man tycker om dem. De livar upp. Och till råga på allt bad boys som blir olyckligt förälskade, det tilltalar mig verkligen. Och är nog också den största orsaken till att jag fortsätter titta på "How I met your mother" - någonting värmer mitt hjärta över att se Barney olyckligt förälskad i Robin.

Men Damon? Förälskad i Elena? Jo, det hävdas så på baksidan av boken. Men så mycket mer av det märker man inte riktigt av. Inte de där sorgsna ögonen som försöker slätas över med någon bra short-line. Ingenting sådant. Det hjälper inte med att försöka se Ian Somerhalder framför sig, att försöka se den djävulska glimten i hans ögon. För det förekommer inte i böckerna. Där är allt, allt utan undantag, oerhört slätstruket. Utan nyanser. (Däremot med vingar, men låt mig återkomma med de klagomålen i ett senare inlägg - att gnälla för mycket på en gång sätter sig på humöret...)

En bad boy ska vara en bad boy. På något sätt lite fastgjuten i sin form, som en byronsk hjälte, som man på något sätt önskar allt gott, trots hans omoraliska uppträdande. För han har så sorgsna ögon. För att han bär på en hemlighet som gör att det faktiskt, trots allt, är synd om honom. Att han sen kör med sina short-lines, är lagom dryg och egensinnig, det ger det där extra som man vill ha.

Så, nej, TV-serien är faktiskt bättre. Det är sällan jag tycker så, men i det här fallet så...: Se TV-serien och hoppa över böckerna.

onsdag 24 oktober 2012

Hur definierar egentligen Augustpriset facklitteratur?

I ärlighetens namn så kan det väl inte endast vara jag som satte kaffet i halsen när nomineringarna till årets Augustpris tillkännagavs. Och då inte över faktumet att Zlatan kan tänkas få Augustpriset, det i sig är väl inte så konstigt, han har ju trots allt släppt en självbiografi.

Men över att Augustpriset tydligen definierar självbiografier som facklitteratur. 

Det är där mitt kaffe fastnar i halsen och nästan sprutar ut över skrivbordet. Och jag ser även framför mig hur alldeles för många litteraturvetare, med flera av mina gamla lärare i spetsen, gör exakt samma sak. Dock med största sannolikhet inte över nätupplagan, utan av pappersversionen av tidningen. Lite fördomar jag har: litteraturvetenskapliga lärare läser tidningar på det enda korrekta sättet: i pappersformat till frukosten. Så förstör inte den illusionen för mig, nu.

Jag har suttit på alldeles för många föreläsningar som har behandlat just ämnet hur sanningshalten i en självbiografi egentligen ska bedömas. Hur man faktiskt ska se på en biografi. Var man ska placera in biografin någonstans.

För alla har vi vår egen sanning. Och allas sanningar ser inte likadana ut. Och i princip så är ju inte någonting sanning och fastslaget förrän det finns tillräckligt många bevis för dessa slutsatser. Se bara på alla debatter kring kungen och hans påstådda skandaler: än så länge har inga bevis uppvisats, hur kan vi då säga att det är sant?

En biografi blir ju helt sonika en skönlitterär bok, en skönlitterär bok som bygger på verkliga händelser, så som till exempel Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Verkliga händelser så som berättaren minns dem, som binds ihop till en text som blir som en roman. Inte som någon som helst form utav facklitteratur. 

Väl?

Men tydligen är det så som Augustpriset ser biografier som - en absolut sanning, som ren fakta och ingenting annat. En biografi är facklitteratur. Punkt slut.

Men visst, man kanske inte ska bli så förvånad. 2012 är ju ändå året då EU får Nobels fredspris.

torsdag 18 oktober 2012

...och så var det detta med böckerna som försvann

Vad gör man inte för att uppnå de karriärsmål man har satt upp för sig själv? Bibliotekarien Israel Armstrong flyttar från sitt London till en liten håla på Irland. Äntligen ska han få jobba som den bibliotekarie som han är utbildad till, han ska inte längre behöva slava i lågprisbokhandeln i Essex. Han är nu på väg mot det som han är ämnad för, och efter att ha varit bibliotekarie på ett stadsbibliotek står alla dörrar öppna!

Det är bara ett litet problem. Biblioteket har stängts. Det är inte för biblioteket han ska vara bibliotekarier, utan för bokbussen. Han ska inte ens vara bibliotekarie utan en "uppsökande resursperson".

Eller okej, det är ett litet problem till. Alla böckerna i biblioteket är försvunna. Allt han har är en tom bokbuss.

Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom är en lättsam och kärleksfull roman någonstans på gränsen mellan ungdoms- och vuxenbok, mellan ren och skär brittisk komedi och mysteriedeckare. Stackars Israel vill verkligen bara lyckas, han vill få stå där och låna ut böcker till alla läsglada invånare, få berika deras verklighet med litteraturen. Men redan första dan på Irland har han hunnit med att bli osams med alldeles för många personer, fått sitt kreditkort förstört och är helt plötsligt fången med ett arbete som han inte vill ha, ett arbete han inte kan sluta på - kontraktet är redan påskrivit. Så han sitter där på Irland, fast med sitt kontrakt och sin bokbuss och inga pengar för att ta sig hem igen. Och flickvännen hemifrån, hon skickar inga kärleksfulla meddelanden till henne.

Det är lite typiskt brittiskt bisarrt, dock inte tillräckligt brittiskt bisarrt för att tillfredställa den sidan av mig. Men den är charmig, man vill ju veta var böckerna är någonstans. Man vill ju veta hur det kommer gå för den stackars känslige antihjälten, Israel som inte vill annat än att vara bibliotekarie på de finare institutionerna, han som inte vill vara detektiv, som bara vill låna ut böcker.

Två böcker till ingår i trilogin om Israel Armstrong. Den perfekta läsningen när man bara vill slappna av och inte tänka så mycket. Det bjuds inte på några större svängningar á la Agatha Christie, utan pusselbitarna faller bara på sin plats, utan min inverkan. Kanske ingenting man bär med sig många år framöver, men lite mysigt ändå, på nåt sätt.



onsdag 17 oktober 2012

De sju dödssynderna relaterade till läsning

En plats i bokhyllan presenterade en litteraturrelaterad lista utifrån de sju dödssynderna, och självklart kan jag inte låta bli att haka på denna lista.

1. GIRIGHET: VILKEN ÄR DIN DYRASTE BOK? VILKEN ÄR DIN BILLIGASTE BOK?
Ja, nej, tyvärr, det där med priser på böcker är ingenting jag lägger på minnet. Sen att jag även sällan köper böcker till fullpris utan passar på att köpa böcker i samband med bokreor och på antikvariat gör ju sitt till att hålla ned priserna.

Men den dyraste boken som står hemma hos mig är helt klart en kurslitteraturbok, och med största sannolikhet är det antingen den i energiteknik alternativt differentialekvationer och transformer. Jag misstänker den senare, den är i alla fall tyngst och helt klart tråkigast.
Den dyraste bok jag har köpt på antikvariat minns jag däremot väldigt väl: Harry Martinssons Aniara. Det är en väldigt fin utgåva av något äldre årgång och en antikvariatinnehavare som verkligen visste vad han sålde...

Med alla mina inköp på antikvariat och loppisar har jag kommit över väldigt många billiga böcker, tror nog till och med att jag har betalat så lite som en krona styck för pocketböcker. Men vilka dessa var? Jag tror nog att författare som Agatha Christie, Maria Lang, Sigge Stark...


2. VREDE: VILKEN FÖRFATTARE HAR DU EN KÄRLEK/HAT-RELATION MED?
Margit Sandemo och hennes Sagan om Isfolket. Jag kan inte rå för det: jag älskar verkligen den bokserien, jag slukade alla böckerna. Men den är verkligen allt annat än välskriven. Och kvalitativt sett? Nej, den delen ska vi inte ens gå in på...

3. FROSSERI: VILKEN BOK HAR DU SLUKAT OM OCH OM IGEN UTAN NÅGON SKAM ÖVER HUVUD TAGET?
Tyvärr så läser jag sällan om böcker. Många filmer kan jag se om och om igen, men när vi kommer till böcker är jag bra mycket tråkigare. Med undantag av de böcker jag behövt läsa om i och med mina studier i litteraturvetenskap (vilka inte känns som att de räknas in här...) så tror jag mig inte ha läst om några fler böcker än Tolkiens Härskarringen (Eller Ringens brödraskap, som den tydligen heter numera... Fast den översättningen har jag ännu inte läst.) och Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Dock funderar jag helt klart på att läsa om Sagan om Isfolket snart igen. Och de slukar jag helt klart helt utan någon skam...

4. LÄTTJA: VILKEN BOK HAR DU STRUNTAT I ATT LÄSA KLART PGA LATHET?
Kerstin Ekman! Lättjan har till och med spridit sig så långt så jag inte ens minns vilken bok det var. Herregud, jag lyssnade till boken och somnade...

5. HÖGMOD: VILKEN BOK PRATAR DU OFTA OM FÖR ATT FRAMSTÅ SOM EN INTELLEKTUELL LÄSARE?
Va? Behöver jag göra sånt? Är jag inte en intellektuell läsare så där per default? ;)
Okej, nackdelen med att vara uppe på masternivå inom litteraturvetenskap är ju att man har läst så pass mycket av det "intellektuella" framför allt inom kanon, som Sartres Orden (Yes! Slutsåld på förlaget!), Rousseaus Bekännelser, Homeros Illiaden och Odyssen etc. Dock så brukar jag inte precis tala om att jag har läst dem i någon större utsträckning. Nej, om jag nu får något sådant infall så drar jag nog snarare upp August Strindberg, och då inte vare sig Röda rummet eller Hemsöborna, utan hellre Sagor, En dåres försvarstal och Inferno.Och japp, det är väldigt bra böcker!


6. LUST: VILKA EGENSKAPER TYCKER DU ÄR MEST ATTRAKTIVA FÖR EN MANLIG ELLER KVINNLIG KARAKTÄR?
För mig är karaktärer som människor: de är unika och man älskar dem för olika saker. Jag kan inte sätta en speciell mall på hur en karaktär ska se ut, det skulle börja kännas som att man fastnar alldeles för mycket i Harlekin-träsket då.
Men så här på rak arm är jag väldigt förtjust i det lite uppkäftiga men samtidigt självkännedom. Sookie Stackhouse i Charlaine Harris Sookie Stackhouse Novels växer verkligen för varje roman jag tar mig igenom. Nåt har hon som gör att jag verkligen älskar henne. Men den där sanslösa mesigheten som återfinns i Stephanie Meyers Twilight Saga, det gör mig svårt att älska karaktärerna.
Men även karaktärer som inte kan ses som sympatiska kan ju vara helt underbara att läsa om, och man kan älska dem av just den orsaken.


7. AVUND: VILKEN BOK SKULLE DU HELST FÅ SOM PRESENT?
För några år sedan fick jag Shakespeares samlade sonetter illustrerade av Ulf Lundell - bättre än så kan det väl knappast bli?
Eller jovisst, för ett tag sen fick jag syn på att Anne Rices Vampyrkrönikan kommer ut i specialutgåva: alla delarna i en mycket snygg volym. Jodå, den vill jag ha!




tisdag 16 oktober 2012

Johnny Depp som bokförläggare?!

Okej, jag måste ju ändå erkänna det. När vi kommer till Johnny Depp så är jag nog ändå så mainstream som man bara kan bli. Med andra ord: jag älskar honom verkligen. Han har en förmåga att förvandla vart och vartannat manus till rent guld, att se honom på filmduken är en fröjd och i ärlighetens namn, när han slår sig ihop med Tim Burton och förhoppningsvis även Helena Bonham-Carter, då vet man att det är en riktigt bra film man ska få se!

Men nu har han tydligen tagit ett helt nytt och oväntat steg i sin karriär: han ska bli bokförläggare.

Okej, detta kan ju bara bli spännande och intressant!

måndag 15 oktober 2012

Any steampunkare out there?

I ärlighetens namn så hade jag inte hört talas om genren, eller snarare subgenren, steampunk innan jag var på Kontrast i Uppsala förra helgen. Eller rättare sagt, jag visste väl ändå att det fanns, men inte att det var en etablerad subgenre eller att det heter steampunk. Alla har vi väl ändå kommit i kontakt med till exempel Jules Verne på det ena eller andra sättet?

Inom filmvärlden dras jag obönhörligen till denna kategori. Trots allt så började jag ju ändå min akademiska karriär med att ta mig igenom hela civilingenjörsutbildningen med inriktning mot maskinteknik. Så dessa kromade maskiner, skinande instrument där hela maskineriet är öppet för beskådan, det är ju ändå, som någon recensent skrev om filmen Wild, wild west: porrfilm för ingenjörer.

Och då har vi ännu inte kommit in på området kläderna. Dessa kläder som är så sanslöst utstuderade, för att inte tala om väldigt snygga, sexiga, stilfulla... Ja, det finns många positiva attribut att trycka in här.

Så, för att komma fram till själva poängen. Jag har aldrig någonsin läst någonting inom steampunk. Var börjar jag? Boktips inom denna genre tas emot med värme och glädje, jag är helt övertygad om att det kommer bli en fullfjädrad steampunkare av mig med!

fredag 12 oktober 2012

Ja du, Zlatan

"Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från killen"

Citatet kommer onekligen från Zlatan, och att det idag pryder en av broarna som är placerad precis vid infarten till området Rosengård i Malmö, där Zlatan är uppväxt, känns bara helt rätt.

För visst finns Rosengård kvar i Zlatan, den saken står helt klar om man läser fotbollsproffsets egen självbiografi Jag är Zlatan Ibrahimovic - min historia.

Sportintresserad eller inte, Zlatan går ingen svensk förbi. Hans rappa repliker som inte alltid tagits emot med välvilja, hans aggressivitet på spelplanen och hans unika spelstil. Alla har vi åsikter om det.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om Zlatan. Duktig fotbollsspelare - absolut. Jag gillar honom verkligen för att han vågar.

Så många nyheter framkommer inte i boken, det är inte som Glenn Hyséns eller Camilla Henemarks självbiografier. Man får inte ta del av några större hemligheter eller snaskigheter. Zlatan redogör sakligt och hur han själv har tyckt och tänkt i många av de situationer som uppstått genom åren. Allt från hur han kände det när han som barn spelade juniorfotboll och de andra barnens föräldrar gjorde insamlingslistor för att få bort honom ur laget: han trixade helt klart för mycket, till kriget som utbröt mot Aftonbladet och varför han bojkottade dem.

I mina ögon växer han. Han vågar vara sig själv, och det är få förunnat att hålla kvar integriteten och inte falla för grupptrycket. Kärleken till Helena, hans sambo och deras gemensamma barn, det ger den där sista biten av mänsklighet som gör detta fotbollsproffs till en hel människa. Hjärta, hjärna och teknik i en vacker kombination.

Hans personlighet lyser igenom, i varje pass, i varje skott på mål som han redogör för. Hans talspråk har fått leva kvar i det skrivna ordet, det talspråk som gör denna berättelse helt till hans egen. Hans egen, en framgångssaga som ingen kan ta ifrån honom. Som ingen ska få ta ifrån honom.

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras. Att han älskat fotbollen sen han var barn står tydligt. Hur han har kämpat för att hela tiden bli bättre. Minns varenda pass, varenda mål på skott. Troligtvis, förhoppningsvis, med hjälp av youtube och annat filmat material, får man hoppas. Men vad som är viktigt står så klart. Vad han lever för. Och det är inte fotbollen. Det är passionen. Passionen som gjort honom till den han är idag, som har lett honom dit, som lett honom till Helena och barnen. Ett liv med full passion, som han verkligen är väl förunnat. Ingen välordnad, väluppfostrad pojke som ställer in sig i ledet, tvärtom. Men det är så vi vill ha honom.

Det enda tråkiga. Självbiografin stannar innan flytten till Paris. Man vill ju så gärna veta vad som rörde sig i hans huvud även då.

torsdag 11 oktober 2012

Mo Yan?

Mo Yan? Nej tyvärr, jag måste erkänna, det namnet har jag aldrig någonsin hört förut. Jessica Gedin önskade i DN att någon okänd skulle få priset, så där så att det skulle bli ett ordentligt lästips för oss läsare. Och på något sätt så känns det faktiskt som att det var precis vad det blev: ett lästips.

Mo Yan, det är så sanslöst intetsägande så jag vet inte om jag ska vara glad eller besviken. Självklart är jag glad för hans skull. Men var det rätt val?

Inte den ringaste aning.

Och mina läsvanor vad gäller kinesisk, eller asiatisk i största allmänhet om jag ska vara ärlig, är så gott som helt obefintliga, med undantag av Yukio Mishima vars pjäs Markisinnan de Sade har ju ändå ett ofattbart vacker språk.. Så vem vet, man kanske skulle ta och fortsätta med Mo Yan.

En tidig julafton

Jag kan inte låta bli att fascineras av all denna uppståndelse som det är kring Nobelpriset i litteratur. Till och med spelbolagen erbjuder satsningar på vem som kommer vinna. Som om en stor del av samhället cirkulerar kring just denna händelse, då Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund ska kliva ut mellan de vackra dörrarna inne på Akademien för att tillkännage årets pristagare.

Och i ärlighetens namn: jag njuter av det. Jag njuter av denna stora händelse. Och framför allt så njuter jag av att det är sån cirkus kring det hela. För trots allt: det är ju en cirkus skapad kring ett av mina största favoritämnen: litteratur.

Så: mer cirkus! Mer Peter Englund! Jag njuter!

Även om jag med största sannolikhet nog i alla fall inte kommer veta vem författaren som får priset är. För någon ny Dario Fo eller Harold Pinter kommer det nog inte bli. Och inte heller samma glädjescener som med Thomas Tranströmmer.

Men ändå: någon kommer bli lycklig. Och folk jublar. Nästan lite som när man vinner en landskamp.

Underbart, med andra ord.

Och allt detta cirkulerar kring vårt lilla land Sverige.

tisdag 9 oktober 2012

Mitt livs första konvent

Som jag tidigare har påpekat så har jag aldrig någonsin lyckats komma iväg på bokmässan nere i Göteborg. Och som om detta nu inte vore nog, så har jag heller inte lyckats komma i väg på någon form av litteraturrelaterat konvent (och ingen annan typ av konvent heller, för den delen).

Men nu så äntligen, i helgen var det så äntligen dags för SF-konventet Kontrast i Uppsala. Endast några mil bort för mig som bor i Stockholms norrort. Dock bidde det endast en dag för min del, det är ju inte alltid som så att schema och punkter tilltalar alla, men i vanlig ordning så finns det någonting för alla, till och med för min sambo som var mitt gulliga sällskap under dagen.

Och det var en dag som började med föreläsning om hjältinnor inom sci-fi och hur de gestaltats på bild genom tiderna. I princip ingenting nytt under solen, vilket i sig inte innebär något negativt. För allt detta florerande i gamla omslagsbilder är sällan tråkigt. Och även om det förekom försök att klaga på att inte bara våpen, utan att även de starka hjältinnorna, gestaltades med tunna, tajta kläder som visar det mesta, så kan i alla fall inte jag komma ifrån just det faktum, att om jag nu var en stark hjältinna som sprang runt och slog ned monster, då skulle jag också vilja ha en snygg kropp. Det ena behöver ju liksom inte utesluta det andra. Lite som Lara Croft. Både duktig, modig och sexig. Ja tack, gärna för mig!

Dagen fortsatte i många olika tecken. Nedslag i den nordiska mytologin, äventyrsspel och brädspel via heavy metal och fantasy. En koppling som är allt annat än långsökt. Själv har jag först och främst förknippat opera och klassisk musik med fantasy: Mozarts Trollflöjten och Mendelsohns musik till En midsommarnattsdröm.
Men även heavy metal har denna koppling. Inte speciellt förvånande, för trots allt så ligger ju ändå heavy metal och klassisk musik väldigt nära varandra. Samma explosivitet, samma känslouttryck. Samma känsla: sån här musik görs inte längre. Tyvärr. Men samtidigt, det gör att den gamla klassiska heavy metalen alltid kommer leva kvar och bestå som det ultimata.

Och slutligen, inte att förglömma, för nu börjar vi verkligen närma mig ett favoritämne för mig, även om det ligger närmare filmens än bokens värld: varför vi är så fascinerande av när världen går under. Och framför allt den eviga frågan: varför är det alltid Los Angeles eller New York som är först att falla, oavsett om det handlar om miljökatastrofer eller utomjordingar som står för hotet?

Nej tyvärr, inget svar gavs på den senare frågan. Även om föreläsaren inte kunde låta  bli att vara ironisk när han ställde den.

Så för oss som vill överleva är det bara att inse: Europa och Sverige är ett bra ställe att bo på!

måndag 8 oktober 2012

Äntligen utläst!

Okej, det där lät verkligen oerhört elakt. Men ändå, den är äntligen utläst, Anders Fagers Samlade svenska kulter. Egentligen är den nog inte det allra minsta lilla trögläst, men för mig har det tagit lång tid. Trots den höga spänningshalt den har, trots denna oerhörda vilja och lust att läsa vidare och få reda på hur saker och ting hör ihop.

Men det är bara att konstatera, jag är ingen novellsamlingsläsare. Jag läser ut en novell och sen vete gudarna när jag tar tag i nästa novell. Och då tar det ett tag att ta sig igenom Samlade svenska kulter. 

Det vill säga, tills man kommer till det där underbara läget då man börjar få ihop det hela. Då man börjar förstå att allting har ett sammanhang, det är inte bara en tjock bibba med fristående noveller. Alla passar de ihop i det stora mönster som Fager med sådan fingertoppskänsla skapar.

Det är små minsta gemensamma nämnare som han bygger på, gemensamma nämnare som blir större, som skapar den stora bilden som träder fram i mönstret.

Samtidigt som har lurar en.

Mellan novellerna dyker de små fragmenten upp. Fragmenten som är som tagna från verkligheten, som lurar in en i en bild av den svenska verkligheten, så som verkligheten är, långt ifrån sexuella blodbad och riter i södra Sverige till fiskmänniskor ute i Stockholms skärgård. Det är fragment från Verkligheten, med den gamle Fredman som söker upp gamla kontakter, som stretar vidare i Verkligheten.

Fragment från verkligheten som ytterst långsamt och med perfekt noggrannhet vävs in i kulternas noveller. Som ger en rysningar utmed ryggraden när man lägger ifrån sig dem. Rysningar som får en att se sig om på tunnelbanan, titta extra noggrant på sina medresenärer, som får en att fundera på om man känner lukten av fisk.

Gränsen mellan verklighet och fiktion suddas sakta bort. Man vävs in, man kan inte släppa historien. Den överbyggande historien som utmanar verkligheten, som får mig som läsare att tro att verkligheten inte är vad jag tror att den är.

onsdag 3 oktober 2012

En massa författare på spåret

Jo då, jag kan inte rå för det, jag är väldigt glad just nu. För det blir helt klart ytterligare en säsong av SVT:s långkörare "På spåret" för min del.

Och så många författare som de har lyckats få med. Och därmed även en av mina svenska favoriter: Martina Haag. Och så Marcus Birro så klart och även Katarina Mazzetti, som jag förvisso inte är överdrivet förtjust i. Men ändå. Ytterligare en författare.

Sen har jag förvisso lite delade känslor av att få se Göran Hägg i tv-rutan i såna här tillställningar igen. För trots allt, jag har haft hans facklitteratur att luta mig emot genom flertalet litteraturvetenskapliga kurser. På nåt sätt så vill man ju ändå att författarna till ens facklitteratur alltid ska ha rätt, på nåt sätt. Och det är ju ändå lite så jag ser på Göran Hägg: alltid rätt. I alla fall när vi kommer till litteratur.

Slutligen, inte att förglömma, aldrig att förglömma: "Babels" underbara programledare Jessica Gedin!

så, kan vara annat än glad just nu? Det här kommer bli en riktigt bra säsong. Och det en 25:e säsong också! Nu är det bara att hoppas på en massa bra litteraturfrågor också!

tisdag 2 oktober 2012

Världens sexigaste män

I klassisk kvällspressanda har nu Aftonbladet offentliggjort ytterligare en lista, dock en lista som kan tänkas vara mer intressant än "Sommarens bästa roséviner", nämligen "Världens sexigaste män". En lista med bildspel som man självklart måste titta igenom så där lagom omgående.

Och som total vampyrälskare så kan man ju inte bli mer överlycklig över att upptäcka att på topp-20-listan så återfinns inte mer än fem stycken vampyrer:

14. Alexander Skarsgård - Eric Northman i True Blood"
12. Ian Somerhalder  - Damon Salvatore i "Vampire Diaries"
8. Paul Wesley - Stefan Salvatore i "Vampire Diaries"
3. Johnny Depp - Okej, kanske inte precis känd som vampyr, men trots allt, och för statistikens skull få rman inte glömma honom här som Barnabas Collins i Dark Shadows
1. Robert Pattinson - Edward Cullen i The Twilight Saga

Som om inte det vore nog så finner man även ytterligare två supernaturals på listan:
15. Joe Manganiello - Alcide Herveaux i "True Blood"
7. Taylor Lautner - Jacob Black i The Twilight Saga

Så, det går ju inte att komma ifrån: Vampyrer är fortfarande sexiga, precis som de var på Polidoris och de Fanus tid. Och fortfarande ytterst högaktuella.

Sen medför ju även såna här listor andra fördelar. Som att jag återigen kan motivera en bild på Alexander Skarsgård här på bloggen. Det var ju ändå länge sen. Men, men, jag hoppar det den här gången, och tar tillfället i akt att få in en bild på Somerhalder i stället.

måndag 1 oktober 2012

Under den femte årstiden intet nytt

Mörkret har återigen landat över Linköping och Östergötland. Det är inte bara prosan i sig som är mörk, utan även historien. För nu har även Mons Kallentoft gett sig på det nya och snart nästintill obligatoriska ämnet för moderna, svenska deckare: människohandel.

I Den femte årstiden upptäcks en bordell i Skäggetorp, den mest segregerade stadsdelen i Linköping. En kvinna hittas fastbunden med kedjor och handklovar vid ett element och omedelbart misstänks human trafficing. En misstanke som uppkommit redan tidigare, då en död kvinna återfinns, en kvinna som legat död länge och som inte anmälts saknad. Och om hon inte anmälts saknad, så handlar det om human trafficing, punkt slut. Inga andra teorier diskuteras.
Exakt vad som händer med denna kvinna och eventuella utredningar om human trafficing försvinner spårlöst i romanen, liksom den människohandel som bedrivs i Skäggetorp. Det faller bort, försvinner, verkar endast finnas till för att Kallentoft ska kunna fortsätta med utläggningar om sexuella böjelser.
För inne på bordellen återfinns diverse olika BDSM-redskap i form av handbojor, piskor, kedjor etc. Och omgående slås det fast: de män som går till denna bordell ser inget människovärde i dessa kvinnor, de vill endast misshandla dem och slå dem sönder och samman.
Att Kallentoft inte har någon som helst insyn i BDSM står omedelbart klart. Att han sedan seglar vidare på idel fördomar gör inte det hela bättre. Läsaren får inte veta om det är kunderna på bordellen eller hororna som använder sig utav piskorna. För för Kallentoft handlar hela den sexuella världen om patriarkatet, om mannen som den dominanta, den som alltid bevisar någonting i sexuella sammanhang och kvinnan den som endast bara ska ligga där och ta emot. Och detta oavsett om det handlar om de mer våldsamma sexuella inslagen, eller om den vanliga Svensson som har sex hemma på kvällen. Det är mannen som är den dominanta, och effektivt tar Kallentoft bort sexualiteten från kvinnan, tar bort hennes vilja och hennes njutning till förmån för mannens sexualitet som är den enda som räknas.

Hela romanen sväller ut i diverse olika sexuella handlingar, den ena råare och mer våldsam och smärtfull än den andra. Det är sexuella behandlingar värdiga markis de Sade, dock med den stora skillnaden att den senare fick sina berättelser att hålla ihop kring det sexuella, han skapade inte berättelser för att försöka legitimisera det sexuella. Kallentoft har gått förbi det legitima kring det sexuella tidigt i boken, och därifrån blir det bara värre, och man frågar sig om han försökt sig på att rida ut vågen kring Fifty shades of grey fast inom deckargenren.

Kallentoft har lagt ned mycket möda på att göra alla karaktärer mänskliga, från de mördade kvinnorna till rättsläkaren som precis lämnat in obduktionspapprena. Alla dessa små fragment av fakta kring de olika karaktärerna i boken ger tyvärr inte mer mänsklighet eller en känsla av att varje karaktär är betydelsefull, utan det blir i stället grötigt, får Aristoteles att vrida sig många varv i sin grav, samtidift som man inte vet vilka sidospår som är värda att notera, lägga på minnet och bearbeta, och vilka som är överflödig information för berättelsen. Vilka som är nyknullade inför morgonmötet känns för mig inte enbart ointressant utan även ytterst privat, som någonting som vare sig läsare eller kollegor har någonting att göra med.

Efter ett tag blir jag helt tokig på Kallentofts förmåga att växla mellan förstapersonsberättare och den allvetande berättare. Tidigare fann jag denna teknik upplyftande som en extra dimension i berättelsen. Men nu blir den bara jobbig. Det är inte längre endast liken som talar till Malin Fors och till läsaren, nu är det flera personer. Det blir vare sig hackat eller malet när en förhörssituation växlar flertalet gånger mellan den allvetande berättaren och den förhörde som förstaperson. Det blir endast irriterande.

Och på tal om detta med lik som talar direkt till Malin Fors i drömmar, i form av oljud och skrik som endast hon hör, så börjar man ju fundera på om denna nyktra alkoholist har börjat med hallucinogena droger. Även om dessa röster, någon form av förmänskligande av hennes intuition ändå slår rätt.

Kallentoft går på tomgång. Jag förstår inte vad han vill uppnå eller förmedla längre. Han skulle ha satt punkt efter sina första fyra romaner, alla utnämnda efter de olika årstiderna. Att uppfinna en femte årstid känns tyvärr inte som mer än ett försök att dra ur mera pengar ur framgången. Han går på tomgång med sina dystra film noir-inspirerade allegorier, som mest bara blir överansträngda. Alla försök att föra de tidigare böckerna till nya nivåer blir endast konstlade.
Vill han försöka sig på någonting nytt så föreslår jag att se Linköping ur ett mer kärleksfullt perspektiv, det är ändå den staden och dess invånare värda.