måndag 13 november 2017

Genreindelningar

Skulle göra en inventering av den facklitteratur som vi har i vårt yttepyttelilla bibliotek här på jobbet. Känner att jag och jobbet inte riktigt delar åsikt om vad som är fiction och inte...


onsdag 4 oktober 2017

Björnstad

Okej, tydligen så hade jag välan mer eller mindre utlovat en recension av Fredrik Backmans Björnstad för ett tag sen. (vad då en månad sen?  Så länge sen kan det väl inte vara? Vet du hur långsamt man läser böcker när man helt plötsligt har två små barn att ta hand om... :-/ )


Recension och recension... Vet egentligen inte om det är rätt benämning för detta blogginlägg. Tror nog snarare bokrekommendation är ett mer passande namn! Eller kanske till och med ett läsekrav!


Backman har en läskig förmåga att i denna roman (som förvisso är den första jag läser av honom. Men, men, jag älskar hans blogg och instagramkonto!) sätta fingret på problemen i verkligheten vad gäller sexuella trakasserier och den sneda kvinnosyn som många i Sverige växer upp med.


Ni vet, den där sneda kvinnosyn som SD hävdar att endast invandrare står för.


Den som vi som är födda i Sverige har fått lära oss att leva med. För det är så det är. Alldeles för många män har en sned kvinnosyn. Vi är vana vid att nån tar en på häcken på krogen, på brösten på firmafesten, fäller kränkande kommentarer på kollektivtrafiken etc. Det som vi kvinnor tidigt fik lära oss inte hade nånting alls med hudfärg eller etnicitet att göra. Det har enbart med könstillhörighet att göra.


Och det är precis där Backman slår ned. Där han påvisar hur denna snedvridna syn och tro på att det är ett acceptabelt sätt att bete sig, uppkommer tidigt. Hur tonårskillar står och skryter för varann att de har haft sex, att självklart vill alla tjejer ligga med en för att man är duktig inom sporten, att det är kvinnans roll att höja den framgångsrika mannen till skyarna. Stå där och avguda honom och göra honom än mer attraktiv genom sitt dyrkande.


Det är en skrämmande roman. Den får mig att gråta, men den får mig också att tro på mänskligheten. Den är rakt genom gripande och har ett slut (nä, nä, inga spoilers!) som jag avgudar författaren Backman för.


Det är en roman som alla och envar bör läsa. Och varje SD:are borde vara tvingad att läsa innan de får uttala sig om sexuella trakasseriet och liknande igen.


Nu är uppföljaren här. Vi mot er. Jag drar efter andan. Ser till att jag är psykiskt beredd. Snart anfaller jag denna text.

måndag 4 september 2017

Det är utan tvivel Fredrik Backmans fel

Ni vet hur det är, vissa romaner slår an på en, träffar en rätt i hjärtat och berör en på alldeles för många plan.


Fredrik Backmans Björnstad gjorde det för mig.


Helt klart nåt av det bästa jag läst på länge (Rykten säger även att jag är på gång med en recension av den, framtiden får utvisa om det är sanna rykten eller inte).


På senare tid har jag kommit på mig själv med att räkna in mina söner innan jag går och lägger mig. Jag tittar till dem där de ligger och sover i sina sängar. Jag räknar in dem, konstaterar att de fortfarande två.


Inte så mycket att jag räknar in dem för att konstatera att ingen saknas, utan mer för att jag fortfarande fascineras över att de är två. Två små underbara busungar.


För den som läst Björnstad så vet ni nog var detta kommer ifrån. Om ni minns just denna återkommande passage, vill säga.


För mig fastnade passagen. Den slog hårt på mitt hjärta. Jag måste räkna min dem, räkna in min lycka och min kärlek. Varje kväll.


Jag skyller på Fredrik Backman. På att jag varje kväll får känna lyckan av att räkna in dem.

torsdag 15 juni 2017

En belägrad förort. En försvunnen kvinna. En tidsfrist

Heroine, fjärde boken i Mons Kallentofts och Markus Luttemans kriminalsvit Herkulesserien är som att läsa en hel säsong av TV-serien "24" (Den gamla versionen, alltså, med Jack Bauer. Inte den nya konstiga. Den varade ju inte ens i 24 timmar. #Mycketbesviken24fan #GeossJackBauerellerläggned).
Inte nog med att man slukar kapitel för kapitel i samma rasande hastighet som man gör med TV-avsnitten (med undantag av att varje kapitel inte tar närmare en timme att läsa, utan bara några minuter. Vilket är tur det, eftersom det är liiiite fler än 24 kapitel i boken), så är spänningen på samma nivå, men framför allt: varje kapitel inleds med ett klockslag.

Det är bara det där karakteristiska digitala klockljudet som saknas.

Som jag i och för sig inte hade de minsta problem att återskapa i min hjärna när jag läste.

Och självklart: tidsfristen är på 24 timmar. Typ. Minus några minuter. Men ni förstår poängen. Förstör inte dramatiken här.

Upptakten är hemsk. En kvinnlig socialarbetare kallad Heroine i ett nedgånget förortsområde i Järva i Stockholm blir kidnappad, misshandlad och sedan brutalt våldtagen av flera män. En film av kvinnan kommer ut på youtube. Polisen bestämmer sig för att gå in i området för att leta efter henne. Deras bil blir nedskjuten av en bazooka. Polisen sätter upp avspärrningar runt hela förorten så att ingen ska kunna komma in eller ut.

Härifrån blir det hela ett enmansjobb. Ett jobb för Zack Henry. (Erkänn att ni också tänkte Jack Bauer här!)

Zack ger sig in i förorten. In i en del av Stockholm som förvandlats till en riktigt nedgången krigsszon. Inte ens barnen är oskyldiga. De vet hur man hanterar vapen, de säljer droger, sniffar gas och håller utkik. Flyktingar trängs i överbebodda lägenheter. Bordeller inhyses i andra lägenheter. I bakgrunden sker gängkrig om makten i området.
Zack är inte bara ensam. Han är oerhört utsatt och verkligen i farozonen. Detta är ett område dit poliser inte är välkomna.
Men kvinnan ska hittas. Det har Zack gett sig fan på.

Samtidigt sker ett maktkrig utanför avspärrningarna. Intrigerna från de tidigare delarna fortgår här utanför. Zacks flickväns mor Olympia lägger sig i det hela. Kvinnan som styr företag med järnhand verkar även styra förorten med samma järnhand. Intrigerna kring Olympia och hennes dolda agenda tätnar i bakgrunden.

Men innan det är dags att ta itu med de intrigerna så gäller det att rädda Heroine. Klockan tickar långsamt ned mot midnatt då tidsfristen tar slut och den stora, våldsamma upplösningen tar plats.

Det utspelar sig inte helt i realtid. Men nästan. Om man så vill.

Allt i äkta, underbar "24"-stil. Inga besparingar på specialeffekter, kulor eller spänning.

Jag väntar redan på nästa del.

måndag 20 mars 2017

Tjockskallarnas uppror

Alla har vi väl någon gång under grundskoletiden fått läsa dessa tradiga svenska romaner om hur det var att leva i det svenska bondesamhället på medeltiden. Speciellt intressanta eller bra var de inte, och de lockade absolut inte till vidare läsning inom området. I alla fall inte för mig. Orsaken till detta är nog till stor del bristen på ifrågasättande och kritiskt tänkande. Kyrka och överhet bestämde allt, punkt slut, och resten av befolkningen var för korkade för att våga ifrågasätta. Med undanta för snapphanarna, typ. Lite så känns det för mig i alla fall.

Men nu finns ny, frisk barnbokslitteratur i ämnet på marknaden, i form av Kalle Holmqvists Tjockskallarnas uppror. I mångt och mycket kan det tyckas vara endast ytterligare en roman i genren, men bara titeln ger en hint om någonting helt annat. Ett ifrågasättande av både kyrka, militär och övermakt.

Bönderna i Uggledalen ska rekryteras till armen för att slåss i det krig som kungen startat mot Danmark. Vilket är något bönderna inte vill. I ärlighetens namn så ser de inte ens någon logisk anledning till att slåss i detta krig. Vilket däremot prästen gör, som gör allt för att få militären att rekrytera bönderna.

Det hela blir en hjänornas kamp, där bönderna med list, genom att spela alldeles för korkade, gör allt för att slippa slåss. Och för en gångs skull så är det faktiskt bönderna som vinner. Eller nja, lite mer som i Asterix: makten gör all vad de kan för att ignorera själva problemet och låtsas som att det inte finns.

Kul, kvick och rolig. Verkligen någonting jag vill att mina barn ska läsa. Och som förhoppningsvis ger mersmak för barnen att läsa vidare.

torsdag 9 mars 2017

Hot över Östersjön

Det känns nästan lite ironiskt att skriva en recension av den senaste romanen i Tom Clancys serie om Jack Ryan Hot över Östersjön, så här direkt efter president Trumps konstiga uttalanden om vad som händer i Sverige. Att amerikanarna har en lite annan syn på Sverige än vad vi själva har, är tydligt i denna roman. Dock handlar det här enbart om det svenska försvaret - eller snarare brist på det. Indirekt så blir det mer eller mindre en propagandabok för Sverige in i NATO. Ett NATO som självklart styrs av amerikanarna, som - självklart - alltid har rätt. Och därför anser sig ha rätt att köra över de övriga medlemsländerna.

USA:s roll som storebror och fredsmäklare åt hela världen är nästan löjligt tydlig här. I toppmötet i NATO är det, självklart, endast USA:s president som har en nykter, korrekt och verklig syn på den hotande utveckling som Ryssland står för i Östersjområdet. Så när övriga länder slår ned deras förfrågan så kör de ju självklart sitt eget race - för självklart har USA rätt. Och får hjälp av Sverige. Med coola, och galna flygplan. För allt författaren verkar veta om svenskt försvar är att vi i stort sett inte har nåt, men att vi har coola flygplan...
Notera förresten i bilden, att han faktiskt använder sig av den korrekta titeln på flygplanet. Inget JAS här inte :D

Okej, min bitterhet kring USA:s utrikespolitik och syn på sig själva som världspolis bör självklart inte vara det avgörande för en roman. Så bitterheten å sin sida, och nu litteraturen å sin.

Precis som de senaste romanerna är även denna skriven av Mark Greaney, som återigen gör ett riktigt bra jobb med arvet efter Tom Clancy. Det är en spänningsroman av hög kaliber, dock inte riktigt lika spännande som de senaste. Det blir aldrig riktigt en ordentlig sidvändare som man drar igenom på relativt kort tid, sett till tjockleken på romanen. Detta blir ett extra tyvärr i och med att boken är så pass tjock - det går långsamt att läsa och från och till känns slutet lika långt borta som Godot.

Inledningsvis befinner sig Jack Ryan Jr i Europa tillsammans med sin nya kärlek, där de bedriver spaningar kring pengafiffel. Ett till synes lugnt uppdrag slutar med blodvite och det blir dags att fly fältet. Han har lyckas komma ryska pengars flykt ut ur landet på spåret. Samtidigt har det blivit oroligt kring baltstaterna. Ryssland har ökat sin aktivitet i området efter annekteringen av Krim-halvön och det verkar som om habegäret har vunnit i politiken - det har blivit dags att ta tillbaka fler gamla landsdelar.

Både att försöka hindra detta och att hindra flykten av de ryska pengarna hamnar helt plötsligt på Jack Ryan Jr och hans kollegors bord. Och tyvärr, mer spännande än så blir det inte. Dock nära och troligtvis just därför känns det även ytterst realistiskt.