fredag 12 juli 2013

Vemodigt och hjärtskärande

Så länge som jag såg fram emot Jens Lapidus novellsamling Mamma försökte,  och så sanslöst lång tid som det tog för mig att faktiskt läsa den. Eller snarare, lyssna på den. Vilket kanske inte var ett val som var helt genomtänkt. När tårarna rinner nedför ens kinder när man sitter där på träningsmaskinen och hör Lapidus berättelse om mannen som står åtalad för misshandel av sin sambos dotter. Det träffar rakt i hjärtat, det gör ont. Det är en stenhård start, nästan lite av ett försvarstal för försvarsadvokaterna.

Men Lapidus fortsätter inte på det spåret genom novellsamlingen, vilket jag är glad för. Jag tror inte att jag hade orkat så mycket mer på samma tema. Det hade helt sonika inte fungerat, då hade man varit tvungen att stänga av, vägra låta känslorna och realiteten träffa en. För det gör så ont, insikten av att detta med största sannolikhet är sant. Att det är denna vardag Lapidus och många med honom lever. Att de får ta del av andra människors mörka vardag. Barn som inte kan försvara sig blir fysiskt misshandlade, för att de är "lite bråkiga". Man vill inte veta att det är så, inte här i vårt vackra Sverige.

Lapidus fortsätter sin novellsamling med spin-offs från Stockholm Noir-serien. Vi får möta Jorge igen, få lära känna honom bättre. Vi får ta del av kriminella berättelser som ligger längre från vardagen, som är svårare att ta till våra hjärtan, berättelser som blir noveller som stannar i sitt bokomslag. Det är bra noveller, de fångar en direkt, man vill veta hur det gå, precis som när man läste Lapidus romansvit.

Den sista novellen för oss tillbaka till verkligheten. Eller i alla fall till Lapidus verklighet, den som finns bortom väggarna, det som finns hos grannen eller i alla fall i grannkommunen. Fejkade vittnen som en del av vardagen. Hur man kommer undan rättvisan.

Bitterheten skiner igenom hos Lapidus, vetskapen att ha varit med och friat åtalade som nog egentligen är skyldiga. I verkligheten, men inte i lagens mening.

För mig behöver inte Lapidus hålla försvarstal för försvarsadvokaterna. Men jag kan förstå honom, jag kan förstå hans behov. Det är en grym verklighet därute, man vill hålla den på armlängds avstånd. Som ord i en bok.

Jag hoppas nu ännu mer på mer personliga skildringar från Lapidus sida. Jag älskade Stockholm Noir-serien, men när han blir personlig, då är Lapidus verkligen i sitt esse!

måndag 8 juli 2013

Skämskudde från första kapitlet

Jag brukar försöka läsa böcker efter devisen att även en dålig bok kan ge mig som läsare någonting. Men just nu börjar jag starkt känna att jag har helt fel i denna slutsats. För i ärlighetens namn så ger mig Carolina Gynnings roman Laura - flickan från havet mig inte ett enda dyft. Med undantag av insikten att jag aldrig någonsin mer i hela mitt liv kommer läsa ett ord skrivet av denna kvinna.

För Laura är en roman som lockar fram skämskudden redan i första kapitlet. Och därifrån barkar det bara ännu värre åt fel håll. Det blir aldrig bra. Det blir inte ens det minsta lilla spännande utifrån frågeställningen: "Hur ska det gå?" för man orkar inte ens bry sig om karaktärerna. Man orkar inte ens hoppas på att det ska gå bra för dem, utan man önskar mest att de alla skulle gå under och försvinna från jordens yta. För jorden skulle helt klart bli en bra mycket bättre plats utan denna typ av människor.

Att Gynning som författare och allvetande berättare inte själv tycker om sina karaktärer framgår väldigt tydligt. Hon dömer dem på förhand, hon dömer dem och deras handlingar, och jag som läsare får enbart insupa hennes åsikter om att "så här beter man sig faktiskt inte!" Hela romanen är skrivet på ett outvecklat språk, där uttryck som "petit" och "stuss" blandas med "fitta" och "slyna" lite hipp som happ, utan att det finns någon mening eller poäng med detta. Och nej, jag är inte det minsta pryd när vi kommer till detta språkbruk, men detta är ju enbart löjligt.
Rakt över är romanen skriven som av en gymnasieelev, högst, någon som inte lyckats utnyttja språket som en konstform att uttrycka känslor, åsikter eller någonting annat med.
Och kan man inte fylla ut sidorna med innehåll, så varför inte kasta in lite omotiverade sexscener som inte för romanen vare sig framåt eller bakåt, utan bara finns där. Med de perfekt formade och stora snopparna, så klart.

Den syn Gynning har på könstillhörigheter och kvinnans plats i samhället är i sig väldigt skrämmande. Visst, var författare har självklart sin rätt att uttrycka sina åsikter i genusfrågor, dock brukar jag uppskatta när det finns någonting genomtänkt med detta. Men som i Gynnings fall genomsyras romanen av en kvinnosyn som hör 1800-talet till, som finns i undertonerna liksom i det tydliga och raka. Kvinnan finner sin roll som hustru till den perfekta mannen. Det viktigaste är att vara vacker och rik, för då kan man få den perfekta mannen. Skönhetsoperationer är helt okej, för ingen kan ju trivas med sitt utseende som det är, och självklart - man döms ju enbart utifrån sitt utseende och sin kropp. Ingen kan ju åtrå någon som inte ser ut som en fotomodell.

Det vimlar av faktafel, inkonsekvens och motsägelser genom romanen. För att ta ett par stora irritationsmoment:

Vanessa och Laura är enäggstvillingar; Vanessa den vackra och populära medan Laura är den fula och bleka. Efter tsunami-katastrofen där Vanessa tros ha gått under, tar Laura Vanessas identitet.
Här kommer min första invändning: Vanessa har i vuxen ålder genomgått väldigt många plastikoperationer, men ändå kan Laura ta hennes identitet rakt av, efter en justering av bröststorleken.
Så, den fula och bleka Laura är alltså lika vacker som en skönhetsopererad Vanessa som var vacker redan i naturligt tillstånd?
Men visst, Gynning verkar inte själv veta om Laura är vacker eller ful, i ena stunden är hon genomful, i andra är hon den vackra delen av världens vackraste bröllopspar.

Här kommer jag då utsökt in på nästa stora invändning mot romanen. Alla är vackra. Alla är så sanslöst vackra och rika. De är vackrast på jorden, alla vänder sig om efter dem och omvärlden avundas deras skönhet. De har "petita backdelar", "perfekt formade snäckor under könshåret" (!!!), yppiga bröst, de är trådsmala och går endast omkring i märkeskläder. Och märkena räknas självklart upp hela tiden.

Så har vi detta med Sara. Hon har haft en modellkarriär i Paris. En bit in i sin karriär (oklart hur långt in i den, tidsmässigt sett) så börjar hon bli beroende av narkotika, i slutändan kokain. Detta resulterar med att Saras mor åker ned från Sverige och hämtar henne och sätter henne på behandlingshem, där hon bor i två år. Hon har en knarklangare i Stockholm som hon har haft ett av- och på-förhållande av det sexuella slaget under en längre tid, innan hon hamnade på behandlingshemmet.
Och hon är nu 22 år.
Hur gammal var hon när hon flyttade till Paris och blev modell egentligen?

Gynning hävdade själv att hon åkte på resor för att göra research för romanen, något som skatteverket inte gick på. Efter att ha läst romanen så kan man inte göra annat än att förstå skatteverkets beslut. Någon form av research har inte genomförts till denna bok, den saken är klar. Och i ärlighetens namn hade det nog varit bättre om Gynning gjort research kring det svenska högskolesystemet än att hon reste till Miami.
Gör nej, Gynning, det finns inga magistrar på de svenska universiteten. Det finns lektorer, professorer, prefekter och gud vet allt. Men inga magistrar. Och nej, det är inte heller examinatorerna (eller magistrarna...) som håller i tentorna, det finns det anställda tentavakter för... Det finns inte heller några elever på universiteten, däremot studenter...

Sen har vi den danska akutläkaren som precis genomfört en komplicerad hjärtoperation och går raka vägen till att sy ihop skärsår efter ett knivslagsmål. Jajamensan, är man ST-läkare så är man?

Mest fascinerande med alla dessa fel är att romanen gått i tryck med dessa. Orkade inte någon på bokförlaget Bladh by Bladh gå igenom romanen och påpeka felen? Tröttnade de läsa efter ett kapitel och konstaterade att det står "Carolina Gynning" på omslaget, så därför kom den sälja? Och visst, det funkade bevisligen, jag gick ju på det...

Det är ungefär lika stort slöseri att lägga pengar och tid på denna roman som att köpa rödvin till katten... Och det värsta är inte att jag inte förstår betydelsen av att berätta denna historia, det är att det har kommit en fristående fortsättning på den.

Slutligen. i ärlighetens namn: "dirty crime"? Det är ju inte ens en kriminalbok, denna roman ligger närmare Harlekin-serien, och skulle passa in där perfekt om man bara censurerade bort de vulgära uttrycken.
Varför inte bara skriva en porrbok direkt? Eller inte skriva alls?