fredag 28 september 2012

Så kommer ytterligare en helg i Stockholm gå förbi och aldrig komma åter

Okej, det är ju kul att olika kulturella tillställningar, som till exempel nästa års Eurovision, sker på helt andra ställen än här uppe i den kungliga huvudstaden. För häruppe händer det ju i ärlighetens namn så mycket, som det är. Och Sverige är ju faktiskt inte enbart Stockholm, även om många kritiker gentemot Eurovisions placering i Malmö verkar tro det.

Men om det finns en sak som verkligen borde gå av stapeln här uppe i Stockholm så är det ju bokmässan. Inte för att det är den kungliga huvudstaden eller för att en massa bokförlag ligger här uppe eller någonting åt det hållet.

Utan enbart för att det ju är här som JAG bor.

Och Göteborg ligger så långt ifrån lilla JAG.

Snyft, ingen bokmässa för mig i år. Heller. Men en vacker dag så ska även jag dit.

Men så länge så får jag väl trösta mig med att nästa helg är det SF-konventet Kontrast i Uppsala. Och det ligger ännu längre från Göteborg än vad Stockholm gör. Skadeglädjen är stor just nu ;)

torsdag 27 september 2012

Litteratur om litteratur

Hela denna debatt som oerhört snabbt och brett blommade upp angående bortplockandet av Tintin från Kulturhusets bibliotek (en debatt som jag själv inte kunde hålla mig ifrån) gav återigen bevis för hur viktig litteraturen är för vår egen verklighet.

Förvisso så kanske man inte måste gå så långt som till debatten kring Tintin för att förstå att man är långt ifrån ensam om att ha detta stora intresse för litteratur i verkligheten. Det räcker ju ändå med att gå in och titta på det stora utbudet av tidningar som handlar om just litteratur som ändå finns på marknaden. Enligt Tidningskungen finns det 89 tidningar som handlar om Kultur och Litteratur. I ärlighetens namn bra många fler än vad jag faktiskt trodde.

Okej, nu handlar många av dessa tidningar om tatueringar, men ändå. Det är ändå ett fascinerande stort utbud av tidningar som ändå handlar om sådant som till största delen endast finns för att försköna och berika våra liv.

I en värld som går mer och mer åt digitalisering, så gläds jag lite extra åt detta. Och då framför allt att folk fortfarande läser tidningar i magasinformat, fördjupar sig i de områden som intresserar en, som gör ens liv mycket gladare och skönare. Dock är jag själv väldigt dålig på just denna del av fördjupning, något magasin  blir det förvisso då och då, men inte i närheten av så ofta som jag önskar. Tyvärr. För magasinen och fördjupningarna kring vår älskade litteratur ger ju ändå fler nyanser, mer sätt att njuta. För att inte tala om att de ger fler förslag på vad man ska läsa, vad som är på gång och vad som kan vara värt att lägga sin dyrbara lästid på. Jag känner ju själv att man lätt blir väldigt inrutad, hamnar i sitt lilla litteraturfack utan att se vad som finns där utanför.

Lite på samma sätt som när vi kommer till magasin. Tidningshyllan på Coop går jag ganska snabbt förbi, när man väl kommit dit är man ju ändå så väldigt nära kassorna och befrielsen att få komma hem.

Stanna upp där och fundera på någonting att läsa?
Nej tyvärr, så fungerar inte jag.

Men nu har jag ju kommit in på tidningskungens sida, man kanske skulle... Gardell ser ju ändå så väldigt inbjudande ut...

onsdag 26 september 2012

E-böcker och erotik

Diskussionen om e-böcker kontra vanliga pappersböcker blommar upp då och då. Jag hamnade själv i en sådan i förra veckan, en diskussion som inte satte det ena mot det andra, utan såg det ena som ett komplement till det andra.

Och det kanske är lite så man ska se på saken. Att e-böcker och läsplattor är till som komplement, inte för att ta över. För i sanningens namn, vill man verkligen ha alla böcker man läser ståendes hemma i bokhyllan? Och springa till biblioteket, och framför allt att komma ihåg att springa tillbaka till biblioteket för att lämna tillbaka de lånade böckerna i tid, är inte en favoritsysselsättning för alla.

Så visst, här har e-böckerna och läsplattorna en stor marknad. Och enligt min kollega så har e-böckerna rönt stor mark inom ett specifikt område: de mer erotiska böckerna.

Alla vill läsa Fifty Shadows of Grey men ingen vill att någon annan ska veta om att man läser den.
Typ.

Sitter man med en läsplatta på tunnelbanan eller bussen så är det ju bara att konstatera: ingen annan ser vad det är man läser. Ingen kan döma en utifrån vad man läser.

Enligt samma kollega så ska just Fifty Shadows of Grey vara den mest sålda e-boken för tillfället. Om detta är sant eller inte, har jag inte lyckats ta reda på. Men det låter ju ändå ganska så troligt. Och precis som min kollega påpekade: det är inte så konstigt att bokförlaget stoppat utlåning av denna bästsäljare som e-bok. En alldeles för stor inkomstkälla hade väl försvunnit annars.

Nu är jag själv inte så kinkig på detta område. Jag har förvisso inte hunnit läsa Fifty Shadows of Grey ännu, en av de stora nackdelarna med att skriva en masteruppsats är just den att man inte hinner med att läsa annan litteratur än sådant som är relevant för själva uppsatsen. Men efter jul och framläggning, då minsann ska jag ge mig på dem. Och jo, jag kommer köpa böckerna i pappersformat och ha dem stående i bokhyllan. Så kinkig är jag inte för vad andra tycker och tänker om mig utifrån min bokhylla och läsvanor. Herregud, de kommer ju få slåss om utrymme med det mesta i vampyrväg, större delen av Per-Anders Fogelströms och Ivar Lo Johanssons alster, Strindberg, Lundell, Dostojevskij och... japp: markis de Sades samlade noveller.

Så försök sätta en etikett på mig utifrån mina läsvanor, om ni vågar ;)

tisdag 25 september 2012

Så suddar vi ut ytterligare en del ur litteraturhistorien

Okej, som litteraturvetare så hyser jag per automatik ganska så ordentliga agg gentemot bibliotekarier, vilket inte precis medför att jag emottog dagens nyhet om att Tintin rensas ut från Kulturhusets bibliotek med vare sig förvåning eller glädje. Snarare så känns det ju ändå väldigt naturligt.

Att jag som litteraturvetare hyser agg gentemot bibliotekarier grundar sig först och främst i det faktum att de senare konstant leker någon form av litteraturpolis: hårdhänt går de fram genom litteraturen och bestämmer vad som är "god litteratur" och vad folket ska läsa. Och därmed först och främst barn, som inte har samma möjligheter att leta vidare om vi inte finner det vi söker.
Denna gallring som konstant pågår inom biblioteken medför att mycken av den litteratur som läses i stor utsträckning inte återfinns att låna. Som exempel kan här nämnas Wahlström&Widstrands klassiska ungdomsböcker med röda och gröna ryggar. Det är inte "god litteratur" att läsa om Kitty eller Bröderna Hardy. Och därför ska dessa böcker inte heller finnas tillgängliga för barn att få läsa helt gratis. Punkt slut.

En av de bästa lärarna jag haft inom litteraturvetenskapen, Dag Hedman, fastslog på en föreläsning att god litteratur är det som ger någonting för läsaren. Visst, ett Nobelpris sätter ju helt klart en kvalitetsstämpel på en författare, men det medför inte att den litteraturen på något sätt skulle vara mer "god" än någon annan. Däremot mindre populärlitteratur.

All litteratur har någonting att ge läsaren, däremot är det inte säkert att läsaren får ut någonting utav det. En läsare älskar Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad för dess beskrivningar av ett forna Stockholm, andra har inget utbyte alls av dessa beskrivningar. August Strindbergs Det nya riket med ironiska och satiriska beskrivningar av makten och representationsreformen är svår att ta åt sig i dagsläget, men för den som vill veta mer om inställningen kring denna reform och som orkar grotta ned sig i den tunga texten så ger den väldigt mycket.

För litteraturhistorien är en av de bästa beskrivningarna av vår historia. Att läsa Jane Austens Stolthet och fördom ger en ypperlig beskrivning av hur det var att leva som ung kvinna i England under hennes tid.

Att läsa Tintin är ett ypperligt sätt att förstå 1930-talets inställningar till stereotyper, Afrika, kolonialismen etc. Som fastslagits i Belgisk domstol är Tintin inte rasistisk, den uppvisar 30-talets inställning och världsbild. Men som jag läste i en kommentar på någon tidning angående detta: är nästa steg bokbål? På 30-talet brändes judiska böcker, idag förnekar vi böcker som skrevs på 30-talet. Någon form av cirkel börjar bli sluten. Människan kan inte tänka själv, då måste övermänniskan - makten i detta fall förmänskligad som bibliotekarie, bestämma vad människan ska tycka.
Att vara rasist är inte olagligt i Sverige. Vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet och ytterligare en massa lagar som ger oss idel massa rättigheter vad gäller att tycka och tänka själva.
Men inte så länge det handlar om litteratur tillgänglig för alla?

Jag väntar för tillfället med fasa på den dag då även P.G. Woodhouse blir utkastad från biblioteket. Två vita män som smetar skokräm i ansiktet för att kunna passera som orkestermedlemmar och för att underhålla barn. Det kan väl inte heller passa?

Men bibliotekarierna har säkert inte läst Woodehouses böcker. Det är ju komedi, det är väl inte tillräckligt "fint"?

måndag 24 september 2012

Författare jag alltid vill ha nåt oläst utav

Snowflakes in rain skrev för ett tag sedan om författare som hon alltid vill ha någonting oläst utav. Och det är ju helt klart en känsla som jag delar med henne, att man alltid vill leva med vetskapen om att det faktiskt finns ytterligare en bok att läsa av denna författare. Däremot så delar vi inte på författarnamnen, mitt intresse riktar sig åt ett helt annat håll.

Så, min egen privata topp 3-lista över författare som jag alltid vill ha nåt oläst utav:

1. Per Anders Fogelström
Att ha en avliden författare på en sån här lista medför ju tyvärr lite problem. Men än finns det många böcker kvar.

2. Charlaine Harris
Troligtvis en författare som är övergående, men som det känns just nu: fortsätt skriv! Jag får inte nog av hennes fiktiva värld.

3. Oscar Wilde
Så var det detta med döda författare, ja...

Självklart så finns det många fler författare som passar in på denna lista, men så här direkt från hjärtat så får dessa tre namn trona här.

Jag kan inte låta bli att avsluta med en topp 3-lista över författare som jag ärligt talat önskar att jag aldrig gett mig på att läsa:

1. Jean-Paul Sartre
I en av litteraturkurserna åkte vi på att läsa Sartres självbiografi Orden. Det må vara många år sen, men jag får fortfarande rysningar när jag ser Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton då en stackare får just denna bok. På franska.

2. Marcel Proust
Efter första delen av På spaning efter den tid som flytt beslöt jag mig för att det var bäst att låta den flydda tiden få vara ifred...

3. Robert Jordan
Nej, nej och åter nej. Wheel of Times är verkligen inte bra.



torsdag 13 september 2012

Alla borde få ha en egen riddare!


En egen riddare som försvarar en mot alla elaka väderkvarnar där ute. Här min egen stridslystna riddare på besök i holländska Alkmaar.

måndag 10 september 2012

Nya steg för yttrandefriheten

Idag är en sån här dag då jag har kollat nyhetssidorna med jämna mellanrum. Och till slut så kom då den glada och underbara nyheten att de båda journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye kommer att benådas och därmed släppas från etiopiskt fängelse. Och som jag har förstått det så är det inte längre rykten, det är sanningen.

Den glädje och lycka som en sådan nyhet tas emot av Perssons och Schibbyes familj och vänner är kan jag aldrig någonsin ens fantisera om. Min lycka för deras frigivning är lite som en droppe i havet, men samtidigt så faller det så många droppar i havet över detta, så att alla dropparna faktiskt kanske spelar lite roll i alla fall?

Samtidigt ska vi inte glömma det steg som denna frigivning är för yttrandefriheten. Ett steg som jag hoppas att Dawit Isaac också kommer få vara med om att ta.

Samtidigt som jag läste om denna stora lycka för de båda svenska journalisterna, så sprang jag även på denna nyhet (som förvisso är några dar gammal, men ändå, den är ju ny för mig...): att Sigtuna ansluter sig till nätverket Icorn och därmed blir en fristad för förföljda journalister och författare. Återigen ett litet steg, men ändå ett gigantiskt sådant. Sigtuna blir den sjunde kommunen i Sverige som blir en sådan fristad. 

Lite bittert så frågar jag mig förvisso hur stor nytta dessa fristäder faktiskt gör i praktiken. Men i bland kan det där steget i teorin vara värt minst lika mycket. Ett steg som visar den svenska inställningen till yttrande- och åsiktsfriheten. Och sådana steg verkar vi inte kunna ta för många utav. Tyvärr.

fredag 7 september 2012

Det finns recensioner och så finns det... Recensioner!

Från och till så läser till och med jag, som har en förmåga att missa det nyutgivna i bokvärlden, recensioner. Och den här fick mig verkligen att sitta och le och nästan sätta kaffet i halsen: Jonas Thente som går en omgång med Jan Guillou och hans uppföljare till Brobyggarna: Dandyn.

För alla som har läst i alla fall en av Hamiltonböckerna eller Arnböckerna, eller varför inte Ondskan förstår nog exakt vad det är Thente talar om. Jan Guillou har en viss benägenhet att haka upp sig hos den perfekta och ut i varje fingerspets manligt maskulina kroppen. Men att han inte skulle ha denna fascination när vi kommer till det homosexuella, det känns verkligen inte det allra minsta förvånande.

Nej, jag har, eller hade i alla fall, inga som helst planer på att läsa Dandy. Men efter Thentes sågning så är jag helt plötsligt lite nyfiken på den. Det kanske trots allt är värt att försöka ta sig igenom den och se om man finner samma perspektiv och irritationsmoment som Thente, min nya idol inom bokrecensions-Sverige?

onsdag 5 september 2012

Erotiska texter underskattade

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det tabubelagda och fula kring erotiska texter. Men än idag göms sådan form av litteratur undan, den får inte visas. Att försöka få tag på markis de Sades noveller är nästan lika svårt idag som det var under hans levnadstid i Frankrike vid den senare hälften av 1700-talet. Förvisso med en stor skillnad: de är inte olagliga idag. Men minst lika svåra (eller kanske man ska säga lätta, med tanke på att 1700-talets förbud inte fick bort dem från marknaden) att finna, i alla fall om man inte vet var man ska vända sig.

Att öppna bok är ytterst frivilligt. Det är en lika frivillig som aktiv handling. Det är inte samma sak som att zappa på tv och där ramla över någonting som man absolut inte vill se, oavsett om det är hiskeliga bilder från kriget i Sudan eller närbilder från en porrfilm. Väljer man att läsa en erotisk novell, ja, då har man valt det, och man har ändå ett hum om vad det är som väntar en i texten. Och tycker man inte om det, ja, då är det bara att slå igen boken och lägga den ifrån sig.

Även om vi inte har samma censur idag som 1700-talets Frankrike så finns det fortfarande någonting liknande inom bokförsäljningens maktkorridorer. Det är Någon Annan som bestämmer vad som ska säljas, vad som ska vara lättillgängligt. Och duger inte det utbudet, ja, då får man leta tills man hittar ett bättre försäljningsställe. Vilket inte är så enkelt om man bor i en småstad. Eller visst, prisa internet är nog en god idé  i såna här fall.

Men nu har det alltså kommit erotiska noveller för tonåringar. Och själv så kan jag inte göra annat än hylla detta initiativ. Men självklart så kan inte omgivningen och kritikerna (i detta fall DN) låta bli att framföra faktumet om det översexualiserade samhälle vi lever i, och behöver verkligen tonåringar bli utsatta för mer erotik och sexualitet? Och det är ungefär här jag inte riktigt orkar läsa längre. Fast följande citat från författaren är ovärderligt:

"– Jag tycker att man översköljs av sex, nakenhet, porr, men inte så himla mycket av lust, passion och glädje. Det finns en stor brist på det i samhället. Och samtidigt som nätet svämmar över av porr finns ett stort hyschhysch kring sex, jag tror att litteraturen för de unga har en väldigt viktig funktion där, säger Åsa Anderberg Strollo."

Själv hyllar jag såna här initiativ. Sexualiteten måste få ta ett steg bort från "den perfekta" mediabilden och in i vardagen. Och visst, det förekommer sexualundervisning i grundskolan, men ärligt talat, hur mycket lärde den oss verkligen om hur man har sex? Hur man lär sig att slappna av i sägnen, finna sina egna erogena zoner, vägar till orgasm, att njuta, att trivas med sig själv, att veta att man är NORMAL, att det är okej? Till och med porrfilmerna är ju bättre undervisningsmaterial kring detta än sexualundervisningen. Förvisso ingenting som jag personligen skulle förespråka.

Men erotiska noveller? Där läsarna själva får använda sin fantasi och måla upp bilder utan att bli utsatta för närbilder, silikon och gud vet allt?

Absolut!

Jag önskar att jag fått tag i sådana under min tonårstid.

Pinsamma minnen av Kerstin Ekman

När jag var inne på Dagens Nyheters hemsida, en sån där daglig rutin som jag utför varje dag ett flertal gånger, så ramlade jag över en artikel om att Kerstin Ekmans senaste bok, Grand final i skojarbranschen ska bli film. Vilket är en nyhet i sig som jag har svårt att relatera till eller ha en åsikt om. Jag har själv inte läst denna bok, och i ärlighetens namn så har jag inte läst en enda bok utav Kerstin Ekman. I alla fall inte en hel bok.

Jag gjorde ett försök att ta mig igenom Ekmans roman Händelser vid vatten för några år sedan. Vilket var ett försök som inte slog speciellt väl ut. På den tiden hade jag arbetsuppgifter som gav utrymme för att lyssna på ljudböcker medan arbetet utfördes. Jag satt mitt i ett kontorslandskap med många människor runt omkring mig, och en hel del prat och liv. En väldigt trevlig arbetsplats, helt sonika. Troligtvis så var det som så att just under denna tid so jag försökte mig på att lyssna på denna ljudbok så hade jag ganska trögt arbete: jag satt väl i princip och tittade på en dator som tuggade och tuggade och arbetade och arbetade, medan jag inte kunde göra någonting annat än att vänta på den. Och som sagt: lyssna på en bok.

Dock resulterade detta i att jag somnade. Sittandes på en skrivbordsstol, vid en dator, mitt i ett kontorslandskap. Som tur är så var det nog ingen som märkte det, i alla fall.

Jag la ned den boken omedelbart. Och sen dess har det inte blivit några fler försök med Kerstin Ekman för min del.

tisdag 4 september 2012

Happy happy?

Som skilsmässobarn så har jag verkligen dragit mig för att läsa den omtalade Happy Happy: en bok om skilsmässa av Maria Sveland, Katarina Wennstam m fl. För mig är det svårt att se någonting positivt med skilsmässor. Eller i alla fall inte vägen fram till själva skilsmässan, orsakerna till att detta livsavgörande beslut tas.

Men så kom då den dagen. Den dagen då jag faktiskt bestämde mig för att öppna boken och se vad de har för någonting att säga och delge omvärlden om just skilsmässor. Och vad som gör att man väljer att sätta titeln Happy Happy på någonting som kan vara så tragiskt.

Och i ärlighetens namn så blev jag mest irriterad. För inte mötte jag i någon större utsträckning glada skilsmässokvinnor i denna bok, utan mest bittra sådana. Kvinnor som verkar bittra över att de överhuvudtaget hade gift sig.

För ingen talade om kärleken. Den kärlek som ledde fram till själva äktenskapet. Allt fokus ligger på befrielsen och självförverkligandet som kommer med skilsmässan. Om all tid man får över till att göra saker för sig själv. Som om man inte kan förverkliga sig själv i ett äktenskap. Som att skaffa barn är det värsta du kan göra som kvinna, eftersom du då omedelbart måste utplåna dig själv och din vilja och din glädje. Har man barn, har man ingen fri tid eller frihet. Punkt slut på den diskussionen.

I "One good day (you can see the end from here)" talar Maria Sveland om skilsmässan som det mest grundläggande för jämlikhet mellan män och kvinnor. För henne verkar skilsmässan vara det enda som krävs, för att hon (äntligen?) ska inse att hon faktiskt kan borra och montera ihop IKEA-möbler helt själv, helt utan hjälp från maken. Eller någon annan man, för den delen.


Katarina Wennstam följer på i samma jämställda tes. Hon frågar sig om man som kvinna har råd att skilja sig, att tryggheten i äktenskapet är förrädisk. Hon ser förvisso inte skilsmässan i sig som avgörande för jämställdheten, utan snarare särbeskattningen. Att var kvinna är skyldig sina förfäder att ta hand om sin egen privatekonomi, någonting som är svårt att argumentera om.
Samtidigt som den ekonomiska frågan färgar Wennstam i avgörandet kring huruvida hon ska skilja sig eller inte, så talar hon om barnen. Att hålla ihop ett sprucket äktenskap äktenskap enbart för barnens skull, är att lägga alldeles för stort ansvar på barnen, som inte har någonting att säga till om. Samtidigt som hon är rädd för att bli själv, för allt som hon måste göra helt själv om hon skiljer sig. För som Mian Lodalen påpekar i "Har du skiljt dig - grattis": man förlorar inte enbart en kärleksrelation om man skiljer sig, man riskerar även att förlora en vän för livet.

Lodalens text är det enda lesbiska inslaget i samlingen. Inte för att lesbiska i sig har någon betydelse, för i grund och botten är ett förhållande ett förhållande: oavsett könstillhörighet eller sexuell läggning. Kärleken och uppbrottet står i fokus hos en kvinna som är uppbunden kring tanken att "den som aldrig går är den som förr eller senare blir lämnad". En tragisk inställning, om ni frågar mig. "I nöd och lust till döden skiljer oss åt" är kanske lite överskattat och gammalmodigt i dagens moderna samhälle, men ändå - vill man inte leva på den drömmen närman går in i ett förhållande?

Lite glad blir jag över Gudrun Schymans fastslagande av att en skilsmässa inte är ett misslyckande.

Men vad är det egentligen?

Efter att ha läst hela novellsamlingen så får jag en känsla av att skilsmässan är en dörr till någonting nytt, till någonting bättre. Till frihet, till fri tid, till möjlighet att klara av saker själv, att få tid över. Eftersom man och barn tar bort allt från kvinnan.

Och visst, ser man det så, så är väl skilsmässan någonting positivt. Men jag har svårt att tro det. Orsakerna till äktenskapet i sig lyser med sin frånvaro, och det saknas alldeles för mycket självdistans till den egna rollen i äktenskapet. Liksom hur barnen har mått av skilsmässan. Som dotter till någon av dessa författareskulle jag bli väldigt ledsen att få veta att min tillkomst bidragit till självutplånande av mamman, att hon inte kunde finna sig själv förrän hon lämnade min pappa. Är det någonting man verkligen vill lägga på sina barns axlar?

För mig blir inte den stora frågan huruvida skilsmässa är av godo eller inte, utan varför man ingår äktenskap, och varför det verkar vara ett drag bland (i alla fall bland dessa) kvinnor att utplåna sig själv i äktenskapet? Varför de inte finner utrymme för självförverkligande eller nöjen i äktenskapet? Äktenskapet är ju ändå en tvåsamhet, två personer är inblandade, det är två personers ansvar. Ansvar att trivas och njuta av livet inom äktenskapets ramar.

Happy happy? Borde man inte se till att man är det I äktenskapet, inte EFTERÅT?

Inte ens bokförlaget verkar ha tagit boken på speciellt stort allvar. Det känns lite som att de bara velat bli av med boken, inte vilja lägga onödiga resurser på den.Och då framför allt inte korrekturläsning. Stavfelen och skumma särskrivningar präglar texterna. En absolut favorit är "gickomk ring." Vilken är den känsla och det intryck denna bok lämnar på mig.