Bokbunden nu även på Instagram

Så har jag, äntligen och troligtvis långt efter alla andra, nu skaffat mig ett instagramkonto för bloggen. Min hittills korta kontakt med instagram medför en insikt om att jag faktiskt missat nåt väldigt kul och kanske även beroendeframkallande. Men det är ju just såna saker som vi mammalediga är i behov av ;)

Instagramkontot går självklart under namnet Bokbunden. Inläggen må vara få hittills, men fler lär det bli!

Nackdelen med ljudböcker

Jag får ju stå för att det inte precis hör till vanligheten, men ibland händer det: man får en hel bok förstörd genom att det är en genomusel uppläsare som läst in den. För att utnyttja bloggens möjlighet så tänker jag härmed peka finger rakt på Halvblod av Sofie Trinh Johansson.

Uppläsaren har ingen som helst koll på vad hon läser och lägger därmed helt fel känsla i texten. Från och till försöker hon sig på lite inlevelse, framför allt då hon läser upp dialogerna. Gissa hur fel det då blir om man inte har koll på texten... Repliken läses upp med en mjuk och snäll röst, och avslutas med "sa hon irriterat" eller något liknande.

För att inte tala om att hon lägger in andningspauser på helt fel ställen och därmed flyttar på betoningarna. Hittar inte punkterna i texten och försöker sätta in egna. Uttalar orden fel. Och framför allt: flera meningar läser hon om, eftersom hon inte får till dem rätt första försöket. Jag vet inte ens vad man ska säga åt att sådana missar inte har redigerats bort.

Mest irriterad på såna här brister blir jag eftersom ljudboken ändå är någonting som man betalar för, det är en tjänst man köper, och även om man som jag prenumerar på Storytel och därmed får billigare pris per bok än om jag gått till bokhandeln och köpt den, så är det ändå nåt man betalat för. När så här dåliga jobb görs både av uppläsare och redigerare så undrar man ju om förlagen, i detta fall ljudboksförlaget Din röst, överhuvudtaget bryr sig om sina lyssnare, eller om de enbart försöker åka snålskjuts på Twilight Saga och försöka tjäna så mycket pengar som möjligt med så liten insats som möjligt. Hade jag själv gjort ett så kvalitetsmässigt dålig prestation på mitt jobb så är det tveksamt att jag skulle få behålla jobbet. Och i ärlighetens namn, att läsa in en bok kräver ju inte precis en ingenjörsexamen i raketteknik. Man bör ju komma långt med läskunnighet och läsförståelse.

Sen att även boken har alldeles för mycket brister gör ju inte saken bättre, men det är ju ett helt annat blogginlägg...

Kjell Alinge om Science-fiction

Jag har precis fått ett nytt favorit-radioprogram: Niagara med Kjell Alinge. Ni vet, den underbara Kjell Alinge osm hade radioprogrammet Eldorado för många herrans år sedan.

Okej, än så länge så har jag enbart lyssnat på ett enda avsnitt av Niagara, men i ärlighetens namn så var kvaliten och idén kring programmet så pass bra så att jag kommer fortsätta lyssna på det. Avsnittet om science fiction som gick den 16:e juni. Ett avsnitt som jag verkligen rekommenderar alla som liksom jag är väldig fascinerad och intresserad av denna genre, oavsett om det handlar om film eller bok. Mycket väl utvald musik, dialoger från bland annat 2001 - ett rymdäventyr och genomtänkta kommentarer från Alinge. Min absoluta favorit ligger ungefär i mitten av programmet, då Alinge jämför sig själv på morgnarna med Isaac Asimovs robotar och robotlagarna från I Robot.

Avsnittet återfinns här. Tyvärr ligger det inte kvar så länge till, så jag rekommenderar er att skynda dit och lyssna!

1984 vs. 2012

I samband med att Ipred-lagen infördes i Sverige skrek många om att George Orwells dystopi 1984 nu hade blivit verklighet. Den enda fråga som dök upp i mitt huvud då var "Har dessa människor ens läst boken???" Med största sannolikhet inte, jämförelsen mellan Ipred och 1984 slackar ju redan efter första andetaget.

Däremot finns det någonting ironiskt i att det är på forum som facebook som sådana liknelser gör. På ett forum där folk lämnar ut det mesta i informationsväg till sin omgivning: allt från vad de åt till frukost, när de kom i säng eller såg på TV på kvällen.

Just DÄR börjar Orwells vision slå igenom i dagens samhälle.

Exakt hur övervakningssamhället i 1984 kom till stånd framgör inte i boken. Men det är ju inte helt oävet att faktiskt tro att det från början var ytterst frivilligt. För bevisligen verkar människan i västvärlden i dag vilja vara övervakad: man verkar vilja att allt och alla ska veta allt och allting om en själv, oavsett hur ointressant det än kan vara. Varenda vrå i hemmet kameraövervakades i 1984.
Herregud, hur många är vi inte som får dras med folk vedervärdiga bilder på dagens middag, bilder som får en själv att avstå från att äta idag?!

"Står det inte på internet så har det inte hänt" är en kommentar som man hör allt för ofta. Och folk sätter väldigt stor tilltro till internet, för att inte tala om att de har läskigt stor tilltro till allt som står på wikipedia. Ändrar du texten där, ändrar du historien: står det där så litar man på det.

Så jo, 1984 börjar besannas på flera fronter. Men inte genom regeringar eller andra maktinstanser, utan genom medborgarna själva. Vi ber om det, vi bjuder på det.

Visst, jämförelsen hackar, håller ni inte med? Men går den att göra bättre, är vi närmare 1984 än vad jag vill tro?

Skulle nån försöka sig på att avskaffa kärleken och genomföra tvångsäktenskap för alla, så tror jag nog folk skulle reagera. Sexcrime för alla som ger utlopp för sina sexuella lustar. Barn som anger sin omgivning. Alla är tvingade att gå omkring i likadana overaller. Eller onepieces, om så önskas.
Diktatur är inte heller någonting vi brukar uppskatta här borta i väst, men vem vet, om vi alla tycker om partiledaren, då? Så endast ett parti står kvar vid makten efter nästa val, är det då demokrati eller diktatur?

Nej, jämförelsen håller inte, jag tycker verkligen inte det. Trots allt ett trevligt tankeexperiment.

Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.

Eller kanske vi är där, när allt kommer omkring?

E-böcker och erotik

Diskussionen om e-böcker kontra vanliga pappersböcker blommar upp då och då. Jag hamnade själv i en sådan i förra veckan, en diskussion som inte satte det ena mot det andra, utan såg det ena som ett komplement till det andra.

Och det kanske är lite så man ska se på saken. Att e-böcker och läsplattor är till som komplement, inte för att ta över. För i sanningens namn, vill man verkligen ha alla böcker man läser ståendes hemma i bokhyllan? Och springa till biblioteket, och framför allt att komma ihåg att springa tillbaka till biblioteket för att lämna tillbaka de lånade böckerna i tid, är inte en favoritsysselsättning för alla.

Så visst, här har e-böckerna och läsplattorna en stor marknad. Och enligt min kollega så har e-böckerna rönt stor mark inom ett specifikt område: de mer erotiska böckerna.

Alla vill läsa Fifty Shadows of Grey men ingen vill att någon annan ska veta om att man läser den.

Typ.

Sitter man med en läsplatta på tunnelbanan eller bussen så är det ju bara att konstatera: ingen annan ser vad det är man läser. Ingen kan döma en utifrån vad man läser.

Enligt samma kollega så ska just Fifty Shadows of Grey vara den mest sålda e-boken för tillfället. Om detta är sant eller inte, har jag inte lyckats ta reda på. Men det låter ju ändå ganska så troligt. Och precis som min kollega påpekade: det är inte så konstigt att bokförlaget stoppat utlåning av denna bästsäljare som e-bok. En alldeles för stor inkomstkälla hade väl försvunnit annars.

Nu är jag själv inte så kinkig på detta område. Jag har förvisso inte hunnit läsa Fifty Shadows of Grey ännu, en av de stora nackdelarna med att skriva en masteruppsats är just den att man inte hinner med att läsa annan litteratur än sådant som är relevant för själva uppsatsen. Men efter jul och framläggning, då minsann ska jag ge mig på dem. Och jo, jag kommer köpa böckerna i pappersformat och ha dem stående i bokhyllan. Så kinkig är jag inte för vad andra tycker och tänker om mig utifrån min bokhylla och läsvanor. Herregud, de kommer ju få slåss om utrymme med det mesta i vampyrväg, större delen av Per-Anders Fogelströms och Ivar Lo Johanssons alster, Strindberg, Lundell, Dostojevskij och... japp: markis de Sades samlade noveller.

Så försök sätta en etikett på mig utifrån mina läsvanor, om ni vågar ;)

Kulturutbyte och numera nörd?

Det tillkommer helt klart en hel del fördelar med att bli sambo. Som detta med fritidsnöjen och sysselsättningar, till exempel. Jag och sambons intressen går ganska ordentligt i olika riktningar: jag njuter gärna av en god bok om jag får lite tid över, han sätter sig hellre framför datorn och spelar spel.

Men med tiden, vi har bott i hop i ungefär ett och ett halvt år vid det här laget, så har intressena förskjutits något. Från att i stort sett aldrig läsa en rad i en bok så slukar sambon bok efter bok, dock lite mer sporadiskt än vad jag gör. Och jag, jo då, i helgen införskaffades tre stycken datorspel. ("Köp 3, betala för 2" på reaavdelningen, om jag nu ska försvara mitt gigantiska inköp...) Det som dock drog mig till reahyllan var helt klart närvaron av datorspelet "Metro 2033". Och har jag precis läst ut boken, så... ja, då kanske man ska ge sig på datorspelet också, som hjälpt till att göra boken världskänd.

I övrigt blev det även "Worms", ett spel jag varmt rekommenderar till alla som har barnasinnet i behåll!

Koncentrationssvårigheter

I måndags hade jag ett inplanerat sjukhusbesök som även inbegrep vissa ingrepp och sövning och hela den där svängen som man helst klarar sig utan. Men, men, vill man vara frisk får man lida pin, eller hur det nu heter.

I papprena jag fick hem inför besöket fanns det en varning för att det kan bli vissa väntetider. Vilket verkligen är sådana saker man vill läsa i förväg, att det blir väntetider så fort man kommer i kontakt med sjukvården är ju ingen nyhet, så frågan är ju hur lång väntetid det blir om de själva är medvetna om det och därmed även förvarnar om det?!

Men till min stora lycka så kom det goda beskedet redan i nästa mening: "så ta gärna med en bok". Som om de nu verkligen skulle behöva uppmana mig till någonting sådant! Så glad i hågen kom tre böcker med, varav en tunn bok på engelska som jag gärna vill hinna läsa innan lånetiden tar slut: The Legend of Sleepy Hollow av Washington Irving. Okej för att jag har sett filmen med Johnny Depp, men det ska ju gudarna veta attden bakomliggande sägnen långt ifrån alltid överensstämmer med filmatiseringen.
Utöver detta kom Vampyrernas historia av Katarina Harrison Lindbergh och Samlade svenska kulter av Anders Fager.

Slutsummeringen av sjukhusbesöket: Nja, väntetiden blev inte speciellt lång. Ungefär en timme från att jag intog min säng tills jag sövdes ned. Och under den tiden blev inte mycket läst. The Legend of Sleepy Hollow var bara att lägga ned, så mycket koncentration på texten kunde jag inte uppnå. Så slutligen så blev väl totalt en tio-femton sidor lästa i de båda sistnämnda böckerna. Inte mycket till lästid där, för mig.
Dock blev gårdagen mer givande. Att ligga i en solstol hemma på balkongen och ta igen sig efter ingreppet, ja, sådant ger verkligen bättre underlag för läsande.

Litteraturen kommer aldrig dö?

En sak är säker: det har gjorts väldigt många försök genom århundrandena om att tysta ned folks åsikter genom att förbjuda deras böcker, svartlista dem och bränna dem. Åsikter är endast välkomna om de överensstämmer med maktens. Resultatet har gång på gång blivit ett bevis för litteraturens betydelsefulla roll för yttrande- och åsiktsfriheten, några av våra mest grundläggande mänskliga rättigheter. Även om många böcker har bränts, har samtidigt många gömts undan. För varje bok som förbjudits eller svartlistats, har köerna ringlat på den svarta marknaden. Markis de Sades noveller är ett typiskt exempel på detta, hur staten förbjöd dem, ett förbud som resulterade i en nyfikenhet för en författare som kanske inte hade funnits tidigare. För det som är tabu blir ju per definition väldigt spännande.
I mer modern tid har vi både Harry Potter och DaVinci koden som har fördömts och förbjudits i många kretsar, framför allt de religiösa. Och inte har det hindrat deras framfart på bokmarknaden, precis. För att inte glömma Monty Pythons film Life of Brian som förbjöds i många stater i USA, vilket resulterade i att man anordnade bussresor till andra stater, för att kunna se filmen.

Nu hävdas det att bokhandlarna är utrotningshotade. Kanske inte så mycket i Sverige, som i USA. Även om böcker ges ut i elektroniskt format så finns det bevisligen fortfarande ett behov av att få läsa de tryckta versionerna. För de är ju åtkomliga för alla läskunniga, inte endast de som har råd med en läsplatta. Men att detta skulle resultera i en massa mikrobibliotek, det kunde jag inte tro. Men ändå, så fantastiskt roligt, och återigen ett bevis av att makten, oavsett om det är den politiska makten eller företagsmakten, aldrig hela vägen kommer kunna begränsa folks konsumtion av kultur. Och att de även kallas för gerillabibliotek, det ger ju en extra nyans till det hela.

Jag sitter här, på andra sidan Atlanten, och jublar. Vilket underbart initiativ! Kanske ingenting för Sverige, där vi har ett bibliotek i var och vartannat köpcentrum. Men i alla fall. Så underbart. Jag önskar dem all framgång med detta projekt och hoppas det växer och håller i sig!

Hemligt förälskad i Martina Haag

Jag kan inte riktigt rå för det, men på senare tid har jag blivit väldigt fäst vid Martina Haag. Exakt hur detta egentligen gick till vet jag inte, men numera hyser jag en viss kärlek inför denna underbara kvinna.

Någonting som egentligen är väldigt förvånande. Jag har alltid haft lite svår för hennes man, Erik Haag. Inte att jag tycker illa om honom, absolut inte, men vi har verkligen inte samma typ av humor, och jag byter snabbt kanal (Med undantag av På Spåret, dock).

Men av en eller annan anledning bestämde jag mig för att läsa Martina-koden för något år sedan. Och sen var det verkligen bara kört. Jag fastnade omedelbart för henne, och en förälskelse för denna otroliga och underbara kvinna började snabbt gro. Bara hennes sätt att uttrycka sig genom alla dessa krönikor kan få vem som helst att falla. Men utöver det berättelserna som kommer från en vanlig, svensk flerbarnsmor boende i en storstad. Alla dessa problem som automatiskt uppstår, som kanske i och för sig inte är några nyheter för många, men som är berättade med sådan kärlek och omtanke att man inte kan låta bli att dras med.

Så snabbt följde jag även upp med krönikesamlingen Fånge i Hundpalatset, krönikor skrivna med samma galna humor och kärlek. För hennes krönikor är så underbara, de överträffar hennes romaner med hästlängder, även om jag även fallit för dessa. Sen att som jag lyssna på böckerna ger en extra dimension, då hon läser dem själv, men vissa inlägg av Erik Haag.

Berättelser om hur alla obokade dagar för Martina snabbt fylls upp med jaktdagar för Erik - någon måste ta hand om barnen, hur man försöker inrätta en spa-kväll hemma för att få lugn och ro och stressa ned medan både barn och make bankar på dörren, varför man absolut inte ska tanka makens dieseldrivna bil och hur det känns att träna när den blivande prins Daniel kommer in i träningslokalen.

Och framför allt, hur många barn finns det egentligen hemma hos Martina? Och hur många hundar har de? Och, vem bestämmer egentligen?

Pennan VAR det farligaste vapnet?

Jag kan inte rå för att jag precis som Jan Björklund hoppade högt när jag fick höra att alla skolor i Sollentuna ska byta ut papper mot penna mot läsplattor, redan från första årskurs.

Det känns bara så sanslöst idiotiskt.

Däremot så har jag svårt att sätta fingret på varför det stör mig så sanslöst. Kanske så håller jag på att bi gammalmodig på förhand. Och visst, som jag nyligen skrev, så tycker jag att det har sina fördelar med e-böcker, men att pappersboken alltid kommer vara min favorit. Och detsamma gäller papper och penna kontra datorn. Papper och penna är så mycket säkrare, de kan inte råka ut för hårddiskkrasch eller slut på batteri. Och datorn, i ärlighetens namn, oavsett hur mycket tekniken utvecklas, så kan vi inte ha med oss den överallt.

Jag håller även med Jan Björklund, oavsett hur ont det gör för en icke-folkpartist, även på punkten att bara för att det är gammal teknik så kan man inte sopa det under mattan.

Det finns så mycket tradition hos pennan. Yttrande- och åsiktsfriheten som vapen. Okej, den används nu inom teknikens värld, det säger jag inte emot. Men ändå. Pennan och pappret behövs. Världen kan inte stanna av bara för att strömmen går. Pennan är viktigare än vi tror, och den icke-digitala tekniken måste fortfarande högaktas.

E-bokens uppsving

Att försäljningen och nedladdningen av e-böcker har ökat markant det senaste året är nog ingenting som förvånar någon. Dock blir jag så där lagom förvånad över att folk kan bli så upprörda över detta faktum. Det verkar som att folk tror att boken är på utdöende bara för att fler ägnar sin tid åt e-böcker än tidigare.

Och visst, det slår ju även mot bokförlagen, det säger jag ingenting emot. Och själv så tillhör jag inte heller de som läser e-böcker, jag vill hålla i en pappersbok. Punkt slut. Inte ens på resan vill jag ha med mig en läsplatta, hur behändigt och praktiskt folk kan tänkas påstå att det är. Det blir ju endast ytterligare en värdefull och stöldbegärlig pryl att hålla ordning på. Nej, tacka vet jag pocketboken. Den kan man ju till och med dumpa eller ge bort om man nu inte orkar släpa tillbaka den på hemresan.

Men även bokförlag och kanske även framför allt biblioteken måste komma ikapp verkligheten. Idag finns böcker i två parallella medier: Gothenburgs klassiska tryckta bok och den digitala. Och borde inte även biblioteken vara glada för att kulturen är så lättåtkomlig för alla numera? För det är väl ändå en av de stora poängerna med biblioteken? Att alla ska kunna få ta del av kulturen utan att bli pank på kuppen?

Inte tror jag att e-böckerna kommer slå ut pappersböckerna. Inte en chans. Vi är fortfarande för många som vill ha de överfyllda bokhyllorna hemma. Däremot så kommer det nog ställas högre krav på bokförlagen från konsumenternas sida. Kvalitetsböckerna som man vill skylta med, de kommer fortsätta att säljas, men de övriga... De kan vi lika gärna ladda ned eller låna på biblioteken. Det senare gör i alla fall jag redan.

Pekböcker i ny bemärkelse

Man minns det ju så väl på någon konstig vänster. Hur kul det var med de där lite mer interaktiva böckerna, böckerna som det hände lite med. Och då tänker jag inte på att det händer saker i själva historien, i berättelsen, utan i boken. Böcker man öppnade och vips! så kom det upp en tredimensionell värld eller där man kunde röra på saker och ting i bilderna för att få figurerna att göra saker själva.

Det är väl egentligen endast två sådana böcker som jag minns från min barndom: Trolltyg i tomteskogen och Nalle Puh. Men det gjorde ju inte saken mindre fascinerande, det var fortfarande lika kul med dessa böcker. Tyvärr så var de ju inte så hållbara, utan min mor fick hoppa in och laga dem med tejp med jämna mellanrum.

Självklart vill barn att det ska hända saker och ting, att det ska röra på sig. Och även om jag till viss del är väldigt konservativ när vi kommer till datorns utveckling och övertagande av vårt samhälle, men detta med pekböcker i datorerna, eller snarare i läsplattorna, det måste ju vara helt underbart för barn! Inte bara att de kan få saker och ting att röra på sig, det lär ju låta också! Så man är ju inte speciellt förvånad över att dessa böcker slår ordentligt. Och självklart så är det också kul att dagens barn tidigt får komma i kontakt med litteraturens fantastiska värld. Det är ju ändå en värld helt utan gränser eller regler!

Däremot så kan jag inte komma ifrån det tragiska, att de inte som jag, vid 35 års ålder, kan plocka fram de gamla barnböckerna igen och känna nostalgin genom min kropp och en viss saknad av det som varit och alltid är förbi.

Den enes lust kan vara den andres nöd

"Vi har sett en oerhört påkostad film om troll"

Inställningen är olika för olika människor. Dopplers kommentar efter att ha sett Sagan om ringen tillsammans med sin dotter, som redan sett filmen 11 gånger, som även åtföljs med konstaterandet att Saruman lär tänka till två gånger till innan han bygger ett torn vid en damm, tas inte emot med värme. Dottern gör slut med fadern som om han vore hennes pojkvän. Hon konstaterar att han inte tycker om människor.

"Det är inte du, det är jag".

Erlend Loes Doppler i romanen med samma namn flyttar ut i skogen. Han tycker inte om folk. Han flyttar ifrån dem. Hustrun kommer på nattliga besök som resulterar i ytterligare en graviditet, den tredje för dem båda.
Han skjuter en älghona och tar hand om den moderlösa älgungen. Han bor i skogen. Själv. Tillsammans med älgungen som han döper till Bongo. Han tycker inte om folk. Han är inte som alla andra.

Och man frågar sig gång på gång om någon egentligen är som någon annan. Måste man alltid anpassa sig efter vad andra tycker och tänker? Man gifter sig i nöd och lust, men det händer ju att den enes lust är den andres nöd. Och vice versa.

Ett fall med cykeln resulterar i att Anders Doppler omvärderar hela sin existens. Han är trott på konsumtionen, på all duktighet, det välordnade som är så som alla andra förväntar sig att det ska vara.

Loe sätter i vanlig ordning fingret på detta som stör oss innerst inne, även om vi kanske inte alltid vågar säga det högt. Han ger sina karaktärer möjligheten att göra det där som vi andra ofta vill göra: få ta en paus från livet, en paus från verkligheten. Få leva därute i skogen tillsammans med en älgunge som är perfekt som huvudkudde men helt värdelös på Memory. Få bara leva, utan att vara en del av den beroendeframkallande duktigheten, utan att vara en del av konsumtionshysterin. Få leva i sin egen utopi.

Även om det inte är hållbart i längden. Men som paus så är Loes värld en utopi.

Ett tips är att lyssna på denna bok, få lyssna till Lennart Jähkels lugna sätt att berätta denna rofyllda roman.

Boken inte på utdöende

I och för sig så befarade jag inte att den tryckta boken skulle kunna konkurreras ut utav alla framsteg som görs inom teknologin. Men lite skönt är det ändå att få se det svart på vitt.

Själv har jag aldrig funderat på att skaffa mig någon form av läsplatta. Inte för att jag är rädd för ny teknologi, tvärtom, utan för att jag inte vill ha ytterligare en dyr pryl som jag ska gå runt och ständigt vara rädd för att bli av med. Blir jag bestulen på en pocketbok på pendeltåget, jovisst kommer jag bli smått sur, men så mycket värre än att jag missar hur boken slutar är det ju ändå inte. Det är inte flera tusen som går upp i rök.

Men sen ska vi inte heller glömma att det finns någonting nostalgiskt underbart övre den tryckta boken. Denna symbol för den fria åsikten och yttrandefriheten som den blev redan när Guthenberg uppfann tryckkonsten.
Och samtidigt så ska vi inte heller glömma bort fördelarna med att kulturen blir mer lättillgänglig för alla, och att alla har lättare att få komma till tals.

Även om bokförsäljningen inte har gått ned till följd av teknikens utveckling, så tror jag nog att den ändå kommer påverkas. Att trycka en bok kostar mycket mer än att göra en pdf-fil anpassad för läsplatta. Förhoppningsvis kommer kraven på författare som vill bli tryckta öka, vilket i sin tur troligtvis leder till att vi kommer se än mer kända namn försöka ge sig på författaryrket, så som Agneta Sjödin, Magdalena Graaf och Thomas Bodström. Alla med blandande resultat och framgångar.