söndag 20 december 2015

Finlandsfärjans skräck

I ärlighetens namn så hade jag inte den minsta aning om vad jag skulle förvänta mig, då jag gav mig på att lyssna på Mats Strandbergs nya roman Färjan (Till råga på allt inläst av hans make, ingen tvekan om inlevelse och förståelse för texten här, inte!)

Eftersom jag var helfrälst i Engelsforstriologin så säger det sig ju självt att jag var tvungen att läsa Färjan. Just att det skulle handla om vampyrer, någonting jag inte visste innan, är ju ändå bara bonus!

 En ny vampyrsläkt är på väg att resa sig, överlägsna de vanliga, dödliga, ombord på finlandsfärjan Baltic Charisma. Det slutna rummet ger rysningar, en känsla av att det inte går att komma tillbaka. Och tillsammans med detta kommer även den klasisska olustkänslan man har alltför ofta ombord på denna typ av festande färjor; olusten att någonting ska hända, att det kalla vattnet ska bli en verklig fiende.

Själv är jag inte sen att medge att vampyrgenren på senare år börjat gå lite på tomgång. Det är mycket romantik, för lite sexig farlighet och alldeles för lite ondska och dödande för det egna nöjets skull och för överlevnadens skull. Strandberg tar här steget tillbaka och låter vampyren vara ond och manipulativ på ett sätt som nästan skulle göra greve Dracula riktigt stolt. Det hela är en blandning av vår svenske John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och Guillermo del Toro och Chuck Hogans TV-aktuella trilogi Släktet. Liksom Ajvide Lindqvist leker Strandberg med tanken på en vampyr som förvandlades redan som barn, en vampyr som fastnat i barnets kropp, detta utan att blanda in problematiken kring sexualitet och eventuell pedofili. Han låter ondskan får vara ren ondska. Ingenting som ska analyseras sönder eller ges förståelse för. Liksom Stephen King gjorde i sina glansdagar påvisar Strandberg hur ondskan ökar och blir mer skrämmande då ett barn får symbolisera denna. Det onda vampyrbarnet blir övernaturligt på två olika sätt; som ond och som vampyr.

Helt nytt, i alla fall för mig, är vampyrens attack i det slutna rummet. Samma olustkänsla som drabbar en när man läser Agatha Christies Och så va de bara en (Även känd som Tio små negerpojkar, en roman som av naturliga skäl fick ny svensk titel). Att fly är omöjligt, man vet inte vem som står på tur eller vem man kan lita på.

Det som borde blivit väldigt spännande och väldigt skrämmande tappar tyvärr lite på slutet. Att Strandberg kan bygga upp en roman och en spänning vet vi från Cirkeln, men har man den trilogin i åtanke när man läser Färjan så blir man nog tyvärr ganska besviken. Efter en ordentlig uppbyggnad blir det lite blasé på slutet, nästan så man till och med tappar intresset för hur det ska gå. Tyvärr. För fram till upplösningen är det riktigt bra.

Till hans försvar måste jag nog ändå få infoga att precis som det är svårt att få fram en unik och annorlunda vampyrhistoria så är det nog minst lika svårt, om inte svårare, att få till ett unikt och annorlunda slut på en sådan. Och jag förväntade mig helt klart ett unikt och annorlunda slut av Strandberg. Så jag får väl slicka mina sår och hoppas på att han lever upp till mina högt satta förväntningar (alla på grund av Cirkeln) till hans nästa roman.