torsdag 20 december 2012

Armageddon-boktips

I morgon så är det då (äntligen) fredagen med det omtalade datumet 2012-12-21. Dagen då världen ska gå under enligt Maya-indianernas kalender. Eller snarare, dagen då världen ska gå under enligt eftervärlden som hittat Maya-indianernas kalender.

Boktips inför denna stora dag kan ju ändå ses vara på sin plats, och det kan nog vara en god idé att vara ute en dag i förväg vid sådana här händelser.
Men i ärlighetens namn, hur många böcker hinner vi verkligen läsa innan det är dags för jorden att gå under i morgon? Inte för att jag vet vid vilken tidpunkt det hela kommer ske, tänk om det blir redan på tolvslaget i natt? Då är det inte många timmar kvar.

Så boktipslistan blir kort. Det blir endast en bok. En bok som nog förvisso gör sig bättre som radioteater:

Världarnas krig av H.G. Wells

Själv går jag på teorin att det inte fick plats med fler datum på Maya-indianernas kalender - utrymmet tog helt sonika slut.
Men, men, på lördag får vi väl veta vem som hade rätt.

torsdag 13 december 2012

Lucia-boktips

Eftersom jag har föresatt mig att få ihop en tio-i-topp-boktipslista inför varje högtid under året så måste ju även Lucia få en sådan. Inte för att det är speciellt enkelt att trolla fram litteratur som handlar om just lucia. Men med hjälp av lite kreativitet och lite italienska böcker så ska nog detta gå vägen! Eller okej, det blir en tio-i-fem-lista denna gång:

1. Tomtemaskinen av Sven Nordqvist
Har det någonsin funnits en så söt Lucia som katten Findus med ett ljus på huvudet?

2. Den gudomliga komedin av Dante Aligheri
Ska det vara italienskt så ska det. Och mer italienskt än så här kan det nog inte bli. Och även kopplingen till religionen finns ju med.

3. Decamerone av Giovanni Boccaccio
Bra mycket mer lättläst och underhållande än Aligheri. En klassiker som aldrig blir för tung att läsa. Mer än att boken i sig är något för tung för att hålla uppe för länge...

4. Då i vårt mörka hus av Inger Fridmansson
Jag har precis fått upp ögonen för Fridmansson, och är mycket förtjust. En rysare skriven av henne är jag övertygad om är riktigt bra. På gott och ont finns denna endast som e-bok... Men den som väntar på nåt gott kanske får tag i den i pappersformat till slut?

5. Värmen av Ulf Lundell
Vad behövs inte mer än värme så här i mitten av december och kylan kryper in genom väggarna? Och Ulf Lundell ger oss både det, tårar och en gripande berättelse.


torsdag 6 december 2012

Akademi-gräl

Så här mitt i allt snökaos så går det ju inte att låta bli att glädjas över detta otippade gräl som verkar förekomma mellan några av Svenska Akademiens ledamöter och en kinesisk poet. Alldeles för roligt, i ärlighetens namn. Det ska krossas till höger och vänster, det ges välsignelser och det vägras pratas med pressen. Allt detta för att man inte är nöjd med översättningar och för att man tolkar dikter som personliga påhopp.

På något sätt så är det ju ändå skönt att i alla fall akademi-ledamöterna är såpass gamla så de inte lär ta till vapen eller börja slåss med järnrör eller någonting. För vem vet var såna här gräl kan sluta någonstans?

För att inte tala om det mest humoristiska som egentligen ligger i hur mycket konsten faktiskt kan uppröra folk. Liksom det kan splittra så kan det ju som tur var också förena.


onsdag 28 november 2012

168 tips att få ligga

Det är när man ger sig på att läsa böcker som Alla får ligga av Henrik Fexeus som jag inte kan komma ifrån vad skönt det är att leva i ett fast förhållande. Alla dessa oskrivna regler, hela detta spel som alldeles för lätt blir en alldeles för stor del av vår vardag. Detta spel som egentligen endast har ett enda mål: att få någon i säng. Och därefter kanske även ett livslångt förhållande.

Men det är en väldigt kul och intressant bok att läsa. För även om målgruppen är folk som vill bli bättre på att få napp på sitt flirtande, så handlar allting i slutändan enbart om den sociala kompetensen. Att kunna föra sig bland andra okända människor, att lära sig att läsa av andra människor, veta när den andra är intresserad eller inte, och hur man själv visar detsamma, utan att bli för påträngande.

Med andra ord en bok som vi alla känner minst en person som behöver läsa och lära sig någonting utav.

Under mottot "endast modiga personer får ligga" leds vi igenom den snåriga djungel av kroppens omedvetna kommunikation, signaler i rörelser och ord och vikten av att alltid verka ha kul och därmed vara en rolig människa. En människa som man vill prata med.

Förutom att det är en lärorik bok i hur man ska bete sig mot andra människor och hur man gör för att få andra människor intresserade av en, så är den även väldigt underhållande med alla små snabba kommentarer och replikförslag. Själv fastnade jag stenhårt för:

"När jag ser dig känner jag att jag bara vill äta upp dig. Du är som en väldigt het marshmallow"

Vem skulle inte smälta om någon sa så till en?


torsdag 22 november 2012

12 miljoner kronor???

Enligt Aftonbladet tjänade Camilla Läckberg ungefär tolv miljoner kronor förra året. I mina ögon gör det henne till Sveriges mest överbetalda författare. Okej, det må låta elakt, men i ärlighetens namn: det finns bättre författare än hon i Sverige. Till och med bättre deckarförfattare.

Men, men, jag ska inte ägna mig åt någon form av typisk svensk Jante-avundsjuka här. Endast konstatera att det lönar sig mer att skriva en deckare per år och dansa lite i TV4 än att arbeta som lärare, sjuksköterska eller läkare.

Marknadsekonomi när den är som bäst?

Om jag hör ordet 'episk' igen...

Vi svenskar verkar ha en förmåga att ha modeord, ord som är inne att användas just nu och i denna veva missbrukas på ett sätt så att medlemmarna av Svenska Akademien borde få extra många gråa hår så fort de slår upp en tidning, startar datorn, eller - Gud förbjude - loggar in på facebook.

Som ordet 'episk'. Jag börjar bli ordentligt trött på missbruket av detta ord. Som att få höra att scener som till exempel dödandet av Dracula i slutet av romanen/filmen är 'episkt', eller, ännu värre, när ordet 'episkt' används för att sammanfatta någonting med ett enda ord. Som om det vore det bästa betyg någonting kan få.

Om vi bara hoppas över, eller ignorerar om ni så vill, just det faktum att 'episk' inte är ett värdeord och därmed inte kan användas för att utvärdera någonting som bra, så blir det ju ändå bara fel. Episk var från början en hjältesaga skriven på vers som sträcker sig över en lång tid.

Nja, jag känner inte att dödandet av Dracula, eller någon dödsscen överhuvudtaget, hur storslagen den än kan vara, kan klassificeras som 'episk'.

Okej, betydelsen av ordet episk har förändrats något över tid, vi skriver inte längre hjältesagor på vers. I dag  definieras det mer som en berättelse som sträcker sig över lång tid, som "skildrar ett mänskligt drama på hög nivå eller berör djupare frågeställningar" för att citera wikipedia. Okej, jag brukar vara smått skeptisk till att referera till wikipedia, men i såna här lägen har de ju rätt, så...

Huruvida Twilight Saga, Härskarringen eller nu senast filmerna om Bilbo kan klassificeras som episka, lämnar jag över till er att avgöra. Men mindre scener eller väsentliga delar i ens eget liv är inte episka. Det är lika lite episkt att föda barn som att göra bra ifrån sig på en tenta eller hitta en kul bild på facebook.

Gaaah!

onsdag 21 november 2012

1984 vs. 2012

I samband med att Ipred-lagen infördes i Sverige skrek många om att George Orwells dystopi 1984 nu hade blivit verklighet. Den enda fråga som dök upp i mitt huvud då var "Har dessa människor ens läst boken???" Med största sannolikhet inte, jämförelsen mellan Ipred och 1984 slackar ju redan efter första andetaget.

Däremot finns det någonting ironiskt i att det är på forum som facebook som sådana liknelser gör. På ett forum där folk lämnar ut det mesta i informationsväg till sin omgivning: allt från vad de åt till frukost, när de kom i säng eller såg på TV på kvällen.

Just DÄR börjar Orwells vision slå igenom i dagens samhälle.

Exakt hur övervakningssamhället i 1984 kom till stånd framgör inte i boken. Men det är ju inte helt oävet att faktiskt tro att det från början var ytterst frivilligt. För bevisligen verkar människan i västvärlden i dag vilja vara övervakad: man verkar vilja att allt och alla ska veta allt och allting om en själv, oavsett hur ointressant det än kan vara. Varenda vrå i hemmet kameraövervakades i 1984.
Herregud, hur många är vi inte som får dras med folk vedervärdiga bilder på dagens middag, bilder som får en själv att avstå från att äta idag?!

"Står det inte på internet så har det inte hänt" är en kommentar som man hör allt för ofta. Och folk sätter väldigt stor tilltro till internet, för att inte tala om att de har läskigt stor tilltro till allt som står på wikipedia. Ändrar du texten där, ändrar du historien: står det där så litar man på det.

Så jo, 1984 börjar besannas på flera fronter. Men inte genom regeringar eller andra maktinstanser, utan genom medborgarna själva. Vi ber om det, vi bjuder på det.

Visst, jämförelsen hackar, håller ni inte med? Men går den att göra bättre, är vi närmare 1984 än vad jag vill tro?

Skulle nån försöka sig på att avskaffa kärleken och genomföra tvångsäktenskap för alla, så tror jag nog folk skulle reagera. Sexcrime för alla som ger utlopp för sina sexuella lustar. Barn som anger sin omgivning. Alla är tvingade att gå omkring i likadana overaller. Eller onepieces, om så önskas.
Diktatur är inte heller någonting vi brukar uppskatta här borta i väst, men vem vet, om vi alla tycker om partiledaren, då? Så endast ett parti står kvar vid makten efter nästa val, är det då demokrati eller diktatur?

Nej, jämförelsen håller inte, jag tycker verkligen inte det. Trots allt ett trevligt tankeexperiment.

Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.

Eller kanske vi är där, när allt kommer omkring?


måndag 19 november 2012

Evas Stieg - inte Millenniums Stieg


Att läsa Eva Gabrielssons minnen om ett liv med Stieg Larsson och ett liv efter honom, är lite som att se på Titanic: man tar sig hela tiden närmare undergången, närmare det oundvikliga. Han kommer att dö. Hans liv kommer övergå i ett smutsigt krig där far och bror gör allt för att få alla pengar.

Millennium, Stieg och jag är en promenad utmed minnenas väg. Det är en kärleksfull promenad, fylld med värme, omtanke, kämparvilja och framförallt: integritet.

Enda sedan Stieg Larssons alltför tidiga bortgång har hans sambo sen 30 år tillbaka kämpat för en sak: Stiegs integritet. Och det gör hon även häri. Hon lämnar inte ut honom, hon säljer inte ut honom på samma sätt som hans far och bror har gjort efter hans bortgång. Han blir aldrig naken eller utlämnad, han förblir en del av henne, den enda del av honom som hon kan värna om numera. Precis som hon skriver inledningsvis har Millennium lett till en Stieg-industri, den enda Stieg Larsson som finns kvar är Millennium-Stieg, den Stieg som alla vill ha del av. Eller i alla fall hans pengar.

Det är inte heller en hämnd på hans far och bror som gjort allt för att hon inte ska få ha några som helst rättigheter till hans verk och knappt heller till den lägenhet de ägde och bodde ihop i. Hon väver ihop detaljer, platser och personer i Millennium-triologin med verkligheten, med delar ur deras liv, både det gemensamma och det de hade innan de träffade varann. För oss som förstått hur nära de stod varann och som litat på att Eva slagits av kärlek och den respekt hon känner för Stiegs arbete blir det ett fundament att stå för, de som tvekade om hennes motiv gör inte det efter den här boken.

För egentligen framkommer det nog inte så mycket mer än vad man kunnat läsa sig till i olika medier. Förutom kärleken och respekten. Den som följt dem genom deras gemensamma liv. Den man själv vill uppnå. Hur de har kämpat både för varann, för världen och mot högerextremismen. Allt de försökt göra för andra människor samtidigt som de utsatt sig själva för ordentliga risker och hot mot deras liv.

Att se hur en sådan livsgärning slutar i ren girighet och ekonomiskt krig gör mig bara mer ledsen. Mer ledsen för Eva, som blir fråntagen all rätt, rätten till den man hon älskade och levde ihop med. Och än mer frågar jag mig hur man kan göra så mot en annan människa. Allt för pengarnas skull.

För Stieg var så mycket mer än endast Millennium. Och tidningen Expo med för den delen. Och det är den resan Eva tar oss med på. Från de norrländska skogarna till ekonomiskt krig i Stockholm. En påminnelse om hur luftslott byggs av de som inte kände honom, vad girighet kan göra med folk.

Jag hoppas innerligt, för allas skull, att den verkliga Stieg Larsson, den Stieg Larsson som Eva Gabrielsson tecknar, är den som kommer gå till historien. Att allt försonas. Att all den stöttning som visas Eva efter bortgången kommer ge mer resultat i längden. Att hennes nid bär frukt och att de goda segrar.

Jag rekommenderar, om inte att ni donerar pengar, så i alla fall besöker den supportsida några norrmän startade: Support Eva Gabrielsson.

torsdag 15 november 2012

Så fick han prinsessan och halva kungariken

Det är verkligen som en saga, att läsa Expressens hovreporter Johan T Lindwalls biografi Victoria: prinsessa och mamma. Det är som taget ur en av de bröderna Grimm-sagor som prins Daniel talade om i sitt berömda tal på bröllopet.

Trots att jag inte är det minsta rojalist så kan jag inte komma ifrån att jag på något sätt tycker att det hela är väldigt gulligt. Och bröllopet, ja, det är svårt att inte tycka om vårt kungahus när man får se sådana underbara och gulliga saker.

Att få följa prinsessan på så nära håll som Lindwall låter oss göra, gör att min respekt för henne verkligen ökar. Det är en bild som man sällan ser i media: den starka, levnadsglada flickan som bara vill gott. Och få leva ihop med den man hon är kär i. Vilket var någonting hon fick slåss med ordentligt, då det inte togs emot med blida ögon hemma på Drottningholm. Att en "vanlig" person som Daniel skulle kunna bli prins och make till vår blivande drottning, är väl någonting som många av oss inte har kunnat tro på. Hur förtjusta vi än är i honom så har vi väl ändå alla förstått att det inte varit lätt att acceptera inom en så konservativ konstellation som kungahuset ändå är.

Och gulligt, jovisst. Okej, de har inte alltid haft det lätt, nej visst, men det känns lite som rika och privilegierade personers problem. De som inte behöver slåss med att få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala både hyra och mat för nästa månad. De som inte tror att de ska kunna bli bedragna. Och summa summarum så är det ju bara att konstatera att de ändå har det väldigt bra. Som Madeleine som inte hade några ekonomiska problem när hon ville fly Sverige efter att hon blev bedragen.

Men nu ligger inte fokus där. Oavsett hur man försöker sammanfatta Victorias liv så landar allt bara på en sak: den oerhörda saga som hennes förhållande med Daniel är. En saga som inte slutade vid bröllopet, utan en saga som just nu gjort en konstpaus vid Estelles födelse. För härifrån kommer det fortsätta, och efter att ha läst en så här varm bok om Victoria och Daniel så kan man inte göra annat än att önska dem all lycka i livet. Dom är ju ändå så söta! Framgång däremot, lär man inte behöva önska dem.

Dock är det en stor sak som jag hakar upp mig på i boken. Detta återkommande "jag". Detta "jag var först", "jag var den ende"... En Johan T Lindwall som vill påpeka för hela världen att han var först med alla nyheter om Victoria och hennes familj. Att han visste allt först, att han kom på alla scoop först och konkurrenterna som ligger efter. All hänsyn han påpekar att han alltid visar Victoria (det är bara att hoppas att det är sant) och hur han är nästan jag-och-du med Victoria och Daniel. För, handlar boken om Victoria eller om hur duktig Lindwall är på att luska reda på allt som händer runtomkring henne? Och i ärlighetens namn: finns det något egenvärde i det?

måndag 12 november 2012

"Olämplig litteratur"

När jag fick denna länk överskickad till mig i förmiddags så utgick jag i ärlighetens namn från att det var ett dåligt skämt. För den första april är det ju ändå inte, även om det känns som ett typiskt april-skämt:

Svenska banker stoppar olämplig litteratur

Har nu alltså även våra svenska banker gett oss in i diskussionen kring vad som är god litteratur eller inte? Räcker det inte med att biblioteken försöker ge sig på denna omöjliga uppgift med jämna mellanrum? (Läs: Tintin-censureringen och den efterföljande debatten)

Men tydligen, bankerna lägger sig i detta. De anser skräcklitteratur vara "omoraliskt" och "stötande".

Jag kan inte rå för det. Jag kan verkligen bara skratta åt eländet. Vem fasiken i bankvärlden kom överhuvudtaget på att göra en sån här benämning?

För att inte tala om att jag frågar mig om jag som skräckkultur fantast då också ska ses som omoralisk och stötande?

måndag 5 november 2012

Strindberg en lördagkväll

Så har jag då för första gången i mitt liv besökt Strindbergs Intima teater vid Norra Bantorget i Stockholm. Som ett stort Strindberg-fan måste jag erkänna att det faktiskt känns lite pinsamt att jag inte har lyckats ta mig dit förrän nu.

Det måste nog faktiskt ha varit en av de sötaste och gulligaste teatrar som jag någonsin besökt. Att den heter Intima teatern var inte speciellt svårt att förstå: att kalla den för intim är bara förnamnet. Litet, gulligt, mjuka röda stolar och framför allt väldigt nära till scenen. Lite så som jag anser att teater ska upplevas. Intimt, inte som att det går en gräns mellan publik och teater. Publiken snarare en del av teatern, så som Strindberg även förespråkade direkt i den dramatiska texten.

Nästan hela Strindberg-året hade hunnit gå innan vi äntligen kom oss för att köpa biljetter. Men nu äntligen, som sagt. Fordringsägare med bland annat Samuel Fröhler i en av de tre rollerna. Ett mycket bra uppsättning som varmt rekommenderas för den som vill stifta bekantskap med Strindberg utan att behöva uppleva allt det tunga, mörka och djupa som ofta förknippas med Strindberg. Detta som återfås i alldeles för stora doser i till exempel Röda Rummet. För trots att Fordringsägare, liksom så många andra av Strindbergs dramer, är tung och djup, så har den en stor glimt av humor, de där snabba replikväxlingarna och ordvändningarna som gör Strindberg till konstant levande och aktuell. Den eviga svartsjukan är inte enkom för förra decenniet, den lever kvar. Ägandekänslan, viljan att få vara Den Ende för en annan person. Viljan att veta att man är den enda älskade, den enda som en annan människa vill leva med. Den enda som han eller hon längtar efter. En vilja som alltid finns, som alltid kommer att finnas. Samtidigt som intrycken av tidigare förhållanden alltid kommer finnas kvar. Frågan är om de är värda att notera, värda att bekymra sig om, värda att veta någonting om.

Gustav ville att hon alltid skulle ha någonting rött på sig, hon var som vackrast då. I sitt äktenskap med Adolf har hon röda underkläder, röda skor, de röda örhängena hon fick av Gustav.
Men spelar det nån roll? För vem gör hon sig fin? För sin exmake Gustav som hon aldrig tror hon ska få träffa igen, eller för sin nuvaranade make Adolf?

Redan textmässigt har jag alltid berörts av Strindbergs texter, och de blir så mer påtagliga där, på Intima teatern, på Strindbergs egen teater, där man sitter nästan på scenen. Där man blir påpekad att man är åskådare av deras äktenskap.

Så som Strindberg ville att hans pjäser skulle upplevas. Med passion, med känslor, med intimitet.

fredag 2 november 2012

Hur svårt är det att kolla upp fakta innan man skriver en artikel?

Det är inte ofta jag skriver kommentarer på artiklar på nätet. I ärlighetens namn så har jag aldrig tidigare gjort det. Men hittar man så galna och faktamässigt helt felaktiga artiklar som Lotta Olssons artikel/krönika om monster som återfinns på DN, då kan inte ens jag låta bli.

Den är så faktamässigt felaktig så jag vet inte ens var jag ska börja. Vampyrer som leker föräldrar? Ja, inte fasiken är det nåt nytt, det finns till och med inom mytologin. Men framför allt så är det ju precis det som Lestat och Louis gör i Anne Rice Vampyrkrönikan. Och snacka om att vara före sin tid: två män som adopterar en dotter. En samkönad familj, helt enkelt.

Och stajlade, det har ju vampyrer varit redan innan Bram Stokers Dracula. Polidori och Le Fanu är ju helt klart typexempel, som jag verkligen anser att Lotta Olsson ska ta och läsa.

För att hon inte har läst några andra vampyrberättelser än just Dracula och Twilight Saga, det framgår med all tydlig önskvärdhet. För bara om man ser till dagens vampyrromaner så återfinns detta med stajlade vampyrer till höger och vänster: Vampire Diaries, , The Last Vampire, Buffy the Vampire Slayer, Vampire Academyetc. Där de två förstnämnda även är utgivna runt tio år före Twilight Saga. 

Det enda som var värt att notera, och som kunde ha varit ett intressant spår att fortsätta på, är just faktumet att de flesta vampyrromaner av idag skrivs av kvinnliga författare. Men det har ju tuggats flera varv tidigare, så det är säkert inte det minsta roligt att ta tag i den biten, förstås.

Men, att ge sig in i Twilight-debatten är väl alltid tacksamt. Och desto mer opåläst, desto bättre. Eller?

torsdag 1 november 2012

Uppfriskande och lugnande kväll med Babel

Onsdagskvällarna måste nog vara de mysigaste kvällarna i soffan framför TV:n denna höst. Både Kobra och Babel på samma kväll.

Att få höra Bodil Malmsten sitta hos Jessica Gedin och förklara hur man ska skriva, eller inte skriva, en bok, var något av det mest uppfriskande jag varit med om på länge. Att litteraturen inte är självklar och följer ett och samma spår, att poängen och meningen med litteraturen inte är att vi alla ska vara överens. Tvärtom. Malmsten har precis gett ut Så gör jag: konsten att skriva,  en lektion, fast det inte är en lektion, i hur man skriver, eller inte skriver, en bok. En bok riktad till alla.

För hur många gånger har man inte hamnat i gräl med folk som inte uppskattar samma böcker som en annan gör. Och så långt är det helt okej, alla uppskattar inte samma böcker. Men det är steget efter som gör mig vansinnig: när man blir dömd utifrån det man gillar, att man blir idiotförklarad för att man inte tycker illa om böckerna, bara för att den andre gör det

Jo, jag vet, man ska inte låta sig dras in i såna diskussioner. Men samtidigt så önskar man också att alla kan acceptera just detta med att "ja, men jag tycker om denna bok, kan vi inte bara släppa det där?"

Vissa fördomar har byggts upp inom mig gentemot folk som inte kan acceptera sådana saker och som står fast vid en sån galen åsikt som att "du har fel när du tycker om den här boken". När jag träffar andra väldigt litteraturintresserade personer så går diskussionerna snarare som de gjorde på litteraturutbildningen: "Varför tycker du om/tycker du inte om den här boken? Vad är det för nyanser eller perspektiv som du funnit som jag inte har gjort? Det kanske är värt att ge boken en andra chans". Den öppna dialogen.

Men, man kanske skulle se till att alltid ha ett exemplar av Malmstens Så gör jag: konsten att skriva och drämma i skallen på nästa person som inte ser längre än vad näsan räcker. Det kan väl inte vara att sjunka till samma nivå?

onsdag 31 oktober 2012

Sandy vampyrernas födelse?

Jag vet att man inte ska göra sig alldeles för rolig eller ironisk över tragiska händelser, men ibland går det liksom inte att låta bli. Efter att det verkade som att i alla fall en zombie uppstått i USA så verkar det nu även vara vampyrernas tur, att döma av bilderna...

Tyvärr så kan jag inte finna någon överlevnadshandbok för eventuellt vampyrövertagande i världen, vilket kanske inte heller är så konstigt eftersom det finns så många olika typer av vampyrer. Nåja, vi ska nog reda oss, Sookie, Elena, Bella och framför allt Buffy har ju lärt oss hur man gör.

Vilket onekligen drar mig in på slutsatsen att man har större chans att klara av en fight med en vampyr om man är kvinna än om man är man... Där har genusforskarna nåt att bita i!

Halloween-boktips

Så här lagom till den amerikanska högtiden Halloween som vi på gott och ont tagit till våra hjärtan här i Sverige, så lämpar det sig ju helt klart med lite boktips i helgens anda. För trots allt: skräcklitteratur liksom skräckfilm är ju ändå helt underbart!

Som synes så har jag återigen fastnat bland klassikerna, jag är då alldeles för dålig med modern litteratur. Fast lite häftigt är det ju ändå med gammal litteratur som håller än idag.
Tips på mer modern litteratur mottages alltid med öppna armar!

1. Edgar Allan Poe
Nej, det går verkligen att välja en enda novell av Edgar Allan Poe, men för den som inte vill läsa alla hans samlade verk så är väl ändå "Ligeia", "Det skvallrande hjärtat" och "Den svarta katten" några att börja med.

2. Dracula av Bram Stoker
Vampyrer är vampyrer är underbara, och den största av dem alla måste vara med här!

3."The Call of Cthulhu" av H.P. Lovecraft
En klassiker som måste vara med på alla listor som rör skräckfiktion.

4. Dr Jekyll och mr Hyde av R.L. Stevenson
Ytterligare en odöd klassiker som är ett måste för alla skräckälskare!

5. Jurtjyrkogården av Stephen King
Som ung läste jag väldigt mycket utav Stephen King, och detta får nog ändå ses som en av mina favoriter bland alla hans verk. Den där stackars katten kommer alltid förfölja mig, liksom den tragiska begravningen av den lille.

6. Samlade svenska kulter av Anders Fager
Svenskar verkar så där i största allmänhet vara väldigt dåliga på att författa skräcklitteratur, vilket gör Fagers novellsamling till en frisk fläkt bland övrig svensk litteratur.

7. Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf
Okej, bara för att jag påpekade att svenskar är dåliga på detta med skräckfiktion, så kommer Selma Lagerlöf direkt efter. Hon är inte precis känd för sin skräcklitteratur, men herr Arne sätter sina spår på nerverna!

8. Frankenstein av Mary Shelley
Detta underbara monster som alltid ger en kalla kårar! Dock måste jag säga att romanen i sig inte är speciellt läskig, jag har en viss förmåga att mest tycka synd om det stackars monstret som aldrig bad om att bli skapad. Inte riktigt den reaktion Shelley var ute efter, kan jag tro.

9. Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu
Carmilla får nog ändå ses som en av mina favoritvampyrer av det gamla gardet. Mer påtaglig med sina relationer med människan, inte krypande i skuggorna som Dracula. Och med alla de erotiska inslag som vi är så vana med från dagens moderna vampyrromaner, även om dess tidiga årtal, 25 år innan Stoker gav ut Dracula, gör att det mer handlar om subtila omskrivningar och försiktigt hanterande med språket.

10. Gömstället av Dean R. Koontz
Omnämns King bör även Koontz omnämnas, enligt mig. Och i ärlighetens namn så tycker jag nog att Koontz känns mer skrämmande på nåt sätt, mer verklighetstroget och mer krypande inpå nerverna.

måndag 29 oktober 2012

Saknar min bad boy

Okej, TV-serien "Vampire Diaries" är inte precis vad jag personligen skulle vilja kalla för en sanslöst bra TV-serie, snarare tvärtom. Men trots allt så finns det någonting i den som fångar mig, som får mig att vilja se vidare. Kanske beror det på närvaron av alla dessa vampyrer, eller så beror det helt sonika på en specifik vampyr, vem vet. Men nånting är det i alla fall som får mig att se vidare.

Nu har jag även läst mig en bra bit genom romanserien, i går kväll avslutade jag Vampire Diaries: The Return -Nightfall (kärt barn har många namn?) och jag kan inte säga någonting annat än att jag är besviken. Och då ska ni här också komma ihåg att jag inte är speciellt förtjust i TV-serien.

Framför allt så kan det bero på att min favorit-bad boy-vampyr från denna serie, Damon, mest känns smått patetisk i boken (Stefan ska vi inte gå in på, herregud, varför skulle någon överhuvudtaget kunna falla för en så platt ohc intetsägande karaktär?). Någon bad boy är han verkligen inte, oavsett hur mycket de övriga karaktärerna försöker hävda det. Han har inte ens någon agenda, det känns mest som att han går runt och bryr sig endast om sig själv (Så långt allt väl, helt okej för mig, en karaktär får absolut endast ha sig själv i åtanke), men så helt plötsligt så börjar han göra saker för andra människor. Eller emot dem. Utan att man förstår varför. Smått irriterande. Man vet ju inte ens om författaren har tänkt att man ska tycka om honom eller inte.

Själv älskar jag bad boys i romaner och TV-serier. De är inte sympatiska. Men man tycker om dem. De livar upp. Och till råga på allt bad boys som blir olyckligt förälskade, det tilltalar mig verkligen. Och är nog också den största orsaken till att jag fortsätter titta på "How I met your mother" - någonting värmer mitt hjärta över att se Barney olyckligt förälskad i Robin.

Men Damon? Förälskad i Elena? Jo, det hävdas så på baksidan av boken. Men så mycket mer av det märker man inte riktigt av. Inte de där sorgsna ögonen som försöker slätas över med någon bra short-line. Ingenting sådant. Det hjälper inte med att försöka se Ian Somerhalder framför sig, att försöka se den djävulska glimten i hans ögon. För det förekommer inte i böckerna. Där är allt, allt utan undantag, oerhört slätstruket. Utan nyanser. (Däremot med vingar, men låt mig återkomma med de klagomålen i ett senare inlägg - att gnälla för mycket på en gång sätter sig på humöret...)

En bad boy ska vara en bad boy. På något sätt lite fastgjuten i sin form, som en byronsk hjälte, som man på något sätt önskar allt gott, trots hans omoraliska uppträdande. För han har så sorgsna ögon. För att han bär på en hemlighet som gör att det faktiskt, trots allt, är synd om honom. Att han sen kör med sina short-lines, är lagom dryg och egensinnig, det ger det där extra som man vill ha.

Så, nej, TV-serien är faktiskt bättre. Det är sällan jag tycker så, men i det här fallet så...: Se TV-serien och hoppa över böckerna.

onsdag 24 oktober 2012

Hur definierar egentligen Augustpriset facklitteratur?

I ärlighetens namn så kan det väl inte endast vara jag som satte kaffet i halsen när nomineringarna till årets Augustpris tillkännagavs. Och då inte över faktumet att Zlatan kan tänkas få Augustpriset, det i sig är väl inte så konstigt, han har ju trots allt släppt en självbiografi.

Men över att Augustpriset tydligen definierar självbiografier som facklitteratur. 

Det är där mitt kaffe fastnar i halsen och nästan sprutar ut över skrivbordet. Och jag ser även framför mig hur alldeles för många litteraturvetare, med flera av mina gamla lärare i spetsen, gör exakt samma sak. Dock med största sannolikhet inte över nätupplagan, utan av pappersversionen av tidningen. Lite fördomar jag har: litteraturvetenskapliga lärare läser tidningar på det enda korrekta sättet: i pappersformat till frukosten. Så förstör inte den illusionen för mig, nu.

Jag har suttit på alldeles för många föreläsningar som har behandlat just ämnet hur sanningshalten i en självbiografi egentligen ska bedömas. Hur man faktiskt ska se på en biografi. Var man ska placera in biografin någonstans.

För alla har vi vår egen sanning. Och allas sanningar ser inte likadana ut. Och i princip så är ju inte någonting sanning och fastslaget förrän det finns tillräckligt många bevis för dessa slutsatser. Se bara på alla debatter kring kungen och hans påstådda skandaler: än så länge har inga bevis uppvisats, hur kan vi då säga att det är sant?

En biografi blir ju helt sonika en skönlitterär bok, en skönlitterär bok som bygger på verkliga händelser, så som till exempel Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Verkliga händelser så som berättaren minns dem, som binds ihop till en text som blir som en roman. Inte som någon som helst form utav facklitteratur. 

Väl?

Men tydligen är det så som Augustpriset ser biografier som - en absolut sanning, som ren fakta och ingenting annat. En biografi är facklitteratur. Punkt slut.

Men visst, man kanske inte ska bli så förvånad. 2012 är ju ändå året då EU får Nobels fredspris.

torsdag 18 oktober 2012

...och så var det detta med böckerna som försvann

Vad gör man inte för att uppnå de karriärsmål man har satt upp för sig själv? Bibliotekarien Israel Armstrong flyttar från sitt London till en liten håla på Irland. Äntligen ska han få jobba som den bibliotekarie som han är utbildad till, han ska inte längre behöva slava i lågprisbokhandeln i Essex. Han är nu på väg mot det som han är ämnad för, och efter att ha varit bibliotekarie på ett stadsbibliotek står alla dörrar öppna!

Det är bara ett litet problem. Biblioteket har stängts. Det är inte för biblioteket han ska vara bibliotekarier, utan för bokbussen. Han ska inte ens vara bibliotekarie utan en "uppsökande resursperson".

Eller okej, det är ett litet problem till. Alla böckerna i biblioteket är försvunna. Allt han har är en tom bokbuss.

Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom är en lättsam och kärleksfull roman någonstans på gränsen mellan ungdoms- och vuxenbok, mellan ren och skär brittisk komedi och mysteriedeckare. Stackars Israel vill verkligen bara lyckas, han vill få stå där och låna ut böcker till alla läsglada invånare, få berika deras verklighet med litteraturen. Men redan första dan på Irland har han hunnit med att bli osams med alldeles för många personer, fått sitt kreditkort förstört och är helt plötsligt fången med ett arbete som han inte vill ha, ett arbete han inte kan sluta på - kontraktet är redan påskrivit. Så han sitter där på Irland, fast med sitt kontrakt och sin bokbuss och inga pengar för att ta sig hem igen. Och flickvännen hemifrån, hon skickar inga kärleksfulla meddelanden till henne.

Det är lite typiskt brittiskt bisarrt, dock inte tillräckligt brittiskt bisarrt för att tillfredställa den sidan av mig. Men den är charmig, man vill ju veta var böckerna är någonstans. Man vill ju veta hur det kommer gå för den stackars känslige antihjälten, Israel som inte vill annat än att vara bibliotekarie på de finare institutionerna, han som inte vill vara detektiv, som bara vill låna ut böcker.

Två böcker till ingår i trilogin om Israel Armstrong. Den perfekta läsningen när man bara vill slappna av och inte tänka så mycket. Det bjuds inte på några större svängningar á la Agatha Christie, utan pusselbitarna faller bara på sin plats, utan min inverkan. Kanske ingenting man bär med sig många år framöver, men lite mysigt ändå, på nåt sätt.



onsdag 17 oktober 2012

De sju dödssynderna relaterade till läsning

En plats i bokhyllan presenterade en litteraturrelaterad lista utifrån de sju dödssynderna, och självklart kan jag inte låta bli att haka på denna lista.

1. GIRIGHET: VILKEN ÄR DIN DYRASTE BOK? VILKEN ÄR DIN BILLIGASTE BOK?
Ja, nej, tyvärr, det där med priser på böcker är ingenting jag lägger på minnet. Sen att jag även sällan köper böcker till fullpris utan passar på att köpa böcker i samband med bokreor och på antikvariat gör ju sitt till att hålla ned priserna.

Men den dyraste boken som står hemma hos mig är helt klart en kurslitteraturbok, och med största sannolikhet är det antingen den i energiteknik alternativt differentialekvationer och transformer. Jag misstänker den senare, den är i alla fall tyngst och helt klart tråkigast.
Den dyraste bok jag har köpt på antikvariat minns jag däremot väldigt väl: Harry Martinssons Aniara. Det är en väldigt fin utgåva av något äldre årgång och en antikvariatinnehavare som verkligen visste vad han sålde...

Med alla mina inköp på antikvariat och loppisar har jag kommit över väldigt många billiga böcker, tror nog till och med att jag har betalat så lite som en krona styck för pocketböcker. Men vilka dessa var? Jag tror nog att författare som Agatha Christie, Maria Lang, Sigge Stark...


2. VREDE: VILKEN FÖRFATTARE HAR DU EN KÄRLEK/HAT-RELATION MED?
Margit Sandemo och hennes Sagan om Isfolket. Jag kan inte rå för det: jag älskar verkligen den bokserien, jag slukade alla böckerna. Men den är verkligen allt annat än välskriven. Och kvalitativt sett? Nej, den delen ska vi inte ens gå in på...

3. FROSSERI: VILKEN BOK HAR DU SLUKAT OM OCH OM IGEN UTAN NÅGON SKAM ÖVER HUVUD TAGET?
Tyvärr så läser jag sällan om böcker. Många filmer kan jag se om och om igen, men när vi kommer till böcker är jag bra mycket tråkigare. Med undantag av de böcker jag behövt läsa om i och med mina studier i litteraturvetenskap (vilka inte känns som att de räknas in här...) så tror jag mig inte ha läst om några fler böcker än Tolkiens Härskarringen (Eller Ringens brödraskap, som den tydligen heter numera... Fast den översättningen har jag ännu inte läst.) och Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Dock funderar jag helt klart på att läsa om Sagan om Isfolket snart igen. Och de slukar jag helt klart helt utan någon skam...

4. LÄTTJA: VILKEN BOK HAR DU STRUNTAT I ATT LÄSA KLART PGA LATHET?
Kerstin Ekman! Lättjan har till och med spridit sig så långt så jag inte ens minns vilken bok det var. Herregud, jag lyssnade till boken och somnade...

5. HÖGMOD: VILKEN BOK PRATAR DU OFTA OM FÖR ATT FRAMSTÅ SOM EN INTELLEKTUELL LÄSARE?
Va? Behöver jag göra sånt? Är jag inte en intellektuell läsare så där per default? ;)
Okej, nackdelen med att vara uppe på masternivå inom litteraturvetenskap är ju att man har läst så pass mycket av det "intellektuella" framför allt inom kanon, som Sartres Orden (Yes! Slutsåld på förlaget!), Rousseaus Bekännelser, Homeros Illiaden och Odyssen etc. Dock så brukar jag inte precis tala om att jag har läst dem i någon större utsträckning. Nej, om jag nu får något sådant infall så drar jag nog snarare upp August Strindberg, och då inte vare sig Röda rummet eller Hemsöborna, utan hellre Sagor, En dåres försvarstal och Inferno.Och japp, det är väldigt bra böcker!


6. LUST: VILKA EGENSKAPER TYCKER DU ÄR MEST ATTRAKTIVA FÖR EN MANLIG ELLER KVINNLIG KARAKTÄR?
För mig är karaktärer som människor: de är unika och man älskar dem för olika saker. Jag kan inte sätta en speciell mall på hur en karaktär ska se ut, det skulle börja kännas som att man fastnar alldeles för mycket i Harlekin-träsket då.
Men så här på rak arm är jag väldigt förtjust i det lite uppkäftiga men samtidigt självkännedom. Sookie Stackhouse i Charlaine Harris Sookie Stackhouse Novels växer verkligen för varje roman jag tar mig igenom. Nåt har hon som gör att jag verkligen älskar henne. Men den där sanslösa mesigheten som återfinns i Stephanie Meyers Twilight Saga, det gör mig svårt att älska karaktärerna.
Men även karaktärer som inte kan ses som sympatiska kan ju vara helt underbara att läsa om, och man kan älska dem av just den orsaken.


7. AVUND: VILKEN BOK SKULLE DU HELST FÅ SOM PRESENT?
För några år sedan fick jag Shakespeares samlade sonetter illustrerade av Ulf Lundell - bättre än så kan det väl knappast bli?
Eller jovisst, för ett tag sen fick jag syn på att Anne Rices Vampyrkrönikan kommer ut i specialutgåva: alla delarna i en mycket snygg volym. Jodå, den vill jag ha!




tisdag 16 oktober 2012

Johnny Depp som bokförläggare?!

Okej, jag måste ju ändå erkänna det. När vi kommer till Johnny Depp så är jag nog ändå så mainstream som man bara kan bli. Med andra ord: jag älskar honom verkligen. Han har en förmåga att förvandla vart och vartannat manus till rent guld, att se honom på filmduken är en fröjd och i ärlighetens namn, när han slår sig ihop med Tim Burton och förhoppningsvis även Helena Bonham-Carter, då vet man att det är en riktigt bra film man ska få se!

Men nu har han tydligen tagit ett helt nytt och oväntat steg i sin karriär: han ska bli bokförläggare.

Okej, detta kan ju bara bli spännande och intressant!

måndag 15 oktober 2012

Any steampunkare out there?

I ärlighetens namn så hade jag inte hört talas om genren, eller snarare subgenren, steampunk innan jag var på Kontrast i Uppsala förra helgen. Eller rättare sagt, jag visste väl ändå att det fanns, men inte att det var en etablerad subgenre eller att det heter steampunk. Alla har vi väl ändå kommit i kontakt med till exempel Jules Verne på det ena eller andra sättet?

Inom filmvärlden dras jag obönhörligen till denna kategori. Trots allt så började jag ju ändå min akademiska karriär med att ta mig igenom hela civilingenjörsutbildningen med inriktning mot maskinteknik. Så dessa kromade maskiner, skinande instrument där hela maskineriet är öppet för beskådan, det är ju ändå, som någon recensent skrev om filmen Wild, wild west: porrfilm för ingenjörer.

Och då har vi ännu inte kommit in på området kläderna. Dessa kläder som är så sanslöst utstuderade, för att inte tala om väldigt snygga, sexiga, stilfulla... Ja, det finns många positiva attribut att trycka in här.

Så, för att komma fram till själva poängen. Jag har aldrig någonsin läst någonting inom steampunk. Var börjar jag? Boktips inom denna genre tas emot med värme och glädje, jag är helt övertygad om att det kommer bli en fullfjädrad steampunkare av mig med!

fredag 12 oktober 2012

Ja du, Zlatan

"Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från killen"

Citatet kommer onekligen från Zlatan, och att det idag pryder en av broarna som är placerad precis vid infarten till området Rosengård i Malmö, där Zlatan är uppväxt, känns bara helt rätt.

För visst finns Rosengård kvar i Zlatan, den saken står helt klar om man läser fotbollsproffsets egen självbiografi Jag är Zlatan Ibrahimovic - min historia.

Sportintresserad eller inte, Zlatan går ingen svensk förbi. Hans rappa repliker som inte alltid tagits emot med välvilja, hans aggressivitet på spelplanen och hans unika spelstil. Alla har vi åsikter om det.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om Zlatan. Duktig fotbollsspelare - absolut. Jag gillar honom verkligen för att han vågar.

Så många nyheter framkommer inte i boken, det är inte som Glenn Hyséns eller Camilla Henemarks självbiografier. Man får inte ta del av några större hemligheter eller snaskigheter. Zlatan redogör sakligt och hur han själv har tyckt och tänkt i många av de situationer som uppstått genom åren. Allt från hur han kände det när han som barn spelade juniorfotboll och de andra barnens föräldrar gjorde insamlingslistor för att få bort honom ur laget: han trixade helt klart för mycket, till kriget som utbröt mot Aftonbladet och varför han bojkottade dem.

I mina ögon växer han. Han vågar vara sig själv, och det är få förunnat att hålla kvar integriteten och inte falla för grupptrycket. Kärleken till Helena, hans sambo och deras gemensamma barn, det ger den där sista biten av mänsklighet som gör detta fotbollsproffs till en hel människa. Hjärta, hjärna och teknik i en vacker kombination.

Hans personlighet lyser igenom, i varje pass, i varje skott på mål som han redogör för. Hans talspråk har fått leva kvar i det skrivna ordet, det talspråk som gör denna berättelse helt till hans egen. Hans egen, en framgångssaga som ingen kan ta ifrån honom. Som ingen ska få ta ifrån honom.

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras. Att han älskat fotbollen sen han var barn står tydligt. Hur han har kämpat för att hela tiden bli bättre. Minns varenda pass, varenda mål på skott. Troligtvis, förhoppningsvis, med hjälp av youtube och annat filmat material, får man hoppas. Men vad som är viktigt står så klart. Vad han lever för. Och det är inte fotbollen. Det är passionen. Passionen som gjort honom till den han är idag, som har lett honom dit, som lett honom till Helena och barnen. Ett liv med full passion, som han verkligen är väl förunnat. Ingen välordnad, väluppfostrad pojke som ställer in sig i ledet, tvärtom. Men det är så vi vill ha honom.

Det enda tråkiga. Självbiografin stannar innan flytten till Paris. Man vill ju så gärna veta vad som rörde sig i hans huvud även då.

torsdag 11 oktober 2012

Mo Yan?

Mo Yan? Nej tyvärr, jag måste erkänna, det namnet har jag aldrig någonsin hört förut. Jessica Gedin önskade i DN att någon okänd skulle få priset, så där så att det skulle bli ett ordentligt lästips för oss läsare. Och på något sätt så känns det faktiskt som att det var precis vad det blev: ett lästips.

Mo Yan, det är så sanslöst intetsägande så jag vet inte om jag ska vara glad eller besviken. Självklart är jag glad för hans skull. Men var det rätt val?

Inte den ringaste aning.

Och mina läsvanor vad gäller kinesisk, eller asiatisk i största allmänhet om jag ska vara ärlig, är så gott som helt obefintliga, med undantag av Yukio Mishima vars pjäs Markisinnan de Sade har ju ändå ett ofattbart vacker språk.. Så vem vet, man kanske skulle ta och fortsätta med Mo Yan.

En tidig julafton

Jag kan inte låta bli att fascineras av all denna uppståndelse som det är kring Nobelpriset i litteratur. Till och med spelbolagen erbjuder satsningar på vem som kommer vinna. Som om en stor del av samhället cirkulerar kring just denna händelse, då Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund ska kliva ut mellan de vackra dörrarna inne på Akademien för att tillkännage årets pristagare.

Och i ärlighetens namn: jag njuter av det. Jag njuter av denna stora händelse. Och framför allt så njuter jag av att det är sån cirkus kring det hela. För trots allt: det är ju en cirkus skapad kring ett av mina största favoritämnen: litteratur.

Så: mer cirkus! Mer Peter Englund! Jag njuter!

Även om jag med största sannolikhet nog i alla fall inte kommer veta vem författaren som får priset är. För någon ny Dario Fo eller Harold Pinter kommer det nog inte bli. Och inte heller samma glädjescener som med Thomas Tranströmmer.

Men ändå: någon kommer bli lycklig. Och folk jublar. Nästan lite som när man vinner en landskamp.

Underbart, med andra ord.

Och allt detta cirkulerar kring vårt lilla land Sverige.

tisdag 9 oktober 2012

Mitt livs första konvent

Som jag tidigare har påpekat så har jag aldrig någonsin lyckats komma iväg på bokmässan nere i Göteborg. Och som om detta nu inte vore nog, så har jag heller inte lyckats komma i väg på någon form av litteraturrelaterat konvent (och ingen annan typ av konvent heller, för den delen).

Men nu så äntligen, i helgen var det så äntligen dags för SF-konventet Kontrast i Uppsala. Endast några mil bort för mig som bor i Stockholms norrort. Dock bidde det endast en dag för min del, det är ju inte alltid som så att schema och punkter tilltalar alla, men i vanlig ordning så finns det någonting för alla, till och med för min sambo som var mitt gulliga sällskap under dagen.

Och det var en dag som började med föreläsning om hjältinnor inom sci-fi och hur de gestaltats på bild genom tiderna. I princip ingenting nytt under solen, vilket i sig inte innebär något negativt. För allt detta florerande i gamla omslagsbilder är sällan tråkigt. Och även om det förekom försök att klaga på att inte bara våpen, utan att även de starka hjältinnorna, gestaltades med tunna, tajta kläder som visar det mesta, så kan i alla fall inte jag komma ifrån just det faktum, att om jag nu var en stark hjältinna som sprang runt och slog ned monster, då skulle jag också vilja ha en snygg kropp. Det ena behöver ju liksom inte utesluta det andra. Lite som Lara Croft. Både duktig, modig och sexig. Ja tack, gärna för mig!

Dagen fortsatte i många olika tecken. Nedslag i den nordiska mytologin, äventyrsspel och brädspel via heavy metal och fantasy. En koppling som är allt annat än långsökt. Själv har jag först och främst förknippat opera och klassisk musik med fantasy: Mozarts Trollflöjten och Mendelsohns musik till En midsommarnattsdröm.
Men även heavy metal har denna koppling. Inte speciellt förvånande, för trots allt så ligger ju ändå heavy metal och klassisk musik väldigt nära varandra. Samma explosivitet, samma känslouttryck. Samma känsla: sån här musik görs inte längre. Tyvärr. Men samtidigt, det gör att den gamla klassiska heavy metalen alltid kommer leva kvar och bestå som det ultimata.

Och slutligen, inte att förglömma, för nu börjar vi verkligen närma mig ett favoritämne för mig, även om det ligger närmare filmens än bokens värld: varför vi är så fascinerande av när världen går under. Och framför allt den eviga frågan: varför är det alltid Los Angeles eller New York som är först att falla, oavsett om det handlar om miljökatastrofer eller utomjordingar som står för hotet?

Nej tyvärr, inget svar gavs på den senare frågan. Även om föreläsaren inte kunde låta  bli att vara ironisk när han ställde den.

Så för oss som vill överleva är det bara att inse: Europa och Sverige är ett bra ställe att bo på!

måndag 8 oktober 2012

Äntligen utläst!

Okej, det där lät verkligen oerhört elakt. Men ändå, den är äntligen utläst, Anders Fagers Samlade svenska kulter. Egentligen är den nog inte det allra minsta lilla trögläst, men för mig har det tagit lång tid. Trots den höga spänningshalt den har, trots denna oerhörda vilja och lust att läsa vidare och få reda på hur saker och ting hör ihop.

Men det är bara att konstatera, jag är ingen novellsamlingsläsare. Jag läser ut en novell och sen vete gudarna när jag tar tag i nästa novell. Och då tar det ett tag att ta sig igenom Samlade svenska kulter. 

Det vill säga, tills man kommer till det där underbara läget då man börjar få ihop det hela. Då man börjar förstå att allting har ett sammanhang, det är inte bara en tjock bibba med fristående noveller. Alla passar de ihop i det stora mönster som Fager med sådan fingertoppskänsla skapar.

Det är små minsta gemensamma nämnare som han bygger på, gemensamma nämnare som blir större, som skapar den stora bilden som träder fram i mönstret.

Samtidigt som har lurar en.

Mellan novellerna dyker de små fragmenten upp. Fragmenten som är som tagna från verkligheten, som lurar in en i en bild av den svenska verkligheten, så som verkligheten är, långt ifrån sexuella blodbad och riter i södra Sverige till fiskmänniskor ute i Stockholms skärgård. Det är fragment från Verkligheten, med den gamle Fredman som söker upp gamla kontakter, som stretar vidare i Verkligheten.

Fragment från verkligheten som ytterst långsamt och med perfekt noggrannhet vävs in i kulternas noveller. Som ger en rysningar utmed ryggraden när man lägger ifrån sig dem. Rysningar som får en att se sig om på tunnelbanan, titta extra noggrant på sina medresenärer, som får en att fundera på om man känner lukten av fisk.

Gränsen mellan verklighet och fiktion suddas sakta bort. Man vävs in, man kan inte släppa historien. Den överbyggande historien som utmanar verkligheten, som får mig som läsare att tro att verkligheten inte är vad jag tror att den är.

onsdag 3 oktober 2012

En massa författare på spåret

Jo då, jag kan inte rå för det, jag är väldigt glad just nu. För det blir helt klart ytterligare en säsong av SVT:s långkörare "På spåret" för min del.

Och så många författare som de har lyckats få med. Och därmed även en av mina svenska favoriter: Martina Haag. Och så Marcus Birro så klart och även Katarina Mazzetti, som jag förvisso inte är överdrivet förtjust i. Men ändå. Ytterligare en författare.

Sen har jag förvisso lite delade känslor av att få se Göran Hägg i tv-rutan i såna här tillställningar igen. För trots allt, jag har haft hans facklitteratur att luta mig emot genom flertalet litteraturvetenskapliga kurser. På nåt sätt så vill man ju ändå att författarna till ens facklitteratur alltid ska ha rätt, på nåt sätt. Och det är ju ändå lite så jag ser på Göran Hägg: alltid rätt. I alla fall när vi kommer till litteratur.

Slutligen, inte att förglömma, aldrig att förglömma: "Babels" underbara programledare Jessica Gedin!

så, kan vara annat än glad just nu? Det här kommer bli en riktigt bra säsong. Och det en 25:e säsong också! Nu är det bara att hoppas på en massa bra litteraturfrågor också!

tisdag 2 oktober 2012

Världens sexigaste män

I klassisk kvällspressanda har nu Aftonbladet offentliggjort ytterligare en lista, dock en lista som kan tänkas vara mer intressant än "Sommarens bästa roséviner", nämligen "Världens sexigaste män". En lista med bildspel som man självklart måste titta igenom så där lagom omgående.

Och som total vampyrälskare så kan man ju inte bli mer överlycklig över att upptäcka att på topp-20-listan så återfinns inte mer än fem stycken vampyrer:

14. Alexander Skarsgård - Eric Northman i True Blood"
12. Ian Somerhalder  - Damon Salvatore i "Vampire Diaries"
8. Paul Wesley - Stefan Salvatore i "Vampire Diaries"
3. Johnny Depp - Okej, kanske inte precis känd som vampyr, men trots allt, och för statistikens skull få rman inte glömma honom här som Barnabas Collins i Dark Shadows
1. Robert Pattinson - Edward Cullen i The Twilight Saga

Som om inte det vore nog så finner man även ytterligare två supernaturals på listan:
15. Joe Manganiello - Alcide Herveaux i "True Blood"
7. Taylor Lautner - Jacob Black i The Twilight Saga

Så, det går ju inte att komma ifrån: Vampyrer är fortfarande sexiga, precis som de var på Polidoris och de Fanus tid. Och fortfarande ytterst högaktuella.

Sen medför ju även såna här listor andra fördelar. Som att jag återigen kan motivera en bild på Alexander Skarsgård här på bloggen. Det var ju ändå länge sen. Men, men, jag hoppar det den här gången, och tar tillfället i akt att få in en bild på Somerhalder i stället.

måndag 1 oktober 2012

Under den femte årstiden intet nytt

Mörkret har återigen landat över Linköping och Östergötland. Det är inte bara prosan i sig som är mörk, utan även historien. För nu har även Mons Kallentoft gett sig på det nya och snart nästintill obligatoriska ämnet för moderna, svenska deckare: människohandel.

I Den femte årstiden upptäcks en bordell i Skäggetorp, den mest segregerade stadsdelen i Linköping. En kvinna hittas fastbunden med kedjor och handklovar vid ett element och omedelbart misstänks human trafficing. En misstanke som uppkommit redan tidigare, då en död kvinna återfinns, en kvinna som legat död länge och som inte anmälts saknad. Och om hon inte anmälts saknad, så handlar det om human trafficing, punkt slut. Inga andra teorier diskuteras.
Exakt vad som händer med denna kvinna och eventuella utredningar om human trafficing försvinner spårlöst i romanen, liksom den människohandel som bedrivs i Skäggetorp. Det faller bort, försvinner, verkar endast finnas till för att Kallentoft ska kunna fortsätta med utläggningar om sexuella böjelser.
För inne på bordellen återfinns diverse olika BDSM-redskap i form av handbojor, piskor, kedjor etc. Och omgående slås det fast: de män som går till denna bordell ser inget människovärde i dessa kvinnor, de vill endast misshandla dem och slå dem sönder och samman.
Att Kallentoft inte har någon som helst insyn i BDSM står omedelbart klart. Att han sedan seglar vidare på idel fördomar gör inte det hela bättre. Läsaren får inte veta om det är kunderna på bordellen eller hororna som använder sig utav piskorna. För för Kallentoft handlar hela den sexuella världen om patriarkatet, om mannen som den dominanta, den som alltid bevisar någonting i sexuella sammanhang och kvinnan den som endast bara ska ligga där och ta emot. Och detta oavsett om det handlar om de mer våldsamma sexuella inslagen, eller om den vanliga Svensson som har sex hemma på kvällen. Det är mannen som är den dominanta, och effektivt tar Kallentoft bort sexualiteten från kvinnan, tar bort hennes vilja och hennes njutning till förmån för mannens sexualitet som är den enda som räknas.

Hela romanen sväller ut i diverse olika sexuella handlingar, den ena råare och mer våldsam och smärtfull än den andra. Det är sexuella behandlingar värdiga markis de Sade, dock med den stora skillnaden att den senare fick sina berättelser att hålla ihop kring det sexuella, han skapade inte berättelser för att försöka legitimisera det sexuella. Kallentoft har gått förbi det legitima kring det sexuella tidigt i boken, och därifrån blir det bara värre, och man frågar sig om han försökt sig på att rida ut vågen kring Fifty shades of grey fast inom deckargenren.

Kallentoft har lagt ned mycket möda på att göra alla karaktärer mänskliga, från de mördade kvinnorna till rättsläkaren som precis lämnat in obduktionspapprena. Alla dessa små fragment av fakta kring de olika karaktärerna i boken ger tyvärr inte mer mänsklighet eller en känsla av att varje karaktär är betydelsefull, utan det blir i stället grötigt, får Aristoteles att vrida sig många varv i sin grav, samtidift som man inte vet vilka sidospår som är värda att notera, lägga på minnet och bearbeta, och vilka som är överflödig information för berättelsen. Vilka som är nyknullade inför morgonmötet känns för mig inte enbart ointressant utan även ytterst privat, som någonting som vare sig läsare eller kollegor har någonting att göra med.

Efter ett tag blir jag helt tokig på Kallentofts förmåga att växla mellan förstapersonsberättare och den allvetande berättare. Tidigare fann jag denna teknik upplyftande som en extra dimension i berättelsen. Men nu blir den bara jobbig. Det är inte längre endast liken som talar till Malin Fors och till läsaren, nu är det flera personer. Det blir vare sig hackat eller malet när en förhörssituation växlar flertalet gånger mellan den allvetande berättaren och den förhörde som förstaperson. Det blir endast irriterande.

Och på tal om detta med lik som talar direkt till Malin Fors i drömmar, i form av oljud och skrik som endast hon hör, så börjar man ju fundera på om denna nyktra alkoholist har börjat med hallucinogena droger. Även om dessa röster, någon form av förmänskligande av hennes intuition ändå slår rätt.

Kallentoft går på tomgång. Jag förstår inte vad han vill uppnå eller förmedla längre. Han skulle ha satt punkt efter sina första fyra romaner, alla utnämnda efter de olika årstiderna. Att uppfinna en femte årstid känns tyvärr inte som mer än ett försök att dra ur mera pengar ur framgången. Han går på tomgång med sina dystra film noir-inspirerade allegorier, som mest bara blir överansträngda. Alla försök att föra de tidigare böckerna till nya nivåer blir endast konstlade.
Vill han försöka sig på någonting nytt så föreslår jag att se Linköping ur ett mer kärleksfullt perspektiv, det är ändå den staden och dess invånare värda.

fredag 28 september 2012

Så kommer ytterligare en helg i Stockholm gå förbi och aldrig komma åter

Okej, det är ju kul att olika kulturella tillställningar, som till exempel nästa års Eurovision, sker på helt andra ställen än här uppe i den kungliga huvudstaden. För häruppe händer det ju i ärlighetens namn så mycket, som det är. Och Sverige är ju faktiskt inte enbart Stockholm, även om många kritiker gentemot Eurovisions placering i Malmö verkar tro det.

Men om det finns en sak som verkligen borde gå av stapeln här uppe i Stockholm så är det ju bokmässan. Inte för att det är den kungliga huvudstaden eller för att en massa bokförlag ligger här uppe eller någonting åt det hållet.

Utan enbart för att det ju är här som JAG bor.

Och Göteborg ligger så långt ifrån lilla JAG.

Snyft, ingen bokmässa för mig i år. Heller. Men en vacker dag så ska även jag dit.

Men så länge så får jag väl trösta mig med att nästa helg är det SF-konventet Kontrast i Uppsala. Och det ligger ännu längre från Göteborg än vad Stockholm gör. Skadeglädjen är stor just nu ;)

torsdag 27 september 2012

Litteratur om litteratur

Hela denna debatt som oerhört snabbt och brett blommade upp angående bortplockandet av Tintin från Kulturhusets bibliotek (en debatt som jag själv inte kunde hålla mig ifrån) gav återigen bevis för hur viktig litteraturen är för vår egen verklighet.

Förvisso så kanske man inte måste gå så långt som till debatten kring Tintin för att förstå att man är långt ifrån ensam om att ha detta stora intresse för litteratur i verkligheten. Det räcker ju ändå med att gå in och titta på det stora utbudet av tidningar som handlar om just litteratur som ändå finns på marknaden. Enligt Tidningskungen finns det 89 tidningar som handlar om Kultur och Litteratur. I ärlighetens namn bra många fler än vad jag faktiskt trodde.

Okej, nu handlar många av dessa tidningar om tatueringar, men ändå. Det är ändå ett fascinerande stort utbud av tidningar som ändå handlar om sådant som till största delen endast finns för att försköna och berika våra liv.

I en värld som går mer och mer åt digitalisering, så gläds jag lite extra åt detta. Och då framför allt att folk fortfarande läser tidningar i magasinformat, fördjupar sig i de områden som intresserar en, som gör ens liv mycket gladare och skönare. Dock är jag själv väldigt dålig på just denna del av fördjupning, något magasin  blir det förvisso då och då, men inte i närheten av så ofta som jag önskar. Tyvärr. För magasinen och fördjupningarna kring vår älskade litteratur ger ju ändå fler nyanser, mer sätt att njuta. För att inte tala om att de ger fler förslag på vad man ska läsa, vad som är på gång och vad som kan vara värt att lägga sin dyrbara lästid på. Jag känner ju själv att man lätt blir väldigt inrutad, hamnar i sitt lilla litteraturfack utan att se vad som finns där utanför.

Lite på samma sätt som när vi kommer till magasin. Tidningshyllan på Coop går jag ganska snabbt förbi, när man väl kommit dit är man ju ändå så väldigt nära kassorna och befrielsen att få komma hem.

Stanna upp där och fundera på någonting att läsa?
Nej tyvärr, så fungerar inte jag.

Men nu har jag ju kommit in på tidningskungens sida, man kanske skulle... Gardell ser ju ändå så väldigt inbjudande ut...

onsdag 26 september 2012

E-böcker och erotik

Diskussionen om e-böcker kontra vanliga pappersböcker blommar upp då och då. Jag hamnade själv i en sådan i förra veckan, en diskussion som inte satte det ena mot det andra, utan såg det ena som ett komplement till det andra.

Och det kanske är lite så man ska se på saken. Att e-böcker och läsplattor är till som komplement, inte för att ta över. För i sanningens namn, vill man verkligen ha alla böcker man läser ståendes hemma i bokhyllan? Och springa till biblioteket, och framför allt att komma ihåg att springa tillbaka till biblioteket för att lämna tillbaka de lånade böckerna i tid, är inte en favoritsysselsättning för alla.

Så visst, här har e-böckerna och läsplattorna en stor marknad. Och enligt min kollega så har e-böckerna rönt stor mark inom ett specifikt område: de mer erotiska böckerna.

Alla vill läsa Fifty Shadows of Grey men ingen vill att någon annan ska veta om att man läser den.
Typ.

Sitter man med en läsplatta på tunnelbanan eller bussen så är det ju bara att konstatera: ingen annan ser vad det är man läser. Ingen kan döma en utifrån vad man läser.

Enligt samma kollega så ska just Fifty Shadows of Grey vara den mest sålda e-boken för tillfället. Om detta är sant eller inte, har jag inte lyckats ta reda på. Men det låter ju ändå ganska så troligt. Och precis som min kollega påpekade: det är inte så konstigt att bokförlaget stoppat utlåning av denna bästsäljare som e-bok. En alldeles för stor inkomstkälla hade väl försvunnit annars.

Nu är jag själv inte så kinkig på detta område. Jag har förvisso inte hunnit läsa Fifty Shadows of Grey ännu, en av de stora nackdelarna med att skriva en masteruppsats är just den att man inte hinner med att läsa annan litteratur än sådant som är relevant för själva uppsatsen. Men efter jul och framläggning, då minsann ska jag ge mig på dem. Och jo, jag kommer köpa böckerna i pappersformat och ha dem stående i bokhyllan. Så kinkig är jag inte för vad andra tycker och tänker om mig utifrån min bokhylla och läsvanor. Herregud, de kommer ju få slåss om utrymme med det mesta i vampyrväg, större delen av Per-Anders Fogelströms och Ivar Lo Johanssons alster, Strindberg, Lundell, Dostojevskij och... japp: markis de Sades samlade noveller.

Så försök sätta en etikett på mig utifrån mina läsvanor, om ni vågar ;)

tisdag 25 september 2012

Så suddar vi ut ytterligare en del ur litteraturhistorien

Okej, som litteraturvetare så hyser jag per automatik ganska så ordentliga agg gentemot bibliotekarier, vilket inte precis medför att jag emottog dagens nyhet om att Tintin rensas ut från Kulturhusets bibliotek med vare sig förvåning eller glädje. Snarare så känns det ju ändå väldigt naturligt.

Att jag som litteraturvetare hyser agg gentemot bibliotekarier grundar sig först och främst i det faktum att de senare konstant leker någon form av litteraturpolis: hårdhänt går de fram genom litteraturen och bestämmer vad som är "god litteratur" och vad folket ska läsa. Och därmed först och främst barn, som inte har samma möjligheter att leta vidare om vi inte finner det vi söker.
Denna gallring som konstant pågår inom biblioteken medför att mycken av den litteratur som läses i stor utsträckning inte återfinns att låna. Som exempel kan här nämnas Wahlström&Widstrands klassiska ungdomsböcker med röda och gröna ryggar. Det är inte "god litteratur" att läsa om Kitty eller Bröderna Hardy. Och därför ska dessa böcker inte heller finnas tillgängliga för barn att få läsa helt gratis. Punkt slut.

En av de bästa lärarna jag haft inom litteraturvetenskapen, Dag Hedman, fastslog på en föreläsning att god litteratur är det som ger någonting för läsaren. Visst, ett Nobelpris sätter ju helt klart en kvalitetsstämpel på en författare, men det medför inte att den litteraturen på något sätt skulle vara mer "god" än någon annan. Däremot mindre populärlitteratur.

All litteratur har någonting att ge läsaren, däremot är det inte säkert att läsaren får ut någonting utav det. En läsare älskar Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad för dess beskrivningar av ett forna Stockholm, andra har inget utbyte alls av dessa beskrivningar. August Strindbergs Det nya riket med ironiska och satiriska beskrivningar av makten och representationsreformen är svår att ta åt sig i dagsläget, men för den som vill veta mer om inställningen kring denna reform och som orkar grotta ned sig i den tunga texten så ger den väldigt mycket.

För litteraturhistorien är en av de bästa beskrivningarna av vår historia. Att läsa Jane Austens Stolthet och fördom ger en ypperlig beskrivning av hur det var att leva som ung kvinna i England under hennes tid.

Att läsa Tintin är ett ypperligt sätt att förstå 1930-talets inställningar till stereotyper, Afrika, kolonialismen etc. Som fastslagits i Belgisk domstol är Tintin inte rasistisk, den uppvisar 30-talets inställning och världsbild. Men som jag läste i en kommentar på någon tidning angående detta: är nästa steg bokbål? På 30-talet brändes judiska böcker, idag förnekar vi böcker som skrevs på 30-talet. Någon form av cirkel börjar bli sluten. Människan kan inte tänka själv, då måste övermänniskan - makten i detta fall förmänskligad som bibliotekarie, bestämma vad människan ska tycka.
Att vara rasist är inte olagligt i Sverige. Vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet och ytterligare en massa lagar som ger oss idel massa rättigheter vad gäller att tycka och tänka själva.
Men inte så länge det handlar om litteratur tillgänglig för alla?

Jag väntar för tillfället med fasa på den dag då även P.G. Woodhouse blir utkastad från biblioteket. Två vita män som smetar skokräm i ansiktet för att kunna passera som orkestermedlemmar och för att underhålla barn. Det kan väl inte heller passa?

Men bibliotekarierna har säkert inte läst Woodehouses böcker. Det är ju komedi, det är väl inte tillräckligt "fint"?

måndag 24 september 2012

Författare jag alltid vill ha nåt oläst utav

Snowflakes in rain skrev för ett tag sedan om författare som hon alltid vill ha någonting oläst utav. Och det är ju helt klart en känsla som jag delar med henne, att man alltid vill leva med vetskapen om att det faktiskt finns ytterligare en bok att läsa av denna författare. Däremot så delar vi inte på författarnamnen, mitt intresse riktar sig åt ett helt annat håll.

Så, min egen privata topp 3-lista över författare som jag alltid vill ha nåt oläst utav:

1. Per Anders Fogelström
Att ha en avliden författare på en sån här lista medför ju tyvärr lite problem. Men än finns det många böcker kvar.

2. Charlaine Harris
Troligtvis en författare som är övergående, men som det känns just nu: fortsätt skriv! Jag får inte nog av hennes fiktiva värld.

3. Oscar Wilde
Så var det detta med döda författare, ja...

Självklart så finns det många fler författare som passar in på denna lista, men så här direkt från hjärtat så får dessa tre namn trona här.

Jag kan inte låta bli att avsluta med en topp 3-lista över författare som jag ärligt talat önskar att jag aldrig gett mig på att läsa:

1. Jean-Paul Sartre
I en av litteraturkurserna åkte vi på att läsa Sartres självbiografi Orden. Det må vara många år sen, men jag får fortfarande rysningar när jag ser Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton då en stackare får just denna bok. På franska.

2. Marcel Proust
Efter första delen av På spaning efter den tid som flytt beslöt jag mig för att det var bäst att låta den flydda tiden få vara ifred...

3. Robert Jordan
Nej, nej och åter nej. Wheel of Times är verkligen inte bra.



torsdag 13 september 2012

Alla borde få ha en egen riddare!


En egen riddare som försvarar en mot alla elaka väderkvarnar där ute. Här min egen stridslystna riddare på besök i holländska Alkmaar.

måndag 10 september 2012

Nya steg för yttrandefriheten

Idag är en sån här dag då jag har kollat nyhetssidorna med jämna mellanrum. Och till slut så kom då den glada och underbara nyheten att de båda journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye kommer att benådas och därmed släppas från etiopiskt fängelse. Och som jag har förstått det så är det inte längre rykten, det är sanningen.

Den glädje och lycka som en sådan nyhet tas emot av Perssons och Schibbyes familj och vänner är kan jag aldrig någonsin ens fantisera om. Min lycka för deras frigivning är lite som en droppe i havet, men samtidigt så faller det så många droppar i havet över detta, så att alla dropparna faktiskt kanske spelar lite roll i alla fall?

Samtidigt ska vi inte glömma det steg som denna frigivning är för yttrandefriheten. Ett steg som jag hoppas att Dawit Isaac också kommer få vara med om att ta.

Samtidigt som jag läste om denna stora lycka för de båda svenska journalisterna, så sprang jag även på denna nyhet (som förvisso är några dar gammal, men ändå, den är ju ny för mig...): att Sigtuna ansluter sig till nätverket Icorn och därmed blir en fristad för förföljda journalister och författare. Återigen ett litet steg, men ändå ett gigantiskt sådant. Sigtuna blir den sjunde kommunen i Sverige som blir en sådan fristad. 

Lite bittert så frågar jag mig förvisso hur stor nytta dessa fristäder faktiskt gör i praktiken. Men i bland kan det där steget i teorin vara värt minst lika mycket. Ett steg som visar den svenska inställningen till yttrande- och åsiktsfriheten. Och sådana steg verkar vi inte kunna ta för många utav. Tyvärr.

fredag 7 september 2012

Det finns recensioner och så finns det... Recensioner!

Från och till så läser till och med jag, som har en förmåga att missa det nyutgivna i bokvärlden, recensioner. Och den här fick mig verkligen att sitta och le och nästan sätta kaffet i halsen: Jonas Thente som går en omgång med Jan Guillou och hans uppföljare till Brobyggarna: Dandyn.

För alla som har läst i alla fall en av Hamiltonböckerna eller Arnböckerna, eller varför inte Ondskan förstår nog exakt vad det är Thente talar om. Jan Guillou har en viss benägenhet att haka upp sig hos den perfekta och ut i varje fingerspets manligt maskulina kroppen. Men att han inte skulle ha denna fascination när vi kommer till det homosexuella, det känns verkligen inte det allra minsta förvånande.

Nej, jag har, eller hade i alla fall, inga som helst planer på att läsa Dandy. Men efter Thentes sågning så är jag helt plötsligt lite nyfiken på den. Det kanske trots allt är värt att försöka ta sig igenom den och se om man finner samma perspektiv och irritationsmoment som Thente, min nya idol inom bokrecensions-Sverige?

onsdag 5 september 2012

Erotiska texter underskattade

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det tabubelagda och fula kring erotiska texter. Men än idag göms sådan form av litteratur undan, den får inte visas. Att försöka få tag på markis de Sades noveller är nästan lika svårt idag som det var under hans levnadstid i Frankrike vid den senare hälften av 1700-talet. Förvisso med en stor skillnad: de är inte olagliga idag. Men minst lika svåra (eller kanske man ska säga lätta, med tanke på att 1700-talets förbud inte fick bort dem från marknaden) att finna, i alla fall om man inte vet var man ska vända sig.

Att öppna bok är ytterst frivilligt. Det är en lika frivillig som aktiv handling. Det är inte samma sak som att zappa på tv och där ramla över någonting som man absolut inte vill se, oavsett om det är hiskeliga bilder från kriget i Sudan eller närbilder från en porrfilm. Väljer man att läsa en erotisk novell, ja, då har man valt det, och man har ändå ett hum om vad det är som väntar en i texten. Och tycker man inte om det, ja, då är det bara att slå igen boken och lägga den ifrån sig.

Även om vi inte har samma censur idag som 1700-talets Frankrike så finns det fortfarande någonting liknande inom bokförsäljningens maktkorridorer. Det är Någon Annan som bestämmer vad som ska säljas, vad som ska vara lättillgängligt. Och duger inte det utbudet, ja, då får man leta tills man hittar ett bättre försäljningsställe. Vilket inte är så enkelt om man bor i en småstad. Eller visst, prisa internet är nog en god idé  i såna här fall.

Men nu har det alltså kommit erotiska noveller för tonåringar. Och själv så kan jag inte göra annat än hylla detta initiativ. Men självklart så kan inte omgivningen och kritikerna (i detta fall DN) låta bli att framföra faktumet om det översexualiserade samhälle vi lever i, och behöver verkligen tonåringar bli utsatta för mer erotik och sexualitet? Och det är ungefär här jag inte riktigt orkar läsa längre. Fast följande citat från författaren är ovärderligt:

"– Jag tycker att man översköljs av sex, nakenhet, porr, men inte så himla mycket av lust, passion och glädje. Det finns en stor brist på det i samhället. Och samtidigt som nätet svämmar över av porr finns ett stort hyschhysch kring sex, jag tror att litteraturen för de unga har en väldigt viktig funktion där, säger Åsa Anderberg Strollo."

Själv hyllar jag såna här initiativ. Sexualiteten måste få ta ett steg bort från "den perfekta" mediabilden och in i vardagen. Och visst, det förekommer sexualundervisning i grundskolan, men ärligt talat, hur mycket lärde den oss verkligen om hur man har sex? Hur man lär sig att slappna av i sägnen, finna sina egna erogena zoner, vägar till orgasm, att njuta, att trivas med sig själv, att veta att man är NORMAL, att det är okej? Till och med porrfilmerna är ju bättre undervisningsmaterial kring detta än sexualundervisningen. Förvisso ingenting som jag personligen skulle förespråka.

Men erotiska noveller? Där läsarna själva får använda sin fantasi och måla upp bilder utan att bli utsatta för närbilder, silikon och gud vet allt?

Absolut!

Jag önskar att jag fått tag i sådana under min tonårstid.

Pinsamma minnen av Kerstin Ekman

När jag var inne på Dagens Nyheters hemsida, en sån där daglig rutin som jag utför varje dag ett flertal gånger, så ramlade jag över en artikel om att Kerstin Ekmans senaste bok, Grand final i skojarbranschen ska bli film. Vilket är en nyhet i sig som jag har svårt att relatera till eller ha en åsikt om. Jag har själv inte läst denna bok, och i ärlighetens namn så har jag inte läst en enda bok utav Kerstin Ekman. I alla fall inte en hel bok.

Jag gjorde ett försök att ta mig igenom Ekmans roman Händelser vid vatten för några år sedan. Vilket var ett försök som inte slog speciellt väl ut. På den tiden hade jag arbetsuppgifter som gav utrymme för att lyssna på ljudböcker medan arbetet utfördes. Jag satt mitt i ett kontorslandskap med många människor runt omkring mig, och en hel del prat och liv. En väldigt trevlig arbetsplats, helt sonika. Troligtvis så var det som så att just under denna tid so jag försökte mig på att lyssna på denna ljudbok så hade jag ganska trögt arbete: jag satt väl i princip och tittade på en dator som tuggade och tuggade och arbetade och arbetade, medan jag inte kunde göra någonting annat än att vänta på den. Och som sagt: lyssna på en bok.

Dock resulterade detta i att jag somnade. Sittandes på en skrivbordsstol, vid en dator, mitt i ett kontorslandskap. Som tur är så var det nog ingen som märkte det, i alla fall.

Jag la ned den boken omedelbart. Och sen dess har det inte blivit några fler försök med Kerstin Ekman för min del.

tisdag 4 september 2012

Happy happy?

Som skilsmässobarn så har jag verkligen dragit mig för att läsa den omtalade Happy Happy: en bok om skilsmässa av Maria Sveland, Katarina Wennstam m fl. För mig är det svårt att se någonting positivt med skilsmässor. Eller i alla fall inte vägen fram till själva skilsmässan, orsakerna till att detta livsavgörande beslut tas.

Men så kom då den dagen. Den dagen då jag faktiskt bestämde mig för att öppna boken och se vad de har för någonting att säga och delge omvärlden om just skilsmässor. Och vad som gör att man väljer att sätta titeln Happy Happy på någonting som kan vara så tragiskt.

Och i ärlighetens namn så blev jag mest irriterad. För inte mötte jag i någon större utsträckning glada skilsmässokvinnor i denna bok, utan mest bittra sådana. Kvinnor som verkar bittra över att de överhuvudtaget hade gift sig.

För ingen talade om kärleken. Den kärlek som ledde fram till själva äktenskapet. Allt fokus ligger på befrielsen och självförverkligandet som kommer med skilsmässan. Om all tid man får över till att göra saker för sig själv. Som om man inte kan förverkliga sig själv i ett äktenskap. Som att skaffa barn är det värsta du kan göra som kvinna, eftersom du då omedelbart måste utplåna dig själv och din vilja och din glädje. Har man barn, har man ingen fri tid eller frihet. Punkt slut på den diskussionen.

I "One good day (you can see the end from here)" talar Maria Sveland om skilsmässan som det mest grundläggande för jämlikhet mellan män och kvinnor. För henne verkar skilsmässan vara det enda som krävs, för att hon (äntligen?) ska inse att hon faktiskt kan borra och montera ihop IKEA-möbler helt själv, helt utan hjälp från maken. Eller någon annan man, för den delen.


Katarina Wennstam följer på i samma jämställda tes. Hon frågar sig om man som kvinna har råd att skilja sig, att tryggheten i äktenskapet är förrädisk. Hon ser förvisso inte skilsmässan i sig som avgörande för jämställdheten, utan snarare särbeskattningen. Att var kvinna är skyldig sina förfäder att ta hand om sin egen privatekonomi, någonting som är svårt att argumentera om.
Samtidigt som den ekonomiska frågan färgar Wennstam i avgörandet kring huruvida hon ska skilja sig eller inte, så talar hon om barnen. Att hålla ihop ett sprucket äktenskap äktenskap enbart för barnens skull, är att lägga alldeles för stort ansvar på barnen, som inte har någonting att säga till om. Samtidigt som hon är rädd för att bli själv, för allt som hon måste göra helt själv om hon skiljer sig. För som Mian Lodalen påpekar i "Har du skiljt dig - grattis": man förlorar inte enbart en kärleksrelation om man skiljer sig, man riskerar även att förlora en vän för livet.

Lodalens text är det enda lesbiska inslaget i samlingen. Inte för att lesbiska i sig har någon betydelse, för i grund och botten är ett förhållande ett förhållande: oavsett könstillhörighet eller sexuell läggning. Kärleken och uppbrottet står i fokus hos en kvinna som är uppbunden kring tanken att "den som aldrig går är den som förr eller senare blir lämnad". En tragisk inställning, om ni frågar mig. "I nöd och lust till döden skiljer oss åt" är kanske lite överskattat och gammalmodigt i dagens moderna samhälle, men ändå - vill man inte leva på den drömmen närman går in i ett förhållande?

Lite glad blir jag över Gudrun Schymans fastslagande av att en skilsmässa inte är ett misslyckande.

Men vad är det egentligen?

Efter att ha läst hela novellsamlingen så får jag en känsla av att skilsmässan är en dörr till någonting nytt, till någonting bättre. Till frihet, till fri tid, till möjlighet att klara av saker själv, att få tid över. Eftersom man och barn tar bort allt från kvinnan.

Och visst, ser man det så, så är väl skilsmässan någonting positivt. Men jag har svårt att tro det. Orsakerna till äktenskapet i sig lyser med sin frånvaro, och det saknas alldeles för mycket självdistans till den egna rollen i äktenskapet. Liksom hur barnen har mått av skilsmässan. Som dotter till någon av dessa författareskulle jag bli väldigt ledsen att få veta att min tillkomst bidragit till självutplånande av mamman, att hon inte kunde finna sig själv förrän hon lämnade min pappa. Är det någonting man verkligen vill lägga på sina barns axlar?

För mig blir inte den stora frågan huruvida skilsmässa är av godo eller inte, utan varför man ingår äktenskap, och varför det verkar vara ett drag bland (i alla fall bland dessa) kvinnor att utplåna sig själv i äktenskapet? Varför de inte finner utrymme för självförverkligande eller nöjen i äktenskapet? Äktenskapet är ju ändå en tvåsamhet, två personer är inblandade, det är två personers ansvar. Ansvar att trivas och njuta av livet inom äktenskapets ramar.

Happy happy? Borde man inte se till att man är det I äktenskapet, inte EFTERÅT?

Inte ens bokförlaget verkar ha tagit boken på speciellt stort allvar. Det känns lite som att de bara velat bli av med boken, inte vilja lägga onödiga resurser på den.Och då framför allt inte korrekturläsning. Stavfelen och skumma särskrivningar präglar texterna. En absolut favorit är "gickomk ring." Vilken är den känsla och det intryck denna bok lämnar på mig.



måndag 27 augusti 2012

Nya bokstöd

Jag måste då erkänna att jag med jämna mellanrum har smådreglat lite över dessa svarta bokstöd, formade i August Strindbergs klassiskt välkända silhuett. Men tyvärr har de aldrig införskaffats, i och med att jag ansett att de varit alldeles för dyra. Men fyller man år så gör man, och vad är väl då roligare att få, än just det som man själv gått och dreglat över men inte riktigt känt sig redo att spendera en massa pengar på?

Två bokstöd förgyller nu min bokhylla:



Det enda tråkiga med dem är väl egentligen att bokstöden alltid är vinklade åt "fel" håll - de syns inte riktigt så väl som man kunde önska. Men, men, jag vet ju att de finns där, och det räcker ju en bra bit på väg!